ElBaradei och den egyptiska oppositionen

Bloggandet går på sparlåga, minst sagt, men min analys av förre IAEA-chefens inträde på Egyptens politiska scen finns nu i Fria Tidningen: 

"Med sina krav på konstitutionella reformer har Mohamed ElBaradei visat att han vill tillhöra den verkliga oppositionen snarare än de så kallade ”papperspartier” som legaliserats av regimen i syfte att ge sken av ett pluralistiskt parlamentariskt system. Det är en viktig förklaring till hans popularitet bland de unga aktivister som de senaste åren utmanat regimen på gator och bloggar. En annan är att ElBaradei håller dörren öppen för samarbete med islamistiska oppositionen samtidigt som han tagit intryck av de fackliga protester och hungerkravaller som svept över Egypten de senaste åren. I intervjuer med egyptiska medier har han jämfört Egyptens magra prestationer när det gäller fattigdomsbekämpning med framstegen i demokratier som Indien. Han säger sig även vara inspirerad av den europeiska socialdemokrati som han lärt känna under sin tid i Wien." Läs hela.

En av bloggarna/aktivisterna som mötte ElBaradei på flygplatsen anklagar nu säkerhetspolisen för att ha kidnappat och torterat honom efter mötet, vilket ElBaradei själv fördömt i ett uttalande som ett "barbariskt övergrepp." 

Det ska bli spännande att följa utvecklingen fram till presidentvalet nästa år. Det kommer naturligtvis inte bli ett fritt val, men "ElBaradei-effekten" på den egyptiska oppositionens moral ska nog inte underskattas. Den förre IAEA-chefen har visat sig så populär att Mubaraks tidigare utmanare Ayman Nour - som dömdes till 5 års fängelse för påhittade anklagelser efter det förra valet - utan omsvep medgett att han inte skulle ha en chans mot ElBaradei i ett fritt val. Samtidigt kan man bara förstå det hopp om förändring som ElBaradei väckt mot bakgrund av de senaste årens tilltagande aktivism och rörelse i det egyptiska samhället, från demokratirörelsen Kifaya till reformsinnade islamisters försök att förvandla Muslimska Brödraskapet till en modern parlamentarisk opposition och industriarbetares och statliga tjänstemäns kamp för fackliga rättigheter och social rättvisa. Skulle ElBaradei visa sig vara den enande figur som kan samla alla dessa krafter bakom kravet på genuin förändring (och samtidigt slå in en kil mellan klanen Mubarak och de element inom regimen som motsätter sig att Gamal Mubarak "ärver" presidentposten) så kan vad som helst hända - inte nödvändigtvis en demokratisk revolution, men i alla fall en öppning av något slag.