Friday, December 14, 2012

Att förstå krisen i Egypten


Det har länge varit tydligt att ett avgörande vägskäl närmat sig i Egypten. Konfrontationen mellan den (mestadels sekulära) oppositionen och anhängare av Muslimska brödraskapet i början av oktober var mycket riktigt bara en föraning om vad som skulle komma. Och även om våldsupptrappningen den gången kanske inte var planerad av Brödraskapets ledning var det utan tvekan en högst medveten och kalkylerad risk som man tog, när man bussade in anhängare till Tahrirtorget samtidigt som oppositionen utlyst protester.

När konflikten blossade upp igen för ett par veckor sedan var skiljelinjerna ungefär desamma. Den sekulära oppositionen - och en del mindre islamistiska grupperingar med rötter i Brödraskapet - anklagar Muslimska Brödraskapet för maktfullkomlighet och för att dominera skrivandet av en ny konstitution. Brödraskapet hävdar i sin tur att man för en kamp mot "feloul" (rester av den gamla regimen) – och mot liberaler och socialister som saknar folkligt stöd men vägrar acceptera utgången av demokratiska val.

Thursday, November 29, 2012

Mer om proteströrelsen i Jordanien


Från mitt reportage i Fria Tidningen om novemberupproret i Jordanien:

"En som inte är förvånad att proteströrelsen tagit fart på nytt i Jordanien är Ahmed Awwad på Phenix Center i Amman, en organisation som bevakar den jordanska arbetarrörelsen.
 – Våra makthavare har inte lärt sig någonting av den arabiska våren, säger han efter att ha slagit sig ner i centrets nya kontor, där flyttkartonger ännu står staplade längs väggarna.
 – När man hade krossat den nya ungdomsrörelsens första protest den 24 mars förra året trodde man att man motat revolutionsvågen i grind. Därför fortsatte man som om ingenting hade hänt. Men de hade inte läst situationen korrekt, säger Ahmed Awwad.
 I själva verket har en historisk protestvåg svept över Jordanien det senaste åren, säger Ahmed och börjar rabbla statistik: år 2010 registrerades 140 olika strejker eller sociala protester, vilket redan då beskrevs som en dramatisk ökning. Året därpå, efter revolutionerna i Tunisien och Egypten, var antalet 829. Och bara fram till slutet av september i år har 669 strejker och protester rapporterats, betydligt fler än under samma period förra året.
 – Den här ökningen kan bara förklaras på ett sätt: folk är inte längre rädda för att stå upp för sina rättigheter. De historiska förändringarna i regionen har gett människor både självförtroende och ökad medvetenhet, säger han." (Läs hela)

Igår tillkännagav Saudiarabien och flera av gulfstaterna en ny omgång bistånd till den jordanska regeringen efter en tids torka på den fronten. Det är rimligt att anta att det delvis beror på rädsla för fortsatt politisk oro, i synnerhet med tanke på att beslutet kommer dagar innan fredagens nationella protestmarsch mot prishöjningar och för politiska reformer...

Tuesday, November 27, 2012

Egyptens svåraste stund


Tahrirtorget ikväll.

Efter de stora protesterna i Kairo, Alexandria ett antal andra städer idag har egyptiska aktivister utnämnt tisdagen till "dag 19 av revolutionen." Med det vill de säga att massprotesterna nu tar vid där de slutade den 11 februari 2011, när demonstranterna lämnade Tahrirtorget trots att regimen i sin helhet ännu inte störtats – bara dess galjonsfigur Hosni Mubarak.

Utan tvekan har många av revolutionärerna som nu är ute på gatorna gett sig ut för att kämpa för samma krav som de reste den 25 januari förra året: frihet, värdighet och social rättvisa. (Ps: Mediakollektivet Mosireen har gjort en rad videointervjuer med aktivister och demonstranter om varför de protesterar idag, med engelsk text.) Många av dem har protesterat sedan 19 november mot att inrikesministeriet ännu inte reformerats och att poliser anklagade för mord på demonstranter inte fällts - eller till och med befordrats. De protesterar för att Muslimska brödraskapet istället för att genomföra social reformer har slutit avtal med Internationella valutafonden och utfärdat anti-facklig lagstiftning. Och de protesterar mot att den nya konstitutionen innehåller allvarliga hot mot yttrandefriheten, kvinnors rättigheter, och demokratiska principer.

Nu har revolutionärerna fått sällskap av tiotusentals eller hundratusentals egyptier som fruktar att president Morsis dekret förra torsdagen (läs gärna Islam Habibs utmärkta analys av innehållet här) ska bli den sista spiken i kistan för den demokratiska processen. Många av dem deltog säkert i protesterna som störtade Hosni Mubarak, men åtskilliga har utan tvekan gett sig ut på gatorna för första gången, av rädsla för att revolutionen håller på att ge Egypten en islamistisk diktatur. Några är kanske Mubarak-anhängare eller på något sätt kopplade till hans regim, även om de knappast är representativa för demonstranterna på Tahrir (vilket Brödraskapet hävdar i sin propaganda).

Islamisterna brukade säga att liberalerna och vänstern inte kunde fylla Tahrirtorget utan dem – idag har motsatsen bevisats med råge. Samtidigt är situationen betydligt mer komplicerad och farlig än någon gång hittills under revolutionen. Polariseringen i det egyptiska samhället, som tog sig våldsamt uttryck redan förra månaden, tilltar minut för minut. De blodiga gatustriderna mellan Morsi-anhängare och oppositionella i industristaden Mahalla al-Kubra ikväll (se bild nedan via Loai Nagati), där över 200 personer uppges ha skadats, ger en mörk föraning om vart Egypten kan vara på väg om värsta tänkbara scenario inträffar.


På sätt och vis är den här urladdningen den oundvikliga kulmen på en politisk övergång som från första början slagit in på fel spår. Såväl militären och domarkåren som liberaler och islamister har gjort sitt för att Egypten ska hamna där landet är idag, men huvudansvaret för att nå en utväg ur den här krisen vilar naturligtvis på Morsi och Brödraskapet. I grunden handlar det om att de måste inse att de representerar en minoritet av befolkningen (Morsi fick 25 procent i första omgången i presidentvalet, och vann den andra omgången med minsta möjliga marginal), och att viktiga framtidsfrågor som den nya konstitutionen kräver breda överenskommelser.

Tyvärr har signalerna hittills gått i motsatt riktning. Trots dagens massiva protester och en växande strejk inom landets domstolar har Morsi visat några tecken på att vilja backa från sitt dekret. Istället beskriver såväl officiella MB-representanter som vanliga anhängare på twitter och facebook  nedsättande demonstranterna som "feloul", det vill säga rester av den gamla regimen, och varnar för att det "verkliga" Egypten snart kommer att låta höra av sig. Alla farligast är naturligtvis utnyttjandet av religiösa argument – som när den inflytelserika tv-predikanden Youssef al-Qaradawi i söndags beskrev protester mot Morsi som ett brott mot islam och en form av fitna.

Scenerna i Mahalla ikväll, det allt hätskare tonläget mellan de politiska lägren och hoten om ännu större motdemonstrationer för att visa vem gatorna egentligen tillhör bådar onekligen inte gott. Samtidigt följer utvecklingen ett mönster som etablerades redan under militärrådet SCAFs styre, med återkommande "testballonger" och ett konstant balanserande på avgrunden, åtföljt av reträtter i sista stund när situationen var på väg utom kontroll. Förhoppningsvis leder dagens styrkeuppvisning av oppositionen till att Brödraskapet tänker om, snarare än att riskera att landet sjunker ner i kaos.

Ps. Läs också den här balanserade kommentaren av journalisten Issandr el-Amrani, som inte kan anklagas för att vara någon vän av Brödraskapet. Han påpekar mycket riktigt att även oppositionen har ett ansvar för att föreslå konkreta utvägar ur det juridiska och politiska moras som Egypten befinner sig i.

I media: DN, SR, SvD.

Friday, November 23, 2012

Revolutionens framtid på spel?


Det Muslimska brödraskapet brukar framställas som en välorganiserad massrörelse som överlevt 80 års förtryck tack vare sina djupa rötter i den egyptiska samhällskroppen och skickligt machiavelliskt manövrerande. Revolutionen som inleddes den 25 januari förra året har långsamt slagit hål på myten och avslöjat Brödraskapet som en rigid, toppstyrd och ultrabyråkratisk organisation, vars kontakt med verkligheten blivit allt sämre i takt med att självständigt tänkande medlemmar rensats ut eller frivilligt övergett rörelsen och ersatts av opportunister och ja-sägare. (Läs gärna min intervju med ex-medlemmen Abdelrahman Ayyash i Flamman).

Gårdagens politiska bomb kan bara beskrivas som en enorm missräkning och ett utslag av hybris. Troligen uppmuntrad av den goodwill som han vunnit både i landet och hos utländska uppbackare efter att ha bidragit till vapenvilan mellan Hamas och Israel, utfärdade Morsi igår kväll en konstitutionell deklaration som ger honom själv i princip obegränsad makt fram tills en ny konstitution skrivits. Han gjorde också den omstridda grundlagskommittén immun mot ett väntat domstolsutslag om att den är konstitutionsvidrig. Samtidigt utlovade han bland annat nya rättegångar mot medlemmar av den förra regimen som tidigare frikänts för delaktighet i mord på demonstranter.

Att Brödraskapets anhängare gav sig ut på gator och torg igår kväll för att försvara beslutet innan de ens kände till dess innehåll är en lysande illustration av vilken slags organisation Brödraskapet är. Förmodligen räknade dess ledarskap med att löften om nya rättegångar för Mubraks hantlangare skulle vara nog för att mobilisera rörelsens bas och splittra oppositionen, men istället har Morsis dekret enat de bittraste fiender i en allians mot vad som nu beskrivs som en öppen maktkupp, och det slutliga steget mot en ny diktatur. Idag pågår de största demonstrationerna mot Morsi hittills i många städer i Egypten, och en högt uppsatt rådgivare till presidenten har redan hoppat av i protest mot presidentens dekret.

Delvis är den här utvecklingen ett utslag av en grundläggande motsättning mellan den formella legitimitet som segern i presidentvalet gav Morsi, och det faktum att verklig legitimitet i den revolutionära övergångsperiod som Egypten nu genomgår inte bara kan härledas ur valurnorna. Brödraskapet tycks ha glömt bort att Morsi bara valdes av ca en fjärdedel av väljarna (i sin tur hälften av de röstberättigade), och tycks inte heller ha tagit notis om att rörelsens väljarstöd minskade påtagligt mellan parlamentsvalet i december och presidentvalet i maj/juni. Till följd av sitt klumpiga agerande och envisa vägran att bygga en bred politisk allians med revolutionära krafter tvingas Brödraskapet nu konfrontera Högsta domstolen och andra instanser, som med tvivelaktiga argument kastat den politiska processen i Egypten ner i kaos, helt på egen hand. Till och med beslut som skulle ha vunnit brett stöd om de genomförts i samråd med övriga politiska krafter (som avskedandet av den avskydde riksåklagaren Abdel Meguid Mahmoud) möter våldsamt motstånd i det nuvarande klimatet av (befogad) misstänksamhet mot Brödraskapets maktambitioner.

Samtidigt borde det vid det här laget vara uppenbart för Morsis motståndare att massprotester på Tahrir i sig inte kommer att räcka för att få revolutionen in på en annan kurs, och att våldsamma brandattacker mot Frihets- och rättvisepartiets kontor runt om i landet riskerar att spela Brödraskapet i händerna. Om kampen mot Brödraskapet utmålas som en kamp mot "islamister" i största allmänhet (trots att även moderata islamister är kritiska mot Morsis dekret) riskerar den också att legitimera och stärka öppet kontrarevolutionära krafter som nu mobiliserar under "sekuralismens" fana. En sådan kamp kommer inte heller att mobilisera breda lager av befolkningen som är missnöjda med Brödraskapets sociala och ekonomiska politik.

Om oppositionen ska kunna erbjuda ett realistiskt alternativ till Brödraskapets styre (som inte bara innebär en återgång till den gamla regimen) måste den inte bara erbjuda en alternativ social reformagenda utan också staka ut en väg bort från det akuta politiska och rättsliga dödläge som hotar. Det är svårt att komma ifrån att någon form av extraordinära åtgärder kommer att krävas för att komma till rätta med ett korrupt och politiserat rättsväsende och ett ännu oreformerat inrikesministerium – samtidigt som det behövs garantier för att "revolutionär rättvisa" inte bara blir en täckmantel för återupprättat förtryck.


Sunday, November 18, 2012

Novemberupproret i Jordanien



(Tusentals skanderade slagord mot Jordaniens kung Abdallah utanför al-Husseinmoskén i gamla staden i Amman i fredags).

I skuggan av Israels bombkrig mot Gaza har protesterna mot regimen i Jordanien trappats upp rejält de senaste dagarna. Jag hade turen att vara där och kunde följa händelserna i Amman på plats fram till igår och vill passa på att som hastigast dela med mig av några intryck och försiktiga kommentarer om vart utvecklingen kan vara på väg.

"Novemberupproret" som proteströrelsen snabbt kommit att kallas (som parallell till "aprilupproret" 1989 som många jämför med protesterna med) kommer inte som en blixt från en klar himmel. Under en skenbart lugn yta har stora förändringar ägt rum i det jordanska samhället de senaste åren – och i synnerhet sedan sedan "den arabiska våren" inleddes med Ben Alis fall i Tunisien för snart två år sedan. Nya ungdomsrörelser har tagit form som vågar konfrontera regimen allt mer öppet, i synnerhet den löst sammansatta rörelsen al-Herak som samlar ungdomar från alla möjliga politiska läger bakom krav på politiska reformer. Samtidigt har antalet strejker och andra sociala protester mångdubblats sedan 2010 (som redan det betraktades som ett ovanligt protestfyllt år av de som följer den jordanska arbetarrörelsen). Växande klyftor (något som i synnerhet drabbar medelklassen väldigt hårt) och utbredd korruption har utan tvekan bidragit till ett utbrett missnöje med den styrande eliten och undergrävt regimens legitimitet. Att kung Abdallah själv ses som en av huvudkällorna till korruption har varit tydligt i slagorden som hörts på gatorna i Amman den senaste veckan.

De senaste dagarnas protester bör inte ses som en "fördröjd arabisk vår" som till slut nått Jordanien, utan snarare som den senaste och hittills kraftigaste mobiliseringsfasen i en proteströrelse som föddes redan våren 2011. Vissa likheter med upproren i Tunisien och Egypten (inte minst vad gäller typen av slagord och mobilisering via sociala medier o.s.v.) bör inte heller förledda oss att tro att en liknande explosionsartad utveckling automatiskt kommer att ske i Jordanien, även om det naturligtvis inte kan uteslutas. För tillfället tyder dock mycket på att brutal repression i kombination med en utbredd oro för kaos (regimen hänvisar gärna till situationen i Syrien som ett varnande exempel) gjort att proteströrelsen tappat momentum de senaste dagarna – trots den historiska demonstrationen i centrala Amman i fredags då tusentals för första gången ropade slagord mot kung Abdallah personligen (se filmklippet ovan). Förutsättningarna för någon slags uppgörelse mellan kungen och den största oppositionsrörelsen (Muslimska brödraskapet) som desarmerar upproret är också betydligt större än i de flesta andra länder i regionen.

En av proteströrelsens största svagheter är att det inte råder någon enighet om vad dess mål egentligen är. Den tändande gnistan var visserligen regeringens beslut att höja elpriset och häva bränslesubventionerna, med höjda priser på bensin och hushållsgas som följd (vilket i sin tur kommer att leda till höjda kostnader för transporter, bröd och de flesta  basvaror). Men när tusentals demonstranter samlades i centrala Amman redan samma kväll (efter ett upprop på facebook) blev slagorden snart politiska – inklusive krav på regimens fall. Alla ställer dock inte inte upp då de mest radikala slagorden och de upprop till nya protester som spridits sedan dess har fortsatt att fokusera på prishöjningar och korruption snarare än att störta regimen.

Det är inte heller så enkelt som att mer radikala delar av rörelsen kräver regimens fall medan reformister vill fokusera på mer begränsade krav. Tvärtom är det oftast aktivister på vänsterkanten som anklagar det konservativa islamistiska Muslimska brödraskapet för att försöka kapa ett folkligt uppror mot hunger och ekonomiska klyftor för politiska syften, genom att föra in krav om reformer av vallagen  och andra politiska reformer. Såväl liberaler som intellektuella från Brödraskapet argumenterar rentav för att politiska reformer är en förutsättning för att kunna genomföra den nödvändiga ekonomiska åtstramningen; man hänvisar gärna till Egyptens president Morsi som kunnat genomföra liknande åtgärder utan protester eftersom han är demokratiskt vald. Vänsteraktivister jämför därför gärna med aprilupproret 1989 som också hade sitt ursprung i impopulära ekonomiska åtgärder, och slutade med en uppgörelse om politiska reformer som stärkte Brödraskapets inflytande (utan att leda till verklig demokrati).

Trots intensiteten i den senaste veckans protester är det väldigt påtagligt att rädslan ännu inte släppt greppet om folket på samma sätt som den gjorde under upproren i Tunisien eller Egypten. De flesta jordanier har ingen vana av demonstrationer och till och med de mest härdade aktivister har en enorm respekt för säkerhetstyrkorna, som är välutrustade, disciplinerade och oerhört effektiva i sin brutalitet. Jordanska demonstranter ställs inte inför unga rekryter från den fattigaste landsbygden som i Egypten utan inför en elitstyrka (fristående från den reguljära poliskåren sedan 2008) bestående totalt 15000 man – med stor sannolikhet rekryterade ur grupper som kan förväntas vara lojala med kungen. Ett par dussin poliser och ett par bepansrade fordon räckte i onsdags för att skingra ett par tusen demonstranter i Jebel Hussein i Amman (se video), delvis eftersom de flesta av demonstranterna inte var villiga att själva ta till våld.

Just viljan att till varje pris hålla protesterna fredliga har varit ett av mina starkaste intryck från de senaste dagarna. Demonstranter som fösökt bryta upp gatsten eller beväpna sig med andra tillhyggen har genast stoppats av andra – även när det varit uppenbart att en attack från säkerhetsstyrkorna varit nära förestående. Klippet nedan är talande: Några hundra demonstranter från Mukhayyam Hussein försökte ansluta sig till en sit-in utanför det kungliga palatset Raghadan (symboliskt viktigt trots att kungen inte bor det längre) i torsdags kväll. När tre av säkerhetsstyrkornas fordon anlände skingrades de flesta av demonstranterna och tog skydd vid sidan av vägen medan en handfull stod kvar och ropade slagord. Inte en sten hade kastats när polisen började skjuta tårgas omkring sig. Resten av kvällen försökte demonstranterna återsamla sig bara för att attackeras på nytt av säkerhetsstyrkorna – gång på gång. När vi lämnade platsen stod polisen och sköt tårgasgranater på måfå in i de omgivande bostadsområdena.


Trots att säkerhetsstyrkorna hittills inte haft något problem att kontrollera protesterna (eller i alla fall förhindra en ockupation av något centralt beläget torg) har det sedan i fredags förekommit både baltagiyya – inhyrda huliganer – och bilkonvojer av "anhängare av kungen" på gatorna. I synnerhet de förra gör många aktivister skräckslagna då de gärna beväpnar sig med knivar och andra tillhyggen och tillåts attackera demonstranter utan att polisen ingriper. Organisatörerna har hittills också hellre avbrutit demonstrationer än riskerat potentiellt blodiga sammandrabbningar, även när de varit i klart numerärt överläge.

Användandet av baltagiyya och dagens beslut att åtala 80 av flera hundra gripna demonstranter i särskilda säkerhetsdomstolar är en tydlig upptrappning av regimens repression, och följer på den högsta polischefens hot i torsdags att "slå med en järnnäve" mot "lagbrytare". Trots det lär protesterna och strejkerna fortsätta - och samtidigt som ungdomsrörelsen fortsätter anordna demonstranter dagligen manar en front av oppositionspartier och fackförbund till en nationell demonstration i centrala Amman på fredag nästa vecka (30/11) under sloganen "folklig intifada för reformer."

Tuesday, November 13, 2012

Revolt i Amman


video

Stämningen vid gårdagens och nattens demonstrationen i Amman är svår att beskriva. Alla väntade sig att regeringens prishöjningar (som mer eller mindre påtvingats landet av IMF) skulle mötas av protester. Men ingen kunde föreställa sig att de skulle bli så omfattande eller att tusentals utan rädsla skulle ropa slagord mot kung Abdullah personligen eller kräva att "regimen ska falla". Under kvällen kom rapporter om protester i de flesta större städer i landet och det ryktades om kravaller och nedbrända regeringsbyggnader på flera håll.

En del aktivister jag träffade talade rentav om början till en revolution, samtidigt som många (i synnerhet inom vänstern) fruktar att det hela snarare kommer att sluta med någon slags uppgörelse mellan kungen och islamisterna. Logiken tycks vara att regimen behöver islamisternas legitimitet för att kunna driva igenom smärtsamma och djupt impopulära ekonomiska reformer. Islamisterna utnyttjar därför regeringens utsatta situation till att flytta fram sina positioner och kräva större inflytande.

Oavsett om den analysen stämmer eller ej är det uppenbart att Muslimska brödraskapet just nu är den enda organisation som har förmågan att leda den här proteströrelsen. När jag kom till demonstrationen ikväll hade ett par hundra demonstranter hunnit samlats och slagorden leddes av vänsteraktivister. Men ganska snart tog Brödraskapets anhängare över tillställningen med följden att protesten delvis fick en annan karaktär  – med fler religiöst färgade slagord, slagord om Palestina och Syrien, och så vidare.

Vart det här ska ta vägen får de närmaste dagarna utvisa. Advokatfacket har sedan tidigare beslutat att genomföra en punktstrejk mot prishöjningarna och under onsdagen har det nybildade lärarefacket och andra yrkesförbund (där Muslimska brödraskapet ofta har ett stort inflytande) snabbinkallade möten för att besluta om eventuella aktioner. Samtidigt kommer landets växande ungdomsrörelser utan tvekan göra sitt bästa för hålla lågan vid liv, och det återstår att hur mycket av det här slaget som regimen kommer att tolerera.

I skrivande stund rapporteras att kravallpolis gått till attack mot de demonstranter som beslutat sig för att övernatta på torget. Fortsättning följer...



Friday, October 12, 2012

Konfrontation i Kairo


Mycket oroande utveckling i Kairo idag. Progressiva revolutionära krafter - vänstern, 6:e aprilrörelsen, det sekulära Konstitutionspartiet, med flera - leder just nu flera marscher mot Tahrir i protest mot Muslimska brödraskapets dominans av skrivandet av en ny konstitution. På torget har Morsy-anhängare förskansat sig sedan igår kväll och sporadisk stenkastning och slagsmål har redan brutit ut flera gånger under dagen (se video).

Brödraskapets förevändning för att ockupera Tahrir är att protestera mot frikännandet av högt uppsatta medlemmar av Mubarakregimen som anklagades för att ha organiserat det så kallade "Kamelslaget" på Tahrirtorget den 2 februari 2011. I själva verket är det ett uppenbart försök att intimidera oppositionen och avvärja dagens protest, som var planerad sedan länge. I klippet nedan attackeras en scen på Tahrirtorget efter att talaren uttalat sig kritiskt mot president Morsy:



Dagens konfrontation kommer samtidigt som den intensiva strejkvågen fortsätter. Den kommer också bara dagar efter den massiva marschen på årsdagen av den fruktansvärda Masperomassakern den 9 oktober förra året - som också den till stora delar förvandlades till en protestmarsch mot Muslimska brödraskapet och på sätt och vis blev en nytändning för den proteströrelse som sedan presidentvalet haft svårt att göra sin röst hörd:



Vad som kommer att hända under kvällen är omöjligt att säga, men på sätt och vis är den här konfrontationen oundviklig. Att oppositionen enas och utmanar Brödraskapets maktmonopol är nödvändigt, och den avgörande striden om konstitutionen gör att kampen knappast kan skjutas upp till nästa parlamentsval.

Monday, September 17, 2012

Muslimsk vrede?


Den senaste veckan har protesterna mot en obskyr antiislamsk youtube-video (den förtjänar inte att kallas "film") dominerat nyhetsflödet från Mellanöstern, med Newsweek's senaste omslag som kronan på en ofta ytlig och grovt generaliserande rapportering. En del svenska medier var tyvärr inte sämre, med inslag på SVT:s Rapport och Aktuellt som talade om ilska "i muslimska kretsar" eller i "den muslimska världen" och återvunna ledartexter (utan tvekan skrivna vid något tidigare utbrott av "muslimsk vrede") som mest tycks gå ut på att kollektivt skuldbelägga "muslimer i väst" som sorgliga exempel (och SR:s Cecilia Udden som ett lysande undantag).

Jag tänker inte gå djupare in på debatten om orsakerna till protesterna (jag har redan försökt lyfta fram två självklara faktorer: försök av marginella islamistiska grupper att skapa uppmärksamhet och polarisering, och en grogrund av hat mot USA efter årtionden av stöd till diktaturer och militära interventioner). Istället vill jag ägna det här blogginlägget till att lyfta fram några av den senaste veckans protester i "den muslimska världen" som inte handlat om upplevda skymfer mot Islam. Det bästa botemedlet mot orientalistiska steretyper om den "arga araben" är nämligen kunskap om den ständiga kamp för värdighet och rättvisa som dagligen engagerar fler muslimer än ett inbillat kulturkrig med västvärlden, trots alla självcentrerade försök från västerländska kommentatorer att reda ut "varför de hatar oss."

Att tusentals egyptiska arbetare, tjänstemän, sluminvånare, bybor och studenter dagligen deltagit i nya strejker och protester de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste dagarna, saknar naturligtvis fulltständigt nyhetsvärde enligt gängse kriterier (för övrigt samma kriterier som gjorde att inga journalister kunde förutsäga den egyptiska revolutionen). Men det säger med största sannolikhet mer om utvecklingen i Egypten än protesterna utanför USA:s ambassad – och definitivt mer om vilken typ av frågor som står i centrum för majoriteten av befolkningen. Att fortsatta polisövergrepp och hot mot mediernas oberoende tycks engagera fler tunisier än de som stormade den amerikanska ambassaden kan också vara bra att hålla i bakhuvudet.

Att tusentals människor i Kuwait demonstrerar för en "konstitutionell monarki" kanske i alla fall vore värt en notis, med tanke på hur mycket monarkierna i gulfen (och deras allierade i väst) fruktar varje förändring av status quo. Att tiotusentals fredligt demonstrerade för demokrati Bahrain i fredags är däremot förmodligen en form av "muslimsk vrede" som vi helst vill glömma, med tanke på våra goda affärer med Saudiarabien som interventerat militärt i landet för att krossa demokratirörelsen.

Nyhetsvärdering följer alltid sin egen logik, och det är svårt att bortse från att en mördad ambassadör är en världsnyhet. Men samtidigt kan jag inte förstå varför några hundra eller ett par tusen demonstranter (vi bortser från Hizbollahs välorganiserade massprotest i Libanon idag, som helt uppenbart egentligen handlade om rörelsens besvärande relation med den här mannen) som anser sig försvara islam mot kränkningar ska orsaka krigsrubriker världen över samtidigt som otaliga demonstrationer mot t.ex. USA:s drönarkrig i Pakistan nästan ignoreras. När tidningsredaktioner ägnar knappa resurser åt att producera tjusig grafik och interaktiva kartor över protesternas utbredning har någonting definitivt slagit slint (eller är det helt enkelt så att den sortens utfyllnadsmaterial är billigare att producera än kvalitativ journalistik?)

Problemet handlar inte heller bara om nyhetsvärdering utan om att medierna villigt spelar extremisterna i händerna genom att blåsa upp deras cyniska skådespel på ett sätt som saknar alla proportioner. Kanske är det inte, som en del muslimer själva i vanmod det uttryckt det, "den muslimska världen" som (återigen) gått i provokatörernas fälla – utan våra egna medier?

Thursday, September 13, 2012

Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten


Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

Monday, September 10, 2012

"Före revolutionen var vi förtryckta, nu är vi bortglömda"


Den som fortfarande undrar om Egypten förändrats efter revolutionen behöver bara titta på det här klippet från Al-Masry Al-Youm (än så länge tyvärr utan översättning). Det är filmat i byn al-Tahsin i Nildeltat, vars 3000 invånare gjort uppror mot frånvaron av fungerande offentlig service: sjukvård, avlopp, skola, eller ens en ordentlig väg fram till byn. De protesterande byborna säger att de inte kommer att släppa in någon representant för myndigheterna i byn eller betala några räkningar till staten förrän deras krav tillgodoses. "Om guvernören själv kommer hit, så kastar vi ut honom," säger en man. Texten på ett av plakaten lyder "Före revolutionen: förtryckta. Efter revolutionen: bortglömda."

Den här sortens aktioner och de hundratals strejker och andra protester som ägt rumt det senaste året säger en del om allt tal om "demonstrationströtthet" hos det egyptiska folket som började dyka upp i medierna i våras. Butiksägare och jobbpendlare må vara trötta på demonstrationer och kravaller i centrala Kairo, och twittrande aktivister har kanske hittat någon intressantare sysselsättning eller dragit sig undan från politiken i besvikelse över Muslimska brödraskapets valseger. Men för stora delar av befolkningen har kampen för ett värdigt liv bara börjat - och för allt fler framstår civil olydnad och gemensam kamp som den enda vägen.

Sedan presidentvalet i juni har det blivit allt vanligare att strejkande arbetare eller protesterande bybor riktar sig direkt till Mohammed Morsi med sina krav, så mycket talar för att smekmånaden blir kort för den nye presidenten.

Monday, August 13, 2012

Maktbalansen förskjuts i Egypten

Har skrivit en snabbanalys av Morsys manöver i Egypten i Fria Tidningen: "Maktbalansen förskjuts i Egypten".

Läs också en lite äldre artikel om den inte alltför uppmärksammade revolten i östra Saudiarabien i Arbetaren: "Saudiarabien - en krutdurk".

Fortsättning följer...

Sunday, June 17, 2012

Kuppen fullbordas


Samtidigt som de första resultaten från presidentvalet börjar komma in – och de flesta pekar hittills på ett stort övertag för Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Morsi – har fokus skiftat från valet till den nya konstitutionella deklaration som militären väntas utfärda imorgonStatliga medier har under helgen rapporterat att denna ska "slå fast den nye presidentens befogenheter", och redan ikväll tycks militärrådets deklaration påpassligt ha läckts ut. Som väntat handlar den mer om att slå fast militärens makt än om den valde presidentens befogenheter. Den ger inte bara militärrådet full kontroll över alla militära angelägenheter, inklusive tillsättning av militär personal (den nya presidenten kan alltså inte avskeda någon av Mubaraks generaler), utan ger också militärrådets ordförande (det vill säga Mubaraks "knähund", fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi) vetorätt över den nya konstitutionen. Artikel 60 i den provisoriska konsitutionen ger militärrådets ordförande rätt att blockera artiklar i den nya konstitutionen som strider mot "revolutionens mål" i 15 dagar. Om grundlagskommittén ändå insisterar faller avgörandet på Högsta författningsdomstolen – det vill säga samma domare som för militärrådets räkning upplöste parlamentet i torsdags, och samma domare som de senaste tjugo åren konsekvent legitimerade regimens undantagslagar. Så mycket för militärens löfte att lämna ifrån sig makten den 30 juni. Det enda som förvånar är att juntan återigen väljer att öppet behålla greppet om makten istället för att fortsätta härska bakomen en fasad av civila institutioner..

Friday, June 15, 2012

Juridisk fars eller militärkupp?


Det råder fortfarande en beklaglig förvirring kring den egyptiska högsta konstitutionella domstolens beslut igår att upplösa parlamentet. I Sveriges Radio rapporterar Cecilia Uddén idag att beslutet beror på att reglerna för presidentvalet tänjts:

"Nu ogiltigförklarades parlamentsvalet av högsta författningsdomstolen eftersom reglerna inte följts. Enligt reglerna ska en tredjedel av parlamentet bestå av partipolitiskt obundna ledamöter. Nu hade man tänjt på de gränserna och de flesta av de så kallat obundna kandidaterna var i själva verket partimedlemmar, i många fall av brödraskapets parti. Detta har alla i Egypten vetat om, men nu användes regeln för att slå till mot islamisterna som dominerar parlamentet."

Det här är en förenkling som tyvärr blir vilseledande. Den egyptiska vallagen som utfärdades av militärrådet i höstas tillåter i själva verket att medlemmar i politiska partier ställer upp som kandidater. Ändringen gjordes efter påtryckningar från de politiska partierna, som insåg att kvoten för "oberoende" kandidater var till för att säkra en återkomst för tidigare medlemmar av det upplösta maktpartiet NDP. Domstolens beslut beror alltså inte på att de politiska partierna "tänjt" på reglerna. Istället bygger det på att den vallag som militärrådet självt utfärdat strider mot konstitutionen, eller snarare mot författarnas avsikt så som högsta domstolen tolkar den.

Artikel 38 i den provisoriska konstitution som militärrådet utfärdade i mars och modifierade genom dekret i höstas slår fast att två tredjedelar av parlamentets båda kammare ska väljas genom ett partilistsystem, och en tredjedel "individuellt" (genom majoritetsval i enmansvalkretsar). Högsta domstolen argumenterar för att avsikten är att garantera "ideologisk och politisk mångfald" i parlamentet, så att det "omfamnar samhällets mångfald." Att reservera en kvot i parlamentet för icke partimedlemmar syftar också till att garantera jämlikhet mellan dessa och partimedlemmar, som åtnjuter olika former av stöd från sina partier i valkampanjen. Att låta partimedlemmar kandidera i individuella valkretsar är därmed en form av diskriminering mot de 50 miljoner egyptier som inte är partimedlemmar, till förmån för de 3 miljoner som är partimedlemmar.

Någon som är jurist och expert på konstitutionella frågor får gärna kommentera, men i mitt tycke är domstolen ute på väldigt djupt vatten. Framförallt är det högst oklart varför konstitutionsdomstolen, utan någon särskild motivering, tar sig rätten att förklara hela parlamentet ogiltigt med hänvisning till att en lag som gäller valet till en tredjedel av platserna strider mot konstitutionen.

Det går att vrida och vända på de juridiska argumenten hur länge som helst, men i slutändan är det naturligtvis ingen  tvekan om att domen - både dess innehåll och tidpunkt - är politiskt motiverad, och att det är militärrådet som styr i bakgrunden. SCAF har genomfört historiens smidigaste militärkupp, och dessutom spelat sina kort så väl att en stor del av folket (de som från första början avskytt revolutionen, de som längtar efter "stabilitet" och de som fruktar skäggiga islamister mer än någonting annat) kommer att tacka dem för det genom att rösta på militärens kandidat i presidentvalet. Man har lyckats manipulera den politiska övergången till sin egen fördel på ett sätt som gör det nästan irrelevant vem som vinner presidentvalet - det är ändå militären som kommer att vägleda skrivandet av konstitutionen, utforma nya vallagar, och ha sista ordet om alla reformer av säkerhetsapparaten eller rättsväsendet.

Brödraskapets reaktion är typisk. Man utmålar beslutet att upplösa parlamentet som en "kontrarevolutionär konspiration" men vägrar att mobilisera sin anhängare mot det. Istället har man förklarat det som en "nationell plikt" att rösta på Brödraskapets kandidat i den andra omgången av presidentvalet och utmålat uppmaningar till bojkott eller kritik mot Morsi som en form av förräderi mot revolutionen. I de uttalanden jag hittills läst finns inte minsta antydan om en vilja att söka en bred front med andra politiska rörelser mot militären - en arrogans som ligger helt i linje med Brödraskapets beslutsamma vandring mot politiskt självmord alternativt att omvandlas till en lydig undersåte till militären, som det nya NDP.


Ett par läsvärda kommentarer:

* Mark Lynch om läget: Anyone who sees this as the culmination of a devious, effective SCAF master plan needs to take a step back and look at what they have "won," however. The SCAF could have been approaching the end of a process that created reasonably legitimate, elected political institutions and restored confidence and security to the country without fundamentally threatening their core interests. Instead, their great success stands to be placing Shafik on an empty, wobbling throne. He will preside over a country in economic collapse, with little prospect of restoring investor confidence any time soon. The legitimacy of the judiciary has been burned, probably decisively. The dissolution of Parliament would remove any possible alternative source of democratic legitimacy. And the process by which Shafik comes to power ensures that he will provide no buffer for the SCAF since he is transparently their creature. This is "victory"? Läs hela artiken: "That's it for Egypt's so-called transition":

* Hossam al-Hamalawy skriver: The military junta are the most keen among all the political players to “handover power” to a civilian government. As of the time of this writing, and over the past week, military APCs and trucks have been roaming the streets, handing out statements, and encouraging people to vote in the second round. Similar propaganda messages, both explicit and indirect, are aired continuously on the state-run TV. The junta wants to “leave,” head back to the barracks, with legal, political, and constitutional assurances that their position, privileges, control over the economy, and decision making, remain unchanged. In short, they dream of the old “Turkish model.” Läs hela artikeln: "The trobuled revolutionary path in Egypt, A return to the basics."


I media: DN, SvD

Thursday, June 14, 2012

Revolutionens framtid långtifrån avgjord (uppdaterad)


Det finns definitivt fog för att beskriva den här veckan som en ödesvecka för den egyptiska revolutionen. Om två dagar inleds den andra omgången av presidentvalet, där Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Morsi står mot den förre flygvapenchefen och premiärministern Ahmed Shafiq. Men redan idag, torsdag, avgörs två viktiga rättsfall i konstitutionsdomstolen. Det ena kan leda till att den gamla regimens presidentkandidat Ahmed Shafiq utesluts från valet, det andra till att parlamentet upplöses - två beslut som var för sig har långtgående och svåröverskådliga politiska konsekvenser.

Att domare utsedda under Mubaraks tid vid makten spelar huvudrollen i ett så här kritiskt skede av övergångsperioden, dessutom med en gammal och delegitimiserad konstitution som vägledning, är knappast en slump. Tvärtom är det rimligt att utgå ifrån att det är en produkt av samma regissörer som gjort sitt bästa för att manipulera hela övergångsperioden till sin fördel – det vill säga militärrådet SCAF och resterna av den gamla regimen. Det senaste månaderna har politiserade rättsprocesser i allt större utsträckning använts för att sätta press på Egyptens politiska krafter - från beslutet att upplösa den första grundlagskommittén till uteslutningarna av flera presidentkandidater.

Hotet att upplösa parlamentet har naturligtvis i första hand varit riktat mot Muslimska brödraskapet, liksom Ahmed Shafiqs bizarra anklagelser om att Brödraskapet låg bakom attackerna mot demonstranterna på Tahrirtorget den 2 februari 2011 ("kamelslaget"), men de pekar också mot ett potentiellt mardrömsscenario där regimen en gång för alla försöker krossa revolutionen. De värsta farhågorna förstärktes igår när justitieministeriet gav militärpolisen utökade befogenheter att gripa civila (något som de i och för sig redan gjort). Idag cirkulerar rykten om att säkerhetstjänsten förberett arresteringslistor som inkluderar Muslimska brödraskapets ledare, "revolutionära ungdomar" och journalister och intellektuella som kritiserat militärrådet. Att sådana uppgifter är omöjliga att bekräfta lugnar knappast de som fruktar att en valseger för Ahmed Shafiq ska följas av tilltagande censur, arresteringar, upplösande av parlamentet och en fullständig koncentration av makten i presidentens händer.

Det finns utan tvekan krafter - säkerhetsapparaten, det forna maktpartiet NDP, stora delar av den korrupta ekonomiska eliten – som hoppas på en sådan utveckling, men frågan är hur starka de är och hur långt de vågar gå. Mycket talar för att det pågår en intensiv kamp inom regimen mellan de som anser att det blivit dags för en avgörande kontrarevolutionär offensiv, och andra som fruktar att en sådan ska utlösa en okontrollerbar motreaktion eller rentav slunga Egypten ner i ett inbördeskrig liknande det som plågade Algeriet på 90-talet eller det som tar form i Syrien idag.

Den här ständigt pågående dragkampen om kontrarevolutionär taktik och strategi gör att alla spekulationer om förhandlingar mellan Brödraskapet och militären om maktdelning efter valet förblir osäkra. Sådana förhandlingar har säkerligen ägt rum i en eller annan form från dag 1 av revolten mot Mubarak, men det vacklande stödet för Brödraskapet sedan parlamentsvalet och framgångarna för Shafiq i presidentvalets första omgång har utan tvekan stärkt regimens "hökar" - de som tror på en fullständig restaurering av den gamla regimen, minus Hosni Mubarak, och är beredda att riskera en våldsam intern konflikt för att försvara sina egna intressen.

Ett en seger för Ahmed Shafiq skulle innebära ett enormt bakslag för revolutionen betyder naturligtvis inte att en seger för Morsi kan beskrivas som en avgörande seger. Dels för att den gamla regimen kommer att utnyttja alla till buds stående medel, inklusive säkerhetsapparaten, det korrupta rättsväsendet och en massiv propagandaapparat i form av statliga och halvstatliga medier för att fortsätta att sabotera utvecklingen mot demokrati. Dels för att en ökad koncentration av makten i Brödraskapets händer knappast är en garanti för att revolutionens centrala mål - frihet och social rättvisa - ska nås.

För Egyptens revolutionära och demokratiska krafter väntar med andra ord enorma utmaningar oavsett dagens domslut eller utgången av helgens val. Det politiska läget har sammanfattats bra av Ibrahim Houdaiby, en av den "liberala islamismens" ledande intellektuella, som manar Egyptens politiska krafter att enas eller gå under tillsammans. Att enas handlar dock inte om att revolutionärer ska kasta sig i Brödraskapets famn hellre än att slukas av den gamla regimen. Snarare pekar Houdaiby på behovet att sätta press på rörelsens ledarskap - både utifrån och underifrån - för att anta en mer flexibel och mindre makthungrig position. Det han efterlyser är en slags horisontell allians, inte mellan den sekulära eliten och Brödraskapets ledning, utan mellan revolutionära rörelser och de delar av den islamistiska rörelsen (ungdomar, gräsrötter, intellektuella) som tror på samarbete och kompromisser och värderar revolutionens ideal högre än Brödraskapets överlevnad som organisation. Det förutsätter enligt Houdaiby också att andra politiska krafter slutar ställa orealistiska och/eller "odemokratiska" krav på Brödraskapet (t.ex. att de helt enkelt ska lämna över makten till ett presidentråd dominerat av utomstående) för att fokusera på konkreta politiska krav som respekt för politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.


Uppdatering 1: Konstitutionsdomstolen har just underkänt den lag som skulle hindra medlemmar av den gamla regimen att ställa upp i val, samtidigt som en tredjedel av parlamentet ogiltigförklaras eftersom medlemmar av politiska partier kandiderat i valkretsar för "oberoende" kandidater. Detta innebär att parlamentet i praktiken inte är beslutsmässigt tills nyval har hållits = fördel den kommande presidenten. Dramatisk fortsättning följer... 

Uppdatering 2: Efter viss förvirring tycks juridiska experter ha bestämt sig för att domslutet innebär att hela parlamentet upplöses, vilket också snabbt annonserade på statlig TV. Presidentkandidaten Abdelmoneim Aboulfoutouh beskriver - liksom många aktivister - det som hänt idag för en "fullbordad militärkupp". Det är en riktig beskrivning, även om den genomförts bakom en juridisk dimridå; SCAF har nu inte bara åtagit sig "ansvaret" för att stifta lagar utan också för att utse en helt ny kommitté för att skriva grundlagen

Uppdatering 3: Muslimska brödraskapet har än så länge inte uttalat sig officiellt med ursäkten att man först måste "studera domsluten". En presskonferens med Mohammed Morsi utlystes till kl 18 men sköts sedan upp på obestämd tid. Det förvirrande agerandet tyder på att rörelsens ledarskap är splittrat och/eller tagits på sängen av dagens domslut - vilket i så fall vittnar om en otrolig naivitet. Flera företrädare för rörelsen har förklarat att man är redo att ställa upp i omval till parlamentet och den andra omgången av presidentvalet, medan Mohammed Beltagy - känd för att ofta uttala utanför den officiella linjen - ska ha stämt in i kören av fördömanden av det inträffade som en "kupp".

Den avgörande frågan är naturligtvis om Brödraskapet - berövat både parlamentet och sitt dominerande inflytande över grundlagskommittén - ändå kommer att gå vidare med presidentvalet som om ingenting hänt. Det skulle i så fall vara i förhoppningen att en seger för Morsy trots allt ska säkra ett avgörande inflytande över den fortsatta utvecklingen, men skulle också leda till ytterligare intern splittring, anklagelser som svek mot revolutionen och nya strömavhopp av unga aktivister och gräsrötter. Alternativet, att i sista stund söka en allians med revolutionära krafter, bojkotta valet och mobilisera rörelsens anhängare mot militärstyret är förmodligen alltför riskabelt för det konservativa ledarskaps smak. Ett tredje "mellanalternativ" är att Brödraskapet plötsligt ansluter sig till idén om ett presidentråd där Morsi är en av tre medlemmar, för att försäkra sig om ett bredare stöd i den andra valomgången. Men frågan är om inte den vägen redan är stängd med tanke på rörelsens svekfulla agerande kring konstitutionen.

Lite annat:

* Den arab-nationalistiska presidentkandidaten Hamdeen Sabahi hemsöks av sitt förflutna. Nu cirkulerar bilder på det nasseristiska Karama-partiets (som Sabahi är grundaren av) tidning från 5 september 2006, som hyllade "37 år av framsteg" i Gaddafis Libyen.

* Imorgon fredag planeras en ny protest mot sexuella trakasserier, efter attacken mot en liknande demonstration i förra veckan.

* Den en gång oppositionella tidningen al-Dostour, som hösten 2010 köptes av al-Sayed al-Badawi, en ledande medlem i det legaliserade "oppositionspartiet" al-Wafd, bedriver öppet valkampanj för Ahmed Shafiq.

* Stor osäkerhet om den nya grundlagskommittén, som skulle säkra icke-islamistiska krafter 50 procents deltagande. Flera sekulära partier har redan meddelat att de bojkottar även den här kommittén eftersom islamister smugits in på den sekulära kvoten, men de har än så länge inte fått sällskap av kristna och muslimska religiösa institutioner.

* Brödraskapets kandidat Morsy lovar att bilda en bred samlingsregering där den islamistiska rörelsen inte är i majoritet. Löftet bör tas med en nypa salt med tanke på att Brödraskapet tidigare lovat att inte kandidera till mer än 30 procent av platserna i parlamentet, att inte ställa upp med en egen presidentkandiat, att inte försöka dominera skrivandet av konstitutionen, att stoppa användandet av militärdomstolar mot civila, och så vidare...

I media: SvD, Aftonbladet,

Tuesday, June 5, 2012

Kritiskt läge i Egypten


Resultatet av den första omgången i det egyptiska presidentvalet kom – precis som parlamentsvalet – som en chock för de flesta. Att den före detta flygvapenchefen Ahmed Shafiq, som öppet beundrar Mubarak, gick vidare till den andra omgången tillsammans med Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Mursi framstår för många som ett mardrömscenario. För egyptiska liberaler det naturligtvis ett val mellan pest och kolera, och åtskilliga revolutionära aktivister klagar bittert över hur revolutionen ”kapats”. Många kommentatorer påpekar det sorgliga faktum att det egyptiska folket återigen står inför ett val mellan en reinkarnerad Mubarak och religiösa fundamentalister – precis det som regimen alltid eftersträvat.

Besvikelsen är naturlig. I en revolutionär period sätts per definition normala föreställningar om vad som är möjligt ur spel. Att överhuvudtaget våga göra uppror mot en auktoritär regim kräver både gränslös optimism och en vilja att offra allt för sina drömmar och ideal; att lyckas kräver också strategiska och taktiska överväganden - ordentligt rotade i verkligheten - och en rejäl dos ren uthållighet. Det är naturligtvis en nästan omöjlig balansgång, där brist på realism kan vara lika förödande som brist på fantasi. Risken för överdrivna förväntningar med förkrossande besvikelser som följd är därmed stor, både för de som är mitt uppe i skeendet och de som betraktar det på avstånd.

Med sagt följer här några subjektiva funderingar kring presidentvalet och dess betydelse:

1. Medierna har inte lärt sig läxan
Att valresultatet kom som en total överraskning för de flesta (inklusive mig) är inte särskilt förvånande. Vad som förvånar är att medier och kommentatorer trodde sig kunna förutsäga resultatet i förväg. Opinionsundersökningar som pekade på en stor ledning för Amr Moussa förledde många att tro att valet var avgjort nästan på förhand. I själva verket kom Moussa sist av de ledande kandidaterna med drygt 10 procent av rösterna (alla resultat kommer från den här preliminära sammanställningen).

Den överdrivna tron på opinionsundersökningarna är oförklarlig med tanke på att redan parlamentsvalet i vintras visade att de är ungefär lika tillförlitliga som att spå i kaffesump. En anledning till det är nog helt enkelt bristande metodik och svårigheterna att verkligen nå ut till ett representativt urval av den egyptiska befolkningen. En annan viktig förklaring är det mycket stora antalet osäkra väljare, som förmodligen rymmer en del som helt enkelt inte vågat avslöja vem de tänker rösta på (vilket man kan anta i synnerhet gäller de som tänker rösta på kandidater från den tidigare förbjuda islamistiska rörelsen). Men den viktigaste anledningen är förmodligen att det mycket låga valdeltagandet betyder att kandidaternas förmåga att mobilisera sina anhängare får en central roll. Den förmågan har naturligtvis Muslimska brödraskapet, men också Ahmed Shafiq, som backas upp av militären, säkerhetsapparaten, stora delar av den ekonomiska eliten och spillrorna av det forna maktpartiet NDP som nu börjat omgruppera sig sig kring Shafiq inför presidentvalets andra omgång.

2. Framgångarna för Shafiq
Den oväntade framgången för Ahmed Shafiq kan tyckas chockerande, men bör sättas in i sitt rätta perspektiv. Shafiq fick knappt 25 procent av rösterna i ett val med 50 procents deltagande. Han stöds alltså av ca 12,5 procent av den röstberättigade befolkningen, eller 5,3 miljoner väljare. Omfattande valfusk kan naturligtvis inte uteslutas med tanke på det högst bristfälliga övervakningen av rösträkning och transporter av röstsedlar från vallokalerna. Det låga valdeltagandet gör det också enklare att fuska genom att helt "rösta åt" de väljare som inte dykt upp. Men faktum är att man bara behöver räkna in alla egyptier som haft ledande positioner inom det forna maktpartiet NDP eller den statliga byråkratin, och alla med någon familjemedlem eller nära släkting i den massiva säkerhetsapparaten, för att ganska snabbt upp i 5 miljoner. I själva verket är det fullt rimligt att anta att åtminstone 10 procent av befolkningen – kanske mer – från första början förbannat revolutionen och önskat en återgång till ”det gamla” av det enkla skälet att deras sociala och ekonomiska status är direkt kopplad till regimens överlevnad.

En seger för Shafiq i den andra valomgången - oavsett hur stort hans verkliga stöd är - skulle naturligtvis vara en katastrof för revolutionen. Shafiqs retorik går i stort sett ut på att återgå till den gamla goda tiden under Mubarak, och han har lovat att ”återställa ordningen” inom 24 timmar efter att han fått makten. Militärrådet SCAF har hotat att utfärda en provisorisk konstitution som ger presidenten nästan total makt, samtidigt som högsta domstolen fortfarande inte avkunnat dom i ett fall som kan leda till att parlamentetsvaletogiltigförklaras. Den rättsprocessen, och andra som bland annat syftar till att återigen förbjuda Muslimska brödraskapet, är med störst sannolikhet inget annat än ett led i SCAF:s försök att utpressa de politiska partierna och i synnerhet Muslimska brödraskapet. I värsta fall kan de bli ett led i en mycket snabb återgång till gamla dagars repression.
Shafiqs kandidatur har nu lockat fram forna ministrar och ledande NDP-företrädare ur sina hålor, och en del använder nu stolt begreppet ”feloul” (”rester”), som hittills varit ett skällsord för personer med kopplingar till regimen, om sig själva. Den senaste veckans protester mot valresultatet och framförallt mot Shafiq bör därför inte ses som en vägran att acceptera demokratins spelregler, utan som en naturlig och nödvändig reaktion på att kontrarevolutionen gått in i sin hittills aggressivaste fas.

3. Reaktionärt bakslag?
Mycket av rapporteringen kring valresultatet i den första omgången har fokuserat på de två vinnande kandidaterna, vilket är helt naturligt med tanke på valsystemets utformning i alla länder med en direktvald president. Formellt så är det fullständigt ointressant vilken kandidat som kommer trea eller hur stort stöd den kandidat som tar hem slutsegern egentligen har. I en politisk övergångsperiod där de formella politiska institutionerna är föremål för ständig kamp och omförhandling finns dock skäl att titta noga på de större politiska trenderna

En mycket tydlig sådan är den kraftiga tillbakagången för det islamistiska lägret. Muslimska brödraskapets Mohammed Mursi  fick 25 och den avhoppade MB-ledaren Aboulfoutouh fick ca 18  procent, det vill säga totalt 43 procent jämfört med nästan 70 procent för islamisterna i parlamentsvalet. Att Aboulfoutouh – utan stöd av Brödraskapets organisatoriska maskineri  - fick nästan 4 miljoner röster mot 5,5 miljoner för Mursi är ett tydligt bevis för det växande missnöjet med Brödraskapets agerande det senaste året, i synnerhet efter att man valdes in i parlamentet.

En annan tydlig trend är det massiva stödet för ”revolutionära” kandidater. Både Aboulfoutouh och vänsternationalisten Hamdeen Sabahai – valets trea med 21 procent eller 4,6 miljoner väljare - har utmärkt sig genom att gå mycket längre än Brödraskapet i sin kritik av militärrådet. Jämfört med Shafiqs, Morsis och Amr Moussas välfinansierade propagandamaskineri har deras valkampanjer till stor del byggt på gräsrotsarbete.

En tredje tydlig trend är att väljarna röstat på kandidater med en tydlig ideologisk linje. Shafiqs kvasi-fascism, Morsis krav på en ”islamisk stat” och Sabahis vänsternationalism har uppenbarligen lockat fler än Aboulfoutouhs ”liberala islamism” och diplomaten Amr Moussas ”liberala teknokratism”. Som Hazem Helal påpekar i en kommentar tycks det som många såg som Aboulfoutouhs  stora styrka – hans förmåga att samla såväl ultrakonservativa salafister som liberaler och moderata islamister – i själva verket ha blivit hans akilleshäl. I slutändan vågade många sekulära egyptier inte rösta på honom eftersom de misstänker honom för att ha en dold fundamentalistisk agenda, medan mer konservativa egyptier betraktade honom som alltför liberal. Amr Moussas försök att framställa sig själva som en duglig teknokrat och hela folkets presidentkandidat gick uppenbarligen ännu sämre. Hamden Sabahis oväntat stora framgångar beror å andra sidan förmodligen till stor del på att han var den enda av de ledande kandidaterna utan kopplingar till vare sig regimen eller den islamistiska rörelsen, och med en tydlig social agenda.

4. Förödande splittring?
Det ligger nära till hands att förklara valresultatet som ett resultat av de politiska krafternas oförmåga att enas. 75 procent av befolkningen röstade ju inte på Brödraskapet, och 75 procent röstade inte på militärens kandidat. Om bara det övriga politiska fältet hade enats kring en kandidat istället för att splittra sina röster så hade man därmed enkelt kunnat ta hem den första valomgången, enligt många bedömare. Med bakgrund av ovanstående resonemang framstår dock den analysen som alltför ytlig - det är helt enkelt långtifrån självklart att en ”konsensuskandidat” utan tydlig politisk agenda skulle ha nått större framgångar bara för att han backades upp av hela den politiska eliten.

Samtidigt saknas en ärlig diskussion kring orsakerna till den politiska splittringen. Till viss del kan den kanske förklaras som opportunism från enskilda kandidater, som sett valet som ett sätt att bygga upp sin egen politiska bas med sikte på nästa val eller en position i en framtida regering, snarare än ett tillfälla att ena de revolutionära krafterna. Men den viktigaste orsaken till splittringen är i grunden politisk, och baserad i den djupa klyftan mellan sekularister och islamister.

Många liberaler och en del inom vänstern ställde redan före valet in sig på att stödja Amr Moussa – trots hans kopplingar till den gamla regimen – hellre än att ge sitt stöd till en islamistisk kandidat. Inget av de tre ledande liberala partierna lyckades enas om en presidentkandidat eftersom partiernas centrala ledningar i samtliga fall insisterade på att stödja Amr Moussa medan att ungdomarna och de lokala partiorganisationerna i stor utsträckning föredrog Hamden Sabahi eller Aboulfoutouh. Det nya, breda vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen – vars centrala ledning domineras av det avhoppare från det numera kollapsade vänsterpartiet Tagammu - valde att lansera sin egen partiledare som chanslös kandidat, trots att många av partiets gräsrötter ville stödja Aboulfoutouh.

Det är alltså inte bara de sekulära krafternas oförmåga att enas som varit det största problemet utan också "de gamla gardet" envisa vägran att bygga breda allianser med moderata islamister – till och med efter parlamentsvalet som borde ha varit dödsstöten för den strategin. Den sekulära politiska eliten lät sig villigt luras av opinionsundersökningar som placerade Amr Moussa i täten, istället för att lyssna på gräsrötterna som uppenbarligen hade bättre koll på den politiska verkligheten ute i landet. Därmed kombinerade de brist på politisk fantasi (att våga tro på någon av de "revolutionära" kandidaterna) med brist på realism - det sämsta av två världar.


5. Bojkott eller inte?
Inför den andra valomgången ställs liberalerna och vänstern oundvikligen inför frågan om de bör uppmana sina anhängare att bojkotta valet eller rösta på Mohammed Morsi för att undvika en seger för Shafiq. Att frågan är extremt kontroversiell visar den interna kritik som riktades mot de Revolutionära socialisterna efter att de snabbt efter valet utfärdade ett uttalande där man manade till stöd Morsi (dock på villkor att Brödraskapet enas med den övriga oppositionen om en civil konstitution, utser ett presidentråd bestående av Morsi, Sabahi och Aboulfoutouh, utser en premiärminister utanför Brödraskapet och utfärdar en lag som garanterar fackliga rättigheter) vilket nu tvingat ledningen för rörelsen att förklara sin ståndpunkt och be om ursäkt för att uttalandet utfärdades utan tillräcklig diskussion bland medlemmarna.

På frågan om bojkott eller inte finns inget självklart svar, men jag misstänker att det viktigaste är att undvika extremer åt det ena eller andra hållet. Villkorslöst stöd för Morsi som "det minst onda" alternativet skulle ge Brödraskapet oförtjänt vind under seglen i ett läge då stödet för rörelsen tycks vara kraftigt sjunkande. Att passivt hålla sig helt utanför striden om presidentvalet riskerar å andra sidan att spela kontrarevolutionen i händerna. Snarare än att återigen hänge sig åt förödande splittring borde de revolutionära krafterna dra lärdomar av det senaste året och fokusera på att ena sina led, mot kontrarevolutionen men också gentemot Brödraskapet. Det förra handlar om att fortsätta att bygga proteströrelsen på gator och torg och dra nytta av erfarenheterna från Sabahis och Aboulfoutouhs presidentvalskampanjer, det senare om att ställa tydliga krav på Brödraskapet utan att helt enkelt utmåla dem som en del av kontrarevolutionen.


I media: DN, SvD

Thursday, May 24, 2012

Länktips om presidentvalet i Egypten


Hinner inte blogga om det egyptiska presidentvalet men några länkar:

* Bloggen Utifrån Tahrir sammanfattar första valdagen.

* Lovisa Farrow rapporterar från Kairo om den fortsatta striden om konstitutionen i skuggan av valet. Efter parlamentets misslyckande att enas om en process för skrivandet av den nya konstitutionen har militärrådet har hotat att utfärda en egen "temporär" konstitution som bl.a. skulle bevara militärens privilegier och ge presidenten rätt att upplösa parlamentet.

* Al Jazeera intervjuar en grupp ungdomar om deras syn på presidentkandidaterna och valet.

* Den socialistiska aktivisten Gigi Ibrahim skriver om valet och varför kampen mot militärstyret måste fortsätta.

* Human Rights Watch om den nya lag som parlamentet antog 6 maj och som ger militären fortsatt rätt att döma civila i militärdomstolar. Det är naturligtvis ett oerhört svek av Muslimska brödraskapet som under åren före revolutionen drev kampanj just på denna fråga - när de var de själva som var offer för den här lagen. Att presidenten fråntas rätten att beordra att civila överförs till det militära "rättsväsendet" är visserligen att framsteg men motiveras i första hand av parlamentets oro för att den kommande presidenten ska få för stora befogenheter, vilket i värsta fall kan drabba dem själva.

* DN intervjuar Bothaina Kamel, som efter revolutionen snabbt blev känd i internationella medier som Egyptens "enda kvinnliga presidentkandidat" men gav upp eftersom hon inte kunde samla in de 30 000 namnunderskrifter som krävdes för att ställa upp i valet. Hennes öde säger onekligen en del om kvinnors politiska representation i Egypten, men också om mediernas tendens att haussa politiska personligheter med obetydligt stöd inom landet. Bouthaina Kamel är utan tvekan respekterad både bland kvinnorättsaktivister och andra revolutionärer för sitt tydliga stöd till revolutionen och kritik av militärstyret, men någon folklig bas har hon aldrig haft.

Missa inte heller Ahram Onlines bildspel från gårdagens attack mot den före detta flygvapenchefen, premiärministern och presidentkandidaten Ahmed Shafiq, som angreps av rasande väljare utanför en vallokal i Kairo. Video nedan:




Wednesday, May 2, 2012

Första maj-firande och ny våldsvåg i Kairo




Igår firades arbetarrörelsens dag på Tahrir-torget i Kairo, under betydligt mer ordnade former än förra året då firandet slutade i Kaos. Att vänstern och arbetarrörelsen fritt kan tåga genom Kairo och framföra sina krav på social rättvisa på Tahrirtorget utan att mötas av brutal repression är en välbehövlig påminnelse att den egyptiska revolutionen är långtifrån död. De framväxande folkrörelserna förblir den viktigaste källan till hopp för alla som vill se en demokratisk utveckling i Egypten och regionen på lång sikt.

Tyvärr överskuggas första maj-firandet av det brutala våldet i Kairo idag. Minst 11 personer uppges ha dödats (uppdatering: nu uppges 20 vara dödade) efter att civilklädda män attackerat demonstranter som slagit läger utan för försvarsministeriet i Kairo-stadsdelen Abassiya sedan i fredags. Demonstrationen var från början en protest mot att den ultrakonservativa presidentkandideten Hazem Abu Ismail uteslutits från presidentvalet, men efter att demonstranterna angripits av civilklädda män - baltagiyya - med skjutvapen och tillhyggen i lördags anslöt sig andra aktivister. Bland annat besökte den vänsterradikale presidentkandidaten Khaled Ali demonstranterna i måndags för att visa sitt stöd. Samtidigt försökte en talesman för Abu Ismails kampanj distansera sig från demonstranterna, som inte hörsammat Abu Ismails maningar om att avbryta protesten.

Flera presidentkandidater har idag känt sig tvingade att tillfälligt avbryta sina valkampanjer i protest mot våldet. De flesta partier bojkottar också ett möte som militären hade sammankallat idag för att diskutera presidentvalet och den nya konstitutionen. Ett brett spektrum av politiska rörelser lägger ansvaret militärrådet och den av militären utsedda regeringen och manar till protester i solidaritet med demonstranterna utanför försvarsministeriet idag och en massprotest mot militärstyret på fredag - både i Kairo och Alexandria, där aktivister manar till en likadan sit-in utanför det regionala militärhögvarteret i Sidi Gaber.

I skrivande stund har ett demonstrationståg lämnat Fatah-moskén i centrala Kairo för att ansluta sig till demonstranterna i Abassiya och nya sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis har brutit ut i närheten av försvarsministeriet.

Allt detta sker mot bakgrund av ett tilltagande politiskt kaos: Flera presidentkandidater har uteslutits av formalistiska skäl samtidigt som någon klar fördelning av makt mellan parlamentet och den kommande presidenten inte existerar, Muslimska brödraskapet och militären är i luven på varandra på grund av juntans vägran att låta parlamentet utse en regering, och försöken att bilda en kommitté för att skriva en ny konstitution har havererat - delvis på grund av islamisternas försök att dominera processen, men ytterst för att militären från början dikterat vilkoren för övergångsperioden istället för att lämna ansvaret till civila politiska krafter.

Läget i Egypten är komplicerat och befolkningen är troligen mer kluven än någonsin, samtidigt som de statliga mediernas propaganda mot demonstranterna är lika uppskruvad som vanligt. Men det är uppenbart att händelserna i Abassiya inte enbart är en angelägenhet enbart för Abu Ismails hängivna anhängare - "Hazemun" som de börjat kallas på grunda av den växande personkulten kring den utan tvekan reaktionäre advokaten/predikanten - utan också blivit en katalysator för det uppdämda missnöjet med militärstyret. Mycket tyder på att protesterna kommer att fortsätta - och därmed är risken stor för ännu mer våld.

Uppdatering: Filmkollektivet Mosireen har gjort en film om händelserna, nu med engelsk text:


I media: DN, SvD


Wednesday, April 11, 2012

Om Saudi-affären på SvD Brännpunkt

Jag skriver idag på Svd Brännpunkt tillsammans med demokratiaktivister från Egypten, Syrien, Saudiarabien, Jemen och Bahrain om den svenska vapenexporten och vapenaffären med Saudiarabien: "Ett svek mot kampen för demokrati."

Thursday, April 5, 2012

Islamistisk splittring och motsättningar med militären inför presidentvalet


I skuggan av det fortsatta våldet i Syrien har rätt så dramatiska förändringar har ägt rum på den politiska scenen i Egypten de senaste veckorna, i takt med att presidentvalet rycker närmare och striden om den nya konstitutionen hårdnar.

Det började för ett par veckor sedan med ett kraftfullt angrepp mot militärrådet SCAF från Muslimska brödraskapet, som anklagade generalerna för att "sabotera revolutionen" på grund av deras vägran att avfärda övergångsregeringen som leds av Kamal al-Ganzouri. Brödraskapet anklagade också juntan för att ha hotat med att upplösa parlamentet på grund av dess kampanj mot regeringen, som utsetts av militären. SCAF svarade nästa dag med en hotfull kommuniké där man varnade Brödraskapet för att inte upprepa "historiska misstag" - en inte alltför subtil hänvisning till 1954, då Nassers militärjunta krossade den politiska oppositionen och till slut även vände sig mot sina forna allierade i Muslimska brödraskapet. (Jämförelsen med 1954 har återkommit gång på gång det senaste året, men trots många likheter på ytan tror jag att de historiska förutsättningarna är fundamentalt annorlunda idag; läs t.ex. den här analysen av Ahmed Shokr som pekar på de många skillnaderna mellan dagens situation och läget 1954).

Samtidigt bröt en öppen konflikt ut mellan liberaler och islamister på grund av sammansättningen av den kommitté som ska skriva den nya konstitutionen. Den islamistiska majoriteten i parlamentet drev utan diskussion igenom att hälften av medlemmarna av kommittén ska vara parlamentsledamöter, vilket enligt kritiker garanterar att grundlagskommittén domineras av islamister. Kommittén har därför bojkottats inte bara av liberalerna i parlamentet utan också av religiösa institutioner som Al-Azhar och den koptiska kyrkan. En sådan bojkott innebär naturligtvis att den islamistiska dominansen över konstitutionen blir ännu större, men samtidigt undergrävs den nya konstitutionens legitimitet, vilket öppnar för en lång period av politisk osäkerhet och fortsatt militär inblandning i politiken. Det gör bojkotten till ett effektivt men tveeggat vapen i händerna på den liberala minoriteten och andra samhällsintressen, som indirekt lutar sig mot militären för att pressa Brödraskapet till en kompromisslösning.

Parallellt med det politiska triangeldramat mellan liberalerna, islamisterna och militären har splittringen inom det islamistiska lägret tilltagit inför presidentvalet. En färsk opinionsundersökning bekräftar (med stor reservation för alla opinonsundersökningars precision i Egypten) den tidigare bilden att det troligen blir en andra valomgång mellan Arabförbundets förre generalsekreterare Amr Moussa och en av flera islamistiska kandidater. Bland de senare leder den salafistiska predikanten Hazem Abu Ismail, följd av den före detta MB-figuren Abdelmoneim Aboulfoutouh, som tvingades lämna Brödraskapet för ett år sedan när han meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet.

Aboulfoutouh anses tillhöra Brödraskapets mest "liberala" gren, är populär bland många av rörelsens unga medlemmar och  respekterad som politiker även av många liberaler och vänsteraktivister - även om de inte delar hans åsikter. Hazem Abu Ismail har i sin tur ägnat det senaste året åt att bygga upp en bas inom den framväxande salafistiska rörelsen och skaffa sig trovärdighet som en revolutionär ledare genom att aktivit stödja gatuprotesterna mot militärrådet efter Mubaraks fall. Kanske är det dessa båda kandidaters status som självständiga politiska spelare med en egen bas av lojala anhängare - samtidigt som de har ett stort stöd inom vänster- respektive högerfalangen inom Muslimska brödrakapet - som fått Brödraskapet att överraskande meddela att de ställer upp med en egen kandidat i presidentvalet: Khairat al-Shater, mångmiljonär och en av rörelsens tyngsta ledare.

Teorierna kring Brödraskapets beslut är många och pekar ofta i en av två motsatta riktningar. "Välvilliga" tolkningar ser beslutet som ett led i de allt öppnare motsättningarna mellan Brödraskapet och militären. SCAF's hot om att upplösa parlamentet eller ogiltigförklara den konstitutionella kommittén har pressat Brödraskapet att lansera en lojal kandidat till presidentposten för att säkra sin egen ställning. Annars kan man snart stå med en president som är fientlig mot den islamistiska rörelsen och en konstitution som förvandlar parlamentet till en maktlös diskussionsklubb, precis som under Mubaraks styre. Samma rädsla kan förklara Brödraskapets iver att avsätta Ganzouris regering och tillsätta en egen, innan SCAF lämnar över makten till en civil president.

Den mer kritiska tolkningen är att beslutet att lansera al-Shater som kandidat i själva verket är ett resultat av en uppgörelse med militären. Sameh al-Barqy från partiet Tayyar al-Masry, som grundats av tidigare medlemmar av Brödraskapet och stödjer Aboulfoutouhs kandidatur, hävdar att Brödraskapets ledare aldrig skulle lansera en presidentkandidat utan militärrådets godkännande. Al-Shater är enligt honom den perfekta kandidaten för generalerna, eftersom han står när västliga ekonomiska intressen, skulle garantera militärens intressen - "och så har han ett skägg". Enligt denna tolkning föredrar Brödraskapet och generalerna en president som går i rörelsens ledband framför en självständig politisk spelare med en tydligt uttalad vilja att konfrontera militären.

Oavsett vad som ligger bakom beslutet är de interna bråken i det konservativa lägret naturligtvis goda nyheter för de som mest av allt fruktar islamisternas dominans (det är frestande att jämföra med den hårda republikanska primärvalskampanjen som enligt somliga bedömare främst har gynnat Obama och demokraterna). Med Shaters inträde på scenen splittras de konservativa rösterna ytterligare, vilket i teoretin skulle kunna leda till att ingen av de islamistiska kandidaterna når den andra valomgången. Brödraskapets beslut har också lett till hård kritik från anhängare av Aboulfoutouh och Abu Ismail. (I det här smått komiska klippet försöker en anhängare av Abu Ismail bränna sitt medlemskort i Brödraskapets parti FJP i protest mot att rörelsens ledare lanserar Shater som kandidat). Brödraskapets kovändning efter tidigare löften om att inte ställa upp med en egen presidentkandidat har också retat upp både kritiker och anhängare och kan bli politisk kostsam. 

Som om inte al-Shaters sena inträde som en joker i presidentvalet vore nog har valkampanjen omgivits av rykten och spekulationer de senaste veckorna, efter påståenden att Hazem Abu Ismails mor har amerikanskt medborgarskap. Enligt egyptisk lag får presidentkandidaternas föräldrar och fruar inte ha delat medborgarskap vilket innebär att Abu Ismail kan uteslutas (även om det i praktiken framstår som osannolikt) från presidentvalet. Det vore naturligtvis höjden av ironi, med tanke på att hans ultrakonservativa anhängare hör till den aktuella lagens ivrigaste förespråkare...

Thursday, March 15, 2012

Artiklar: Vänstern och presidentvalet i Egypten

Jag skriver i dagens Flamman om vänsterns situation i Egypten efter parlamentsvalet. Jag vill också starkt rekommendera bloggaren Baheyyas mycket intressanta och inspirerande rapport från den socialistiska människorättsadvokaten Khaled Ali's presidentvalskampanj.

Friday, March 9, 2012

Internationella kvinnodagen i Egypten


Rapport från internationella kvinnodagen i Kairo. Tusentals krävde att kvinnor ska vara delaktiga i skrivandet av en ny konstitution - ett krav som egyptiska feminister slogs för på 50-talet, utan framgång.

Tuesday, March 6, 2012

Ska exportindustrin diktera vår utrikespolitik?


Med anledning av Ekots avslöjande om att Sverige i hemlighet hjälper Saudiarabien att bygga upp en modern vapenindustri vill jag påminna om den här artikeln som jag skrev i Fria Tidningen för knappt ett år sedan: "Arabvärldens diktaturer - en svensk guldgruva". Naturligtvis är det den svenska exportindustrins intressen som ligger bakom när såväl socialdemokrater som borgerliga partier driver på för ett närmare militärt samarbete med en av världens hårdaste diktaturer. Det bekräftas också av de dokument som Sveriges Radio kommit över:

"Mars–april 2008. Krismöten på svenska försvarsdepartementet. Efter prins Khaleds brev sprider sig på nytt oron i det svenska regeringskansliet. Den försämrade relationen med Saudiarabien kan innebära att flera för industrin viktiga affärskontrakt hotas.
Möte på försvarsdepartementet 17 mars 2008: ”Hur kan vi reparera situationen i Saudiarabien, hela verksamheten i regionen står på spel.”

Möte på försvarsdepartementet 8 april 2008: ”Industrin, bland annat Ericsson börjar känna sig hotad. Det här kan bli väldigt allvarligt”.

Det går att moralisera över det militära samarbetet med Saudiarabien, men ännu bättre är att erkänna och börja diskutera de mäktiga ekonomiska intressen som ligger bakom, och vilket inflytande de har över Sveriges utrikespolitik. Ska svenska exportföretag, eller ännu värre den saudiarabiska regimen, verkligen få diktera vilka stater vi har militärt samarbete med?

I media: DN, DNSvD, Aftonbladet, Expressen, Svt, SR, SR.

Wednesday, February 22, 2012

Marie Colvins sista rapport från Syrien

Nedan en av de sista skakande rapporterna som Marie Colvin, en av två utländska journalister som dödades i en granatattack nu på morgonen, sände från den belägrade stadsdelen Bab Amr i Homs, Syrien:



Det andra offret var fotografen Remi Ochlik, som bland annat tagit den här mycket starka bilden från Tripoli i augusti.

Tiotals civila dödas nu dagligen i den syriska regimens brutala attacker mot Homs och andra syriska städer, och nästan alla förblir anonoma. Hur orättvist och etnocentriskt det än kan kännas måste vi uppmärksamma och ge vår respekt till modiga journalister som Marie Colvin och Remi Ochlik - sociala medier kan aldrig fullt ut ersätta deras ögon och öron på marken som källa till information om situationen i krigszoner.

Tuesday, February 21, 2012

Dimridåer och propaganda: NGO-affären i Egypten


Idag rapporteras att en svensk som arbetar för Evangeliska frikyrkans byutvecklingsprojekt och insatser för funktionshindrade i Egypten har belagts med utreseförbud och nekats att lämna landet med ett flyg till Cypern. Den svenske mannen uppges vara en av drygt 40-personer, varav 30 utländska medborgare (främst amerikaner), som utreds och hotas av åtal därför att deras organisationer tagit emot finansiering från utlandet.

Drivande (åtminstone utåt sett) bakom den här processen (som inleddes i december men först de senaste veckorna orsakat en offentlig fnurra på tråden i relationerna mellan USA och Egypten) är Faiza Aboul Naga, som varit Minister för internationellt samarbete sedan Mubarak-tiden. Vilka exakta intressen och grupperingar inom regimen som står bakom är svårare att uttala sig om, men det råder knappast något tvivel om att hela affären är en del av en utstuderad propagandakampanj som bara kan tjäna kontrarevolutionens syften.

Visserligen kan det finnas skäl att ifrågasätta bilden av en del av de utpekade organisationerna som idealistiska "demokratiaktivister". Som folkrättsexperten Richard Falk och påpekat rör det sig åtminstone i något fall snarare om organisationer som i praktiken fungerar som en förlängd arm för USA:s utrikespolitik och som i vissa länder anklagats för otillbörlig inblandning i inrikespolitiken på ett sätt som svårligen kan rymmas inom begreppet "demokratibistånd." Men de som av den anledningen frestas att applådera den egyptiska regimens nedslag som ett försvar av den nationella suveräniteten bör genast tänka om och först sätta sig in i den lokala kontexten.

Den egyptiska regimen har från dag 1 av revolten mot Mubarak pekat ut icke-identifierade "utländska händer" som ansvariga för allt från kravaller och bränder till militärens egna massakrer på demonstranter. Sedan december har den här kampanjen fått ett tydligt fokus: USA har uttryckligen pekats ut som den kraft som försöker "förstöra Egypten" genom att sprida kaos, och de ungdomsrörelser och vänstergrupper som varit drivande i protesterna mot militärstyret anklagas för att vara USA:s agenter. Samtidigt inleddes alltså ett nedslag på ett antal USA-finansierade organisationer som inte har någon koppling till gatuprotesterna.

Om Egyptens regering vill förbjuda dessa organisationer från att verka i landet är det naturligtvis bara att beordra dem att stänga med lagliga medel. Istället gjorde man räder mot deras kontor med tungt beväpnad polis beslagtog utrustning och väckte åtal mot deras anställda. Det är ett klassiskt propagandatrick för att förstärka intrycket av de anklagades farlighet, och syftet bakom hela skådespelet är naturligtvis att ge ett sken av substans åt den kontrarevolutionära propagandan mot de framväxande demokratiska och progressiva krafterna. Det är också värt att notera att en lång rad respekterade egyptiska icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer slutit upp till de attackerade organisationernas försvar - helt naturligt eftersom de vet att de själva kan stå näst på tur.

Om en svensk frikyrklig biståndsorganisation, som knappast kan anklagas för att bedriva subversiv verksamhet förklädd till demokratibistånd, nu dras in i den här affären så är det väldigt oroande. Att slå ner på kristna organisationer ger propagandan om "utländska infiltratörer" en otäck sekteristisk dimension, och kan ses som försök att mobilisera radikala islamister (som sedan en tid redan bedriver en hatkampanj mot sekulära krafter och i synnerhet den radikala vänstern) bakom regimen.

Naturligtvis finns det också teorier om att hela affären är en del av ett internt maktspel inom regimen. Företrädare för militärrådet har enligt utländska diplomater distanserat sig själva från kampanj, och det har spekulerats i att de inte har full kontroll över säkerhetsapparaten. Det kan låta osannolikt, men inga möjligheter kan uteslutas. Militärrådet har trots allt rensat ut höga NDP-företrädare i kretsen kring presidentsonen Gamal Mubarak och stärkt sitt eget grepp på bekostnad av de nyliberala affärsmän/politiker som legat bakom det senaste årtiondens våg av utförsäljningar och privatiseringar inom den statskontrollerade sektorn - en politik som i förlängningen kunde uppfattas som ett hot mot det militär-industriella komplexet.

En väldigt spekulativ teori är därför att delar av den interna säkerhetsapparaten och rester av det forna maktpartiet NDP planlagt den här kampanjen för att skapa spänningar mellan militären och USA. Det skulle i så fall vara första steget i en motoffensiv från den gren inom regimen som förlorat mest på revolutionen. För dessa krafter (liksom för övrigt för Muslimska brödraskapet, som cyniskt applåderat NGO-räderna) är relationen till USA och det militära biståndet trots allt inte livsavgörande på samma sätt som för militären.

En annan variant på samma tema är att säkerhetsapparaten iscensatt bråket med USA för att skydda sig från de krav på långtgående omstrukturering och utrensningar som kommer från revolutionära krafter (och numera även, enligt obekräftade uppgifter, från Muslimska brödraskapet). Ytterligare en teori är att det helt enkelt är ledande militärer som ligger bakom kampanjen för att piska fram nationalistiska stämningar och utmåla alla kritiker – inte minst de som finns inne i de militära institutionerna själva – som medlöpare med USA.

Som synes är det bara att välja och vraka mellan konspirationsteorierna. Det enda som är säkert är att hela affären bör ses som en cynisk och utstuderad kontrarevolutionär kampanj från en regim som tillbringat decennier med att slipa på sin talang för att manipulera människors rädslor och fördomar i politiska syften.

I media: Svt, SvD, Aftonbladet, Expressen.