Sedan Egyptens nyvalda parlamentet öppnades för drygt en vecka sedan har den här dagen varit mer eller mindre oundviklig. Så länge Muslimska Brödraskapet formellt var en oppositionsrörelse eller bedrev valrörelse var det en logisk (om än feg) strategi att ställa sig vid sidan av kampen mot militärstyret och inta en tvetydig inställning till de våldsamma sammandrabbningar som skakat Egypten de senaste månaderna. Men för ett parti som etablerat sig som landets ledande parlamentariska kraft är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och det har mycket snabbt visat sig vilken sida Brödraskapets ledning valt att ställa sig på. Dagens konfrontation, där ungdomar från Brödraskapet försökte stoppa en protestmarsch till parlamentet, är den allvarligaste hittills mellan islamisterna och proteströrelsen - men troligen inte den sista.
Det är svårt att få en klar bild av händelserna på marken i det här skedet (flera svenska journalister och aktivister rapporterar dock från Kairo just nu - följ t.ex. Helena Hägglund på twitter för uppdateringar), men några korta kommentarer kan vara på sin plats:
För det första är det värt att notera att dagens demonstration inte riktade sig mot det nyvalda parlamentet, utan mot militärstyret. En bred koalition av politiska partier och organisationer har ställt sig bakom en lista med krav som fokuserar på en snabbare övergång till civilt styre. De vill bland annat att det nyvalda parlamentet ska bilda en kommitté (bland sina egna medlemmar) för att hantera det kommande presidentvalet (som de också vill hålla redan april) och en undersökningskommission för att ställa de ansvariga för det senaste årets våld mot demonstranter till svars - oavsett om de är poliser eller militärer och hur högt upp i hierarkin de befinner sig.
Detta är viktigt att komma ihåg eftersom Brödraskapet gärna vill utmåla gatuprotesterna som utslag av "förlorarnas missnöje" och provokationer från sekularister och ateister som inte accepterar valresultatet. Det är en minst sagt problematisk tolkning eftersom åtminstone delar av den spretiga proteströrelsen tvärtom vill påskynda överlämnandet av makten från militären till det valda parlamentet och andra civila institutioner. Koalitionen bakom dagens demonstration inkluderar dessutom även islamistiska partier som brutit sig ut ur Brödraskapet, som al-Wasat och Tayyar al-Masry. (Den här artikeln av en avhoppad medlem av Brödraskapet ger en inblick i hur många av rörelsens unga dissidenter tänker idag).
Att Brödraskapet motsätter sig en demonstration vars krav till synes skulle ge parlamentet - som de själva dominerar - mer makt på militärens bekostnad kan bero på flera saker - t.ex. en underförstådd uppgörelse med Mubaraks generaler om att dela makten (vilket många inom vänstern misstänker) eller en genuin rädsla för att konfrontera militären (den mer "välvilliga" tolkningen av Brödraskapets agerande). Det kan också vara så att Brödraskapet fruktar att den ledande presidentkandidaten (Amr Moussa) inte kommer att gå i islamisternas ledband. Med tanke på att den valde presidenten, oavsett vem det blir, kan bli en stark motvikt mot parlamentet är det fullständigt rationellt för Brödraskapet att motsätta sig krav på att tidigarelägga presidentvalet.
En sak står i alla fall klart efter den senaste veckans upprepade konfrontationer mellan Brödraskapet och demonstranter på Tahrirtorget och andra platser i Egypten: uppenbarligen anser Brödraskapets ledare tiden mogen att gradvis börja utmana revolutionärerna på gator och torg. Att den kampen skulle avgöras lika otvetydigt till deras fördel som kampen om valurnorna är dock långtifrån givet, inte minst eftersom konfrontationer av det slag som inträffade idag riskerar att ytterligare öka spänningarna inom rörelsen. Samtidigt råder ingen tvekan om att generalerna i SCAF gnuggar händerna bakom kulisserna när olika politiska fraktioner nu drabbar samman på Kairos gator medan kravallpolis och soldater lojt står och tittar på. Fortsättning följer.
Det är svårt att förstå att ett helt år har förflutit sedan det historiska ögonblick då det egyptiska folket - inspirerade av revolutionen i Tunisien - gick ut på gatorna för att kräva ett slut på förtryck och orättvisor. I backspegeln framstår de månader som passerat som ett kaotiskt kollage av brutalt våld och cyniska politiska intriger, varvat med idealism och hjältemod för ett helt århundrade.
Under hela denna period har det varit förvånansvärt tyst om Egypten i svenska medier, med undantag för de sporadiska våldsamheter som blossade upp under året: kyrkor som brändes, demonstrationer som attackerades av militären, ambassader som stormades. Utvecklingen i arabvärldens största land hamnade snabbt i skuggan av kriget i Libyen, den allt våldsammare utvecklingen i Syrien och fortsatta revolter i andra delar av regionen - för att inte tala om de olika Juholt-affärerna här hemma. Först mot slutet av året hamnade landet i fokus igen, när nya massprotester på Tahrir möttes av brutalt våld och parlamentsvalet gav islamistiska partier en överväldigande majoritet.
Den eufori som uppstod kring det 18 dagar långa upproret mot Mubarak har på många håll förvandlats till pessimism. De unga interneraktivister som tidigare lyftes fram som revolutionens hjältar framställs nu som dess stora förlorare. En del har redan dragit slutsatsen att den arabiska våren är över. Och det är nog sant - om man med "den arabiska våren" syftar på västerlandets föreställningar om de arabiska revolterna, snarare än den komplexa verklighet som de utspelar sig i. Att försöka fånga en motsägelsefull historisk process med begrepp som "den arabiska våren" kan vara effektivt i propagandasyfte eller för medier i behov av en enkel och slagkraftig dramaturgi, men det hjälper oss knappast att förstå det som händer - tvärtom har uttrycket förmodligen bidragit till att skapa orealistiska förväntningar. Romantiska föreställningar om en fredlig "facebook-revolution" har inte heller underlättat förståelsen av en kamp som förs "i verkligheten" snarare än i cyberspace och i många krävt blodiga uppoffringar.
Att spekulera om framtiden är alltid riskabelt men något kan sägas om några av de aktörer och faktorer som kan påverka den:
1. Militären: Sedan Mubaraks fall och framförallt de senaste månaderna har militärrådet SCAF tydligt demonstrerat sin vilja att behålla en dominerande roll i det egyptiska samhället. (Ett av otaliga exempel var den bizarra presskonferens som en representant för militärrådet höll med nio utvalda utländska journalister efter den första omgången av valet, där han uttryckligen förklarade att parlamentet "inte representerar det egyptiska samhället.") Militärrådets maktambitioner handlar knappast om att försvara sekularismen, och det är lika missvisande att hävda att de bara är ute efter att skydda sina personliga privilegier men inte kommer att lägga sig i politiken i övrigt. För en militärmakt som finansieras till 20-25 procent av USA är det naturligtvis oerhört viktigt att bevara det "strategiska partnerskapet" med väst. Oavsett vem som sitter vid makten kommer generalerna därför vilja ha sista ordet om Egyptens utrikes- och säkerhetspolitik - vilket naturligtvis inte är förenligt med verklig demokrati i någon form.
Det har rapporterats en hel del om ett växande missnöje mot SCAF inom armén, i synnerhet efter att flera lägre officerare officerare öppet anslöt sig till demonstranterna på Tahrirtorget i november (en av dem intervjuas i klippet nedan). Att detta är en oerhört känslig fråga bekräftades när hela upplagan av den nystartade tidningen Egypt Independent stoppades på grund av en artikel av statsvetaren Robert Springborg, som spekulerade i att SCAF kan försöka göra sig av med Tantawi för att skydda sin egen ställning.
Vittnen uppger att officerare inom armén fått stora bonusar varje gång det varit protester, och rädsla för internt motstånd har säkert bidragit till militärrådet den senaste tiden framstått som vacklande och osäkert. När man skickade de centrala säkerhetsstyrkorna mot demonstranterna på Tahrir den 20 november - istället för militärpolis och soldater - var det kanske delvis av hänsyn till arméns rykte (man vill undvika brutala videoklipp som det här, som inom ett par dagar setts av 2 miljoner), men lika viktigt är förmodligen rädsla för vad de upprepade sammandrabbningarna med demonstranter ska göra med truppernas moral. Att förlita sig på det oreformerade och hatade inrikesministeriets - som naturligtvis handskades med demonstranterna med exakt samma metoder som under Mubaraks tid - är dock även det politiskt kostsamt för SCAF, eftersom det förstärker intrycket av kontinuitet mellan dem och Mubaraks regim.
Det stora problemet för SCAF har varit att militären saknat en politisk arm att styra landet med, och som kan bära ansvaret för såväl sociala och ekonomiska problem som säkerhetsstyrkornas våld. Det forna maktpartiet NDP har ätits upp av korruption och slagits i spillror av revolutionen. Medlemmar av NDP har visserligen ställt upp i valet, men de har inte lyckats samla sig till någon verklig motoffensiv mot revolutionen - den leds istället av militären. De övergångsregeringar som SCAF utnämnt har varit utan makt och saknat folkets förtroende, och detsamma gäller det "vägledande råd" som militären utsåg efter revolten i november.
Att förklara militärens agerande som ett resultat av "misstag" eller "inkompetens" duger inte – grundproblemet är att det går emot generalernas grundläggande intressen att släppa kontrollen över den kritiska övergångsperioden. Militärens mål är knappast att förhindra en övergång till civilt styre, utan att upprätta ett civilt styre inom de ramar som man själva sätter upp, där militären behåller ett avgörande inflytande över inte minst försvars- och säkerhetspolitiken. Som många bedömare redan påpekat är Pakistan en betydligt mer realistisk (och skrämmande) "modell" för Egypten än Turkiet.
2. Muslimska brödraskapet: Det islamistiska Frihets- och rättvisepartiet, FJP, tycks befinna sig i ett drömläge efter valet. Man har inte bara blivit största parti med nästan hälften av platserna i parlamentet, utan har också etablerat sig som politikens vågmästarre i ordets sanna betydelse: ett mittenparti som regerar i minoritet och får igenom sin politik genom att balansera än till höger, än till vänster. Genom att hota att istället göra upp med det salafistiska Nour-partiet kan FJP tvinga fram större eftergifter av det liberala blocket, och vice versa. Även om Brödraskapet sannolikt kommer att försöka bilda en bred koalition i parlamentet för att inte ensamt bära regeringsansvaret så kommer FJP därför ha sista ordet om den förda politiken.
Men i ett större perspektiv är FJP:s position knappast enkel. För en rörelse som verkat alltid verkat i opposition kan det inte vara helt lätt att ta steget till makten och plötsligt behöva ta ansvar för sina handlingar. FJP har dessutom all anledning att frukta att det nya parlamentet ska förvandlas till militärrådets slagpåse – en maktlös institution vars främsta uppgift är att ta skulden för landets problem. För Brödraskapet kan det därför vara frestande att inledningsvis snarare spela rollen av parlamentarisk opposition till militärrådet SCAF. Redan efter den första valomgången skärptes retoriken mot militären skärpts: Rörelsens företrädare har bland annat sagt att ett slut på militärstyret kommer att vara parlamentets högsta prioritet, krävt rätten att utse den nya regeringen, och dödförklarat det så kallade Selmi-dokumentet vars supra-konstitutionella principer skulle ha ställt militären utanför civil kontroll.
Delvis bör sådana uttalanden ses som en del av den ännu pågående valrörelsen, där FJP känner konkurrensen från salafisterna och vill kompensera för att man bojkottade massprotesterna mot SCAF som föregick valet. Men de kan också ses som ett uttryck för en underliggande spänning mellan Brödraskapet och militären, som troligen kommer att få ökad betydelse efter parlamentsvalet. Det har visserligen spekulerats en hel del om en hemlig uppgörelse mellan SCAF och Brödraskapet efter Mubaraks fall, men om en sådan verkligen har existerat så bygger den med största sannolikhet på kortsiktiga och tillfälligt sammanfallande intressen, snarare än en delad plan för det framtida Egypten.
Det är viktigt att påpeka att motsättningarna mellan militären och Brödraskapet inte först och främst har med ideologi att göra. Trots Nasser-regimens sekulära framtoning på 50- och 60-talet har militären i Egypten aldrig varit en bastion för sekularism, vilket inte minst Sadats allians med fundamentalistiska krafter på 70-talet visar. Generalerna fruktar Brödraskapet för att de är den enda politiska rörelse i Egypten med tyngd nog att på sikt pressa tillbaka militärens makt (vilket troligen också varit ett viktigt skäl för många egyptier att rösta på FJP). Brödraskapets ledare har i sin tur goda skäl att inte lita på generalerna. Erfarenheten från 1952-1954, då islamisterna först hjälpte Nasser att konsolidera sin makt för att därefter utsättas för brutal repression och nästan utplånas av militärregimen, har utan tvekan satt sina spår i rörelsens kollektiva minne.
Det finns också en ekonomisk rivalitet mellan militären, som kärnan i det kvarvarande statskapitalistiska byråkratiska maskineriet, och den privata företagarsektorn som många av Brödraskapets ledare kommer ifrån. Ur SCAF:s synvinkel vore det mest önskvärda att Brödraskapet accepterar att spela en underordnad roll, där rörelsens klientelistiska nätverk gradvis växer ihop med staten och dess politiska gren FJP monopoliserar makten och stänger ute radikala utmanare - på samma sätt som det forna maktpartiet NDP - utan att hota militärens dominans eller i grunden förändra Egyptens relationer med USA. Problemet med det scenariot är att Brödraskapet till skillnad från NDP är en verklig massrörelse, vars mellanskikt och gräsrötter i många fall har helt andra intressen än ledarskapet. Redan innan valet hade tusentals ungdomar och flera framträdande "reformister" lämnat rörelsen, och interna kritiker fortsätter att göra sina röster hörda. Om ledarskapet fortsätter att spela under täcket med militärerna efter valet riskarar de att fortsätter förlora anhängare i snabb takt – både till höger och vänster. (Det överraskande bakslaget för Brödraskapet i valen till läkarsyndikatet i oktober var ett tecken på att rörelsens grepp om grupper där man traditionellt anses ha haft ett starkt stöd kan vara på vägg att försvagas).
3. Salafisterna: De stora framgångarna ultrakonservativa Hizb el-Nour ("Ljusets parti"), som väntas få drygt 20 procent av rösterna i parlamentsvalet, har sänt chockvågor genom den sekulära eliten i Egypten. Hur förvånad man egentligen bör vara över salafisternas framgångar kan debatteras, men det är mer intressant att försöka förstå vad de egentligen betyder.
En vanlig uppfattning är att Mubarak-regimen uppmuntrade salafisterna som motvikt mot Brödraskapet, på grund av deras i grunden opolitiska eller rentav anti-politiska ideologi och/eller att den salafistiska rörelsen är en i grunden Saudiarabisk företeelse som importerats till Egypten med hjälp av generösa bidrag från rika oljesheikher. Och det stämmer visserligen att regimen på senare år gav den salafistiska ideologin ökat utrymme genom att utfärda licenser till salafistiska TV-kanaler, som ofta finansierades av investerare från gulfstaterna - men det räcker knappast som förklaring till varför dessa TV-kanaler blev så populära eller varför salafisterna lyckats organisera sina anhängare så snabbt efter Mubaraks fall.
Till viss del är Salafisterna framgångar en följd av Muslimska brödraskapets (och de sekulära partiernas) begränsningar. En viktig sådan är rörelsens beredskap att delta i det politiska spelet under Mubarak-regimen. Att Brödraskapet tappade mark till salafisterna efter parlamentsvalet 2005, då man vann 88 mandat, beror nog inte bara på att regimen såg de senare som en välkommen motvikt till den politiska oppositionen utan också på att Brödraskapet i mångas ögon sålde ut sig till något som allmänt uppfattades som ett cyniskt skådespel. Och trots att salafisterna på många sätt uppmuntrades av regimen så innebar deras konsekventa vägran att delta i politiken före revolutionen (ibland med hänvisning till att islam skulle föreskriva lojalitet mot härskaren, ibland med argumentet att det vore meninglöst att försöka reformera den genom parlamentariskt deltagande) att de idag framstår som en rörelse som är helt obefläckad av Mubarak-erans korruption.
En annan av Brödraskapets begränsningar har att göra med rörelsens sociala bas. Visserligen arbetar man ofta med välgörenhetsarbete i fattiga områden, men rörelsens aktivister kommer främst från den utbildade men "deklasserade" medelklassen, och den viktigaste rekryteringen har alltid skett på universiteten. Rörelsens ledare kommer dessutom ofta från välmående samhällsskikt - de driver privata kliker, äger fabriker, jordbruk eller andra företag. Många fattiga egyptier betraktar därför Brödraskapet med misstänksamhet och anklagar dem för att använda religiös retorik och välgörenhet för politiska syften eller personlig vinning. I kontrast mot Brödraskapets kostymklädda ledare framstår kanske salafistiska predikanter med en puritansk framtoning (som långtifrån alltid avspeglar deras verkliga ekonomiska ställning) som mer trovärdiga representanter för de fattigas intressen.
En vanlig missuppfattning är att salafisterna inte pratar om politik eller sociala frågor som fattigdom och korruption, utan bara om privatmoral. Det är en sanning med modifikation. Problemet är inte att salafisterna inte pratar om verkliga samhällsproblem (det gör de) utan att de ser individuellt moraliskt förfall och de muslimska folkens avvikelse från det sanna islam som roten till allt ont. Att en sådan tolkning skulle kunna vinna gehör bland de fattiga massorna kan tyckas kontraintuitivt, men i själva verket är det kanske den salafistiska rörelsens största fördel i förhållande till Muslimska brödraskapet. Där traditionella politiker (sekulära eller islamistiska) ber om folkets förtroende för att genomföra reformer uppifrån uppmanar salafisterna var och en att börja med sig själv. Istället för lita på oss är deras budskap att det är upp till dig - en tanke vars mobiliserande kraft inte bör underskattas i ett läge då en majoritet av befolkningen betraktar hela den politiska klassen som korrupt och isolerad från den verklighet som flertalet lever i (tänk på att varannan egyptier inte ens deltog i det historiska parlamentvalet).
Den salafistiska ideologin, som sätter individens uppförande och utseende (ett långt skägg och klädsel inspirerad av den som bars på profetens tid anses påminna den troende om religionens förpliktelser) i centrum, kan utan tvekan också vara en källa till styrka för övertygade anhängare, som kan känna sig överlägsna chefer och andra personer i maktställning som kanske har en utbildning från ett "västerländskt" elituniversitet och tjänar tjugo gånger mer men inte bär skägg och både röker och dricker och låter sina fruar gå runt i "oislamsk" klädsel.
I förlängningen kan en sådan ideologi naturligtvis vara livsfarlig, i synnerhet som en utbredd föreställning i radikala salafistiska kretsar är att samhället styrs av en konspiration av sekularister och "frimurare" vars syfte är att utplåna Islam. Vilket för övrigt ger en ledtråd till den kanske viktigaste faktorn bakom den salafistiska lärans frammarsch - inte bara i Egypten utan i arabvärlden som helhet - de senaste tio åren: USA:s katastrofala "krig mot terrorismen", som under tio års tid skapat en utmärkt grogrund för budskapet att den muslimska världen befinner sig under attack och alla dess problem beror på förödande inflytande från det sekulära väst.
4. Liberalerna: Ett återkommande mantra bland egyptiska liberaler efter revolutionen har varit att de förhindrades att organisera sig under Mubarak samtidigt som islamistiska krafter tolererades, eftersom de behövdes som en slags "boogeyman" att skrämma både den egna befolkningen och regimens västerländska allierade med. Detta förhållande har gett islamisterna ett organisatoriskt försprång och en "orättvis fördel" i parlamentsvalet, som enligt vissa liberaler därför borde ha skjutits upp eller hållits först efter att en ny konstitution skrivits som garanterar statens "sekulära natur".
Problemet med det här synsättet är att stora delar av den liberala eliten i Egypten aldrig visade någon verklig vilja att organisera sig till en seriös opposition under Mubarak. Många var ganska nöjda med att skörda frukterna av privatiseringar och avregleringar, även när de förfasade sig över säkerhetsapparatens övertramp eller den utbredda korruptionen. Hotet från islamisterna gav inte bara Mubarak utan också den övre medelklassen en bekväm anledning att inte ifrågätta status quo. Ett fåtal övertygade liberaler, t.ex. advokaten Ayman Nour som ställde upp i presidentvalet 2005 och fängslades i fyra år, försökte utmana regimen – men stödet från de samhällsklasser som de försökte representera uteblev.
Det är värt att notera att många liberaler med en historia av opposition mot Mubarak valt att inte ingå i den sekulära alliansen al-kotla al-masriyya, som domineras av det liberala partiet al-masriyeen al-ahrar ("De fria egyptierna") och varit islamisternas primära utmanare i parlamentsvalet. Ayman Nours parti al-ghad ("morgondagen") har t.ex. istället ingått i Demokratiska alliansen, en valallians som domineras av Muslimska brödraskapet men också inkluderar en minoritet av liberaler och arabnationalister. Ayman Nours ex-fru Gamila Ismail har i sin tur kandiderat för alliansen al-thawra mustamira ("Revolutionen fortsätter"), som domineras av Socialistiska Folkalliansen men också inkluderar vänsterliberaler och unga utbrytare ur Muslimska brödraskapet. Partierna i al-thawra mustamira ingick från början i al-kotla men bröt sig ur alliansen med hänvisning till att de andra partierna accepterade medlemmar av NDP och till och med lät dem ställa upp som kandidater på sina listor.
Att det största av de liberala partier som tagit form efter valet, al-masriyeen al-ahrar, är en postrevolutionär skapelse utan någon historia av opposition mot Mubarak glöms ofta bort när valresultatet analyseras. Och i ett läge då de flesta egyptier förväntar sig att revolutionen ska leda till sociala reformer och utjämning av ekonomiska klyftor har det knappast hjälpt att det största liberala partiet starkt förknippas med sin grundare Naguib Sawiris, som är en av Egyptens rikaste affärsmän - vilket i ett samhälle som Egypten i sig räcker för att väcka misstankar om korruption eller åtminstone en stor portion opportunism. Sawiris har dessutom gjort sig impopulär genom klumpiga uttalanden om ignoranta egyptier som inte förstår vilka de röstar på och genom att säga att USA borde finansiera sekulära partier som motvikt till gulfstaternas stöd till islamisterna. (Till Sawiris försvar har hans TV-kanal ONTV sedan Mubaraks fall blivit en viktig motvikt till statstelevisionens propaganda och en av få kanaler som vågat sända kritiska inslag om den egyptiska militären, samtidigt som representanter för alla politiska strömningar - från revolutionära socialister till salafister - får komma till tals).
Det grundläggande problemet för Egyptens liberaler är nog inte att de haft ont om tid att organisera sig inför valet (al-masriyeen al-ahrar hävdade för övrigt i augusti att de hade 100.000 medlemmar) utan att deras agenda är mycket svår att skilja från Mubarak-regimens. De talar om demokrati, modernitet och social rättvisa men har inget tydligt program för sociala reformer. Tvärtom menar de ofta att det egentligen inte var något fel på de senaste decenniernas ekonomiska politik - som inneburit att staten dragit sig ur de flesta av sina sociala åtaganden - bara dess praktiska tillämpning. Det räcker knappast för att övertyga en befolkning som i årtionden sett avregleringar, privatiseringar och "frihandel" lägga sten på börda. Avsaknaden av en tydlig social agenda och uttalanden om att islamisterna är ett större hot än militären har inneburit att al-kotla al-masriyya mer än något annat uppfattats som det anti-islamistiska blocket, en strategi som var föga framgångsrik i det relativt liberala Tunisien och ett säkert recept för nederlag i Egypten.
5. Vänsternoch fackföreningarna: Den egyptiska vänstern är långtifrån en enhetlig kraft. Den inkluderar allt från det socialliberala Socialdemokratiska partiet, som ingick i den sekularistiska valalliansen al-kotla al-masriyya, till trotskistiska Revolutionära socialisterna som tidigt valde att bojkotta parlamentsvalet. Däremellan finner man partiet al-tahaaluf al-sha3abi, Folkalliansen, som består av en koalition av mer eller mindre radikala vänstergrupper och var den viktigaste kraften i valalliansen Revolutionen fortsätter. Frågan om deltagande eller bojkott av valet var en stor stridsfråga inom vänstern, och inte ens inom de partier som till slut ställde upp i valet var alla överens om att det var rätt beslut.
De som förespråkade en bojkott menade att valet ändå bara var ett skådespel för att legitimera militärrådets fortsatta styre, och att den nya regeringen kommer att vara generalernas marionetter - bortsett från att det rent principiellt är fel att hålla val under militärstyre, samtidigt som demonstranter dödas och tusentals civila fängslats av summariska militärdomstolar. Huvudargument för att trots allt ställa upp i valet var att en bojkott bara skulle leda till isolering, och att vänstern behövs i parlamentet för att visa att det finns en tredje kraft vid sidan av sekularister och islamister.
Att det nya parlamentets första åtgärd blev att skicka ett tack-telegram till fältmarskalk Tantawi har med stor sannolikhet gett bojkottförespråkarna vatten på sin kvarn. Samtidigt har vänsteralliansen Revolutionen fortsätter visat att vänstern trots mycket små resurser (i förhållande till de liberala och islamistiska partierna som har välfyllda kampanjkassor och i många fall egna TV-kanaler) kan vinna hundratusentals röster. Totalt fick alliansen minst 7 platser i parlamentet som i bästa fall kan utnyttjas som en viktig plattform för att nå ut med en alternativ agenda för Egyptens framtid.
I slutändan är dock den parlamentariska arenan långtifrån den viktigaste för den radikala vänstern, som från första början sett som sin främsta uppgift att bidra till uppbyggnaden av fria fackföreningar. På det politiska planet har resultatet än så länge varit nedslående. Den föreslagna lagstiftning som skulle garantera rätten att bilda fackföreningar har blockerats av militärrådet och övergångsregeringen, och det är långtifrån säkert att det nya parlamentet kommer att godkänna den. Å andra sidan har arbetare och tjänstemän inte inväntat statens godkännande för att lägga grunden till hundratals nya fackföreningar, och trots det strejkförbud som utfärdades av militärrådet skakades Egypten under hösten av en rad stora strejker.
Som Anne Alexander påpekar i en analys var höstens strejker inte bara större utan också mer välorganiserade än de tusentals oftast spontana fackliga aktioner som ägt rum de senaste åren. Flera av dem var nationella till sin omfattning, och kraven var så gott som alltid offensiva till sin karaktär: höjda löner, mer resurser till den offentliga vård- och utbildningssektorn, utrensning av korrupta chefer, med mera. Allt talar för att organiseringen kommer att fortsätta och att den fackliga rörelsen, som ännu befinner sig i sin linda, snart kan bli en verklig kraft för både fackliga rättigheter och mer genomgripande sociala reformer.
6. Den ekonomiska krisen: En faktor som ofta glöms bort trots att den kan visa sig bli helt avgörande för utvecklingen i Egypten är den akuta ekonomiska kris som landet står inför, och som inte enbart - tvärtemot vad som ofta påstås - kan skyllas på revolutionen. Före den globala finanskrisen hyllades Egypten under flera år för sin höga ekonomiska tillväxt, som till stor del var ett resultat av höga oljepriser och en spekulativ byggboom. När den globala recessionen slog till gick inte bara luften ur fastighetssektorn, utan även den helt centrala textilindustrin drabbades hårt. Att Egypten gått miste om stora turistintäkter det senaste året är bara ytterligare en spik i kistan.
Redan för ett år sedan varnade ekonomer för att Egyptens kapitalreserver var på väg att sina och att landet snart skulle stå inför akuta likviditetsproblem. Den dagen närmar sig nu med stormsteg, samtidigt som budgetunderskottet för 2011/2012 väntas stiga till närmare 11 procent av BNP. Det är alltså inte förvånande att regeringen nu inlett nya förhandlingar med IMF, bara ett halvår efter att man tackade nej till ett nödlån från valutafonden. Hur långt ett nödlån på 3 miljarder dollar från IMF räcker när budgetunderskottet väntas bli minst 25 miljarder dollar är dock oklart, och med den globala ekonomin på väg in i en djup recession är det en öppen fråga hur mycket västvärlden kommer vara villig att betala för Egyptens "stabilitet".
Det är med andra ord långtifrån ett drömläge som väntar Egyptens nya folkvalda regering. Å ena sidan har revolutionen skapat högst legitima förväntningar på konkreta förbättringar av vanliga egyptiers livssituation. Å andra sidan tycks utrymmet för positiva sociala reformer obefintligt – åtminstone för partier utan en tydlig agenda för omfördelning av resurser som lägger en stor del av kostnaderna för den ekonomiska krisen på de mest välbeställda. Att effektivisera skatteindrivningen, höja skatterna för de rikaste och minska de kostsamma bränslesubventionerna till den tunga industrin är åtgärder som har föreslagits, men de kräver alla att regeringen vågar utmana mäktiga kapitalister såväl som den övre medelklassen.
En rimlig gissning är att 2012 inte kommer att vara mindre konfliktfyllt än 2011. Tvärtom kan såväl den krisande ekonomin som arbetarrörelsens växande styrka bidra till att frågan om social rättvisa - revolutionens glömda krav - åter hamnar i centrum.
PS. Följ live-uppdateringar från protesterna i Kairo på årsdagen av revolutionen här.
* Muslimska Brödraskapet har utsett ledarna till det nya partiet Frihet och Rättvisa, men möter kritik inifrån rörelsen för att partiets ledare utnämns uppifrån snarare än väljs av medlemmarna.
* Mubaraks födelsedag den 4 maj firades på Tahrir med en specialbakad tårta av lera. Lagom till hans födelsedag har också tunnelbanestationen Mubarak på Ramsees Square bytt namn till al-Shuhada' – Martyrerna. (Ingen sa Mubarak tidigare heller, man sa bara Ramsees...).
* Tumult utbröt i en domstol i Kairo i tisdags (se videoklipp nedan) efter att 13 poliser som anklagades för att ha dödat demonstranter i Imbaba, ett av Kairos största informella bostadsområden med en stor andel fattiga, under revolutionen. Anhöriga till offren försökte attackera de åtalade poliserna och slog sönder en del av inredningen i rättssalen. (Zeinobia skriver mer här).
För den som ännu främst förknippar den egyptiska revolutionen med "sociala medier" och de fredliga, karnevalsliknande demonstrationerna på Tahrir-torget rekommenderar jag följande uppnyktrande filmklipp från Alexandria, som visar hur det i realiteten gick till när Mubaraks säkerhetsstyrkor tvingades bort från gatorna i stad efter stad den 28 januari, på "ilskans fredag." Från detta ögonblick var det uppenbart för de flesta att Mubaraks dagar vid makten var räknade, och jag är övertygad om att det var den vissheten som höll protesterna på Tahrir-torget vid liv och gjorde Mubaraks vägran att avgå så oerhört provocerande. I folkets ögon framstod han inte längre som en skräckinjagande diktator, utan som en envis dåre som desperat klamrade sig fast vid makten i strid mot allt förnuft.
Via Hossam al Hamalawy: Befrielsetorget attackerades efter midnatt av baltagiyya som bland annat kastade molotovcocktails mot de tältande demonstranterna, utan att militären ingrepp:
Samtidigt manar egyptiska oppositionsgrupper till en "miljonmarsch mot sekterism" på fredag, efter gårdagens sammandrabbningar mellan muslimer och kopter i Manshiet Nasr i östra Kairo.
* Dagens demonstration på internationella kvinnodagen samlade något hundratal kvinnor och män och angreps av nästan lika många ilskna motdemonstranter och baltagiyya enligt vittnen. Mer info inom kort...
* Hundratals studenter inledde igår en demonstration på Kairos Universitet med krav på att universitetets rektor ska avgå. Demonstrationen pågår ännu, och liknande protester äger rum på en rad andra universitet i landet.
* Sedan i måndags har också hundratals kopter – egyptiska kristna – demonstrerat utanför det statlig TV-huset i Kairo i protest mot raserandet av en kyrka i södra Kairo i lördags. Kyrkan ska ha attackerats efter ett gräl mellan två familjer om ett förhållande mellan en muslimsk flicka och en koptisk pojke. Exakt vad som hände förblir oklart, men på den här koptiska hemsidan finns ett filmklipp som visar hur kyrkan rivs ned – tillsammans med en lista med namn på personer som sägs ha varit inblandade. De inkluderar en lokal sheikh som nu ska ha förvandlat kyrkan till moské och en agent från säkerhetspolisen som anklagas för att ha uppviglat till attacken mot kyrkan. Spänningar mellan muslimer och kristna har länge existerat på många platser i Egypten och det är inte troligt att säkerhetspolisen ligger bakom varje våldsdåd, vilket en del egyptiska aktivister gärna vill intala sig. Men det är samtidigt uppenbart att den här typen av aktioner är ett av de sista vapen som medlemmar av den tidigare säkerhetsapparaten har kvar för att terrorisera och splittra befolkningen och sabotera revolutionen. (Den här artikeln nämner för övrigt en påstådd brittisk diplomatrapport som sägs anklaga den förre utrikesministern Habib el-Adly för att ha bildat en specialenhet med uppgift att utföra terrordåd under "falsk flagg"; rapporten ska ha läckts till Al-Arabiyya men jag har inte sett den refereras av andra medier vilket gör mig skeptisk).
* Den tidigare premiärministern Ahmed Shafiq, som utsågs av Mubarak i inledningsskedet av revolutionen men tvingades avgå i torsdags, anklagas nu för att ha stått i centrum för "kontrarevolutionen" (om det stämmer kan man fråga sig vad det säger om det styrande militärrådet som insisterade på att låta Shafiq sitta kvar på sin post in i det sista) och för att ligga bakom en plan att skapa kaos i landet. Ordern att bränna och förstöra dokument i säkerhetspolisens arkiv ska ha getts i samma stund som Shafiq avskedades, och rykten om vad som höll på att ske ledde i sin tur till att demonstranter stormade säkerhetspolisens högkvarter runt om i landet för att förhindra förstörelsen av bevismaterial. Filmklippet nedan visar hur en av säkerhetspolisens byggnader (oklart i vilken stad) brinner under lördagen.
* Artikel om olika planer på att bilda nya politiska partier i Egypten efter Mubarak.
Återigen, överhopad med jobb och hinner inte blogga, men vill varmt rekommendera det här inlägget av Issandr al-Amrani, som vanligt lysande om den egyptiska militärens roll. Mycket viktigt för den som vill förstå utvecklingen i Egypten, som tyvärr – men av förklarliga skäl – hamnat i skuggan av blodbadet i Libyen och protester på andra håll i region.
Ett vittnesmål från en av de demonstranter som greps av militärpolis på Befrielsetorget tidigare i veckan (via Mona Seif): "Early Wednesday 23rd of February they arrested 29 of us. Among them were 2 girls & a woman, they were taken to Egyptian Museum where their hand were tied behind their back, mobiles & money taken, blindfolded and transferred somewhere -later turns out it was military prosecutor unit in 'asher- They were put in a line and left to stand for hours in the sun. The blindfolds were removed. The group was beaten up, punches in chest & stomach. They were tasered - electric shock rods- in different part of their bodies, in addition sexual molestation of the girls. The group was released later that day."
Just nu: militärpolis och maskerade specialstyrkor har våldsamt skingrat demonstranter på Befrielsetorget i Kairo, där många stannat kvar efter dagens manifestation – en månad efter den egyptiska revolutionens början. Det rapporteras också att kravallpolis attackerat demonstranter i al-Mansoura med tårgas – första gången de centrala säkerhetsstyrkorna setts till i staden på flera veckor. Diktaturen lever.
Sitter med tunga deadlines - bokmanus och annat - och lär inte hinna blogga i helgen. Bara detta korta: aktivister som följer egyptiska småbönders och lantarbetares situation rapporterar att en del grupper av bönder som de senaste åren drivit borts från sin mark då 50- och 60-talets jordreformer gradvis vridits tillbaka nu inlett demonstrationer för att få tillbaka sin egendom. Småbönder och lantarbetare har länge hört till de mest nedtryckta samhällsgrupperna i Egypten, och de kommer utan tvekan ta chansen att organisera sig om revolutionen leder till ökad öppenhet. Men de riskerar också att möta brutalt motstånd, eftersom säkerhetsapparaten på landsbygden till skillnad från i städerna på många håll fortfarande tycks vara intakt och ofta är nära allierad (via korruption och släktband) med stora jordägare.
...och min artikel om den egyptiska militärens roll för Amnesty Press finns också den på nätet. Jag intervjuade statsvetaren Nael Shama två dagar efter Mubaraks fall. Han uttryckte då försiktig optimism angående militärens löften om demokrati, samtidigt som han varnade för att det finns "röda linjer" som en civil regering lär blir tvungen att hålla sig inom – inte minst fortsatt goda relationer till USA. Huruvida militären kommer att acceptera en demokratisk utveckling blir därmed, antar jag, en fråga om hur man definierar demokrati.
Min artikel i veckans Flamman om försöket att ena Egyptens vänster i ett nytt parti finns nu på nätet. Som framgår i intervjun med Elhab Eidarou har det alltså inte tagits något formellt beslut om att slå samman existerande organisationer och partier, även om många av deras medlemmar verkar står bakom det här initiativet.
* Militärjuntan har utsett en ny regering med representanter för de legaliserade oppositionspartierna Wafd och Tagammu, utöver flera Mubarak-lojalister, inklusive premiärministern Ahmed Shafik, den djupt impopulära utrikesministern Ahmed Aboul Gheit och justitieministern Mamdouh Marie som för några år år sedan spelade en viktig roll i att krossa den egyptiska domarkårens protester mot inskränkningar av deras rätt att övervaka val. Angående "oppositionspartierna" se Bahiedeen Hasans artikel i Al-Ahram Weekly som jag länkade till förut.
* Vad som såg ut som några hundra demonstranter samlades idag på Befrielsenstorg. Jag har sagt det förut: hur få demonstranterna än är så är den symboliska betydelsen av att den här typen av protester fortsätter omöjlig att överskatta. För bara några veckor sedan skulle den här demonstrationen ha krossats av säkerhetsstyrkorna inom 5 minuter. Så länge aktivister kan ge sig ut på gatorna utan att arresteras eller misshandlas förblir drömmen om verklig förändring i Egypten levande.
* Fackföreningsledaren Kamal Abu Eita, ordförande för det fristående URETA-facket som organiserar nästan 30 000 skattmasar utanför och i opposition mot den statskontrollerade fackliga federationen EFTU, ska enligt tidningen al-Dostor ha erbjudits jobbet som ny arbetsminister (som av tradition brukar gå till den tidigare EFTU-ordföranden). Enligt egen utsago tackade han nej – med motiveringen att den nuvarande regeringen stått emot revolutionen och att hans plats är "på gatan med revolutionärerna".
* 3 000 arbetare demonstrerade idag i 10 ramadan city, en av de särskilda ekonomiska frizoner som etablerats runt om Kairo och på andra platser i landet sedan 70-talet för att locka investeringar med skattelättnader och frånvaro av fackföreningar.
* En av flera facebook-sidor som manar till nya protester på Befrielsens torg med början på fredag tills den regering som tillsattes av Mubarak för tre veckor sedan avgår. Jag pratade med en aktivist igår som säger att folk börjar bli mer och mer frustrerade och att man medvetet valt tisdag – en vanlig arbetsdag – som protestdag för att undvika att det politiska budskapet drunknar i den karnevalsstämning som rådde på torget i fredagen.
* Muslimska brödraskapet säger att andra partier har rätt att nominera kopter (egyptiska kristna) och kvinnor till presidentposten, även om man själva tycker att det är "olämpligt." Kravet att presidenten måste vara en Muslimsk man har varit omstritt även inom rörelsen de senaste åren.
* Flera egyptiska kvinnoorganisationer kräver att Nationella kvinnorådet som grundades av presidentfrun Suzanne Mubarak ska upplösas och att revolutionen ska fortsätta.
* Bra samling artiklar om protesterna i Libyen på Africafocus.
* Laila Lalami skriver för The Nation om gårdagens reformprotester i Marocko och varför hon stöder 20 februari-rörelsen.
* Studentprotester i Damanhour för de statskontrollerade studentkårens upplösning och mot säkerhetstjänstens närvaro på Campus.
* Strejkledare från flera olika sektorer har utfärdat ett gemensamt uttalande med åtta krav. I korthet: höjning av den nationella minimilönen; rätt till fri facklig organisering; stärkt anställningstrygghet; nationalisering av privatiserade företag; avsked av korrupta chefer; förbättrad offentlig sjukvård; försvar av rätten till fredliga strejker och demonstrationer; upplösning av den statskontrollerade fackliga federationen.
* Öppen revolt inom vänsterpartiet Tagammu mot partiledaren Refaat al-Sayyed för hans stöd till Mubarak under 25 januari-protesterna.
* Mostafa Hussein har översatt ett vittnesmål från en av de demonstranter som sköts av polisen under demonstrationerna i Kairo den 28 januari.
* Bloggaren Zeinobia ger en sammanställer de föreslagna reformerna av konstitutionen och välkomnar dem som ett positivt första steg, och avfärdar de farhågor som väckts av att en av åtta ledamöter i den konstitutionella kommittén är medlem i Muslimska brödraskapet.
* En medlem av kommittén säger att den nya konstitutionen kommer att tillåta obereonde kandidater att ställa upp i presidentvalet.
* Wasat-partiet (Centerpartiet), som grundades av medlemmar av Muslimska brödraskapet på 90-talet, har fått sin partistatus godkänd av en administrativ domstol efter 15 års (1) väntan.
* AP porträtterar den socialistiska bloggaren och aktivisten Hossam el-Hamalawy, som menar att revolutionen måste fortsätta.
* Den egyptiska militärjuntan utfärdade igår kväll ett nytt uttalande där man beskriver strejker och olagliga demonstrationer som ett hot mot ekonomin och den nationella säkerheten, och anklagar "oansvariga element" för att ligga bakom dem. Fortsatta strejker kommer "inte tolereras" utan mötas med "lagliga medel".
* Wikileaks har publicerat en rapport från ett möte mellan amerikanska diplomater och Hussein Megawwer, ordförande för Egyptens statskontrollerade fackliga federation. Inga chockerande avslöjanden där precis, men lustigt att de nämner Mustafa Fouda, facklig aktivist i Mahalla el-Kubra som jag träffat flera gånger och skrivit om tidigare på blogen. Textilarbetarna i Mahalla är fortfarande i strejk och militären ska nu på morgonen ha lovat "positiva besked" angående kravet att företagsledningen ska avskedas.
* Google-marknadschefen Wael Ghonim fick inte tala på Befrielsetorget igår.
* En sammanställning av klipp från egyptisk TV där kända artister uttalar sitt stöd för Mubarak och fördömer massprotesternas. Tamer Hosni betraktar Mubarak som en "fader" och Amr Mostafa påstår sig ha gripit två utländska agenter! Karriärdödare.
* 25 januari-koalitionen, som samlar ungdomsgrupper från så gott som alla olika politiska riktningar, manar militären att upplösa den regering som tillsattas av Mubarak under hans sista veckor vid makten.
* Mattias Gardell skriver välbehövligt nyanserat om Muslimska Brödraskapet. (Hans jämförelse med Per Albin kan dock diskuteras och säger en del om Gardells syn på den svenska socialdemokratin. Vissa skulle nog hävda att den svenska socialdemokratin en gång faktiskt hade högre ambitioner än att bygga en kapitalism med mänskligt ansikte. Där socialdemokratin faktiskt växte fram som arbetarrörelsens reformistiska gren har Brödraskapets band till den organiserade arbetarklassen varit svaga på sin höjd och periodvis antagonistiska. Jag skriver mer om detta i min bok, Arvet efter Mubarak.)
* Bahiedin Hassen från Cairo Institute for Human Rights Studies skriver i Al-Ahram Weekly om behovet att montera ned det system som höll Mubarak vid makten. Han menar att säkerhetstjänsten måste upplösas och konstitutionen skrivas om från grunden, inte reformeras: "Under the current laws, the young political groups that led the 25 January Revolution against the wishes of the regime, and also against the wishes of the traditional opposition parties, are considered to be illegal. Meanwhile, those political parties that did not boycott last year's rigged elections and that refused to take part in the Day of Anger are considered legitimate. Most of Egypt's current opposition parties belong politically and structurally to Mubarakism, and they have nothing to do with the spirit, values and demands of the 25 January Revolution."
* Fortsatt brutalt våld i Libyen och Bahrain. Filmklippet nedan visar hur militären skjuter skarpt mot fredliga demontranter i Bahrain (VARNING OTÄCKA BILDER). Carl Bildt bloggar om våldet i förbigående: "Det talas nu om ett 50-tal döda i Libyen under gårdagen, även om mediarapporteringen därifrån är begränsad. Vi ser mer av de beklagliga konfrontationerna i Bahrain eftersom det ju är ett betydligt öppnare samhälle." (min kursiv). Han kunde även ha nämnt de svenska vapen (vår tids mest framgångsrika exportprodukt) som kan ha använts i massakrerna i Bahrain, som också är hemvist åt USA:s femte flotta och därmed skyddat från kritik när det gäller politisk öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter.
* Kritik mot militärens besked att hela konstitutionen inte ska skrivas om, bara sex artiklar.
* En mycket läsvärd profil av domaren Tariq al-Bishri som utsetts till ordförande för den panel som ska modifiera konstitutionen. Bishri beskrivs som en hård kritiker av Mubarak och brobyggare mellan den sekulära och islamistiska oppositionen.
* 20 000 arbetare på den statliga textilfabriken Misr Spinning and Weaving i Mahalla har gått ut i strejk, och kräver bland annat att företagets VD (som tidigare bedrivit hämndkampanjer mot fackliga ledare på fabriken) och flera andra chefer ska sparkas. De kräver också rätten att fritt välja sina fackliga representanter och att den nationella minimilönen ska höjas till 1 200 egyptiska pund.
Det här torde vara något unikt i historien: en grupp egyptiska ungdomsaktivister (inklusive den numera berömda google-marknadschefen Wael Ghonim) har idag bjudits in för att träffa två representanter från det militärråd som innehar den högsta politiska makten i Egypten – och passande nog lagt ut ett slags protokoll från mötet på facebook. Några av "mötets slutsatser" är:
* Militären försäkrar att man inte är ute efter att behålla makten och att en civil regering är den enda vägen framåt för Egypten.
* Militären hävdar att man vägrade gripa in med våld mot folket trots hårda påtryckningar (från Mubarak, får man förmoda – vittnen uppger dock att underbefäl på marken faktiskt fick order från arméledningen att gripa in mot demonstranterna på Befrielsetorget fredagen den 28 januari men vägrade; om det stämmer var det deras vägran snarare än arméledningens goda avsikter som avgjorde den följande utvecklingen).
* Det styrande armérådet har bara bildats för att försvara revolutionens legitima krav.
* Militären arbetar "skyndsamt" med att förändra den sittande regeringen, men tålamod är nödvändigt för att skydda landets intressen.
* Militären uppmanar folket att "vända blad" och arbeta med full kraft för att återta de förluster som den egyptiska ekonomin drabbats under de senaste veckorna.
* Alla som gjort sig skyldiga till korruption kommer att straffas (egyptiska medier har verkligen flödat över av rapporter om korruption inom den föregående regimen de senaste dagarna – men fortfarande tycks det vara tabu att anklaga personer inom militären...).
* En kommitté har bildats (oklart vilka som ingår i den) för att se över konstitutionen. En folkomröstning om förändringar av konstitutionen ska hållas inom två månader.
* Militären välkomnar möten med fler grupper av egyptiska ungdomar den närmaste tiden.
* Militären uppmanar alla egyptier att återvända till arbetet, investera pengar på börsen när den öppnar igen och uppmuntra turister att återvända till landet... (Man undrar: vad ska de arbetslösa eller de som inte har pengar över att investera göra?)
Den egyptiska ungdomsrörelsen är för tillfället minst sagt splittrad mellan de som litar på generalerna och de som menar att revolutionen måste fortsätta. Några intar en mellanposition och manar till fortsatta protester varje fredag tills revolutionens mål förverkligats. Om militären ska vinna över fler på sin sida tror jag att de ganska omgående måste byta ut alla NDP-figurer i regeringen till personer utan kopplingar till Mubaraks regim.
Den egyptiska militärledningen har just utfärdat sin femte kommuniké där man meddelar att konstitutionen upphävs, parlamentet upplöses och militärrådet får rätt att utfärda lagar. En kommitté ska tillsättas för att arbeta fram en ny konstitution som ska godkännas i en folkomröstning, samtidigt ska den nuvarande regeringen sitta kvar fram till valet i september. Ingenting sägs om ett hävande av undantagslagarna eller frigivande av kvarvarande politiska fångar. Fullt militärstyre råder tills vidare under ledning av arméchefen Mohammed Hussein Tantawi, som av amerikanska diplomater beskrivits som "Mubaraks pudel" – knappast ett steg i rätt riktning. Fortsättning följer...
Uppdatering: Det råder viss förvirring om vad frysandet konstitutionen egentligen innebär. Betyder det att Muslimska brödraskapet som varit förbjudet i årtionden nu är lagligt? Att också undantagslagarna är "hävda"? En av nackdelarna med militärstyre: man vet inte vilka lagar som gäller förrän generalernas agerande visar vad som är tillåtet eller ej...
Uppdatering: Med hänvisning till en källa inom armén rapporterar reuters nu att militärrådet väntas utfärda en skarp varning till de som försöker "sprida kaos" och ett förbud mot fackliga möten och strejker. Kan vara en plantering i syfte att skapa rädsla, men extremt illavarslande är det i alla fall.
Några korta kommentarer och länktips om utvecklingen i Egypten:
*Det styrande militärrådets besked igår att den nuvarande regeringen (som utsågs av Mubarak för två veckor sedan och består av före detta militärer samt personer från Mubaraks parti NDP) samt alla guvernörer (som också utsågs av Mubarak) ska sitta kvar tills vidare har inte mottagits väl bland landets demokratiaktivister. Om beslutet ligger fast bådar det verkligen inte gott för den framtida utvecklingen. Det minsta som måste ske för att löftet om fria val ska ha någon trovärdighet är att någon slags civil övergångsregering tillsätts som inte domineras av den förra regimens män, att alla politiska fångar friges och att undantagslagarna genast hävs. Det är uppenbart att slaget är långtifrån vunnet.
*Mindre sammanstötningar ägde rum mellan militärpolis och demonstranter på Befrielsetorget när armén i morse gick in för att köra iväg de sista demonstranterna och riva deras tält. Tusentals fler rapporteras nu ha begett sig till platsen som svar på maningar att försvara torget.
*Hani Shukrallah skriver för Al-Ahram om vad som måste göras för att säkra en demokratisk utveckling och varnar för att en överdriven rädsla för att Egypten är på väg mot militärstyre kan leda till "kamp mot väderkvarnar". Jag tror att han underskattar militärledningens intresse av att motverka en verklig demokratisk utveckling (inte minst på grund av de enorma ekonomiska intressen man byggt upp under 60 år av militärstyre), men kanske har han samtidigt en poäng: det viktiga just nu är inte symboliska konfrontationer med militären på Befrielsetorget utan att bygga vidare på den organisering av demokratiska och progressiva krafter som pågår runt om i landet, inte minst den fria fackföreningsrörelsen.
*Strejkvågen fortsättar med växande kraft runt om i landet. Enligt Al Jazeera pågår nu minst 35 arbetarprotester runt om i landet. Igår lamslogs t.ex. busstrafiken i Alexandria efter att tusentals chaufförer gick ut i strejk för bättre villkor och strejkerna fortsätter också i Suez. Hur länge kommer militären att tolerera sådana aktioner?
*Hundratals poliser demonstrerar idag i Ismailiyya i protest mot att de tvingades använda våld mot demonstranter och mot korruption bland högre befäl. Det rapporteras om liknande protester även i Kairostadsdelen Dokki och utanför inrikesministeriet, där armén ska ha skjutit varningsskott i luften för att skringa demonstrerande poliser.
*Militärledningens löfte att man ska "respektera alla internationella avtal" (inte minst fredsavtalet med Israel) har mottagits lite olika. Det har naturligtvis välkomnats av Israels regering, men kritiska röster inom Egypten tolkar det som en signal om att militären tänker garantera att den tidigare utrikespolitiska linjen ligger fast – inte minst fortsatt medverkan i Israels blockad av Gaza – vilket naturligtvis är oförenligt med en genuint demokratisk utveckling.
*Hossam al-Hamalawy har en fantastisk samling bilder och filmklipp från de senaste veckorna på sin blogg.
*Los Angeles Times rapporterar om sjunkande stöd för den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei. Själv misstänker jag att det snarare handlar om att utländska medier som kraftigt överdrev stödet för ElBaradei före revolutionen nu börjar anpassa sin rapportering till verkligheten.
*Hosni Mubarak ska ha ägnat sina sista veckor vid makten åt att säkra sin förmögenhet, som uppsakttas uppgå till mellan 3 och 40 miljarder dollar. Channel 4 News försöker i sin tur pussla ihop vad som egentligen hände bakom kulisserna det sista dygnet innan Mubaraks avsked. De exakta detaljerna lär förbli för evigt omtvistade eftersom alla inblandade har ett intresse av att framhäva sin egen roll och några opartiska ögonvittnen knappast finns.
*Den inflytelserike egyptiske islamiske tänkaren Youssef el-Qaradawi, som lever i exil i Qatar och har nära band till Muslimska Brödraskapet, säger i en intervju med Al Jazeera att "frihet är viktigare är att inrätta islamisk lag."
