Med tanke på att den politiska scenen i Egypten annars helt domineras av NDP (i dagsläget en toppstyrd allians av affärsmän och en front för militärregimen snarare än ett verkligt politiskt parti) och det konservativa Muslimska Brödraskapet kanske en och annan blir förvånad att det överhuvudtaget finns de som kallar sig socialister i dagens Egypten. Men som jag skrivit om tidigare är de i själva verket en växande (men fortfarande liten) skara.
Men vilka är dom? Till att börja med är "vänster" ett begrepp som används väldigt brett i Egypten. Det inkluderar egentligen alla "till vänster" om den nuvarande regimen - såväl arabiska nationalister eller Nasserister som socialdemokrater och revolutionära socialister. Men medan den arabiska nationalismen står lågt i kurs idag (det är, grovt förenklat, egyptisk nationalism eller pan-islamism som gäller) är det uttalade socialister som återigen tagit initiativet till att formulera ett alternativ på vänsterkanten.
Den organisatoriska kärnan i denna nya våg är de "Revolutionära Socialisterna," en delvis underjordisk rörelse (i den mån det går att undanhålla säkerhetspolisen något i Egypten) som ideologiskt sett beskriver sig som trotskister. Det hänger i sin tur delvis ihop med en kritik av den historiska vänstern i Egypten för att ha gått i Moskvas ledband och därför begått en rad förödande politiska misstag (inte minst när ledarskapet i flera av landets kommunistiska rörelser - i flera fall mot majoriteten av anhängarnas vilja - accepterade FN-resolutionen som delade det Palestinska mandatet i en judisk och en arabisk del).
Samtidigt finns det en bredare rörelse av studenter, fackliga aktivister på basnivå, människorättsadvokater, journalister med flera som betraktar sig som socialister utan att bekänna sig till någon specifik ideologisk inriktning eller vara särskilt revolutionära (bortsett från att få anser att den nuvarande regimen kommer att falla fredligt eller reformeras inifrån). Många är snarare anhängare av ett löst definierat jämlikhetsideal, stärkt offentlig välfärd, stopp för privatiseringar, stärkta fackliga rättigheter, och andra klassiska vänsterståndpunkter.
Efter att länge ha betraktats som ett skällsord, bland annat på grund av det hårda förtrycket under Nassers "arabiska socialism" men kanske ännu mer på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan, har det åter blivit möjligt att tala om "socialism" som en vision för ett annat samhälle och ett alternativ till både de senaste decenniernas marknadsreformer och islamisternas samhällsvision.
Att till och med den liberala presidentkandidaten Ayman Nour säger sig vara inspirerad av "tredje vägens socialdemokrati" såväl som den skandinaviska välfärdsstaten får väl ses som ett tecken på att den renläriga nyliberalismen tappar mark på grund av de snabbt växande klyftorna i landet. Och Brödraskapets interna kris beror kanske inte bara på yttre tryck i form av hård repression från statens sidan, utan har kanske delvis att göra med att samtidigt som rörelsen på ett sätt varit extremt framgångsrik - dess konservativa idéer har enligt de flesta bedömmare varit på stadig frammarsch i Egypten de senaste decennierna - har detta inte medfört någon lindring av landets sociala problem.
Den egyptiska vänsterns största problem - bortsett från repressionen som kraftigt begränsar all meningsfull politisk verksamhet - är det stora avståndet mellan städernas intellektuella och de som man i första hand vill nå ut till. Det avståndet är på många sätt lika stort idag som i början av förra seklet. Bland egyptiska industriarbetare och fackliga aktivister finns också en stark motvilja mot all inblandning av politiska rörelser. Den grundar sig delvis i cynism över de tidigare existerande partiernas korruption, men har också sina rötter i 20- och 30-talets antikoloniala kamp. Då sökte den nationalistiska rörelsens ledare arbetarnas stöd när de var i opposition, men svek alla löften om sociala reformer så fort de fick makten. Även om ingen talar väl om den sittande regimen finns det därför en stor skepticism bland fackliga aktivister och arbetare mot uttalat politiska kampanjer - de vill inte låta sig utnyttjas i ett "regimskifte" som bara leder till att någon annan grupp tar makten.
No comments:
Post a Comment