Friday, August 26, 2011

Israel och den egyptiska revolutionen

När den egyptiska revolutionen bröt ut präglades medierapporteringen stundtals av alarmism kring hur Mubaraks fall skulle påverka fredsavtalet mellan Egypten och Israel från 1979. Farhågorna om att avtalet skulle rivas upp var ofta överdrivna, men att relationerna mellan de båda länderna och den politiska dynamiken i hela regionen skulle förändras var samtidigt uppenbart. Nu syns några av de första tecknen på en sådan förändring, inte minst när det gäller utvecklingen på Sinaihalvön som jag skrev om i förra veckan.

Attackerna i södra Israel för en vecka sedan, där sex personer dödades, har av många tolkats som en resultat av laglöshet på Sinai i spåren av den egyptiska revolutionen. Detta trots att det troligen inte alls var första gången som attacker i södra Israel genomfördes av militanta grupper som korsat gränsen till Egypten (här är ett exempel). "Laglösheten" på Sinai är knappast ett nytt fenomen, och den egyptiska militärens "Operation Eagle" som lanserades i början av augusti handlar inte så mycket om att återupprätta "lag och ordning" efter revolutionen, som om att återupprätta den egyptiska statens auktoritet i området efter decennier av frånvaro (läs gärna Lina Attallahs reportage om relationen mellan militären, beduinerna och militanta islamistiska grupper i området).

Framförallt bör det ses som en del i ett slugt manövrerande av militärrådet i Kairo, som griper chansen att försöka pressa fram en omprövning av villkoren i fredsavtalet med Israel. Det senare gör i praktiken Sinai till en demilitariserad zon, vilket av egyptierna (och inte minst av många officerare) ses som en förödmjukande inskränkning av landets suveränitet. En del israeliska militärer kräver nu en sådan omprövning för att göra det möjligt för den egyptiska armén stoppa smuggling till Gaza och infiltration av militanta grupper (och afrikanska migranter) in i södra Israel. För det egyptiska militärrådet vore det naturligtvis en oöverträffad propagandaseger om avtalet förhandlades om, så att man inför sitt eget folk kunde säga att Egyptens suveränitet över Sinai återupprättats. Ur Israels perspektiv skulle nesan över detta delvis uppvägas av dess (möjligen) lugnande effekt på de egyptiska massorna.

Att revolutionen i Egypten (men säkert också den senaste tidens ekonomiska och sociala protester i Israel) redan påverkat det israeliska militäretablissemangets manöverutrymme är uppenbart. Det blev inte minst tydligt efter regeringens beslut att avstå från en storskalig militäroperation i Gaza efter de senaste attackerna i södra Israel. Beslutet motiverades uttryckligen med hänvisning till bland annat den diplomatiska krisen med Egypten, som uppstod efter att fem egyptiska gränspoliser dödats av israeliska styrkor. Den incidenten utlöste stora protester utanför israels ambassad i Kairo. En ung demonstrant vid namn Ahmed el-Shahat klättrade då upp på byggnaden som rymmer ambassaden och plockade ner den diskreta israeliska flaggan som vanligen pryder fasaden – och blev genast en folkhjälte.

Militärjuntans reaktion på flag-aktionen visar tydligt att något har förändrats i Egypten. Som Issandr el-Amrani skriver: "If all this had happened a year ago, Mubarak would have done his best to suppress the news of the killing of Egyptian security personnel, and Shahat would almost surely have wound up in jail. Instead, Mubarak is in prison, facing trial, and the SCAF has to respond to the demands of Shahat and his admirers. Threatening to withdraw Egypt’s ambassador in Tel Aviv, the SCAF insisted on an official apology from Israel; it received two, the second from Shimon Peres. An apology is not a revolution in Egyptian-Israeli relations, but it is a sign of a new respect, and an indication that the balance of power in this special relationship is shifting, as it has in Israel’s relations with Erdogan’s Turkey. The SCAF has shown – or, perhaps, discovered – that it has growing leverage in its relations with Israel, and that peace does not necessarily mean fealty. Field Marshal Muhammad Hussein Tantawi and his colleagues are not looking for confrontation – quite the contrary – but they clearly expect to be treated with dignity, not as clients but as partners. And they understand that Egyptians will accept nothing less."

Ingen bör hysa några illusioner om den egyptiska militärjuntans intentioner. Generalerna i Kairo drivs av egenintresse, inte av solidaritet med palestinierna. Men revolutionen har - åtminstone tills vidare - gjort det omöjligt för dem att helt ignorera den inhemska opinonen. För två och ett halvt år sedan kunde Israel bomba Gaza sönder och samman i tre veckor, i trygg förvissning om att de auktoritära regimerna i grannländerna skulle slå ned alla folkliga protester mot kriget. Idag är detta omöjligt.

Att den arabiska opinionen (med ett smått orientalistiskt uttryck ofta benämnd som "den arabiska gatan") åter blivit en maktfaktor är utan tvekan en av revolutionernas största segrar. Att detta skulle vara en försämring till det sämre är svårt att se. Tvärtemot de alarmistiska farhågorna om att den egyptiska revolutionen skulle leda till ett nytt storkrig kan den ha bidragit till att rädda liv i Gaza de senaste veckorna. Det är dock en nyhetsvinkel som svenska journalister och nyhetsredaktioner lär ha väldigt svårt att plocka upp.





Monday, August 22, 2011

"Höj ditt huvud högt, du är en fri libyer"

Utgången känns lite mer oviss än den gjorde i morse, men klart är att slutstriden har börjat i Libyen (i sin tur bara det första slaget i en lång kamp om landets framtid efter Ghadaffi). Klippet nedan visar egyptier och libyer som firar tillsammans utanför Libyens ambassad i Kairo den förra natten, efter rebellernas intåg i Tripoli. De skanderar bland annat "höj ditt huvud högt, du är en fri libyer." Reaktionerna i Egypten och andra arabländer visar om inte annat att de som hävdar att Khadaffis fall bara är en upprepning av USA:s "regimbyte" i Irak har fått någonting helt om bakfokten. Samtidigt kan det, mitt i allt ryggdunkande NATO-ledarna emellan, var nyttigt att påminna sig om västvärldens cyniska politik gentemot Ghadaffi och Libyen de senaste decennierna.



Wednesday, August 17, 2011

Al Qaida på Sinai?

Så var vi där. Efter flera sabotage- och våldsdåd har Egyptens militärregim lanserat en militäroperation att jaga rätt på Al Qaida, som påstås ha infiltrerat Sinai-halvön i skydd av den laglöshet som revolutionen skapat. De varningar som Mubarak själv alltid utfärdade - "utan mig blir det kaos" - är på väg att slå in, eller?

Jag förvånas ofta över hur villigt en del svenska journalister för vidare den verklighetsbeskrivning som den egyptiska militärregimen helst vill etablera. Nathan Schachars artikel i DN är ett tydligt exempel. Han skriver att det som nyligen var "Mellanösterns fridfullaste avkrok" nu håller på att förvandlas till ett "getingbo av intriger". Under de sex månader då "militärledningen haft händerna fulla med andra saker" (det vill säga att slå ner demonstrationer och fängsla fredliga aktivister) har "Al Qaida skaffat sig ett fotfäste."

Enligt Schachar började problemen i Sinai med smugglingen av iranska vapen till Hamas i Gaza för några år sedan. Sedan dess har områdets fattiga beduiner också "slagit sig på illegal trafik inom andra områden: livsmedel och konsumtionsvaror till Gaza, knark och människosmuggling till Israel, och på sistone bilar och vapen från Libyen." De växande spänningarna mellan beduinerna och egyptiska myndigheter beror alltså på att de senare vill stoppa smugglingen och därmed en viktig inkomstkälla för områdets invånare. Därför låter "beduinerna" också Al Qaida operera fritt i området, attackera polisstationer och dela ut flygblad, enligt Schachar.

För den som vill se allting som händer i Mellanöstern som ett resultat av Israel-Palestinakonflikten och det växande hotet från Iran och militant islamism kan den ovanstående beskrivningen verka rimlig. Problemet är att bilden av Sinai som en "fridfull avkrok" fram till för några år sedan, då Israels blockad av Gaza ledde till kraftigt ökad smuggling i underjordiska tunnlar, knappast stämmer. De grundläggande problemet i förhållandet mellan den egyptiska staten och Sinais beduiner går djupare och längre tillbaka än så - förmodligen betydligt längre än den israelisk-palestinska konflikten.

Redan för fyra år sedan släppte International Crisis Group en läsvärd rapport om Egyptens "Sinai-fråga" som tar upp många av dessa problem, som inte har mycket att göra med Iran, Hamas eller Al Qaida. Grundproblemet är att Egyptens makthavare aldrig betraktat områdets befolkning som egyptier, utan som en andra rangens invånare. De har därför alltid hamnat i andra rummet vad gäller satsningar på infrastruktur och ekonomisk utveckling. Att Israel ockuperade Sinai 1967-1982 och flyttade egna bosättare till området gynnade knappast dess ursprungliga invånare, men den egyptiska regimen under Mubarak har inte varit mycket bättre. Under turistindustrins snabba expansion under de senaste decennierna har beduinerna systematiskt diskriminerats till förmån för inflyttade eller säsongsarbetande Kairobor. Samtidigt har ständiga vägspärrar och polisräder gjort att många Sinaibor känt att de lever under ockupation. Att tusentals beduiner arresterades, till synes slumpmässigt, efter ett antal bombdåd mot turistdestinationer på södra Sinai mellan 2004 och 2006 har knappast ökat deras välvilja mot regimen i Kairo.

Israels blockad mot Gaza och den växande smugglingen (inte bara av vapen) genom Sinai har naturligtvis förvärrat spänningarna på senare år, men det är tveksamt om den haft den avgörande betydelse som många tillskriver den. Det är trots allt en liten minoritet av områdets 300.000 invånare som lever på smuggling, och regimens åtgärder mot smuggling var knappast den viktigaste orsaken till att tusentals invånare i norra Sinai deltog i demonstrationerna som ledde till Mubaraks fall den 11 februari, som här i staden el-Arish den 2 februari:



För den egyptiska militären är det naturligtvis bekvämt att skylla varje våldsdåd som sker i Sinai på Iran eller Al-Qaida, snarare än erkänna att de kan ha någon koppling till årtionden av diskriminering och försummelse. Att svenska journalister nästan helt ignorerar den lokala kontexten och reducerar allt som händer till geopolitiska maktintriger, "Al Qaida", och liknande känns bara slappt.

Thursday, August 11, 2011

Premiärministern utjagad ur Suez

Idag besökte Egyptens tillförordnade premiärminister Essam Sharaf ett antal fabriker i Suez, den stad som troligen såg det värsta våldet under revolutionen och där ungdomsrörelser, arbetare och anhöriga till dödade demonstranter fortsatt sina protester sedan Mubaraks fall. Videoklippet nedan (via Hossam al-Hamalawy) visar Sharaf eskoteras bort av militärpolis efter att tumult utbrutit i samband med en Iftar (brytandet av fastan under Ramadan) på Suez Steel Company. Även politiska aktivister och ungdomsrörelser hade bjudits in till tillställningen, men många avböjde i protest mot protest mot Sharafs acceptans av den senaste tidens våldsamma ingripanden mot demonstranter i Kairo. Enligt beskrivningen kastades sten mot Sharafs bil och chauffören påstås ha träffat tre fotgängare och två andra bilar under sin panikartade flykt...

Sunday, August 7, 2011

Bahrain - den glömda revolutionen

Alla bör se den här dokumentären från Al Jazeera English om revolutionen i Bahrain, som orsakat officiella protester från regimen och också ska ha lett till att TV-kanalens team nekats inträde i landet:



Trots repressionen tycks folkets frihetslängtan inte ha kvästs; den 29 juli ägde nya massprotester rum utanför huvudstaden Manama, i protest mot den "nationella dialog" som lanserades under upproret i mars. Dagarna efter stängdes ett av Läkare utan gränsers lokala kontor eftersom man hjälpt en sårad demonstrant.

Bahrain är ett av de tydligaste exemplen på västvärldens groteska dubbelmoral och realpolitik i förhållande till de arabiska revolutionerna. Att kritiken mot regimens brutala angrepp på demokratirörelsen i Bahrain har lyst med sin frånvaro beror naturligtvis delvis på att Bahrain varit en viktig militär allierad till USA sedan det första gulfkriget. På senare år har Pentagon spenderat hundratals miljoner på att bygga ut flott- och flygbasen på ön med mer permanenta faciliteter, och förra veckan ska det militära samarbetsavtalet mellan de båda länderna ha förlängts.

Saturday, August 6, 2011

Iftar på Tahrir

Ett hundratal aktivister hade samlats för att gemensamt bryta fastan på Tahrirtorget igår. Deras sånger och mat uppfattades uppenbarligen som ett hot mot den nationella säkerheten, för på kvällen attackerades de av militärpolis med gummikulor och elbatonger varvid flera sårades. Filmklippet nedan visar delar av händelseförloppet:

Wednesday, August 3, 2011

Diktatorn och revolutionärerna inför rätta

Har den egyptiska militärjuntans dubbelspel någonsin varit tydligare än idag? Samtidigt som rättegången mot den störtade presidenten Hosni Mubarak och hans båda söner äntligen inleddes i Kairo idag ställdes ytterligare 114 civila egyptier inför en militäråklagare efter att ha gripits i samband med arméns och säkerhetsstyrkornas våldsamma ingripande mot demonstranterna på Tahrirtorget i måndags:





Den stora ironin är att allt talar för att rättegången mot Mubarak hade skjutits upp i det oändliga, eller åtminstone hållts bakom stängda dörrar, om det inte vore för de modiga demonstranter som belägrat Tahrir sedan början av juli. Bland dem fanns många anhöriga till martyrer som dödades under massrevolten mot Mubarak för ett halvår sedan, eller anhöriga till några av de tusentals som fängslats av militärdomstolar sedan dess – varav flera framträder i filmklippet nedan:


I måndags utsattes de återigen för regimens våld när militärpolis och säkerhetsstyrkor tog över Tahrir, och många egyptier som redan förlorat en far eller son i revolutionen riskerar nu att förlora ytterligare familjemedlemmar till militärens fångläger.

Enligt rapporter ska Mubarak och hans advokater ha begärt att den förre försvarsministern och militärjuntans formella ledare (även om ingen vet vem eller vilka höga officerare som egentligen utövar det största inflytande bakom kulisserna) Mohammed Hussein Tantawi (som av amerikanska diplomater kallats "Mubaraks pudel") ska vittna i rätteången. De flesta tolkar det som att Mubarak kommer att försöka lägga skulden för det dödliga våldet mot demonstranter under revolutionen på militärledningen, vilket naturligtvis är en av de viktigaste anledningarna till att generalerna in i det sista velat undvika en offentlig rättegång. Att Mubaraks söner är inkluderade i åtalet är en del i samma strategi: att förskjuta fokus från regimen som helhet mot klanen Mubarak.

Att en arabisk diktator ställs inför rätta efter en folklig revolution är naturligtvis en historisk seger som kan inspirera alla som kämpar mot auktoritära regimer världen över. Men för det egyptiska folket finns ingen verklig rättvisa så länge Mubaraks trognaste tjänare fortsätter att kontrollera den politiska dagordningen med samma metoder som de alltid gjort.

UPPDATERING: De gripna demonstranternas fall överfördes tydligen till en civil domstol efter påtryckningar från aktivister och människorättsadvokater (bara det en stor seger efter sex månader av summariska militärrättegångar), och alldeles nyss meddelade de närvarande advokaterna att samtliga frigetts! Mabrouk!