En fixares frustrationer

Jag har skrivit förut om journalister som rapporterar från Mellanöstern utan att visa några tecken på kunskap om eller ens intresse för regionens historia. Det här inlägget av en "fixare" i Libanon (d.v.s. en person som mot betalning fixar kontakter, tolkar intervjuer och ofta till och med förser besökande reportrar med idéer och uppslag till artiklar) ger en liten inblick i hur det kan gå till när den här sortens artiklar produceras.

Ett utdrag: "When I first met freelance journalist Ruthie Ackerman in a cafe in Beirut in early September, I realized that she did not know anything about Lebanon. Ms. Ackerman had arrived in Beirut to do a story on social networking, but it quickly became apparent that this reporter had not done her homework. Ms. Ackerman did not know who Hassan Nassrallah was. Ms. Ackerman did not know that Saad Hariri was the name of the prime minister of the country who’s coffee she was then sipping. When, later, I took her to see a Palestinian refugee camp on the outskirts of Beirut she asked, “Where are the tents?”" Läs hela.

Medierna och Mellanöstern: Självcensur eller dramaturgi?

Robert Fisk skriver om medieföretagens delvis självpåtagna censur av rapporteringen från Mellanöstern, och tar bland annat upp situationen i Kairo som exempel:

Years ago, a Time magazine reporter in Cairo packed his note-book with facts about the routine Egyptian police torture of prisoners. But the US ambassador in Cairo persuaded the bureau chief to hold off because he understood that Mubarak was going to "crack down" on such abuses. Ho ho! Time didn't run the story and, of course, the abuses got worse. Shortly afterwards, jail guards were forcing Egyptian prisoners to rape each other.

"When the "peace process" – remember that tacky phrase? – was about to reach fruition almost 15 years ago, the big wire agencies poured millions into new offices and staffs in Mubarak's gleaming capital of democracy. And what happened? As usual, the Egyptian Mukhabarat security agencies inserted their own lads into the bureaux – or blackmailed Egyptian reporting staff – to spy on the journalistic output. All bureau chiefs in Cairo know who their local spies are. But, of course, they can't dismiss them.

Nor can they report the news that their "news" agency is supposed to be telling us about. The mere hint of an anti-Mubarak story – I am omitting from this the courageous coverage of the shameful behaviour of the cops in mauling and beating female as well as male protesters during the anti-Mubarak "Enough movement's demonstrations – and the Ministry of Information will be calling in the relevant bureau chief for a chat. Even a formal Egyptian denial won't do you much good. There will be serious consequences if there is a repeat. Closing down the bureau, perhaps, having wasted all those millions on installing the office in the first place?

Which is why almost all Cairo-datelined coverage of police savagery in Egypt contains only reports on London-issued protests from Amnesty or Human Rights Watch, followed by the necessary Egyptian condemnation of the human rights groups. In other words, the investment in such Western news bureaux has now become more important than the news for which the original investment was made."

Kanske överdriver Fisk något. Men utan tvekan är det så att t.ex. polisens brutalitet mot såväl oppositionella som vanliga medborgare i Egypten får förvånansvärt lite uppmärksamhet med tanke på hur många utländska journalister som finns i Kairo - och med tanke på hur lätt det är att via lokala människorättsorganisationer få detaljerad information om den typen av händelser. Men det är svårt att säga om det verkligen beror på att medieföretagen är rädda att få sina kontor stängda, eller på att den typen av berättelser helt enkelt inte passar in i den etablerade dramaturgin - det rör sig ju trots allt om en av "våra" viktigaste allierade i regionen och inte en etablerad "skurkstat" som Iran.

Att landets största oppositionsrörelse (Muslimska Brödraskapet) mer eller mindre lamslagits av repression - nästan 8000 oppositionella arresterades i Egypten bara under förra året och flera höga ledare har åtalats inför militärdomstolar - har t.ex. inte väckt någon större uppmärksamhet. Men beror det på rädsla för att stöta sig med Mubaraks regim eller på att förtryck av islamister inte är en lika tilltalande story som förtryck utfört av islamister?

Flera journalister jag talat med har medgett att det finns vissa saker man helst undviker att skriva om från Kairo. En av dem är allt som andas kritik av den egyptiska militären. En duktig egyptisk nyhetsfotograf som jag känner berättade en gång att de större nyhetsbyråerna tackade nej till unika bilder på sammandrabbningar mellan soldater och invånare på ön Qursaya i Kairo med hänvisning till att man ändå inte kunde publicera dem. Och den engelskspråkiga tidningen Daily News Egypt fick skarpa varningar efter att de tryckt en artikel om upplopp bland studenter på en militärhögskola i våras.

Å andra sidan är det väldigt ovanligt att utländska journalister faktiskt utvisas från Egypten - jag känner bara till ett fall på senare år, förutom mitt eget. Det tyder på att den relativt snälla behandlingen av Egyptens regim handlar lika mycket om nyhetsredaktionernas egna urvalskriterier som om självcensur i ordets rätta bemärkelse. I värsta fall handlar det också om ett visst mått av förståelse för den auktoritära regimens "svåra balansgång" mellan politiska "reformer" och att hålla religiösa extremister på mattan.

En ny början...

Efter att hastigt och lustigt blivit utslängd från Egypten, där jag under tre år studerat arabiska, frilansat för svenska medier och bloggat på engelska om den gryende fackliga rörelsen i landet, känns det rätt att starta en ny blogg på svenska för att fortsätta följa och kommentera utvecklingen i det land som jag nu är utstängd från. 

Personligen anser jag att de senaste årens  våg av ekonomiska och politiska protester mot den auktoritära regimen i Egypten är en av de viktigaste sociala rörelserna i regionen idag - ändå har den fått relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Det är visserligen inte förvånande att stora delar av Nordafrika och Mellanöstern ofta hamnar i skuggan av regionala konflikthärdar som Israel/Palestina och Irak eller länder som Libanon och Iran där den politiska utvecklingen på senare år varit betydligt mer dramatisk. Att tiotusentals människor från dessa länder idag lever i Sverige bidrar utan tvekan till att rikta mediernas intresse dit - liksom det geopolitiska spelet kring Irans kärnkraftsprogram, USA:s fortsatta ockupation av Irak, och så vidare... Men för vår förståelse av Mellanöstern i all dess mångfald är det ändå synd att utvecklingen i arabvärldens största land får så lite uppmärksamhet.

Mitt första bidrag till att åtgärda detta blir att varmt rekommendera den nystartade satiriska nyhetssiten el-koshary today som bland annat stått för en av de mest träffsäkra kommentarerna kring den egyptiska statens reaktion på utbrottet av "svininfluensan" (som jag skrev om för ETC här):

"The dreaded fusion of swine and avian flu became a reality yesterday when winged pigs were seen flying over Tahrir Square. The marriage between the two viruses is expected to result in a mega killing epidemic that could see Egypt’s population shrink to a manageable level." Läs hela.