Monday, September 17, 2012

Muslimsk vrede?


Den senaste veckan har protesterna mot en obskyr antiislamsk youtube-video (den förtjänar inte att kallas "film") dominerat nyhetsflödet från Mellanöstern, med Newsweek's senaste omslag som kronan på en ofta ytlig och grovt generaliserande rapportering. En del svenska medier var tyvärr inte sämre, med inslag på SVT:s Rapport och Aktuellt som talade om ilska "i muslimska kretsar" eller i "den muslimska världen" och återvunna ledartexter (utan tvekan skrivna vid något tidigare utbrott av "muslimsk vrede") som mest tycks gå ut på att kollektivt skuldbelägga "muslimer i väst" som sorgliga exempel (och SR:s Cecilia Udden som ett lysande undantag).

Jag tänker inte gå djupare in på debatten om orsakerna till protesterna (jag har redan försökt lyfta fram två självklara faktorer: försök av marginella islamistiska grupper att skapa uppmärksamhet och polarisering, och en grogrund av hat mot USA efter årtionden av stöd till diktaturer och militära interventioner). Istället vill jag ägna det här blogginlägget till att lyfta fram några av den senaste veckans protester i "den muslimska världen" som inte handlat om upplevda skymfer mot Islam. Det bästa botemedlet mot orientalistiska steretyper om den "arga araben" är nämligen kunskap om den ständiga kamp för värdighet och rättvisa som dagligen engagerar fler muslimer än ett inbillat kulturkrig med västvärlden, trots alla självcentrerade försök från västerländska kommentatorer att reda ut "varför de hatar oss."

Att tusentals egyptiska arbetare, tjänstemän, sluminvånare, bybor och studenter dagligen deltagit i nya strejker och protester de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste dagarna, saknar naturligtvis fulltständigt nyhetsvärde enligt gängse kriterier (för övrigt samma kriterier som gjorde att inga journalister kunde förutsäga den egyptiska revolutionen). Men det säger med största sannolikhet mer om utvecklingen i Egypten än protesterna utanför USA:s ambassad – och definitivt mer om vilken typ av frågor som står i centrum för majoriteten av befolkningen. Att fortsatta polisövergrepp och hot mot mediernas oberoende tycks engagera fler tunisier än de som stormade den amerikanska ambassaden kan också vara bra att hålla i bakhuvudet.

Att tusentals människor i Kuwait demonstrerar för en "konstitutionell monarki" kanske i alla fall vore värt en notis, med tanke på hur mycket monarkierna i gulfen (och deras allierade i väst) fruktar varje förändring av status quo. Att tiotusentals fredligt demonstrerade för demokrati Bahrain i fredags är däremot förmodligen en form av "muslimsk vrede" som vi helst vill glömma, med tanke på våra goda affärer med Saudiarabien som interventerat militärt i landet för att krossa demokratirörelsen.

Nyhetsvärdering följer alltid sin egen logik, och det är svårt att bortse från att en mördad ambassadör är en världsnyhet. Men samtidigt kan jag inte förstå varför några hundra eller ett par tusen demonstranter (vi bortser från Hizbollahs välorganiserade massprotest i Libanon idag, som helt uppenbart egentligen handlade om rörelsens besvärande relation med den här mannen) som anser sig försvara islam mot kränkningar ska orsaka krigsrubriker världen över samtidigt som otaliga demonstrationer mot t.ex. USA:s drönarkrig i Pakistan nästan ignoreras. När tidningsredaktioner ägnar knappa resurser åt att producera tjusig grafik och interaktiva kartor över protesternas utbredning har någonting definitivt slagit slint (eller är det helt enkelt så att den sortens utfyllnadsmaterial är billigare att producera än kvalitativ journalistik?)

Problemet handlar inte heller bara om nyhetsvärdering utan om att medierna villigt spelar extremisterna i händerna genom att blåsa upp deras cyniska skådespel på ett sätt som saknar alla proportioner. Kanske är det inte, som en del muslimer själva i vanmod det uttryckt det, "den muslimska världen" som (återigen) gått i provokatörernas fälla – utan våra egna medier?

Thursday, September 13, 2012

Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten


Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

Monday, September 10, 2012

"Före revolutionen var vi förtryckta, nu är vi bortglömda"


Den som fortfarande undrar om Egypten förändrats efter revolutionen behöver bara titta på det här klippet från Al-Masry Al-Youm (än så länge tyvärr utan översättning). Det är filmat i byn al-Tahsin i Nildeltat, vars 3000 invånare gjort uppror mot frånvaron av fungerande offentlig service: sjukvård, avlopp, skola, eller ens en ordentlig väg fram till byn. De protesterande byborna säger att de inte kommer att släppa in någon representant för myndigheterna i byn eller betala några räkningar till staten förrän deras krav tillgodoses. "Om guvernören själv kommer hit, så kastar vi ut honom," säger en man. Texten på ett av plakaten lyder "Före revolutionen: förtryckta. Efter revolutionen: bortglömda."

Den här sortens aktioner och de hundratals strejker och andra protester som ägt rumt det senaste året säger en del om allt tal om "demonstrationströtthet" hos det egyptiska folket som började dyka upp i medierna i våras. Butiksägare och jobbpendlare må vara trötta på demonstrationer och kravaller i centrala Kairo, och twittrande aktivister har kanske hittat någon intressantare sysselsättning eller dragit sig undan från politiken i besvikelse över Muslimska brödraskapets valseger. Men för stora delar av befolkningen har kampen för ett värdigt liv bara börjat - och för allt fler framstår civil olydnad och gemensam kamp som den enda vägen.

Sedan presidentvalet i juni har det blivit allt vanligare att strejkande arbetare eller protesterande bybor riktar sig direkt till Mohammed Morsi med sina krav, så mycket talar för att smekmånaden blir kort för den nye presidenten.