Monday, May 31, 2010

"Mattias! Vi behöver dig, kom hem hel!"


Bild från dagens demonstration på Sergels torg. Vad mer finns att säga?

Enligt DN finns ännu inga uppgifter om Mattias Gardell och Edda Manga som var ombord på Mavi Marmara, där upp till 19 personer dödades när fartyget bordades av israeliska kommandosoldater tidigt i morse.

Wednesday, May 26, 2010

Egypten: mot en folklig rörelse för demokrati?

Det rör på sig i Egypten. Länge har det egentligen bara funnits två politiska krafter att räkna med i landet: Mubaraks regim och Muslimska brödraskapet. Men lagom tills Hosni Mubaraks styre oundvikligen närmar sig sitt slut (han fyllde 82 den 4:e maj och nästa år är det presidentval), måste den politiska kartan delvis ritas om.

Ingen som följer utvecklingen i Mellanöstern kan ha missat den förre IAEA-chefens Mohamed elBaradeis nedslag på den politiska scenen som möjlig presidentkandidat med en kvarts miljon anhängare på facebook. Som jag skrivit tidigare ska man inte underskatta elBaradeis betydelse som enande symbol för såväl den missnöjda medelklassen som fraktioner inom regimen som motsätter sig Gamal Mubarak, men saknar en motkandidat med tillräckligt stark ställning för att utmana presidentsonen. Å andra sidan finns inget som tyder på att elBaradei planerar att mobilisera sina anhängare på gatorna för att få igenom de konstitutionella förändringar som krävs för att han överhuvudtaget ska kunna ställa upp i valet. Ett Iran-liknande scenario är därmed inte troligt.

Samtidigt tvivlar jag på att en gammal räv som elBaradei skulle ha kritiserat Mubaraks styre så öppet om han inte visste att han hade viktiga figurer inom regimen på sin sida. Som den socialistiske bloggaren Hossam el-Hamalawy skriver: "När en före detta diplomat som lojalt tjänat både Sadat och Mubarak plötsligt byter sida och ansluter sig till oppositionen, så säger det mer om regimen än om dess tidigare lojala tjänare. Regimens skepp sjunker."

Splittringen i toppen tycks ha gjutit nytt självförtroende i den radikala oppositionen. Den största strejkvågen i landet sedan 40-talet har redan skolat en ny generation av fackliga aktivister som nu försöker ena landets arbetare bakom ekonomiska krav. I april bildades så en ny kampanjorganisation under namnet "al-haraka al-sha'abiya al-dimukratiya lil-taghyeer" (popular democratic movement for change) som med ett gemensamt politisk program (och en facebook-grupp - obligatoriskt för alla politiska grupperingar i Egypten numera) samlar allehanda vänsteraktivister, intellektuella, och oberoende fackliga företrädare.

Än så länge existerar denna "rörelse" bara på papperet, även om många av initiativtagarna spelat ledande roller i högst konkreta sociala strider och protestkampanjer på gatorna de senaste åren. Men att aktivister med skiftande ideologisk hemvist enas på det här sättet måste ändå ses som ett viktigt framsteg. Den egyptiska vänstern är helt enkelt för liten för att ha råd med sekterism.

Nu har dessutom Hamdeen al-Sabahy - grundare av det nasseristiska (vänsternationalistiska) Karama-partiet - lanserats som presidentkandidat med stöd av socialisterna. Kampanjen är naturligtvis symbolisk eftersom ingen väntar sig ett fritt presidentval nästa år, men även här är det samarbetet mellan vänsternationalister och socialister som är det intressanta. (Om inte annat är det ett tecken på att det kalla krigets politiska låsningar är på väg att släppa även i Egypten. Nasser, som ännu dyrkas som en ofelbar nationalhjälte av många av Karama-partiets medlemmar, fängslade nästan samtliga av landets ledande kommunister på 60-talet och flera av dem torterades ihjäl). 

Den verkliga betydelsen av kampanjen för Hamdeen och den nya "folkfronten för demokrati" är att de tydliggör att det finns en opposition som inte bara erbjuder ett nytt ansikte i toppen, utan också en alternativ socioekonomisk agenda. Det skiljer den nya vänsteralliansen från både ElBaradei och Muslimska brödraskapet, och ger den dess potential att växa på sikt.

Wednesday, May 19, 2010

Självcensuren slår åt alla håll

Aktiviteten på bloggen är låg på grund av mycket jobb och andra projekt just nu. Men jag kan inte låta bli att kommentera debatten efter de senaste attackerna mot konstnären Lars Vilks. Sydsvenskan har idag en bizarr artikel där två partiledare/språkrör (Lars Ohly och Peter Eriksson anklagas för att "gardera" sitt försvar av yttrandefriheten genom att lägga en del av skulden på Vilks:

"Även vänsterledaren Lars Ohly och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson fördömer angreppen mot Lars Vilks och försvarar yttrandefriheten. Men båda gör i sina svar tillägg som innebär att de samtidigt kritiserar Lars Vilks för att han utnyttjar sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet.
-Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst, påpekar Ohly.
-Det kan vara korkat, onödigt osmakligt och dumt att provocera och håna. Men det ingår i vår yttrandefrihet, skriver Peter Eriksson."
Jag förstår inte hur journalisterna tänker här. På vilket sätt är kritik av en konstnärs budskap detsamma som kritik mot att han "uttnyttjar sin yttrandefrihet"? Sen när förlorade vi vår rätt att kritisera andra personers åsikter utan att bli stämplade som yttrandefrihetens dödgrävare?

I P1 igår varnade Sydsvenskans politiske chefredaktör Heidi Avellan för att självcensuren är den verkliga faran i spåren av hoten och attackerna mot Lars Vilks. Jag håller med till 100%. Det finns en stor risk att människor undviker att ifrågasätta Vilks budskap av rädsla för att förknippas med idioterna som attackerade honom. Det gynnar islamofobiska krafter mer än någon annan, och stärker knappast yttrandefriheten. 

För att tydliggöra försvarar jag till fullo Vilks rätt att uttrycka vilka idiotiska åsikter han vill, vare sig han gör det på landets universitet eller i form av klotter på någon offentlig toalett. Men om vi inte också försvarar rätten att kritisera Vilks "konstnärliga" budskap och hans förklenande uttalanden om muslimer, vad är då yttrandefriheten värd?

Saturday, May 8, 2010

Nalin Pekgul flyr debatten

Vinterns mediestorm om "radikalisering" av muslimer i Rinkeby har tagit en intressant vändning.  Efter det granskande reportaget i Konflikt i P1 för två veckor sedan vill S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul inte längre diskutera den "växande religiösa extremismen". Hon har "lagt den frågan åt sidan" inför valet, meddelar förbundets pressekreterare.

Läs också i Stockholms Fria Tidning om medborgarvärden Mohamed Hagi Farah, som känner sig utpekad som "Taliban" av bl.a. Pekgul och svenska medier.

Wednesday, May 5, 2010

Två om Nawal el-Saadawi

Lästips: Här finns min recension av den egyptiska feministikonen Nawal el-Saadawis senaste roman som nu finns på svenska tack vare Ordfront - men missa framförallt inte Mariana Filip Oteleas intervju med författaren i Fria Tidningen.