Sedan den egyptiska revolutionen bröt ut har en ansenlig del av mediebevakningen handlat om Muslimska brödraskapet. Som motvikt till den värsta alarmismen vill jag varmt rekommendera den här artikeln av Christoper Anzalone, där han krossar några av myterna kring rörelsen – inte minst den vanliga uppfattningen att den skulle ha "inspirerat al-Qaida" (vilket är ungefär som att säga att Röda arméfraktionen inspirerats av socialdemokratin).
En sak som många förbiser är att det alltid funnits en stark strömning inom Brödraskapet som motsätter sig alla försök att söka politiskt inflytande eller omvandla den islamistiska rörelsen till ett vanligt politiskt parti, och istället vill istället fokusera på att förändra samhället "underifrån" genom välgörenhets– och propagandaarbete. Och enligt många bedömare är det just denna trend som växt sig starkare de senaste åren, delvis som en följd av regimens repression. Rörelsens nyutnämnde högste ledare Mohammed Badie har t.ex. beskrivits som en konservativ "byråkrat" från djupet av rörelsens organisatoriska maskineri. Han och många med honom är troligen mer intresserade av att slå vakt om organisationens intressen (det handlar ju om ett enormt nätverk av kliniker, skolor, välgörenhetsorganisationer, o.s.v. som faktiskt sysselsätter en hel del personer) än av att kämpa för någon radikal förändring av samhället.
Sedan revolutionen bröt ut har Brödraskapets krav hela tiden varit betydligt försiktigare än demonstranternas. Det var t.ex. inte förrän efter den blodiga fredagen den 28 januari som Brödraskapet (för första gången någonsin) krävde president Mubaraks avgång. Nu talar man om reformer av konstitutionen och valsystemet men knappast om ett totalt brott med det förflutna. När regimen bjuder in Brödraskapet (och vissa utvalda oppositionspartier) till förhandlingar måste det därför ses som ett klassiskt försök att splittra rörelsen genom att kooptera dess reformistiska gren. Vad de aktivister jag talat med de senaste dagarna fruktar mest är inte heller att Brödraskapet ska "kapa revolutionen" och förvandla Egypten till ett nytt Iran – utan att man ska svika den folkliga rörelsen och göra upp med regimen om en kompromiss som lämnar det gamla systemet mer eller mindre intakt, i utbyte mot att Brödraskapet får ökat utrymme att verka i samhället. Den oron finns inte bara hos sekulära aktivister – även unga anhängare av Brödraskapet har uttryckt frustration över ledarskapets beslut att förhandla med regimen (som snabbt övergavs, kanske under tryck från gräsrötterna).
Man ska inte heller glömma att hur populärt det än är bland kommentatorer i väst att använda Brödraskapet som en slags "boogeyman" för att legitimera fortsatt stöd till Mubarak så är det inte bara Brödraskapet som USA har problem med. Det är inte bara radikala islamister som ogillar Israels politik mot palestinierna, Mubaraks stöd till USA:s krig i regionen eller Egyptens medverkan i blockaden av Gaza – det är en stor majoritet av det egyptiska folket. USA har dessutom en lång och väl dokumenterad tradition av att stödja konservativa och reaktionära krafter så fort vitala intressen står på spel. Om den egyptiska militären visar sig oförmögen att säkra den "ordnade övergång" som Washington efterlyst så kommer man vända sig till Brödraskapet i förhoppningen att nå samma mål.
När proteströrelsen undan för undan tycks radikaliseras och de vilda strejkerna sprider sig som en präriebrand (nu manar även fackliga ledare på det statliga bussbolaget till strejk med start imorgon) ökar trycket på såväl regimen som Muslimska Brödraskapet att nå en överenskommelse. Många ledande personer inom Brödraskapet är själva företagare, storbönder eller fabriksägare och vill inte se revolutionen utvecklas till någon slags klasskamp. Här kan rörelsens ideologiska mångfald och motsägelsefulla klassammansättning bli en stor osäkerhetsfaktor: precis som generalerna inte kan lita på att fotsoldater och befäl skulle lyda en order att använda våld mot demonstranterna kan Brödraskapets ledning inte lita på att de unga gräsrötterna skulle stödja en kompromiss med regimen (och även om de skule göra de utgör de bara en liten del av den bredare rörelsen, vars frånvaro från gatorna idag knappast skulle vara avgörande).
No comments:
Post a Comment