Snabba tankar om Egypten - kupp, revolution eller inbördeskrig

1. När militärledningen utfärdar ultimatum till civila politiker inklusive presidenten och överbefälhavaren är det i sig en slags kupp - oavsett hur generalerna själva vill att handlandet ska tolkas.

2. Om militärrådet tvingar Morsi att avgå blir det det första öppna och verkligt avgörande militära ingripandet i den politiska processen efter ett av "den arabiska vårens" uppror (om vi bortser från när SCAF petade Mubarak, osv). Det är extremt allvarligt eftersom sådana ingripanden tenderar att etablera exempel och följas av andra. (Bortsett från arabvärlden kan det säkert också få mycket allvarliga följder för Turkiet).

3. De oppositionspolitiker i Egypten som öppet bett militären gripa in kan knappast betraktas som demokrater, och bidrar nu till islamisternas övertygelse att de aldrig kommer få chansen att regera efter demokratiska val = ny våg av radikalisering och militarisering, inte bara i Egypten...

4. Med detta sagt är missnöjet med Morsi genuint och överväldigande, och knappast enbart ett resultat av demonisering av Brödraskapet i privata medier som en del hävdar.

5. Mycket handlar om ekonomin, där Morsi visserligen ärvt gigantiska problem, men med sitt vacklande och otydliga agerande varken imponerat på de som vill ha rejäla sociala reformer och förbättringar eller de som vill ha kraftfull liberalisering. Talande är hur Morsi får kritik från vänster (och en del salafister) för att han förhandlar med IMF, från höger för att förhandlingarna inte nått resultat, och från samtliga för bristen på insyn i processen.

6. Det handlar också om den bristande viljan att samarbeta och kompromissa med andra politiska krafter, där genomdrivandet av den omstridda konstitutionen var det avgörande misstaget. Att luta sig mot en folkomröstning där drygt 30% deltog var omåttligt arrogant och korkat. 

7. Morsis försvarare pekar på att han erbjudit åtskilliga oppositionella plats i regeringen eller som "rådgivare", men att de avböjt. Det är ett hycklande argument, med tanke på att det varken är regeringen eller presidentens rådgivare som tar de avgörande besluten.

8. Den här krisen är också ett resultat av en grundläggande obalans i den politiska processen. Att under en revolutionär övergångsperiod välja ett parlament och en president för en full period - snarare än ett övergångsparlament eller en konstituerande församling på ett år eller två - är en ruskigt dålig idé. Det blir "vinnaren tar allt" i ett skede där landets politiska framtid ska stakas ut, med få möjligheter att rätta till misstag under resans gång. Betänk t.ex. att 75% röstade på andra kandidater än Morsi i första omgången av presidentvalet - en mäktig latent opinion som för eller senare oundvikligen skulle manifestera sig på gatorna. Det var otroligt naivt att tro att de skulle vänta fyra-fem år för att utöva inflytande via valurnorna, när de nyligen störtat en diktator i blodig kamp på gatorna.

9. Argumentet att vilken regering som helst får lika svårt som Morsi att förändra Egypten och utmana byråkratin och säkerhetsapparaten övertygar inte. För det första kan en vald president knappast ha en smalare väljarbas än Morsi (25% i första omgången, marginell seger i andra). För det andra har Morsis största svaghet varit hans ideologiskt polariserande bakgrund och misstron mot det hierarkiska och slutna Brödraskapet. Morsi har fått kritik för passivitet på vissa områden (tex gentemot inrikesministeriet) men där han agerat har han anklagats för "ikhwanat al-duwla" - det vill säga Brödraskapets infiltration eller övertagande av staten.

10. Med tanke på de massiva fredliga demonstrationerna och den civila proteströrelsens växande momentum med maningar till strejker och civil olydnad kan man fråga sig varför militären ser det som nödvändigt att blanda sig i. En (alltför) välvillig tolkning vore att de vill undvika ytterligare blodspillan och stämma i bäcken innan situationen urartar till inbördeskrig eller lägre rankade officerare får för sig att ta egna initiativ (många hade redan anslutit sig till protesterna). Men jag lutar åt att det snarare handlar om det här med att sätta exempel. Vad militären verkligen inte vill se är en regering störtas av en folklig resning och massiv civil olydnad - en svårkontrollerad och spontan process där omfattande radikalisering (också av förväntningarna på den efterföljande perioden) nästan alltid är följden. Militärens "kupp" mot Morsi kan alltså ses som ett preemtivt slag mot den folkliga rörelsen. Budskapet är att om någon ska avsätta Morsi är det män i uniform under ordnade former, inte flaggviftande eller stenkastande demonstranter (Intressant nog har även en del islamister hoppfullt valt att tolka militärens uttalande som ett "försvar av legitimiteten...")

11. Vad säger det som nu sker om den omtalade pakten mellan brödraskapet om militären? Jag har tidigare försökt problematisera det antagandet bl.a här på bloggen, inte minst för att det ofta varit oklart vad som menas. 

- Utformade SCAF den politiska processen för att ge Muslimska brödraskapet makten? Frågan är då hur man skulle ha gjort istället - tilltogosett vissa liberalers krav på förlängt militärstyre för att ge dem tid att organisera sig? 

- Det är rimligt att anta att SCAF:s huvudsakliga mål var att säkra sina egna intressen vid övergången till civilt styre och i någon mening den sociala stabiliteten, och att man var beredd att acceptera vilken politisk kraft som helst som kunde tillgodose detta mål. För detta syfte hade liberaler och sekulära nationalister fungerar lika bra som Brödraskapet - de senare råkade helt enkelt vara bättre organiserade. 

- På samma sätt är det nu förmodligen likgiltigt för militärledningen om Morsi sitter kvar vid makten eller om den övergår till den allians av sekulära politiker och rester av Mubarak-regimen som nu kräver hans avgång (tillsammans med stora delar av folket och en bred koalition av revolutionära krafter). För SCAF är det en win-win situation, och deras primära mål just nu torde därför vara att undvika att situationen eskalerar till ett fullskaligt uppror eller inbördeskrig. 

- Föreställningen om en stor plan från SCAFs sida att föra Brödraskapet till makten bortser från att SCAF och militären inte är en monolitisk enhet. Där finns säkert enskilda som sympatiserar med Brödraskapet, och andra som föredrar en sekulär nationalist, och åter andra som helst vill se någon ur de egna leden ta över makten. 

- Det blir extra märkligt när idén om en pakt mellan militären och Brödraskapet kombineras med idén att SCAF utnyttjade revolten mot Mubarak för att avlägsna presidentsonen Gamal och hans kotteri av nyliberaler och affärsmän därför att deras agenda på sikt hotade militärens ekonomiska intressen. Varför skulle man i så fall vilja ersätta Gamal Mubarak med en lika nyliberal islamistisk rörelse, som dessutom var den enda organisationen vid sidan av militären med förmåga att agera som samlad kraft - och därmed ett potentiellt hot?

12. Vad händer nu? Avgörande för revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa är framväxten av ett progressivt och demokratiskt ledarskap med politisk vilja och kraft att kanalisera missnöjet till verklig förändring. Tyvärr förblir vänstern och arbetarrörelsen svag. "Socialdemokraterna" agerar hejarklack åt militären och arabnationalisten Hamdeen Sabahi (trea i presidentvalet) har visserligen karisma men saknar stödet av en massorganisation (och är ur demokratisk synvinkel aningen för skrupelfri för min smak, hans partitidning stöddes t.ex. en gång i tiden av Gaddafi och hyllade för några år sedan den libyska revolutionens "30 år av framsteg" - avgörande för hans eftermäle blir om han nu visar sig redo att komma till makten med hjälp av en militärkupp.)

13. Risken för inbördeskrig är reell. Morsi har avvisat oppositionens och militärens ultimatum och Brödraskapet mobiliserar till motdenonstrationer. Vi kan upprepa hur många gånger som helst att Egypten inte är Algeriet, men om det är så hundratusentals islamister uppfattar situationen så hjälper det föga. När demokratiska experiment havererar slutar det ofta med förskräckelse, och ansvaret vilar på SCAF, Brödraskapet, den liberala eliten - och de utomstående makter (främst USA) som med sitt cyniska stöd till vem som än gynnar deras geostrategiska intressen varit med om att lägga grunden till den här katastrofen.