Den egyptiska demokratirörelsen och historielös journalistik

Lästips: Den egyptiske journalisten Issandr el-Amrani skriver om förra veckans anti-Mubarak-protester i Kairo och andra egyptiska städer här, och lyfter fram två viktiga saker: Dels att detta troligen var den största politiska protesten som explicit riktades mot Mubarak på flera år (den största sedan Kifaya-rörelsens höjdpunkt före och efter det senaste presidentvalet 2005 vågar jag påstå), dels att polisens agerande kan tolkas som att tuffare tag mot demonstranter och ett hårdnande politiskt klimat är att vänta inför det förväntade maktskiftet i Egypten.

Michael Collins Dunn, som är redaktör för Middle East Journal, påpekar i sin tur att västerländska medierapporter om demonstrationen ofta struntat i att förklara eller ens nämna den historiska kopplingen till Ahmed Orabi som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag är böjd att hålla med honom på den punkten. Utan det historiska sammanhanget går mediekonsumenterna miste om kraftfulla symboliken i det budskap som oppositionen ville sända ut genom att demonstrera på Ahmed Orabis dödsdag: att det egyptiska folket idag, liksom 1881, är slavar under en korrupt och auktoritär "pseudomonarki" som backas upp av utländska stormakter (då Frankrike och Storbritannien, nu USA).

Samma historielöshet präglade ofta rapporteringen kring demokratirörelsen Kifaya ("nog nu") som bildades 2004 och arrangerade regelbundna demonstrationer mot Mubarak under nästan två års tid. Den lyftes ofta fram som en produkt av Bushadministrationens "politik för demokrati i Mellanöstern" och USA:s försiktiga påtryckningar på Mubarak att genomföra politiska reformer, trots att rörelsens rötter snarare fanns i de pro-palestinska protesterna under den andra intifadan och gatuprotesterna mot invasionen av Irak år 2003.