Egypten vid avgrunden

Trogna läsare har noterat att den här bloggen har varit vilande i drygt ett halvår. Det beror främst på tidsbrist - på grund av nytt jobb som chefredaktör på Fria Tidningen (www.fria.nu) och en flytt, men framförallt för att jag blivit pappa.

Egypten är just nu i högsta grad i mina tankar och inför protesterna mot president Morsi i Egypten på söndag vill jag därför skriva några rader. Läget är så klart mycket allvarligt, med allt våldsammare sammandrabbningar mellan islamister och opposition - som nu tydligt inkluderar både sanna revolutionärer och anhängare/medlemmar av den gamla regimen. Trots det återkommande talet om en uppgörelse mellan Brödraskapet och militären är det uppenbart att de förra inte fullt ut lyckats tygla vare sig säkerhetsapparaten eller statsbyråkratin. Istället har de valt - och pressats till av sina anhängare - att alliera sig med ultrareaktionära islamister (bl.a. genom utnämningen av en medlem i Gamaa Islamiyya till guvernör i Luxor), som har de muskler som rörelsen nu tycker sig behöva. Polariseringen är extrem, och tal om inbördeskrig eller militärkupp känns inte längre lika långsökt (rädslan för det ena riskerar att leda till det andra).

Jag kommer inte kunna kommentera utvecklingen här på bloggen de närmaste  dagarna, men följ mig gärna på twitter (@perbj) för sporadiska uppdateringar. För övrigt kan man nog säga att huvuddragen i min analys i det senaste inlägget nedan från december fortfarande står sig, även om motsättningarna skärpts ytterligare sedan dess.

Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten

Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

Generalstrejk?

Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin...  och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)

Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.

Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.

Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.

Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.

Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.

Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.

Brödraskapet vs. proteströrelsen

Sedan Egyptens nyvalda parlamentet öppnades för drygt en vecka sedan har den här dagen varit mer eller mindre oundviklig. Så länge Muslimska Brödraskapet formellt var en oppositionsrörelse eller bedrev valrörelse var det en logisk (om än feg) strategi att ställa sig vid sidan av kampen mot militärstyret och inta en tvetydig inställning till de våldsamma sammandrabbningar som skakat Egypten de senaste månaderna. Men för ett parti som etablerat sig som landets ledande parlamentariska kraft är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och det har mycket snabbt visat sig vilken sida Brödraskapets ledning valt att ställa sig på. Dagens konfrontation, där ungdomar från Brödraskapet försökte stoppa en protestmarsch till parlamentet, är den allvarligaste hittills mellan islamisterna och proteströrelsen - men troligen inte den sista.

Det är svårt att få en klar bild av händelserna på marken i det här skedet (flera svenska journalister och aktivister rapporterar dock från Kairo just nu - följ t.ex. Helena Hägglund på twitter för uppdateringar), men några korta kommentarer kan vara på sin plats:

För det första är det värt att notera att dagens demonstration inte riktade sig mot det nyvalda parlamentet, utan mot militärstyret. En bred koalition av politiska partier och organisationer har ställt sig bakom en lista med krav som fokuserar på en snabbare övergång till civilt styre. De vill bland annat att det nyvalda parlamentet ska bilda en kommitté (bland sina egna medlemmar) för att hantera det kommande presidentvalet (som de också vill hålla redan april) och en undersökningskommission för att ställa de ansvariga för det senaste årets våld mot demonstranter till svars - oavsett om de är poliser eller militärer och hur högt upp i hierarkin de befinner sig.

Detta är viktigt att komma ihåg eftersom Brödraskapet gärna vill utmåla gatuprotesterna som utslag av "förlorarnas missnöje" och provokationer från sekularister och ateister som inte accepterar valresultatet. Det är en minst sagt problematisk tolkning eftersom åtminstone delar av den spretiga proteströrelsen tvärtom vill påskynda överlämnandet av makten från militären till det valda parlamentet och andra civila institutioner. Koalitionen bakom dagens demonstration inkluderar dessutom även islamistiska partier som brutit sig ut ur Brödraskapet, som al-Wasat och Tayyar al-Masry. (Den här artikeln av en avhoppad medlem av Brödraskapet ger en inblick i hur många av rörelsens unga dissidenter tänker idag).

Att Brödraskapet motsätter sig en demonstration vars krav till synes skulle ge parlamentet - som de själva dominerar - mer makt på militärens bekostnad kan bero på flera saker - t.ex. en underförstådd uppgörelse med Mubaraks generaler om att dela makten (vilket många inom vänstern misstänker) eller en genuin rädsla för att konfrontera militären (den mer "välvilliga" tolkningen av Brödraskapets agerande). Det kan också vara så att Brödraskapet fruktar att den ledande presidentkandidaten (Amr Moussa) inte kommer att gå i islamisternas ledband. Med tanke på att den valde presidenten, oavsett vem det blir, kan bli en stark motvikt mot parlamentet är det fullständigt rationellt för Brödraskapet att motsätta sig krav på att tidigarelägga presidentvalet.

En sak står i alla fall klart efter den senaste veckans upprepade konfrontationer mellan Brödraskapet och demonstranter på Tahrirtorget och andra platser i Egypten: uppenbarligen anser Brödraskapets ledare tiden mogen att gradvis börja utmana revolutionärerna på gator och torg. Att den kampen skulle avgöras lika otvetydigt till deras fördel som kampen om valurnorna är dock långtifrån givet, inte minst eftersom konfrontationer av det slag som inträffade idag riskerar att ytterligare öka spänningarna inom rörelsen. Samtidigt råder ingen tvekan om att generalerna i SCAF gnuggar händerna bakom kulisserna när olika politiska fraktioner nu drabbar samman på Kairos gator medan kravallpolis och soldater lojt står och tittar på. Fortsättning följer.

Ny vändpunkt i Egypten

Morgondagens demonstrationer ser ut att bli ännu en viktig vändpunkt för den egyptiska revolutionen. Jag kommer vara på resande fot och kommer inte att ha tid att bloggga om utvecklingen (följ dock gärna min twitter för sporadiska uppdateringar) men något går att säga redan nu:

Efter förra veckans kravaller och protester mot frikännanden av poliser som åtalats för våld mot demonstranter har demonstrationerna fortsatt, inte minst i Suez där en polisstation stormats av arga anhöriga till revolutionens martyrer. Fler och fler grupper har också anslutit sig till fredagens massdemonstrationer i Kairo, Suez och runt om i Egypten, inklusive arbetare på Suezkanalbolaget (som varit i strejk i flera veckor, se en videorapport här) och universitetslärare i Kairo. Till och med Nour-partiet (en av den "salafistiska" rörelsens många grenar) och Muslimska brödraskapet har nu meddelat att de kommer att delta, vilket gör att den politiska bredden bakom protesterna är större än de var inför 25 januari, när revolutionen inleddes.

Brödraskapets beslut att delta i en massmobilisering på Tahrir för första gången på länge tyder på att rörelsens ledare lärt sig av misstaget från den 28 april, då de valde att stå utanför de största protesterna sedan Mubaraks fall. Det visar också varför det är lite problematiskt att beskriva Brödraskapet som kontrarevolutionens stomme och kampen mellan sekulära och islamister som den viktigaste skiljelinjen i Egypten idag. Många unga anhängare av Brödraskapet har varit aktiva i demonstrationerna på Tahrir även när ledarskapet aktivt fördömt dem. Det samma gäller för övrigt många liberala partier, vars ledare också har kritiserat strejker och protester, hyllat Mubaraks generaler och krävt en återgång till "normalitet" samtidigt som många av deras unga medlemmar gång på gång återvänt till Tahrir.

Som vanligt är det en rad olika krav som förts fram inför fredagens protester, men det absolut viktigaste är rättvisa för revolutionens martyrer och en fullständig utrensning av inrikesministeriet och säkerhetsapparaten - regimens viktigaste pelare just nu och kontrarevolutionens stomme om någon kraft ska pekas ut som det. I TV-inslaget nedan diskuterar bland annat anhöriga till dödade demonstranter, författaren Alaa al-Aswani och statsvetaren Ibrahim al-Houdaibi (en av de ledande unga "reformisterna" inom Brödraskapet) varför de kommer att demonstrera på fredag. (Det här konceptet med politiska talkshows som ägnar drygt två timmar åt ett och samma ämne är verkligen fantastiskt - något för SVT att ta efter, eller är det bara tänkbart under en revolution?). Läget har verkligen förändrats jämfört med hur det såg ut för någon månad sedan, då kritik mot generalerna fortfarande var tabu i egyptiska medier och oppositionen splittrades kring tekniska frågor om konstitutionen och valet. Idag handlar det inte längre om "konstitutionen först" eller "valet först" utan om "rättvisa först", som fadern till en av de dödade demonstranterna uttrycker det i inslaget. Det är ett hälsotecken.

(Kolla för övrigt in det här klippet, där en skäggig islamist försöker få en folkmassa i Suez att skandera "nej till judendom, nej till kommunism" men till slut blir stoppad och fråntagen mikrofonen av unga demonstranter - det säger något viktigt om den egyptiska revolutionens själ).

(Ps. Skriv gärna under det här solidaritetsuttalandet som nu cirkuleras bland fackligt och politiskt aktiva i Sverige).

Brödraskapets kris

Tiotusentals fyllde Port Said Street i Alexandria i fredags, under det som kallades "ilskans fredag" eller "den andra egyptiska revolutionen." Samtidigt ägde protester rum inte bara i Kairo och Alexandria, utan runt om i hela Egypten. Detta trots att ledarskapet för landets största massrörelse - Muslimska brödraskapet - valt att bojkotta protesten, vilket ledde till slagord som al-ikhwan feen, al-masriyeen aho (var är Brödraskapet - egyptierna är här).

Som Andreas Malm (på plats i Kairo) påpekar var fredagens demonstrationer en framgång för Egyptens vänster och liberaler - för första gången sedan Mubaraks fall gick tiotusentals egyptier ut på gatorna i en protest vars udd till stora delar riktades mot militärledningen, något som hittills varit tabu. Men framförallt var de ett enormt bakslag för det Muslimska brödraskapet, som just nu genomlider en mindre kris.

Som många kommentatorer förutspått har den månghövdade rörelsen haft svårt att hålla samman sedan Mubaraks fall. Å ena sidan finns en djupt konservativ falang som lutar åt en allians med salafiströrelsen och andra islamistiska grupper för att säkra höstens val och påbörjade byggandet av en "islamisk stat". Å andra sidan finns de - i synnerhet den unga generationen inom rörelsen - som drivs av en genuin önskan till politisk förändring, som inte ser "islam som lösningen" och som stöts bort av ledarskapets mer eller mindre öppna allians med militärstyret efter Mubaraks fall.

Den här interna splittringen blev extremt tydlig i samband med fredagens demonstrationer, vars framgång tycks ha kommit som en chock för Brödraskapets ledare (i själva verket överträffade den troligen även de flesta av arrangörernas förväntningar). Inför fredagen beskrev Brödraskapets ledare de som skulle demonstrera som antingen "motståndare mot folkmajoritetens vilja" (det vill säga ateister som vill stoppa höstens val för att förhindra att Brödraskapet kommer till makten) eller som suspekta element som var ute efter att provocera fram en konfrontation mellan folket och militären. Under dagen hade Brödraskapets officiella hemsida ikhwan online en extremt negativ bevakning, där deltagandet i demonstrationerna underdrevs kraftigt. Det ledde i efterhand till att portalens chefredaktör Abdel Galil Al-Sharnoubi utsågs till syndabock och tvingades avgå, i vad som bara kan beskrivas som ett pinsamt försök att skyla över Brödraskapets motstånd mot demonstrationerna. (Al-Sharnoubi framträdde igår i en TV-intervju där han höll fast vid att sajtens bevakning bara avspeglade rörelsens officiella linje; han hävdade dessutom att han själv, liksom många unga medlemmar av rörelsen, deltagit i demonstrationen på Tahrir i fredags i strid mot ledarskapets vilja).

I lördags gjorde också Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein ett mycket kritiserat uttalande där han hävdade att Brödraskapet inte har några representanter i "den revolutionära ungdomens koalition". Det har av många uppfattats som ett svek mot de unga medlemmar som de facto representerat Brödraskapet i koalitionen sedan den bildades och som deltog i de första protesterna den 25 januari - revolutionens första dag - trots att rörelsens ledarskap valde att stå utanför.

Trots den stora uppslutningen i fredags talar nu allt fler aktivister i Egypten om att tiden för Tahrir är förbi, och att det är hög tid att fokusera på höstens val. Men fredagens demonstrationer kan ha varit den styrkeinjektion som vänstern och de liberala partierna behöver för att på allvar komma igång med sina kampanjer. Deltagandet visar att det politiska landskapet i Egypten inte enbart består av resterna av Mubaraks regim och den islamistiska oppositionen, utan också rymmer en tredje kraft och fjärde kraft som - trots att de förblir splittrade och svagt organiserade - inte kan räknas bort. Det inger hopp.

Ilskans dag i Egypten

Redan i gryningen intog de första demonstranterna Tahrir-torget i Kairo, inför det som utnämnts till "den andra revolutionen" eller helt enkelt bara ännu en "ilskans dag" i Egypten (bloggen Jadalyya som filmklippet ovan kommer ifrån utlovar kontinuerliga uppdateringar under dagen). Bakom protesterna står en lös koalition av ungdomsrörelser och vänstergrupper, och kravlistorna är många (ett exempel på engelska). Några krav som de flesta enats om är dock att civila inte ska dömas i militära domstolar, att alla politiska fångar ska friges, att undantagslagarna ska hävas, att Hosni Mubarak ska ställas inför rätta, att den nationella minimilönen ska höjas och att militärledningen ska presentera en tydlig tidsplan och vägkarta för övergången till demokrati, skrivandet av en ny konstitution, o.s.v. Den huvudsakliga måltavlan för demonstranternas ilska är militärledningen, som häromdagen kritiserades av över 400 bloggare i en organiserad, kollektiv utmaning av censuren.

Dagens manifestation blir en mycket viktigt kraftmätning där de nya ungdomsrörelserna och vänsterns förmåga att mobilisera sina anhängare ställs på prov. Liberala politiker som Naguib Sawiris (också en av Egyptens rikaste affärsmän) har manat folk att stanna hemma och upphöra med strejker och protester överhuvudtaget av hänsyn till ekonomin - men presidentkandidaten och den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har i sin tur sagt att han kommer att delta. Militärledningen manar folket att respektera demonstrationsförbudet och igår greps flera aktivister på olika platser när de affischerade eller delade ut flygblad inför dagens demonstration. I sitt "brev nr 58 till det egyptiska folket" på facebook varnar militären för att "suspekta element" försöker provocera fram en konflikt mellan folket och armén, och förklarar att man därför kommer att hålla sig borta från Tahrir idag - i praktiken en öppen inbjudan till "motdemonstranter" eller baltagiyya som vill störa eller attackera dagens demonstration.

Hårdast motståndare till dagens protester är landets islamistiska krafter, från al-Jamaat al-Islamiyya till Muslimska brödraskapet. Deras argument varierar: protesterna strider mot sharia, hotar landets stabilitet, är ett försök av ateister och kommunister att stoppa färden mot demokrati (som skulle föra islamisterna till makten), o.s.v. Att landets liberala partier krävt att höstens parlamentsval ska skjutas upp har troligen spelat islamisterna i händerna - de kan hävda att sekulära krafter försöker "kapa" revolutionen och bara är intresserade av demokrati om den för dem själva till makten. Därmed blir det lättare för Brödraskapets konservativa ledarskap att hålla samman sin splittrade rörelse och motivera den allt tydligare alliansen med salafister och andra mer extrema islamistiska grupper. Brödraskapets ledning sätter dock mycket på spel när de så tydligt och kraftfullt tar avstånd från dagens demonstration och ställer sig på militärledningens sida; de riskerar att förlora många potentiella anhängare och i synnerhet unga medlemmar genom att öppet ställa sig på militärledningens sida.

Inför dagen har det cirkulerat rykten om att salafister planerar motdemonstrationer, att affärsmän och politiker tillhörande Mubaraks parti NDP har hyrt tusentals baltagiyya för att infiltrera och attackera demonstranterna på Tahrir, att armén kommer att använda levande ammunition, att bankomater ska sluta fungera och bensinen ta slut på bensinstationerna. En hel del av dessa rykten har nog uppstått av sig själva, andra kan ha planterats i syfte att avskräcka människor från att gå till Tahrir. Statliga medier har återigen tagit upp det gamla temat "utländska element" och varnat för en internationell konspiration mot Egyptens stabilitet.

Stämningarna i veckan har på många sätt påmint om dagarna före den första "dagen av ilska" den 25 januari. När aktivister grips för att dela ut flygblad för det tankarna till det totala förtrycket under Mubaraks era. Samtidigt hade det varit otänkbart för fyra månader sedan att se den radikale socialistiska bloggaren Hossam al-Hamalawy och en representant för Brödraskapets ungdomsrörelse mötas i en direktsänd TV-debatt om dagens demonstration, som man kunde igår. Och oavsett hur det går idag har blotta hotet om nya massprotester redan lett till flera eftergifter från militärledningen. Redan för en vecka sedan frigavs ett hundratal gripna demonstranter, varav många tidigare fått fleråriga fängelsestraff av militärtribunaler. De senaste dagarna har åklagare till slut hänvisat Hosni Mubarak till domstol, den före detta bostadsministern dömts till 5 års fängelse för korruption, och militären lovat att öppna gränsen till Gaza nu på lördag (för alla utom män mellan 18 och 40...). Möjligen symboliska eftergifter men ändå ett tecken på att militären fortfarande fruktar folket.

Uppdatering: Tahrir kl 12 (via Hossam al-Hamalawy):

Maktkampen hårdnar i Egypten

Beskedet att Hosni Mubarak och hans söner ska ställas inför rätta för både korruption och för inblandning i det våld som dödade minst 800 personer under revolutionen är en av de viktigaste segrarna för folket och oppositionen sedan revolutionen började. Att en arabisk diktator ställs inför rätta i sitt eget land, av sitt eget folk, istället för att sluta sina dagar som lyxpensionär i Saudiarabien, kommer inte bara stärka den egyptiska oppositionens självförtroende utan kan också sporra andra folkliga proteströrelser runt om i regionen.

Även om det är militärledningen som ytterst fattat beslutet är det inte troligt att det tagits om det inte vore för den växande pressen på juntan. De senaste veckorna har fler och fler börjat ifrågasätta militärens roll. Muslimska brödraskapet, som hittills gjort allt för att undvika konfrontation med armén, har manat till öppen diskussion om militärens roll. Till och med de ungdomsaktivister som från början varit mest positiva till armén har fryst sin dialog med militärledning efter förra veckans blodiga attack mot demonstranter. Men allra viktigast var nog det öppna myteriet av flera arméofficerare i fredags, som anklagade arméledningen för att skydda Mubarak och krävde försvarsministerns Mohammed Hussein Tantawis avgång.

Att Mubarak ställs inför rätta betyder dock inte att militären släpper greppet. Beskedet att Mubarak förhörts i sitt residens i Sharm el-Sheikh kom samtidigt som militär och "motdemonstranter" rensade Befrielsetorget i tisdags och en dag efter att en ung bloggare dömts till tre års fängelse i en militärdomstol för att ha kritiserat armén. Samtidigt avslöjades det att militären skickat ett brev till alla medier där de kräver att alla nyheter som berör de väpnade styrkornas eller dess ledning först måste godkännas av militära underrättelsetjänsten.

Samtidigt meddelar nu arabförbundets avgående generalsekreterare Amr Moussa att han tänker ta hjälp av "goda" medlemmar av Mubaraks parti NDP i sin kampanj inför presidentvalet. Därmed blir det än mer uppenbart att Moussa är det gamla etablissemangets kandidat. NDP har under tiden bytt namn till New National Party och bett om ursäkt för att man varit korrumperat (!), och siktar nu på en majoritet i det kommande parlamentsvalet. Kampen för att rädda vad som räddas kan av den gamla regimen och dess politik och blockera verklig förändring är inte över med rättegången mot Mubarak.

Egyptens folkomröstning

I skuggan av kriget i Libyen hölls en historisk folkomröstning om ändringar av konstitutionen igår i Egypten. Det officiella resultatet har just meddelats på egyptisk TV: 14 miljoner "ja" och 4 miljoner "nej". Valdeltagandet sägs vara 41%, mycket lägre än de 60-80 procent som rapporterats tidigare, men långt högre än i något val som hållits i Egypten på årtionden. Flera aktivister som kampanjat för nej-sidan twittrar spontant att segersiffran för ja-sidan (77 procent) verkar överdriven.

Jag har skrivit om folkomröstningen och hur den klyvt den egyptiska oppositionen på mitten tidigare på bloggen. Issandr el-Amranis skriver idag om hur den rent praktiskt har genomförts och drar slutsatsen att det kunde gjorts bättre och att systematiskt fusk inte går att utesluta. Egyptiska organisationen för mänsklig rättigheter rapporterar ett antal oegentligheter på själva valdagen: bland annat ska medlemmar av Muslimska brödraskapet ha bedrivit kampanj för ja-sidan inne i vallokaler och i en del vallokaler ska det ha saknats domare. En präst i övre Egypten hävdar också att flera vallokaler i områden med en stor kristen befolkning ska ha stängts i förtid.

På det stora hela tycks valdagen ha varit lugn åtminstone jämfört med hur det såg ut under parlamentsvalet i höstas då flera personer dödades. Men presidentkandidaten Mohammed el-Baradei ska ha attackerats av salafister som anklagade honom för att vara en "amerikansk agent" när han gick för att rösta. Även en del ungdomsaktivister som kampanjat för nejsidan uppger att de utsatts trakasserier.

En av de mer upplyftande nyheterna från gårdagen är att både Muslimska brödraskapets högste ledare Mohammed el-Badie och Kairos guvernör Abdel Azim Wazeer stoppades av folket när de försökte gå före kön utanför vallokalen för att rösta...

(PS. läs också Issandr el-Amrani: "Fem frågor som få ställer om Libyen" om västmakternas intervention, som handlar om långt mer än en flygförbudszon.)

Brödraskapet, juntan och spelet kring konstitutionen

Inför lördagens planerade folkomröstning om föreslagna förändringar av den egyptiska konstitutionen har Muslimska brödraskapet i Alexandria hängt upp den här banderollen, som slår fast att det är en "religiös plikt" att rösta ja. Banderollen säger en del om hur Brödraskapets ledarskap ser på demokrati och åsiktfrihet – och spelet om konstitutionen säger en hel del om de utmaningar som den egyptiska oppositionen står inför.

De föreslagna förändringarna rör i första hand det kommande presidentvalet. De lättar på restriktionerna kring vem som får kandidera, kortar mandatperioden från 6 till 4 år och förbjuder omval av den sittande presidenten efter andra mandatperioden. Dessutom stärkts domarkårens befogenhet att övervaka både presidents- och parlamentsval. Det är utan tvekan positiva förändringar i sig, men stora delar av oppositionen, inklusive vänstern, säger nej till de föreslagna förändringarna. Många vill istället att ett civilt presidentråd ska inrättas och en direktvald församling ges tid att skriva en helt ny konstitution. Muslimska brödraskapet är en av få oppositionsgrupper som helhjärtat stödjer förändringarna, och det är lätt att förstå varför – ju snabbare val kan hållas desto större chans att de vinner en jordskredsseger. Men det kan också innebära att dörren till mer genomgripande förändringar som många vill se stängs för överskådlig framtid.

Militären har kort sagt öppnat för en "quick and dirty"-övergång till demokrati med begränsade (om än inte betydelselösa) reformer, som med stor sannolikhet spelar Brödraskapet i händerna. Det är en utveckling som vänder upp och ner på den "analys" av situationen som svenska medier har torgfört sedan revolutionen i Egypten inleddes (och långt innan dess): att regimen mest av allt fruktar att de "radikala islamisterna" i Brödraskapet ska komma till makten. Det har snabbt blivit uppenbart att det konservativa Brödraskapet tvärtom är den rörelse som regimen (och troligen även dess utländska uppbackare) i första hand kommer att förlita sig på för att så långt det är möjligt bevara status quo efter Mubarak. Brödraskapet är inte Al Qaida utan en reformistisk socialkonservativ rörelse vars ledarskap sist av alla hakade på de folkliga protesterna och först av alla gick med på att förhandla med Mubarak-regimen och som gång på gång försäkrat att man inte är ute efter någon radikal omsvängning av Egyptens utrikespolitik eller ekonomisk-politiska inriktning.

Säga vad man vill om militärjuntan men hittills har den i alla fall spelat sina kort ytterst väl. Med en kombination av brutal repression och vältajmade positiva nyheter (med några dagars mellanrum kommer någon symbolisk eftergift eller arrestering av någon korrupt NDP-företrädare) har man effektivt lyckats splittra oppositionen. De sekulära demokratiaktivister som nu förespråkar ett "ja" i lördagens folkomröstning gör det sällan för att de är nöjda med den nya konstitutionen. Påfallande ofta använder de istället argumentet att vad som helst är bättre än fortsatt militärstyre där den gamla säkerhetsapparaten kan agera fritt i det fördolda.

Det egyptiska folket står nu inför ett svårt dilemma. Risken med ett nej i folkomröstningen är uppenbar: fortsatt militärstyre på obestämd tid och en utdragen övergångsprocess som kan leda till att alla demokratiska förhoppningar rinner ut i sanden. Risken med ett ja är lika uppenbar: det kommer att tolkas som ett stöd inte bara för reformerna i sig utan också för militärregimens plan för övergången till civilt styre. Därmed öppnar det för ännu hårdare förtryck mot de som kräver snabbare och mer genomgripande förändringar, inte minst ett upplösande av den gamla säkerhetsapparaten.

För tydlighetens skull: Det egyptiska folket har naturligtvis rätt att rösta som de vill och avgöra sin egen framtid, även om en majoritet skulle rösta för Brödraskapet i ett framtida val (att det ens behöver påpekas är en skandal och säger en hel del om västvärldens hycklande inställning till demokrati). Om folkomröstningen på lördag verkligen kan genomföras och blir någorlunda fri är det ett stort framsteg för ett land som aldrig upplevt verklig demokrati. Men samtidigt är det viktigt att vara medveten om situationens komplexitet och det sätt spelet kring konstitutionen riggats av regimen – inte minst eftersom "det internationella samfundet" utan tvekan kommer att hylla folkomröstningen som en demokratisk milstolpe som rättfärdigar fortsatt militärt och civilt bistånd till en regim som alltjämt arresterar och torterar fredliga demonstranter och dömer civila till fängelse i militärdomstolar.

Muslimska Brödraskapet och revolutionen

Sedan den egyptiska revolutionen bröt ut har en ansenlig del av mediebevakningen handlat om Muslimska brödraskapet. Som motvikt till den värsta alarmismen vill jag varmt rekommendera den här artikeln av Christoper Anzalone, där han krossar några av myterna kring rörelsen – inte minst den vanliga uppfattningen att den skulle ha "inspirerat al-Qaida" (vilket är ungefär som att säga att Röda arméfraktionen inspirerats av socialdemokratin).

En sak som många förbiser är att det alltid funnits en stark strömning inom Brödraskapet som motsätter sig alla försök att söka politiskt inflytande eller omvandla den islamistiska rörelsen till ett vanligt politiskt parti, och istället vill istället fokusera på att förändra samhället "underifrån" genom välgörenhets– och propagandaarbete. Och enligt många bedömare är det just denna trend som växt sig starkare de senaste åren, delvis som en följd av regimens repression. Rörelsens nyutnämnde högste ledare Mohammed Badie har t.ex. beskrivits som en konservativ "byråkrat" från djupet av rörelsens organisatoriska maskineri. Han och många med honom är troligen mer intresserade av att slå vakt om organisationens intressen (det handlar ju om ett enormt nätverk av kliniker, skolor, välgörenhetsorganisationer, o.s.v. som faktiskt sysselsätter en hel del personer) än av att kämpa för någon radikal förändring av samhället.

Sedan revolutionen bröt ut har Brödraskapets krav hela tiden varit betydligt försiktigare än demonstranternas. Det var t.ex. inte förrän efter den blodiga fredagen den 28 januari som Brödraskapet (för första gången någonsin) krävde president Mubaraks avgång. Nu talar man om reformer av konstitutionen och valsystemet men knappast om ett totalt brott med det förflutna. När regimen bjuder in Brödraskapet (och vissa utvalda oppositionspartier) till förhandlingar måste det därför ses som ett klassiskt försök att splittra rörelsen genom att kooptera dess reformistiska gren. Vad de aktivister jag talat med de senaste dagarna fruktar mest är inte heller att Brödraskapet ska "kapa revolutionen" och förvandla Egypten till ett nytt Iran – utan att man ska svika den folkliga rörelsen och göra upp med regimen om en kompromiss som lämnar det gamla systemet mer eller mindre intakt, i utbyte mot att Brödraskapet får ökat utrymme att verka i samhället. Den oron finns inte bara hos sekulära aktivister – även unga anhängare av Brödraskapet har uttryckt frustration över ledarskapets beslut att förhandla med regimen (som snabbt övergavs, kanske under tryck från gräsrötterna).

Man ska inte heller glömma att hur populärt det än är bland kommentatorer i väst att använda Brödraskapet som en slags "boogeyman" för att legitimera fortsatt stöd till Mubarak så är det inte bara Brödraskapet som USA har problem med. Det är inte bara radikala islamister som ogillar Israels politik mot palestinierna, Mubaraks stöd till USA:s krig i regionen eller Egyptens medverkan i blockaden av Gaza – det är en stor majoritet av det egyptiska folket. USA har dessutom en lång och väl dokumenterad tradition av att stödja konservativa och reaktionära krafter så fort vitala intressen står på spel. Om den egyptiska militären visar sig oförmögen att säkra den "ordnade övergång" som Washington efterlyst så kommer man vända sig till Brödraskapet i förhoppningen att nå samma mål.

När proteströrelsen undan för undan tycks radikaliseras och de vilda strejkerna sprider sig som en präriebrand (nu manar även fackliga ledare på det statliga bussbolaget till strejk med start imorgon) ökar trycket på såväl regimen som Muslimska Brödraskapet att nå en överenskommelse. Många ledande personer inom Brödraskapet är själva företagare, storbönder eller fabriksägare och vill inte se revolutionen utvecklas till någon slags klasskamp. Här kan rörelsens ideologiska mångfald och motsägelsefulla klassammansättning bli en stor osäkerhetsfaktor: precis som generalerna inte kan lita på att fotsoldater och befäl skulle lyda en order att använda våld mot demonstranterna kan Brödraskapets ledning inte lita på att de unga gräsrötterna skulle stödja en kompromiss med regimen (och även om de skule göra de utgör de bara en liten del av den bredare rörelsen, vars frånvaro från gatorna idag knappast skulle vara avgörande).

Oppositionen lämnar valet

Valfarsen i Egypten fortsätter. Oppositionspartiet Wafd beslöt igår att dra sig ur den andra valomgången på grund av det omfattande fusket. Fysiskt handgemäng bröt ut i partiets högkvarter i Doqqi när uppretade anhängare till en av de kvarvarande kandidaterna protesterade mot beslutet (se videorapporten från Daily News Egypt nedan). Företrädare för partiet motiverade beslutet med att man "inte tänker delta i ett riggat val", men jag måste säga att det skorrar lite falskt med tanke på att partiet har gjort det flera gånger förut.

Redan i onsdags meddelade Muslimska brödraskapet att man kommer att bojkotta den andra valomgången – vilket innebär att landets största oppositionsrörelse blir utan platser i parlamentet de kommande fem åren. Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein förklarar att man ändå "nått flera av sina mål" – inte minst att visa upp den egyptiska statens övergrepp för världen – och kanske är ledarskapet inte alltför missnöjda med resultatet. Den konservativa falangen har kraftigt flyttat fram sina positioner sedan förra valet, och många av dem är kritiska till rörelsens politiska deltagande och vill snarare fokusera på det utomparlamentariska arbetet – välgörenhet, affärsverksamhet och propaganda. Utgången av årets val kommer troligen stärka de konservativa ytterligare på bekostnad av rörelsens "liberala" gren och de som förespråkar att partiet ska omvandlas till ett traditionellt politiskt parti (i likhet med Turkiets AKP).

Polisstatens ansikte

Valkampanjen pågår för fullt i Egypten och präglas av sedvanligt våld. Youtubeklippet nedan visar hur polisen till synes utan förvarning bryter upp en rätt så liten och fredlig demonstration framför polisstationen i Sars El-Layan i Nildeltat (Attacken börjar ca 1:50 in i klippet). Demonstrationen ska ha varit en protest mot att gripandet av en 19-årig student, men i ett annat klipp från samma tillfälle hörs också tydligt slagord för Muslimska brödraskapet, som är den egyptiska regimens enda utmanare i valet.

ElBaradei – avfälling eller religiös extremist?

Den egyptiska regimen framställer ofta sig själv som en skyddsvall mot religiös fanatism, och västerländska journalister beskriver ibland slarvigt den egyptiska staten som"sekulär". Många invändningar kan göras mot detta (i själva verket har den egyptiska regimen periodvis uppmuntrat den islamistiska trenden som motvikt mot vänsteroppositionen, konstitutionen beskriver motsägelsefullt islam som källan till all lagstiftning samtidigt som partier på religiös grund är förbjudna, statssanktionerade religiösa auktoriteter är ofta minst lika konservativa som den islamistiska oppositionen, o.s.v) men i dagarna har ännu ett exempel på regimens hyckleri seglat upp som ändå överträffar det mesta.

"Oppositionsledaren" Mohammed elBaradei anser sig ha utsatts för en smutskastningskampanj dirigerad av regimen efter att bilder på elBaradeis dotter i baddräkt och elBaradei själv framför något som ser ut som ett glas vin publicerats på en facebookgrupp – ett ytterst "oislamskt" beteende som antas minska elBaradeis popularitet. Samtidigt anklagas elBaradei av en företrädare för det (halvstatliga) al-Azhar-universitetet för att ha "förolämpat islam" och det egyptiska folkets värderingar efter att han i en intervju berättat att hans systrar inte bär slöja...

På den elektroniska nyhetssajten Masrawy ironiserar Ahmed Ghanem över försöken att diskreditera Elbaradei genom att utmåla honom som islams fiende: Om ElBaradei blev president skulle den religiösa polisen som för tillfället håller stränderna i Sharm el-Sheikh fria från halvnakna solbadare dras in och bikinitvång genast utfärdas... (I själva verket är det naturligtvis fritt fram att klä sig i bikini på egyptiska turistorter idag).

Men den största ironin är att neokonservativa ideologer samtidigt attackerar elBaradei för att han varit öppen för samarbete med Muslimska brödraskapet i sin kampanj för politiska reformer... Tillsammans har de samlat hundratusentals namnunderskrifter bakom kraven på avskaffande av de hårda undantagslagarna och en rättvis vallag, vilket troligen är bakgrunden till regimens smutsiga motkampanj.

Temperaturen stiger...

...inför presidentvalet i Egypten nästa år, då somliga spekulerar i att landets åldrande diktator Hosni Mubarak kommer att avgå till förmån för sonen Gamal – om han ens lever så länge.

Den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har under sommaren något oväntat fått stöd för sina reformkrav av Muslimska brödraskapet, Egyptens enda verkliga massrörelse. Ett upprop för reformer av valsystemet har samlat uppåt en miljon underskrifter under sommaren, vilket visar att en taktisk valallians mellan Brödraskapet och elBaradei skulle kunna skaka om det politiska systemet ordentligt.

Det scenariot är dock fortfarande avlägset; ElBaradei har hittills varit försiktig i sin kritik av regimen och sagt att han bara kommer att ställa upp i presidentvalet om det är helt fritt, vilket som Robert Fisk påpekar är som att "be Nilen flyta uppströms". Den gångna vinterns och vårens val inom Brödraskapet har dessutom stärkt rörelsens konservativa falang på bekostnad av de "reformister" som vill förvandla rörelsen till ett mainstreamparti, liknande Turkiets AKP. Mycket talar därför för att islamisterna kommer att sitta still i båten under presidentvalet nästa år i utbyte mot en viss lättnad av säkerhetsapparatens förföljelser, som inkluderat frysandet av ledande medlemmars ekonomiska tillgångar.

(En intressant detalj i sammanhanget är att en del unga MB-sympatisatörer i början av augusti upprördes av nyheten att Brödraskapets nye ledare Mohammed Badie och flera andra ledande medlemmar närvarade vid begravningen av General Ahmed Rafet, en högt uppsatt chef inom den egyptiska säkerhetspolisen, som regelbundet arresterar och torterar Brödraskapets aktivister.)

Under tiden fortsätter unga aktivister protestera mot mordet på Khaled Said, som släpades ut från ett internetcafé i Alexandria och misshandlades till döds av polisen i början av sommaren, och de återkommande vilda strejker och sociala protester som blivit ett vanligt inslag i Egypten de senaste åren tycks inte heller mattas av. I dagarna rapporterades att flera anställda på en fabrik i Helwan har fängslats och kommer att ställas inför militärdomstol den 28 augusti, för att de protesterade mot bristande säkerhetsrutiner som lett till en arbetares död.

Kanske blir det inte den politiska kohandeln bakom kulisserna utan helt andra faktorer som visar sig ha störst betydelse för utvecklingen i Egypten det närmaste året: Stigande matpriser gör sig snabbt påminda i Egypten, där en stor del av befolkningen lever på marginalen med subventionerat bröd som främsta källa till kalorier. En ny global matkris är antagligen ett större hot mot den härskande elitens önskan om en stabil övergång från Mubarak till hans efterträdare än ElBaradeis hittills ganska uddlösa kampanj för reformer.

Brödraskapets högervridning

Hossam Tammam, själv före detta medlem i rörelsen, skriver insiktsfullt om Muslimska Brödraskapets interna kris, som han beskriver som den djupaste sedan 1954 - då Nassers regim utnyttjade intern splittring i sitt försök att kontrollera organisationen. Han menar att rötterna till krisen ligger i en rubbad maktbalans mellan olika trender inom rörelsen, där den "konservativa" fraktionen skaffat sig något som liknar ett monopol över viktiga beslut rörande gruppens ideologiska inriktning.

The most critical setback occurred in 2007, when the proposed MB political party, which no one expected to see the light of day, unveiled its platform. That the reformists laid out their vision against the backdrop of a political clampdown gave the conservatives the opening they needed to oust the reformists from their positions of influence within the organisation, uproot their bases of legitimacy, and to introduce crucial changes into the political party platform. The most notorious amendments the conservatives added prohibited Copts and women from running for public office and subordinated the legislature to religious supervision. These two changes alone were sufficient to decimate the reformist character and aims of the platform.

The battle over the party's platform could have passed quietly amid the seemingly endless onslaught of clampdowns and other crises. Instead, it proved the beginning of the end to plurality, opening the floodgates to a battle over who has the right to speak for the organisation and shape its image.

Hossam Tammam menar att konflikten sannolikt kommer att förvärras inför nästa års val av ny Supreme Guide efter Mohamed Mehdi Akef och leda till en långtgående utrensning av mer reformistiska och fritänkande element. 

Om Tammam har rätt innebär det att en redan konservativ rörelse håller på att vridas ännu längre åt höger och bli ännu mer inåtvänd och sluten, just när Egypten efter decennier av misslyckad ekonomisk politik genomgår den största vågen av sociala protester och strejker på ett halvt århundrade. Mycket vältajmat.

Vänstern och Brödraskapet

Apropå vänstern i Egypten: på den här hemsidan tillhörande socialistiska studenter på universitetet i Helwan (tullab muqaawama eller "resistance students") söder om Kairo uttrycker man nu sin solidaritet med 10 studenter från Muslimska Brödraskapet som arresterades i en räd mot en av studenternas bostad.

Detta är en viktig punkt som jag inte nämnde i mitt förra inlägg. En av de avgörande praktiska skillnaderna mellan den nya vänstern i Egypten och den traditionella är nämligen just deras inställning till Muslimska Brödraskapet. Medan den äldre generationen betraktar all islamism som en form av fascism ser många yngre aktivister och teoretiker en stor skillnad på Brödraskapet idag och hur rörelsen såg ut för 40-50 år sedan. De ser Brödraskapet som en förvisso borgerlig och konservativ rörelse men samtidigt en som man kan samarbeta med i vissa frågor: när det gäller t.ex. politiska fångar, solidaritet med Palestina, och krav på politiska reformer.

Inte minst menar man att vänstern i Egypten marginaliserats och blivit irrelevant, delvis därför att man betraktat den nuvarande regimen som det "minst onda" och därmed gett upp all kamp för förändring. Det officiellt sanktionerade vänsterpartiet Tagammu tillåts ställa upp i val och vinna ett antal symboliska mandat, i utbyte mot att man begränsar sin politiska verksamhet till torra seminarier på högkvarteret i Kairo och enstaka demonstrationer på byggnadens balkong.

På universiteten har studenter från islamistiska och sekulära grupper vid några tillfällen de senaste åren arrangerat gemensamma demonstrationer mot säkerhetspolisens agerande. (Ibland kan det se lite lustigt ut: Brödraskapets anhängare håller sig gärna för sig själva och skiljer sig från mängden med sin enhetliga stil och hårda disciplin, lite som det "svarta blocket" när det demonstreras här hemma i Sverige...) Men socialistiska grupper har också gett Brödraskapet svar på tal när de arrangerat reaktionära kampanjer på temat "stoppa moralens förfall."

Det finns just nu även ett samarbete mellan Brödraskapet och en rad sekulära grupper kring kraven på en ny fackföreningslag, som ska garantera  de rättigheter som slås fast både av den egyptiska grundlagen och ILO-konventioner som landet skrivit under, men som sällan efterlevs. Vänsterns motiv för detta är uppenbara - för Brödraskapet handlar det främst om att man hoppas på större oberoende för medelklassens yrkesförbund (läkare, ingenjörer, m.fl.) som domineras av islamisterna.

Samarbete med Brödraskapet är dock fortfarande kontroversiellt även bland den yngre generationens vänster (man ska inte heller glömma att samarbete med den ogudaktiga vänstern är minst lika kontroversiellt bland de mer renläriga islamisterna). En del är principiellt motståndare till att samverka med en rörelse som blandar religion och politik. Andra har blivit desillusionerade av Brödraskapets agerande under de senaste åren, t.ex. då rörelsens företrädare i läkarförbundet (som i vissa fall driver framgångsrika privatkliniker) aktivt motarbetat unga aktivister som kämpat för bättre villkor för offentliganställda läkare, eller då rörelsens ledare vikt sig för statens repression och inte svarat med en kraftfull mobilisering för politiska reformer. 

När det gäller den senare punkten så finns det här en ömsesidig misstro mellan den sekulära oppositionen och Brödraskapet. Medan de förra ofta klagar på Brödraskapets passivitet och anklagar rörelsens ledare för att vara mer intresserade av att värna sin egen position i samhället än att driva krav på verklig politisk förändring, så anklagar Brödraskapet delar av den sekulära oppositionen för att vilja se en konfrontation mellan regimen och islamisterna där båda går under. Brödraskapets ledare säger därför att de aldrig kommer att söka öppen konfrontation med regimen - så länge detta inte sker under en bred allians med alla oppositionsgrupper. (En förnuftig inställning men också en bekväm undanflykt med tanke på att detta aldrig kommer att ske).

Den här misstron är också något som säkerhetsapparaten gör sitt bästa för att utnyttja och upprätthålla. Ett konkret exempel: Vid ett tillfälle hade socialistiska och islamistiska kvinnogrupper utlyst en gemensam demonstration utanför Arabförbundets högkvarter i centrala Kairo, till stöd för befolkningen i Gaza. Inför protesten utsattes de islamistiska aktivisterna för hård press och skarpa hot från säkerhetstjänsten så att de inte vågade dyka upp - med följd att de socialistiska kvinnor som kom till platsen kände sig svikna. Allt praktiskt samarbete försvåras av att repressionen mot Brödraskapet i allmänhet är hårdare än den mot sekulära grupper, helt enkelt för att Brödraskapet än så länge betraktas som det största hotet.  

Brödraskapets splittring upp till ytan

Al-Jazeera's engelska kanal har ett kort inslag om den interna maktkampen mellan "reformister" och "konservativa" i Egyptens största oppositionsrörelse, Muslimska Brödraskapet:

Konflikten mellan Brödraskapets mer konservativa gren och den "liberala" minoriteten är knappast ny, men aktualiserades när en medlem av gruppens "politbyrå", Mohamed Hilal, avled nyligen. Enligt obekräftade rapporter - bland annat av bloggaren Abdel Monem Mahmoud - ville rörelsens högste ledare Mohamed Mehdi Akef att Hilal skulle efterträdas av Essam el-Erian. El-Erian är en av rörelsens mest kända företrädare, har fängslats flera gånger, och lyfts ofta fram som en representant för en ny generation av ledare som ses som ett hot av delar av det "äldre gardet" (liksom av regimen som kanske mer än något fruktar att Brödraskapet ska omvandlas från en religiöst-konservativ och predikande rörelse till ett effektivt politiskt parti). Utnämningen blockerades dock av den konservativa majoriteten vilket ska ha fått Akef att storma ut från ett möte i protest. 

Akef själv väckte stor uppståndelse i våras när han meddelade att han tänker avgå från sin post när hans nuvarande period löper ut nästa år - vilket i så fall vore första gången i rörelsens historia och bäddar för intensiv maktkamp om vem som ska bli hans efterträdare. (Se även AFPs rapport.)