En fixares frustrationer

Jag har skrivit förut om journalister som rapporterar från Mellanöstern utan att visa några tecken på kunskap om eller ens intresse för regionens historia. Det här inlägget av en "fixare" i Libanon (d.v.s. en person som mot betalning fixar kontakter, tolkar intervjuer och ofta till och med förser besökande reportrar med idéer och uppslag till artiklar) ger en liten inblick i hur det kan gå till när den här sortens artiklar produceras.

Ett utdrag: "When I first met freelance journalist Ruthie Ackerman in a cafe in Beirut in early September, I realized that she did not know anything about Lebanon. Ms. Ackerman had arrived in Beirut to do a story on social networking, but it quickly became apparent that this reporter had not done her homework. Ms. Ackerman did not know who Hassan Nassrallah was. Ms. Ackerman did not know that Saad Hariri was the name of the prime minister of the country who’s coffee she was then sipping. When, later, I took her to see a Palestinian refugee camp on the outskirts of Beirut she asked, “Where are the tents?”" Läs hela.

Oppositionen lämnar valet

Valfarsen i Egypten fortsätter. Oppositionspartiet Wafd beslöt igår att dra sig ur den andra valomgången på grund av det omfattande fusket. Fysiskt handgemäng bröt ut i partiets högkvarter i Doqqi när uppretade anhängare till en av de kvarvarande kandidaterna protesterade mot beslutet (se videorapporten från Daily News Egypt nedan). Företrädare för partiet motiverade beslutet med att man "inte tänker delta i ett riggat val", men jag måste säga att det skorrar lite falskt med tanke på att partiet har gjort det flera gånger förut.

Redan i onsdags meddelade Muslimska brödraskapet att man kommer att bojkotta den andra valomgången – vilket innebär att landets största oppositionsrörelse blir utan platser i parlamentet de kommande fem åren. Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein förklarar att man ändå "nått flera av sina mål" – inte minst att visa upp den egyptiska statens övergrepp för världen – och kanske är ledarskapet inte alltför missnöjda med resultatet. Den konservativa falangen har kraftigt flyttat fram sina positioner sedan förra valet, och många av dem är kritiska till rörelsens politiska deltagande och vill snarare fokusera på det utomparlamentariska arbetet – välgörenhet, affärsverksamhet och propaganda. Utgången av årets val kommer troligen stärka de konservativa ytterligare på bekostnad av rörelsens "liberala" gren och de som förespråkar att partiet ska omvandlas till ett traditionellt politiskt parti (i likhet med Turkiets AKP).

Valet i Egypten och västvärldens självbild

Som väntat tar regeringspartiet NDP hem en förkrossande seger i det egyptiska valet. Efter första omgången har NDP fått 217 platser och "oppositionen" (det vill säga de lagligt erkända oppositionspartierna som anklagas för att kohandla med regimen om sina symboliska mandat) 5, medan 3 har gått till oberoende kandidater. Det blir en andra valomgång i 283 valkretsar där ingen kandidat fick mer än 50 procent i första omgången, men allt tyder på att de allra flesta kommer att gå till regimens parti – på många platser är både de kvarvarande kandidaterna rivaler från NDP.

TT rapporterar att oppositionen går mot ett "svidande nederlag" i Egypten men påpekar samtidigt att "i detta val har också regimkritiker fått visst utrymme." Det är fullständigt uppåt väggarna menar jag. I själva verket är det ungefär så varje val i Egypten beskrivits sedan Mubarak kom till makten 1981: som långtifrån fritt men ändå ett litet litet steg mot en demokratisk öppning. Sådana påståenden har mer att göra med vår egen självbild än verkligheten i Egypten – hela västvärlden betraktar ju Mubarak som en lojal allierad.

Många bedömar menar tvärtom att det här valet varit det minst fria sedan Mubarak kom till makten. De senaste månaderna har mediefriheten inskränkts ordentligt och hundratals oppositionella arresterats. Själva valdagen präglades av systematiskt fusk och omfattande våld. Filmklippet nedan är ett av många som visar hur det gick till på många platser. Här bryter polisen upp en fredlig (och liten) demonstration mot valfusk i Abu Humus i Beheira-provinsen med hjälp av gummimantlade kulor på nära håll (vilket är direkt livsfarligt) och civilklädda baltaghiyya.

Journalister och bloggare övervakar Egyptens val

Det är valdag i Egypten och som vanligt liknar det på många platser mer ett inbördeskrig än ett val. Redan finns otaliga rapporter om våldsamma sammandrabbningar utanför valstationer, kampanjarbetare som mördats och skottlossning både här och där (se t.ex. videoklippet som tidningen al-Dostor publicerat, under den här artikeln).

En skillnad från tidigare val är att sociala medier och webpublikationer nu gör det möjligt att följa utvecklingen (och alla obekräftade rykten som omger den) minut för minut. Se t.ex. #egyelections på Twitter eller valsidan på Al-Ahrams nya nyhetssajt. Trots upptrappade trakasserier och hot inför valet är hundratals bloggare, aktivister och journalister ute på gatorna runt om i landet för att övervaka dagens händelser. Frågan är bara om deras ansträngningar också kommer att leda till fler ifrågasättanden av USA:s och EU:s cyniska stöd till Mubaraks regim?

Uppdatering: Det här klippet måste ses. Det påstås visa en kandidat för det styrande partiet som hotar väljare med machete(!) utanför en vallokal. Klippet nedan inifrån en vallokal i Balbees är ett av många som visar hur det fuskas med rösterna:

Polisstatens ansikte

Valkampanjen pågår för fullt i Egypten och präglas av sedvanligt våld. Youtubeklippet nedan visar hur polisen till synes utan förvarning bryter upp en rätt så liten och fredlig demonstration framför polisstationen i Sars El-Layan i Nildeltat (Attacken börjar ca 1:50 in i klippet). Demonstrationen ska ha varit en protest mot att gripandet av en 19-årig student, men i ett annat klipp från samma tillfälle hörs också tydligt slagord för Muslimska brödraskapet, som är den egyptiska regimens enda utmanare i valet.

En bild säger mer än tusen ord

Egyptiska säkerhetsagenter griper vänsteraktivisten och journalisten Youssef Shaaban, en av hundratals oppositionella som arresterats i en kampanj av upptrappad repression inför det parlamentsvalet den 28 november. Enligt Muslimska brödraskapet har mer än 1200 av deras medlemmar arresterats, inklusive många som kandiderar som oberoende kandidater till parlamentet. Men även ett stort antal sekulära studentaktivister och bloggare har gripits de senaste dagarna, och den 27 november planerar fotografer och journalister en manifestation mot att även de ofta utsätts för trakasserier och våld.

Julafton för medioker journalistik

När jag bodde i Kairo förundrades jag över hur många högutbildade västerlänningar – ofta amerikaner men även svenskar – som blev förvånade över att höra om tortyr, censur och politiskt förtryck i Egypten. "Men jag trodde Egypten var hyfsat öppet och demokratiskt," var en vanlig kommentar – vilket jag fortfarande hör då och då från personer som besökt landet som turister.

Nu förstår varför. Det börjar dra ihop sig till (sken)val i Egypten, och plötsligt kommer en strid ström av artiklar av reportrar som uppenbarligen saknar alla djupare kunskaper om landet (eller Mellanöstern) och inte har någon ambition att införskaffa några sådana. Bottennappen slår som spön i backen.

Exempel 1 (via Jon Jensen): Journalist besöker flådigt köpcentrum i Beirut, skriver artikel om det egyptiska valets betydelse för arabvärlden.

Exempel 2: Journalist besöker nildeltat, talar med två taxichaufförer och en lokal journalist (för en regimkontrollerad tidning?), kommer fram till att "stödet för Mubarak är starkt bland de fattiga och medelklassen på landsbygden och i små städer." Ursäkta?

Jag har svårt att föreställa mig att lika medioker journalistik skulle accepteras om det handlade om till exempel Iran. Men Egypten är ju "västvänligt" och alltså "hyfsat öppet och demokratiskt" – trots att landet har fler politiska fångar än Burma (förvånad?)

"När ska du lämna oss, Mubarak?"

Ännu ett fall av tortyr till döds på en egyptisk polisstation väcker avsky på bloggar och twitter. Den här gången var det 19-årige Ahmed Shaaban som på väg till ett bröllop hamnade i gräl med några poliser, greps och fördes till polisstationen för att tre dagar senare hittas död. Mohammed abd el-Fattah har filmat vittnesmål från Ahmeds familj och vänner – med engelsk textning nedan:

Efter att filmen publicerats på Youtube ska familjen idag ha fått påhälsning av poliser som inte var alltför glada över att de talat med medierna.

Det är svårt att säga om den här typen av meningslöst polisvåld blivit vanligare eller bara uppmärksammas mer tack vare spridningen av sociala medier, men många erfarna människorättsaktivister menar att polisen absolut blivit allt brutalare på senare år och att de fall som nu uppmärksammas bara är toppen av ett isberg. Ytterst är det en konsekvens av att polisen fått agera helt ansvarsfritt i decennier.

Även i Fria Tidningen.

Carl Bildts krig

Wikileaks nya jättläcka ger en liten glimt av det goda kriget för att befria Irak som vår käre utrikesminister (ja, han som gjorde skumma oljeaffärer med mördarregimen i Sudan) lobbade för... Att USA:s militär blundat för tortyren i irakiska fängelser (liksom de gör i Afghanistan) är knappast förvånande, men bra att ha det svart på vitt.

Polisvåld mot fackliga protester

Egyptiska fackföreningar, socialistgrupper och människorättsorganisationer skickade nyligen ut det här pressmeddelandet angående ett polisingripande mot en grupp demonstranter som försökte samlas utanför parlamentet. Rapporterna om strejker och andra fackliga protester fortsätter att dugga tätt i Egypten, trots skärpt repression mot alla former av organiserade aktioner inför presidentvalet i november.

Police brutality: Government's solution for workers problems

The government of the ruling NDP could not tolerate the sit-in of information centers employees in front of parliament for fear of a new wave of workers strikes and protests, which over the past months have exposed the government's failure in responding to their problems as well as it is flagrant alliance with business ministers and ruling party leadership. The 11^th of October 2010 witnessed police harassment of more than 600 information employees as they arrived in Cairo from several governorates and tried to gather in front of parliament. Towards the end of the day the gathering, which managed to reach the Kasr El Aini Street, was brutally dispersed.

This police brutality does not only expose the lies of the government and the electoral program of the party and the president, but provides evidence for the persistence of oppression and corruption policies. While the ruling party has nominated General Abdel Salam Mahgoub, minister of local development and responsible for the information employees, as its representative in Alexandria for the next parliamentary elections, promising his constituency prosperity and welfare, the same minister refuses to respond to the demands of his own employees, 5000 of which reside in the governorate of Alexandria.

Employees and workers who managed to break the state of emergency and challenged the unjust labor laws as well as enforced their protests and demonstrations for months in front of parliament, will not be terrorized by the police brutality and will not go into hiding. The rates of poverty, low wages and increasing prices, all products of the ruling party policy, will continue to drive the workers to take action in defense of their livelihood and for a dignified standard of living.

Groups and organizations signatory to this statement express their firm solidarity with the information employees against corruption and the dictatorship of the government and the party as well as security assaults against them; signatories also support the right of employees to strike to realize their legitimate demands, foremost their right to

• Equality with government employees

• A rise in their monthly wages from 99 LE (17 $) to 320 LE (56 $) for medium qualification and 381 LE (67 $) for high qualification

• Social and health insurance

Long live the struggle of employees

Signatories

Independent union of real estate tax collectors

Center for socialist studies

Preparatory workers committee

Popular democratic movement for change (Hashd)

Socialist Horizons Center

Revolutionary Socialists

Egyptian Communist Party

Socialist innovation tendency

Center for trade union and workers services

Al Karama party

Workers' coordination committee

Tadamon (solidarity) group

El Helali foundation for liberties

Justice and Freedom youth

El Nadim Center

Association for freedom of thought and expression

Egyptian Center for Economic and Social Rights

Hisham Mubarak Law Center

Arabic Center for Human Rights Information

Sons of the land foundation for human rights

Land Center for human rights

Egyptian Initiative for personal rights

Egyptiska studenter protesterar mot polisvåld

Många egyptiska studentaktivister vittnar nu om att förtrycket trappas upp inför parlamentsvalet som ska hållas den 28 november. I måndags demonstrerade ett par hundra studenter från Muslimska brödraskapet och flera andra oppositionsgrupper utanför det egyptiska utbildningsministeriet mot säkerhetspolisens ständiga närvaro och återkommande polisbrutalitet på landets universitet. Liknande demonstrationer äger rum då och då, men till skillnad från denna gång äger de oftast rum inne på campus, bakom stängda grindar. De senaste protesterna kommer efter att en vakt på Al Azhar-universitetet i Zagazig attackerat en kvinnlig student som vägrat låta honom genomsöka hennes väska. Både demonstrationen och den händelsen finns i klippet från Al Jazeera nedan.

Mängder med medlemmar av Muslimska brödraskapet såväl som andra oppositionsgrupper – även anhängare av Mubarak-utmanaren Mohammed elBaradei – har uteslutits från de kårval som just nu äger rum, i många fall utan opposition på grund av säkerhetsapparatens utrensning av kandidater. Samtidigt rapporteras nu om en arresteringskampanj mot studenter och "ungdomar med skägg" (!) i den sydliga staden Assiut efter en explosion utanför ett växlingskontor tidigare i veckan...

Den egyptiska demokratirörelsen och historielös journalistik

Lästips: Den egyptiske journalisten Issandr el-Amrani skriver om förra veckans anti-Mubarak-protester i Kairo och andra egyptiska städer här, och lyfter fram två viktiga saker: Dels att detta troligen var den största politiska protesten som explicit riktades mot Mubarak på flera år (den största sedan Kifaya-rörelsens höjdpunkt före och efter det senaste presidentvalet 2005 vågar jag påstå), dels att polisens agerande kan tolkas som att tuffare tag mot demonstranter och ett hårdnande politiskt klimat är att vänta inför det förväntade maktskiftet i Egypten.

Michael Collins Dunn, som är redaktör för Middle East Journal, påpekar i sin tur att västerländska medierapporter om demonstrationen ofta struntat i att förklara eller ens nämna den historiska kopplingen till Ahmed Orabi som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag är böjd att hålla med honom på den punkten. Utan det historiska sammanhanget går mediekonsumenterna miste om kraftfulla symboliken i det budskap som oppositionen ville sända ut genom att demonstrera på Ahmed Orabis dödsdag: att det egyptiska folket idag, liksom 1881, är slavar under en korrupt och auktoritär "pseudomonarki" som backas upp av utländska stormakter (då Frankrike och Storbritannien, nu USA).

Samma historielöshet präglade ofta rapporteringen kring demokratirörelsen Kifaya ("nog nu") som bildades 2004 och arrangerade regelbundna demonstrationer mot Mubarak under nästan två års tid. Den lyftes ofta fram som en produkt av Bushadministrationens "politik för demokrati i Mellanöstern" och USA:s försiktiga påtryckningar på Mubarak att genomföra politiska reformer, trots att rörelsens rötter snarare fanns i de pro-palestinska protesterna under den andra intifadan och gatuprotesterna mot invasionen av Irak år 2003.

Protester mot Gamal Mubarak

Hundratals egyptiska oppositionella möttes av omfattande våld när de demonstrerade i Kairo och Alexandria igår mot Gamal Mubarak, presidentsonen som väntas ta över makten den åldrande Hosni Mubarak. Jack Shenker rapporterar om protesten för Guardian, "Zeinobia" har lagt upp flera bildspel och videoklipp på sin blogg, och Al-Jazeera sände det här klippet:

Som datum för demonstrationen hade man valt Ahmed Orabis dödsdag. Orabis var en officer med enkelt ursprung som ledde en nationalistisk revolt 1881-1882, mot den turkiska elitens dominans och det växande europeiska inflytandet över Egypten. Demonstrationens mål var Abdeen-palatset dit Orabi ledde en demonstration av soldater och Kairobor i september 1881. Valet av Orabi som enande symbol beror kanske delvis på att han är den enda historiska politiska ledare som alla oppositionsgrupper kan enas bakom, men är extra lämpligt eftersom Orabi utmanade Mohammed Alis dynasti och idén om att en familj kan "äga" Egypten – vilket klanen Mubarak tycks tro att den gör.

Samtidigt som centrala Kairo var under en massiv polisbelägring på grund av några hundra demonstranter gick supporters av fotbollslagen Ahly och Zamalek lös på varandra (och oskyldiga förbipasserande) med käppar, stenar och molotovcocktails i nästan en timmes tid innan polisen ingrepp på en huvudgata i en annan del av stan, rapporterar al-Youm al-Sab'i (med bilder)...

I media: Fria Tidningen.

Arabisk solidaritet

Många av Egyptens regimkritiska bloggare har själva förföljts och fängslats. Men i söndags visade flera av dem sin solidaritet med den syriska 19-åriga bloggaren Tal al-Mallohi som hållits fången utan rättegång i nio månader. Mohammed Mar'ee har lagt upp flera filmklipp från en demonstration i närheten av Syriens ambassad på sin blogg:

Bland slagorden hörs "Egypten och Syrien hand i hand, tills en ny gryning kommer". Ambassadören vägrade att komma ut och ta emot ett protestbrev till Syriens president, och var enligt uppgift rosenrasande för att polisen lät demonstranterna hållas... (om än ett kvarter bort från själva ambassaden).

ElBaradei möter arbetare - Muslimska brödraskapet tvekar om bojkott

El-Masry El-Youm har lagt upp en video från förra veckans möte mellan förre IAEA-chefen och "presidentkandidaten" Mohammed ElBaradei och fackliga och socialistiska aktivister i Kairo. I ärlighetens namn kan jag inte tyda allt som sägs, men ElBaradei får en del kritik för att han inte tar ställning i ekonomiskt-politiska frågor som privatiseringarnas framtid samt för att han inte förklarar hur han vill förverkliga sin vision om "fredlig förändring" i Egypten. "Antag att jag samlat in 30 miljoner namnunderskrifter? Vad ska jag göra med dom?" frågar en vänsteraktivist.

Samtidigt som ElBaradei kämpar för att övertyga Egyptens arbetare att stödja hans kampanj för demokrati manar unga aktivister inom Muslimska brödraskapet i ett öppet brev till rörelsens ledare att de ska bojkotta det kommande parlamentsvalet. ElBaradei har manat till en sådan bojkott, och får stöd av Ayman Nours liberala parti al-Ghad och flera andra oppositionsgrupper, medan det gamla nationalistpartiet Wafd beslutat att ställa upp i valet. Muslimska brödraskapet har dock hittills vägrat ansluta sig till en bojkott och förbereder nu sin valkampanj.

Los Angeles Times skriver i en ledare att en bojkott vore en "blunder" av ElBaradei. Bortsett från att det känns märkligt att en amerikansk tidning ger råd till den egyptiska oppositionen tror jag att de har fel. Eftersom den nuvarande konstitutionen inte låter ElBaradei ställa upp i nästa års presidentval är en bojkott och någon form av aktiv civil olydnadskampanj det enda alternativ som återstår. Naturligtvis uppnås inget med bojkotten i sig – det är mobiliseringen på gräsrotsnivå som avgör (och det är ytterst oklart om ElBaradei har den politiska erfarenhet och de ledarskapsegenskaper som krävs för det, för att inte tala om ett politiskt program som kan tilltala andra än den minimala medelklassen). Dessutom tror jag att man bör se bojkottkampanjen som ett försök att sätta press på Muslimska brödraskapet att ansluta sig till reformrörelsen och inte kohandla med regimen om det kommande presidentvalet.

210 år av urban tillväxt

För historienördar och humanekologer: Mostafa Hussein har hittat en karta över Kairo från Napoleon-tiden som han kombinerat med en bild från Google Earth för att visa stadens utbredning de senaste 210 åren. Ganska fascinerande – och skrämmande. Notera hur staden och omgivande byar breder ut sig över den bördiga jordbruksmarken, en expansion som tidvis slukat mer mark än den landet vunnit genom oerhört kostsamma storskaliga damm- och bevattningsprojekt.

Idag är Kairo en av världens verkliga megastäder med 15-20 miljoner invånare, beroende på hur man räknar. Men det är alltför vanligt att detta förklaras som ett naturligt resultat av befolkningsexplosionen. Enligt vissa beräkningar lever 40 miljoner Egyptier, mer än halva befolkningen inom 100 kilometers avstånd från Kairo – delvis av geografiska skäl (stora delar av Egypten är ju öken) men också ett tecken på en extrem ekonomisk obalans mellan landets olika delar.

En viktig drivkraft bakom den snabba urbaniseringen under efterkrigstiden har också varit de extrema klyftorna på landsbygden, som sedan 70-talet förvärrats av strukturanpassningen av jordbruket (enligt ett väl etablerat mönster) och nyliberala jordreformer som under 90-talet drev uppemot en miljon småbrukare från sin mark.

Så här kan det se ut på nära håll när slummen breder ut sig över grönområden, i det här fallet Ard el-Lowa i västra Giza:

Photoshop... diktatorns bäste vän

Egyptens regimkritiska bloggare har fått en hel del uppmärksamhet de senaste åren, men nu har "cyberdissidenterna" fått en värdig utmanare: Mubaraks PR-män har upptäckt Photoshops fantastiska potential. Nu avslöjar bloggaren Wael Khalil hur den statliga tidningen Al-Ahram manipulerat en bild från fredssamtalen i Washingtoon för att visa Mubarak i täten, framför såväl Abbas och Netanyahu som Obama. Hysteriskt roligt.

Frågan är om detta bara är ett utslag av överdriven nit från redaktörernas sida, eller om det bottnar i en oro för att originalbilden – där en blek Hosni Mubarak går lite snett bakom de andra statscheferna, som om han inte riktigt orkade följa med i deras takt – skulle orsaka nya spekulationer om den åldrande presidentens sviktande hälsa.

Men vad den här bildmanipulationen också vittnar om är kanske Mubaraks behov av att framstå som en viktig spelare i Mellanöstern och i Israel-palestinakonflikten i synnerhet. Det är extremt talande att ledaren för arabvärldens folkrikaste land måste ta hjälp av Photoshop för att framställa sig som en viktig aktör i regionen. (Uppdatering: Al-Ahrams chefredaktör Osama Soraya försvarar nu den kritiserade bildmanipulationen just genom att förklara att bilden var avsedd som en "symbolisk" kommentar till Mubaraks "unika och ledande roll i den palestinska frågan"!)

(Ps. Dags att uppdatera historieböckerna?)

(Ps2. Enligt en journalist på en internationell nyhetsbyrå accepterar deras fotoavdelning inte längre några bilder på Mubarak från den egyptiska regeringen eftersom de *alltid* är väldigt "photoshopade" Men militären är tydligen värre – de lägger alltid till extra helikoptrar på sina bilder...)

(Nu också i Fria Tidningen.)

Yes we can... ElBaradei leker Obama

Den förre IAEA-chefen och egyptiske "oppositionsledaren" (som han allt oftare beskrivs i västerländska medier) Mohammed ElBaradei har idag publicerat en video på YouTube där han riktar ett budskap till "Egyptens ungdom" med anledning av att han med hjälp av Muslimska brödraskapet ska ha samlat in en miljon underskrifter för kraven på politiska reformer.

Min hastiga och ofullständiga översättning:

*ElBaradei tackar Egyptens ungdom för det arbete som de utför för att förändra Egypten, till ett land där alla lever i frihet och värdighet, utan fruktan för sig själv eller sin familj.

*Det här är en enastående period i Egyptens historia. Inte sedan 1919 (året för en massrevolt mot den brittiska ockupation) har en miljon underskrifter samlats in för rätten till frihet och social rättvisa.

*Hela världen ser på vad som sker i Egypten idag med beundran.

*ElBaradei gör allt som står i hans makt för att nå förändring, bland annat genom att avslöja det rådande systemets förbrytelser, arresteringar och tortyr.

*Det är en grundläggande och viktig poäng att det vi talar om inte är en intern fråga, vi talar om människans frihet, om social rättvisa, om rätten till utbildning och hälsa. Vi talar om mänskliga värden som alla människor strävar efter. Talet om "utländsk utblandning" är struntprat.

*I början hånades vi när vi började samla in underskrifter, men nu göra de styrande samma sak. Jag vet att ni ungdomar är frustrerade och önskar se förändringen hända imorgon, men vi måste ta ett steg i taget.

*Eftersom regimen vägrat gå med på något av våra krav kommer jag att bojkotta valet. Vi måste vägra ställa upp på detta skådespel. Men det är min personliga åsikt. Det finns andra som säger att valet är ett tillfälle att engagera människor och öka deras medvetenhet, och det är också en respektabel ståndpunkt.

*Demonstrationer kan vara ett viktigt redskap, men vid rätt tidpunkt och efter noggrann planering. Jag vill inte gå ut på gatan med trettio personer, därför börjar jag med att samla namnunderskrifter. När alla andra medel misslyckats kommer vi att överväga massiva demonstrationer.

*Regimen har hittills inte velat diskutera något av våra krav. De vill inte diskutera varför sju miljoner egyptier saknar rösträtt (jag misstänker att detta syftar på de egyptier som bor utomlands) eller inrättandet av en oberoende komission för att övervaka valet.

*Idag har vi inte ens rätt att gå ut på gatan och demonstrera utan att få tillstånd. Vi följer lagar som britterna skrev på 20-talet. Vi lever under en repressivt system som inte kan överleva, men förändringen kommer.

*Vi måste alla delta. Jag hoppas att en miljon snart blir tre miljoner. Jag önskar att vi innan det kommande presidentvalet (2011) är tio miljoner, tjugo miljoner.

*Alla organisationer och rörelser som och arbetar för förändring måste arbeta tilsammans mot samma mål. Målet måste vara större än våra skiljaktigheter, målet är demokrati och varje individs rätt att uttrycka sig frihet. I slutändan är det folket som ska välja.

*Var inte rädda - de kan arrestera tio, hundra eller tusen men de kan inte arrestera hela det egyptiska folket.

*Den som vill ha förändring måste betala ett pris.

*Egyptens ungdom representerar hoppet om förändring. Jag är med er, och kommer att förbli med er i kraven på förändring och göra allt jag kan för att förverkliga våra krav. Egypten ska ännu en gång bli friheten och kulturens fyrbåk..."

Säga vad man vill om ElBaradei, men någon lysande retoriker är han inte (det krävs inga arabiskakunskaper för att se). Jag tvivlar på att detta tal kommer att verka särskilt inspirerande på Egyptens unga demokratiaktivister. Och ElBaradeis sätt att försvara sig mot anklagelserna om att han skulle vara en utländsk agent kommer inte falla i god jord hos andra oppositionsgrupper; jag misstänker att han behöver visa upp lite mer patriotism för att vinna förtroende hos fler än en handfull övertygade liberaler och egyptier bosatta i USA. Kanske överskattar han också sin egen betydelse – det är inte troligt att han kommit i närheten av en miljon underskrifter utan hjälp av Muslimska brödraskapets tiotusentals anhängare.

Centret för socialistiska studier kritiserar också ElBaradei för att han i ett möte med fackliga ledare bett om arbetarnas deltagande i kampen för politisk förändring – samtidigt som han vägrar stödja deras krav på ett stopp för privatiseringspolitiken eller att överhuvudtaget närmare definiera vad han menar med "social rättvisa." På en fråga om varför han inte uttalat sitt stöd till de arbetare som förra månaden ställdes inför en militärdomstol svarade ElBaradei att han inte kände till fallet... Att ElBaradei träffar fackliga ledare tyder på att han åtminstone förstått den växande egyptiska arbetarrörelsens betydelse. Möjligen kan de också lära honom ett och annat om politik.

ElBaradei – avfälling eller religiös extremist?

Den egyptiska regimen framställer ofta sig själv som en skyddsvall mot religiös fanatism, och västerländska journalister beskriver ibland slarvigt den egyptiska staten som"sekulär". Många invändningar kan göras mot detta (i själva verket har den egyptiska regimen periodvis uppmuntrat den islamistiska trenden som motvikt mot vänsteroppositionen, konstitutionen beskriver motsägelsefullt islam som källan till all lagstiftning samtidigt som partier på religiös grund är förbjudna, statssanktionerade religiösa auktoriteter är ofta minst lika konservativa som den islamistiska oppositionen, o.s.v) men i dagarna har ännu ett exempel på regimens hyckleri seglat upp som ändå överträffar det mesta.

"Oppositionsledaren" Mohammed elBaradei anser sig ha utsatts för en smutskastningskampanj dirigerad av regimen efter att bilder på elBaradeis dotter i baddräkt och elBaradei själv framför något som ser ut som ett glas vin publicerats på en facebookgrupp – ett ytterst "oislamskt" beteende som antas minska elBaradeis popularitet. Samtidigt anklagas elBaradei av en företrädare för det (halvstatliga) al-Azhar-universitetet för att ha "förolämpat islam" och det egyptiska folkets värderingar efter att han i en intervju berättat att hans systrar inte bär slöja...

På den elektroniska nyhetssajten Masrawy ironiserar Ahmed Ghanem över försöken att diskreditera Elbaradei genom att utmåla honom som islams fiende: Om ElBaradei blev president skulle den religiösa polisen som för tillfället håller stränderna i Sharm el-Sheikh fria från halvnakna solbadare dras in och bikinitvång genast utfärdas... (I själva verket är det naturligtvis fritt fram att klä sig i bikini på egyptiska turistorter idag).

Men den största ironin är att neokonservativa ideologer samtidigt attackerar elBaradei för att han varit öppen för samarbete med Muslimska brödraskapet i sin kampanj för politiska reformer... Tillsammans har de samlat hundratusentals namnunderskrifter bakom kraven på avskaffande av de hårda undantagslagarna och en rättvis vallag, vilket troligen är bakgrunden till regimens smutsiga motkampanj.

Islamofobin har fått fäste

Bråket om "moskébygget" i närheten av Ground Zero får mig att minnas en egyptisk taxichaufför som jag åkte med för ett par år sedan i Sixth of October City utanför Kairo (sunt nog vägrade han köra inne i själva Kairo eftersom han inte stod ut med trafikstockningarna och föroreningarna).

Han hette Hani och talade flytande engelska med Kalifornien-dialekt. I tjugotvå år bodde han i San Fransisco och pysslade med lite allt möjligt. Han drev en butik för parabolutrusting och jobbade extra som nattvakt. Varje fredag arbetade han ideellt i en moské, där han översatte predikningar till engelska för de som inte kunde arabiska.

Hani hade aldrig föreställt sig att han en dag skulle återvända till Egypten, men den 11:e september 2001 förändrade allt.

– Plötsligt blev allt ett helvete. Min butik vandaliserades flera gånger. En gång försökte någon bränna ned den. De klottrade förolämpningar mot Islam på bilen, berättade han.

Han blev kallad till förhör hos säkerhetspolisen flera gånger, troligen på grund av sitt arbete i moskén. Istället för att få statens beskydd blev han behandlad som en potentiell terrorist. Till slut fick han nog.

– Jag orkade inte stanna längre. Det var verkligen tufft. Tänk dig att tvingas lämna ett land efter 22 år. Men det är ändå inte värst för mig, jag är van vid Egypten och kan språket. Det är värre för min fru som är amerikanska och bara talar engelska, hon vantrivs här och vill åka tillbaka. Men jag återvänder aldrig till det landet.

Efter 11:e september 2001 råkade tusentals amerikanska muslimer ut för trakasserier eller diskriminering. Fram till årskiftet registrerades 481 hatbrott mot muslimer - allt från hotelser till överfall, mordbrand och mord. Minst tre personer mördades av gärningsmän som gav dem skulden för terrordåden. Enligt en opinionsundersökning som publicerades hösten 2002 upplevde en majoritet av muslimerna i landet att deras livssituation förvärrats sedan efter attacken. 57 procent hade personligen blivit hotade eller diskriminerade.

Man kunde ha trott att de hatiska stämningarna skulle ha lagt sig, nästan tio år efter attacken mot World Trade Center. Men idag, när 20 procent av amerikanerna tror att Obama är muslim (vilket underförstått är ett allvarligt problem) och 70 procent ser ett moskébygge i New York som en nationell katastrof, ser vi något annat. Kan det vara så att hatet inte bara beror på vad muslimerna gjort, utan drivs lika mycket av det eviga kriget mot "militant islamism" som Barack Obama har utvidgat rejält sedan han kom till makten?

Ps. Spana in videon nedan där en svart byggnadsarbetare misstas för att vara muslim under en protest mot det omstridda "moskébygget":

Att spela i två lag samtidigt: Egyptens vacklande liberaler

Den framträdande egyptiska dissidenten och sociologen Saad Eddin Ibrahim väckte en del uppståndelse häromdagen när han skrev på en petition för presidentsonen Gamal Mubaraks rätt att ställa upp i presidentvalet - något ironiskt eftersom Ibrahim tidigare varit en ledande kritiker av Egyptens omvandling till en "pseudomonarki" i Syriens efterföljd. Alla är dock inte förvånande; den socialistiske journalisten Hossam el-Hamalawy menar till exempel att Ibrahim alltid varit en opportunist.

Vad man än tycker om Saad Eddin Ibrahim så förtjänar han i alla fall viss respekt för att han är öppen med sitt ställningstagande. Annars är det ganska vanligt att egyptiska liberaler tar avstånd från ett odemokratiskt "tronskifte" samtidigt som de i tysthet hoppas på ett lugnt och smidigt överlämnande av makten till Gamal – en präktig affärsman med ekonomexamen från London i bagaget, nära band till Washington och en stark tro på fortsatta marknadsliberala reformer.

Uppdatering: När något händer i den egyptiska politiken går det alltid att hitta en analogi till fotbollens värld. Galal Amer jämför i al-Masry al-Youm Saad Eddin Ibrahim (som också skrivit under en petition till stöd för oppositionskandidaten Mohamed el-Baradei) med fotbollspelaren Mohamed Nagy ("Geddo") som inför årets säsong hade skrivit kontrakt med de båda stora Kairoklubbarna och ärkerivalerna Ahly och Zamalek. Ibrahims försvar att han bara skrivit under på Gamal Mubaraks "rätt att ställa upp i presidentvalet" avfärdas av Amer: Det är el-dostor (konstitutionen) och inte el-doktor (doktorn) som avgör den saken.

Arbetare dömda av militärdomstol

Tre egyptiska arbetare frikändes och fem dömdes till villkorliga fängelsestraff och böter av en militärdomstol igår måndag. De anklagades för att ha lett en strejk och saboterat utrustning på en fabrik som tillhör militären, och för att ha fysiskt attackerat en av sina chefer (som också råkar vara general i armén) efter att en av deras kollegor dödats i en olycka.

Strejker på arbetsplatser knutna till militären är strikt förbjudna enligt Egyptens hårda undantagslagar, och den här typen av incidenter visar i vilken utsträckning de senaste årens strejker och sociala protester undergrävt vanliga egyptiers respekt för statsmakten. Själva domen ser ut som en kompromiss som är ganska typisk för den egyptiska säkerhetsapparaten – några frikända, några dömda för att ge ett intryck av att domstolen faktiskt är självständig och inte fattar sina beslut på politiska grunder.

(Läs mer i Fria Tidningen).

Temperaturen stiger...

...inför presidentvalet i Egypten nästa år, då somliga spekulerar i att landets åldrande diktator Hosni Mubarak kommer att avgå till förmån för sonen Gamal – om han ens lever så länge.

Den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har under sommaren något oväntat fått stöd för sina reformkrav av Muslimska brödraskapet, Egyptens enda verkliga massrörelse. Ett upprop för reformer av valsystemet har samlat uppåt en miljon underskrifter under sommaren, vilket visar att en taktisk valallians mellan Brödraskapet och elBaradei skulle kunna skaka om det politiska systemet ordentligt.

Det scenariot är dock fortfarande avlägset; ElBaradei har hittills varit försiktig i sin kritik av regimen och sagt att han bara kommer att ställa upp i presidentvalet om det är helt fritt, vilket som Robert Fisk påpekar är som att "be Nilen flyta uppströms". Den gångna vinterns och vårens val inom Brödraskapet har dessutom stärkt rörelsens konservativa falang på bekostnad av de "reformister" som vill förvandla rörelsen till ett mainstreamparti, liknande Turkiets AKP. Mycket talar därför för att islamisterna kommer att sitta still i båten under presidentvalet nästa år i utbyte mot en viss lättnad av säkerhetsapparatens förföljelser, som inkluderat frysandet av ledande medlemmars ekonomiska tillgångar.

(En intressant detalj i sammanhanget är att en del unga MB-sympatisatörer i början av augusti upprördes av nyheten att Brödraskapets nye ledare Mohammed Badie och flera andra ledande medlemmar närvarade vid begravningen av General Ahmed Rafet, en högt uppsatt chef inom den egyptiska säkerhetspolisen, som regelbundet arresterar och torterar Brödraskapets aktivister.)

Under tiden fortsätter unga aktivister protestera mot mordet på Khaled Said, som släpades ut från ett internetcafé i Alexandria och misshandlades till döds av polisen i början av sommaren, och de återkommande vilda strejker och sociala protester som blivit ett vanligt inslag i Egypten de senaste åren tycks inte heller mattas av. I dagarna rapporterades att flera anställda på en fabrik i Helwan har fängslats och kommer att ställas inför militärdomstol den 28 augusti, för att de protesterade mot bristande säkerhetsrutiner som lett till en arbetares död.

Kanske blir det inte den politiska kohandeln bakom kulisserna utan helt andra faktorer som visar sig ha störst betydelse för utvecklingen i Egypten det närmaste året: Stigande matpriser gör sig snabbt påminda i Egypten, där en stor del av befolkningen lever på marginalen med subventionerat bröd som främsta källa till kalorier. En ny global matkris är antagligen ett större hot mot den härskande elitens önskan om en stabil övergång från Mubarak till hans efterträdare än ElBaradeis hittills ganska uddlösa kampanj för reformer.

"Mattias! Vi behöver dig, kom hem hel!"

Bild från dagens demonstration på Sergels torg. Vad mer finns att säga?

Enligt DN finns ännu inga uppgifter om Mattias Gardell och Edda Manga som var ombord på Mavi Marmara, där upp till 19 personer dödades när fartyget bordades av israeliska kommandosoldater tidigt i morse.

Egypten: mot en folklig rörelse för demokrati?

Det rör på sig i Egypten. Länge har det egentligen bara funnits två politiska krafter att räkna med i landet: Mubaraks regim och Muslimska brödraskapet. Men lagom tills Hosni Mubaraks styre oundvikligen närmar sig sitt slut (han fyllde 82 den 4:e maj och nästa år är det presidentval), måste den politiska kartan delvis ritas om.

Ingen som följer utvecklingen i Mellanöstern kan ha missat den förre IAEA-chefens Mohamed elBaradeis nedslag på den politiska scenen som möjlig presidentkandidat med en kvarts miljon anhängare på facebook. Som jag skrivit tidigare ska man inte underskatta elBaradeis betydelse som enande symbol för såväl den missnöjda medelklassen som fraktioner inom regimen som motsätter sig Gamal Mubarak, men saknar en motkandidat med tillräckligt stark ställning för att utmana presidentsonen. Å andra sidan finns inget som tyder på att elBaradei planerar att mobilisera sina anhängare på gatorna för att få igenom de konstitutionella förändringar som krävs för att han överhuvudtaget ska kunna ställa upp i valet. Ett Iran-liknande scenario är därmed inte troligt.

Samtidigt tvivlar jag på att en gammal räv som elBaradei skulle ha kritiserat Mubaraks styre så öppet om han inte visste att han hade viktiga figurer inom regimen på sin sida. Som den socialistiske bloggaren Hossam el-Hamalawy skriver: "När en före detta diplomat som lojalt tjänat både Sadat och Mubarak plötsligt byter sida och ansluter sig till oppositionen, så säger det mer om regimen än om dess tidigare lojala tjänare. Regimens skepp sjunker."

Splittringen i toppen tycks ha gjutit nytt självförtroende i den radikala oppositionen. Den största strejkvågen i landet sedan 40-talet har redan skolat en ny generation av fackliga aktivister som nu försöker ena landets arbetare bakom ekonomiska krav. I april bildades så en ny kampanjorganisation under namnet "al-haraka al-sha'abiya al-dimukratiya lil-taghyeer" (popular democratic movement for change) som med ett gemensamt politisk program (och en facebook-grupp - obligatoriskt för alla politiska grupperingar i Egypten numera) samlar allehanda vänsteraktivister, intellektuella, och oberoende fackliga företrädare.

Än så länge existerar denna "rörelse" bara på papperet, även om många av initiativtagarna spelat ledande roller i högst konkreta sociala strider och protestkampanjer på gatorna de senaste åren. Men att aktivister med skiftande ideologisk hemvist enas på det här sättet måste ändå ses som ett viktigt framsteg. Den egyptiska vänstern är helt enkelt för liten för att ha råd med sekterism.

Nu har dessutom Hamdeen al-Sabahy - grundare av det nasseristiska (vänsternationalistiska) Karama-partiet - lanserats som presidentkandidat med stöd av socialisterna. Kampanjen är naturligtvis symbolisk eftersom ingen väntar sig ett fritt presidentval nästa år, men även här är det samarbetet mellan vänsternationalister och socialister som är det intressanta. (Om inte annat är det ett tecken på att det kalla krigets politiska låsningar är på väg att släppa även i Egypten. Nasser, som ännu dyrkas som en ofelbar nationalhjälte av många av Karama-partiets medlemmar, fängslade nästan samtliga av landets ledande kommunister på 60-talet och flera av dem torterades ihjäl). 

Den verkliga betydelsen av kampanjen för Hamdeen och den nya "folkfronten för demokrati" är att de tydliggör att det finns en opposition som inte bara erbjuder ett nytt ansikte i toppen, utan också en alternativ socioekonomisk agenda. Det skiljer den nya vänsteralliansen från både ElBaradei och Muslimska brödraskapet, och ger den dess potential att växa på sikt.

Självcensuren slår åt alla håll

Aktiviteten på bloggen är låg på grund av mycket jobb och andra projekt just nu. Men jag kan inte låta bli att kommentera debatten efter de senaste attackerna mot konstnären Lars Vilks. Sydsvenskan har idag en bizarr artikel där två partiledare/språkrör (Lars Ohly och Peter Eriksson anklagas för att "gardera" sitt försvar av yttrandefriheten genom att lägga en del av skulden på Vilks:

"Även vänsterledaren Lars Ohly och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson fördömer angreppen mot Lars Vilks och försvarar yttrandefriheten. Men båda gör i sina svar tillägg som innebär att de samtidigt kritiserar Lars Vilks för att han utnyttjar sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet.
-Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst, påpekar Ohly.
-Det kan vara korkat, onödigt osmakligt och dumt att provocera och håna. Men det ingår i vår yttrandefrihet, skriver Peter Eriksson."

Jag förstår inte hur journalisterna tänker här. På vilket sätt är kritik av en konstnärs budskap detsamma som kritik mot att han "uttnyttjar sin yttrandefrihet"? Sen när förlorade vi vår rätt att kritisera andra personers åsikter utan att bli stämplade som yttrandefrihetens dödgrävare?

I P1 igår varnade Sydsvenskans politiske chefredaktör Heidi Avellan för att självcensuren är den verkliga faran i spåren av hoten och attackerna mot Lars Vilks. Jag håller med till 100%. Det finns en stor risk att människor undviker att ifrågasätta Vilks budskap av rädsla för att förknippas med idioterna som attackerade honom. Det gynnar islamofobiska krafter mer än någon annan, och stärker knappast yttrandefriheten. 

För att tydliggöra försvarar jag till fullo Vilks rätt att uttrycka vilka idiotiska åsikter han vill, vare sig han gör det på landets universitet eller i form av klotter på någon offentlig toalett. Men om vi inte också försvarar rätten att kritisera Vilks "konstnärliga" budskap och hans förklenande uttalanden om muslimer, vad är då yttrandefriheten värd?

Nalin Pekgul flyr debatten

Vinterns mediestorm om "radikalisering" av muslimer i Rinkeby har tagit en intressant vändning.  Efter det granskande reportaget i Konflikt i P1 för två veckor sedan vill S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul inte längre diskutera den "växande religiösa extremismen". Hon har "lagt den frågan åt sidan" inför valet, meddelar förbundets pressekreterare.

Läs också i Stockholms Fria Tidning om medborgarvärden Mohamed Hagi Farah, som känner sig utpekad som "Taliban" av bl.a. Pekgul och svenska medier.

Två om Nawal el-Saadawi

Lästips: Här finns min recension av den egyptiska feministikonen Nawal el-Saadawis senaste roman som nu finns på svenska tack vare Ordfront - men missa framförallt inte Mariana Filip Oteleas intervju med författaren i Fria Tidningen.

Facklig rörelse utmanar regimen - och ElBaradei bygger sin bas

Idag planerar en koalition av fackliga aktivister i en gemensam demonstration i Kairo för höjd minimilön och stopp för utförsäljningen av den statliga industrin. Uppslutningen väntas inte bli massiv - snarare några tusen - men för den sprirande fackliga rörelsen är det ett viktigt och djärvt steg. Läs min analys i Arbetaren. 

Samtidigt är den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei tillbaka i Egypten och möttes av "tusentals" (nåja, ett par tusen på sin höjd att döma av bilderna i al-Doustour) medborgare i Mansoura när han besökte staden igår. 

Kombinationen av en facklig rörelse som försöker ena landets arbetare kring en ekonomisk-politisk agenda och existensen av karismatisk figur som ElBaradei som på rekordtid blivit en enande figur för den splittrade egyptiska oppositionen bådar inte gott för klanen Mubarak inför nästa års presidentval, då många väntar sig att den åldrande Hosni Mubarak ska träda tillbaka till förmån för sonen Gamal för att säkra ett smidigt maktöverlämnande.

Det är uppenbart att regimen inte riktigt vet hur man ska hantera den växande våg av missnöje som sveper över landet. Mindre demonstrationer utanför parlamentet har nästan blivit en daglig företeelse de senaste månaderna - förra söndagen ägde inte mindre än sex demonstrationer rum där på samma dag. För bara ett par år sedan har något liknande varit fullkomligt otänkbart. 

Både vad gäller den sociala proteströrelsen och ElBaradei sitter regimen i samma dilemma: ska man tolerera vilda strejker och protester trots risken att andra grupper uppmuntras att ställa liknande och mer radikala krav, eller ska man slå ned hårt på demonstrerande arbetare med risk för att utlösa en ännu kraftigare motreaktion? Och ska man låta ElBaradei turnera landet och bygga upp sin politiska bas, eller kväva rörelsen i sin linda och riskera att göra ElBaradei till en politisk martyr?

Ockupation av islamisk nyhetssajt

Tips: Min artikel i Fria Tidningen om den vilda strejken på Islam Onlines kontor i Kairo. De strejkande journalisterna och redaktörerna har en egen blogg här (med en del uttalanden och inlägg på engelska). En intressant utveckling - om inte annat påminner den om att även sprituella auktoriteter som Yousef Al-Qaradawi är beroende av världsliga krafter för att nå ut med sitt budskap... Kanske kan den också ses som ett tecken på att idéer om journalistisk professionalitet och redaktionellt oberoende vinner framsteg i arabvärlden (al-Jazeera-effekten?). Visserligen står en del - men långtifrån alla - av journalisterna på IOL nära det Muslimska Brödraskapet, men sajten har också gjort sig känd för att anställa öppet "sekulariserade" muslimer (och tydligen även icke-muslimer) och för att publicera kritik mot MB, inte minst i samband med konflikten mellan "reformister" och "konservativa" om rörelsens politiska program för ett par år sedan.

ElBaradei och den egyptiska oppositionen

Bloggandet går på sparlåga, minst sagt, men min analys av förre IAEA-chefens inträde på Egyptens politiska scen finns nu i Fria Tidningen: 

"Med sina krav på konstitutionella reformer har Mohamed ElBaradei visat att han vill tillhöra den verkliga oppositionen snarare än de så kallade ”papperspartier” som legaliserats av regimen i syfte att ge sken av ett pluralistiskt parlamentariskt system. Det är en viktig förklaring till hans popularitet bland de unga aktivister som de senaste åren utmanat regimen på gator och bloggar. En annan är att ElBaradei håller dörren öppen för samarbete med islamistiska oppositionen samtidigt som han tagit intryck av de fackliga protester och hungerkravaller som svept över Egypten de senaste åren. I intervjuer med egyptiska medier har han jämfört Egyptens magra prestationer när det gäller fattigdomsbekämpning med framstegen i demokratier som Indien. Han säger sig även vara inspirerad av den europeiska socialdemokrati som han lärt känna under sin tid i Wien." Läs hela.

En av bloggarna/aktivisterna som mötte ElBaradei på flygplatsen anklagar nu säkerhetspolisen för att ha kidnappat och torterat honom efter mötet, vilket ElBaradei själv fördömt i ett uttalande som ett "barbariskt övergrepp." 

Det ska bli spännande att följa utvecklingen fram till presidentvalet nästa år. Det kommer naturligtvis inte bli ett fritt val, men "ElBaradei-effekten" på den egyptiska oppositionens moral ska nog inte underskattas. Den förre IAEA-chefen har visat sig så populär att Mubaraks tidigare utmanare Ayman Nour - som dömdes till 5 års fängelse för påhittade anklagelser efter det förra valet - utan omsvep medgett att han inte skulle ha en chans mot ElBaradei i ett fritt val. Samtidigt kan man bara förstå det hopp om förändring som ElBaradei väckt mot bakgrund av de senaste årens tilltagande aktivism och rörelse i det egyptiska samhället, från demokratirörelsen Kifaya till reformsinnade islamisters försök att förvandla Muslimska Brödraskapet till en modern parlamentarisk opposition och industriarbetares och statliga tjänstemäns kamp för fackliga rättigheter och social rättvisa. Skulle ElBaradei visa sig vara den enande figur som kan samla alla dessa krafter bakom kravet på genuin förändring (och samtidigt slå in en kil mellan klanen Mubarak och de element inom regimen som motsätter sig att Gamal Mubarak "ärver" presidentposten) så kan vad som helst hända - inte nödvändigtvis en demokratisk revolution, men i alla fall en öppning av något slag. 

När pyramiderna blev palestinska

Den egyptiska tidningen al-Masry al-Youm (vars engelska website idag är den absolut bästa källan till oberoende nyheter från Egypten - på engelska eller arabiska) - har gjort en fin kortfilm om de internationella aktivisterna från Gaza Freedom March som genomförde en serie protester i Kairo under jul- och nyårshelgerna efter att ha vägrats inträde till Gaza. Filmen är delvis på arabiska och delvis på engelska och slutar med en fantastisk scen där polisen jagar aktivister som vecklat ut en palestinsk flagga på en av pyramiderna i Giza... Se hela!