Den egyptiska demokratirörelsen och historielös journalistik

Lästips: Den egyptiske journalisten Issandr el-Amrani skriver om förra veckans anti-Mubarak-protester i Kairo och andra egyptiska städer här, och lyfter fram två viktiga saker: Dels att detta troligen var den största politiska protesten som explicit riktades mot Mubarak på flera år (den största sedan Kifaya-rörelsens höjdpunkt före och efter det senaste presidentvalet 2005 vågar jag påstå), dels att polisens agerande kan tolkas som att tuffare tag mot demonstranter och ett hårdnande politiskt klimat är att vänta inför det förväntade maktskiftet i Egypten.

Michael Collins Dunn, som är redaktör för Middle East Journal, påpekar i sin tur att västerländska medierapporter om demonstrationen ofta struntat i att förklara eller ens nämna den historiska kopplingen till Ahmed Orabi som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag är böjd att hålla med honom på den punkten. Utan det historiska sammanhanget går mediekonsumenterna miste om kraftfulla symboliken i det budskap som oppositionen ville sända ut genom att demonstrera på Ahmed Orabis dödsdag: att det egyptiska folket idag, liksom 1881, är slavar under en korrupt och auktoritär "pseudomonarki" som backas upp av utländska stormakter (då Frankrike och Storbritannien, nu USA).

Samma historielöshet präglade ofta rapporteringen kring demokratirörelsen Kifaya ("nog nu") som bildades 2004 och arrangerade regelbundna demonstrationer mot Mubarak under nästan två års tid. Den lyftes ofta fram som en produkt av Bushadministrationens "politik för demokrati i Mellanöstern" och USA:s försiktiga påtryckningar på Mubarak att genomföra politiska reformer, trots att rörelsens rötter snarare fanns i de pro-palestinska protesterna under den andra intifadan och gatuprotesterna mot invasionen av Irak år 2003.

Protester mot Gamal Mubarak

Hundratals egyptiska oppositionella möttes av omfattande våld när de demonstrerade i Kairo och Alexandria igår mot Gamal Mubarak, presidentsonen som väntas ta över makten den åldrande Hosni Mubarak. Jack Shenker rapporterar om protesten för Guardian, "Zeinobia" har lagt upp flera bildspel och videoklipp på sin blogg, och Al-Jazeera sände det här klippet:

Som datum för demonstrationen hade man valt Ahmed Orabis dödsdag. Orabis var en officer med enkelt ursprung som ledde en nationalistisk revolt 1881-1882, mot den turkiska elitens dominans och det växande europeiska inflytandet över Egypten. Demonstrationens mål var Abdeen-palatset dit Orabi ledde en demonstration av soldater och Kairobor i september 1881. Valet av Orabi som enande symbol beror kanske delvis på att han är den enda historiska politiska ledare som alla oppositionsgrupper kan enas bakom, men är extra lämpligt eftersom Orabi utmanade Mohammed Alis dynasti och idén om att en familj kan "äga" Egypten – vilket klanen Mubarak tycks tro att den gör.

Samtidigt som centrala Kairo var under en massiv polisbelägring på grund av några hundra demonstranter gick supporters av fotbollslagen Ahly och Zamalek lös på varandra (och oskyldiga förbipasserande) med käppar, stenar och molotovcocktails i nästan en timmes tid innan polisen ingrepp på en huvudgata i en annan del av stan, rapporterar al-Youm al-Sab'i (med bilder)...

I media: Fria Tidningen.