Generalstrejk?

Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin...  och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)

Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.

Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.

Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.

Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.

Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.

Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.

Brödraskapet vs. proteströrelsen

Sedan Egyptens nyvalda parlamentet öppnades för drygt en vecka sedan har den här dagen varit mer eller mindre oundviklig. Så länge Muslimska Brödraskapet formellt var en oppositionsrörelse eller bedrev valrörelse var det en logisk (om än feg) strategi att ställa sig vid sidan av kampen mot militärstyret och inta en tvetydig inställning till de våldsamma sammandrabbningar som skakat Egypten de senaste månaderna. Men för ett parti som etablerat sig som landets ledande parlamentariska kraft är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och det har mycket snabbt visat sig vilken sida Brödraskapets ledning valt att ställa sig på. Dagens konfrontation, där ungdomar från Brödraskapet försökte stoppa en protestmarsch till parlamentet, är den allvarligaste hittills mellan islamisterna och proteströrelsen - men troligen inte den sista.

Det är svårt att få en klar bild av händelserna på marken i det här skedet (flera svenska journalister och aktivister rapporterar dock från Kairo just nu - följ t.ex. Helena Hägglund på twitter för uppdateringar), men några korta kommentarer kan vara på sin plats:

För det första är det värt att notera att dagens demonstration inte riktade sig mot det nyvalda parlamentet, utan mot militärstyret. En bred koalition av politiska partier och organisationer har ställt sig bakom en lista med krav som fokuserar på en snabbare övergång till civilt styre. De vill bland annat att det nyvalda parlamentet ska bilda en kommitté (bland sina egna medlemmar) för att hantera det kommande presidentvalet (som de också vill hålla redan april) och en undersökningskommission för att ställa de ansvariga för det senaste årets våld mot demonstranter till svars - oavsett om de är poliser eller militärer och hur högt upp i hierarkin de befinner sig.

Detta är viktigt att komma ihåg eftersom Brödraskapet gärna vill utmåla gatuprotesterna som utslag av "förlorarnas missnöje" och provokationer från sekularister och ateister som inte accepterar valresultatet. Det är en minst sagt problematisk tolkning eftersom åtminstone delar av den spretiga proteströrelsen tvärtom vill påskynda överlämnandet av makten från militären till det valda parlamentet och andra civila institutioner. Koalitionen bakom dagens demonstration inkluderar dessutom även islamistiska partier som brutit sig ut ur Brödraskapet, som al-Wasat och Tayyar al-Masry. (Den här artikeln av en avhoppad medlem av Brödraskapet ger en inblick i hur många av rörelsens unga dissidenter tänker idag).

Att Brödraskapet motsätter sig en demonstration vars krav till synes skulle ge parlamentet - som de själva dominerar - mer makt på militärens bekostnad kan bero på flera saker - t.ex. en underförstådd uppgörelse med Mubaraks generaler om att dela makten (vilket många inom vänstern misstänker) eller en genuin rädsla för att konfrontera militären (den mer "välvilliga" tolkningen av Brödraskapets agerande). Det kan också vara så att Brödraskapet fruktar att den ledande presidentkandidaten (Amr Moussa) inte kommer att gå i islamisternas ledband. Med tanke på att den valde presidenten, oavsett vem det blir, kan bli en stark motvikt mot parlamentet är det fullständigt rationellt för Brödraskapet att motsätta sig krav på att tidigarelägga presidentvalet.

En sak står i alla fall klart efter den senaste veckans upprepade konfrontationer mellan Brödraskapet och demonstranter på Tahrirtorget och andra platser i Egypten: uppenbarligen anser Brödraskapets ledare tiden mogen att gradvis börja utmana revolutionärerna på gator och torg. Att den kampen skulle avgöras lika otvetydigt till deras fördel som kampen om valurnorna är dock långtifrån givet, inte minst eftersom konfrontationer av det slag som inträffade idag riskerar att ytterligare öka spänningarna inom rörelsen. Samtidigt råder ingen tvekan om att generalerna i SCAF gnuggar händerna bakom kulisserna när olika politiska fraktioner nu drabbar samman på Kairos gator medan kravallpolis och soldater lojt står och tittar på. Fortsättning följer.