Generalstrejk?

Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin...  och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)

Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.

Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.

Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.

Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.

Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.

Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.