Showing posts with label revolution. Show all posts
Showing posts with label revolution. Show all posts

Tuesday, February 14, 2012

Länkar, 6-12 februari 2012


Posted from Diigo.

Monday, January 30, 2012

Länkar, 23-29 januari 2012


Wednesday, January 25, 2012

Egyptens revolution - ett år senare



Det är svårt att förstå att ett helt år har förflutit sedan det historiska ögonblick då det egyptiska folket - inspirerade av revolutionen i Tunisien - gick ut på gatorna för att kräva ett slut på förtryck och orättvisor. I backspegeln framstår de månader som passerat som ett kaotiskt kollage av brutalt våld och cyniska politiska intriger, varvat med idealism och hjältemod för ett helt århundrade.

Under hela denna period har det varit förvånansvärt tyst om Egypten i svenska medier, med undantag för de sporadiska våldsamheter som blossade upp under året: kyrkor som brändes, demonstrationer som attackerades av militären, ambassader som stormades. Utvecklingen i arabvärldens största land hamnade snabbt i skuggan av kriget i Libyen, den allt våldsammare utvecklingen i Syrien och fortsatta revolter i andra delar av regionen - för att inte tala om de olika Juholt-affärerna här hemma. Först mot slutet av året hamnade landet i fokus igen, när nya massprotester på Tahrir möttes av brutalt våld och parlamentsvalet gav islamistiska partier en överväldigande majoritet.

Den eufori som uppstod kring det 18 dagar långa upproret mot Mubarak har på många håll förvandlats till pessimism. De unga interneraktivister som tidigare lyftes fram som revolutionens hjältar framställs nu som dess stora förlorare. En del har redan dragit slutsatsen att den arabiska våren är över. Och det är nog sant - om man med "den arabiska våren" syftar på västerlandets föreställningar om de arabiska revolterna, snarare än den komplexa verklighet som de utspelar sig i. Att försöka fånga en motsägelsefull historisk process med begrepp som "den arabiska våren" kan vara effektivt i propagandasyfte eller för medier i behov av en enkel och slagkraftig dramaturgi, men det hjälper oss knappast att förstå det som händer - tvärtom har uttrycket förmodligen bidragit till att skapa orealistiska förväntningar. Romantiska föreställningar om en fredlig "facebook-revolution" har inte heller underlättat förståelsen av en kamp som förs "i verkligheten" snarare än i cyberspace och i många krävt blodiga uppoffringar.

Att spekulera om framtiden är alltid riskabelt men något kan sägas om några av de aktörer och faktorer som kan påverka den:


1. Militären: Sedan Mubaraks fall och framförallt de senaste månaderna har militärrådet SCAF tydligt demonstrerat sin vilja att behålla en dominerande roll i det egyptiska samhället. (Ett av otaliga exempel var den bizarra presskonferens som en representant för militärrådet höll med nio utvalda utländska journalister efter den första omgången av valet, där han uttryckligen förklarade att parlamentet "inte representerar det egyptiska samhället.") Militärrådets maktambitioner handlar knappast om att försvara sekularismen, och det är lika missvisande att hävda att de bara är ute efter att skydda sina personliga privilegier men inte kommer att lägga sig i politiken i övrigt. För en militärmakt som finansieras till 20-25 procent av USA är det naturligtvis oerhört viktigt att bevara det "strategiska partnerskapet" med väst. Oavsett vem som sitter vid makten kommer generalerna därför vilja ha sista ordet om Egyptens utrikes- och säkerhetspolitik - vilket naturligtvis inte är förenligt med verklig demokrati i någon form.

Det har rapporterats en hel del om ett växande missnöje mot SCAF inom armén, i synnerhet efter att flera lägre officerare officerare öppet anslöt sig till demonstranterna på Tahrirtorget i november (en av dem intervjuas i klippet nedan). Att detta är en oerhört känslig fråga bekräftades när hela upplagan av den nystartade tidningen Egypt Independent stoppades på grund av en artikel av statsvetaren Robert Springborg, som spekulerade i att SCAF kan försöka göra sig av med Tantawi för att skydda sin egen ställning.



Vittnen uppger att officerare inom armén fått stora bonusar varje gång det varit protester, och rädsla för internt motstånd har säkert bidragit till militärrådet den senaste tiden framstått som vacklande och osäkert. När man skickade de centrala säkerhetsstyrkorna mot demonstranterna på Tahrir den 20 november - istället för militärpolis och soldater - var det kanske delvis av hänsyn till arméns rykte (man vill undvika brutala videoklipp som det här, som inom ett par dagar setts av 2 miljoner), men lika viktigt är förmodligen rädsla för vad de upprepade sammandrabbningarna med demonstranter ska göra med truppernas moral. Att förlita sig på det oreformerade och hatade inrikesministeriets - som naturligtvis handskades med demonstranterna med exakt samma metoder som under Mubaraks tid - är dock även det politiskt kostsamt för SCAF, eftersom det förstärker intrycket av kontinuitet mellan dem och Mubaraks regim.

Det stora problemet för SCAF har varit att militären saknat en politisk arm att styra landet med, och som kan bära ansvaret för såväl sociala och ekonomiska problem som säkerhetsstyrkornas våld. Det forna maktpartiet NDP har ätits upp av korruption och slagits i spillror av revolutionen. Medlemmar av NDP har visserligen ställt upp i valet, men de har inte lyckats samla sig till någon verklig motoffensiv mot revolutionen - den leds istället av militären. De övergångsregeringar som SCAF utnämnt har varit utan makt och saknat folkets förtroende, och detsamma gäller det "vägledande råd" som militären utsåg efter revolten i november.

Att förklara militärens agerande som ett resultat av "misstag" eller "inkompetens" duger inte – grundproblemet är att det går emot generalernas grundläggande intressen att släppa kontrollen över den kritiska övergångsperioden. Militärens mål är knappast att förhindra en övergång till civilt styre, utan att upprätta ett civilt styre inom de ramar som man själva sätter upp, där militären behåller ett avgörande inflytande över inte minst försvars- och säkerhetspolitiken. Som många bedömare redan påpekat är Pakistan en betydligt mer realistisk (och skrämmande) "modell" för Egypten än Turkiet.


2. Muslimska brödraskapet: Det islamistiska Frihets- och rättvisepartiet, FJP, tycks befinna sig i ett drömläge efter valet. Man har inte bara blivit största parti med nästan hälften av platserna i parlamentet, utan har också etablerat sig som politikens vågmästarre i ordets sanna betydelse: ett mittenparti som regerar i minoritet och får igenom sin politik genom att balansera än till höger, än till vänster. Genom att hota att istället göra upp med det salafistiska Nour-partiet kan FJP tvinga fram större eftergifter av det liberala blocket, och vice versa. Även om Brödraskapet sannolikt kommer att försöka bilda en bred koalition i parlamentet för att inte ensamt bära regeringsansvaret så kommer FJP därför ha sista ordet om den förda politiken.

Men i ett större perspektiv är FJP:s position knappast enkel. För en rörelse som verkat alltid verkat i opposition kan det inte vara helt lätt att ta steget till makten och plötsligt behöva ta ansvar för sina handlingar. FJP har dessutom all anledning att frukta att det nya parlamentet ska förvandlas till militärrådets slagpåse – en maktlös institution vars främsta uppgift är att ta skulden för landets problem. För Brödraskapet kan det därför vara frestande att inledningsvis snarare spela rollen av parlamentarisk opposition till militärrådet SCAF. Redan efter den första valomgången skärptes retoriken mot militären skärpts: Rörelsens företrädare har bland annat sagt att ett slut på militärstyret kommer att vara parlamentets högsta prioritet, krävt rätten att utse den nya regeringen, och dödförklarat det så kallade Selmi-dokumentet vars supra-konstitutionella principer skulle ha ställt militären utanför civil kontroll.

Delvis bör sådana uttalanden ses som en del av den ännu pågående valrörelsen, där FJP känner konkurrensen från salafisterna och vill kompensera för att man bojkottade massprotesterna mot SCAF som föregick valet. Men de kan också ses som ett uttryck för en underliggande spänning mellan Brödraskapet och militären, som troligen kommer att få ökad betydelse efter parlamentsvalet. Det har visserligen spekulerats en hel del om en hemlig uppgörelse mellan SCAF och Brödraskapet efter Mubaraks fall, men om en sådan verkligen har existerat så bygger den med största sannolikhet på kortsiktiga och tillfälligt sammanfallande intressen, snarare än en delad plan för det framtida Egypten.

Det är viktigt att påpeka att motsättningarna mellan militären och Brödraskapet inte först och främst har med ideologi att göra. Trots Nasser-regimens sekulära framtoning på 50- och 60-talet har militären i Egypten aldrig varit en bastion för sekularism, vilket inte minst Sadats allians med fundamentalistiska krafter på 70-talet visar. Generalerna fruktar Brödraskapet för att de är den enda politiska rörelse i Egypten med tyngd nog att på sikt pressa tillbaka militärens makt (vilket troligen också varit ett viktigt skäl för många egyptier att rösta på FJP). Brödraskapets ledare har i sin tur goda skäl att inte lita på generalerna. Erfarenheten från 1952-1954, då islamisterna först hjälpte Nasser att konsolidera sin makt för att därefter utsättas för brutal repression och nästan utplånas av militärregimen, har utan tvekan satt sina spår i rörelsens kollektiva minne.

Det finns också en ekonomisk rivalitet mellan militären, som kärnan i det kvarvarande statskapitalistiska byråkratiska maskineriet, och den privata företagarsektorn som många av Brödraskapets ledare kommer ifrån. Ur SCAF:s synvinkel vore det mest önskvärda att Brödraskapet accepterar att spela en underordnad roll, där rörelsens klientelistiska nätverk gradvis växer ihop med staten och dess politiska gren FJP monopoliserar makten och stänger ute radikala utmanare - på samma sätt som det forna maktpartiet NDP - utan att hota militärens dominans eller i grunden förändra Egyptens relationer med USA. Problemet med det scenariot är att Brödraskapet till skillnad från NDP är en verklig massrörelse, vars mellanskikt och gräsrötter i många fall har helt andra intressen än ledarskapet. Redan innan valet hade tusentals ungdomar och flera framträdande "reformister" lämnat rörelsen, och interna kritiker fortsätter att göra sina röster hörda. Om ledarskapet fortsätter att spela under täcket med militärerna efter valet riskarar de att fortsätter förlora anhängare i snabb takt – både till höger och vänster. (Det överraskande bakslaget för Brödraskapet i valen till läkarsyndikatet i oktober var ett tecken på att rörelsens grepp om grupper där man traditionellt anses ha haft ett starkt stöd kan vara på vägg att försvagas).


3. Salafisterna: De stora framgångarna ultrakonservativa Hizb el-Nour ("Ljusets parti"), som väntas få drygt 20 procent av rösterna i parlamentsvalet, har sänt chockvågor genom den sekulära eliten i Egypten. Hur förvånad man egentligen bör vara över salafisternas framgångar kan debatteras, men det är mer intressant att försöka förstå vad de egentligen betyder.

En vanlig uppfattning är att Mubarak-regimen uppmuntrade salafisterna som motvikt mot Brödraskapet, på grund av deras i grunden opolitiska eller rentav anti-politiska ideologi och/eller att den salafistiska rörelsen är en i grunden Saudiarabisk företeelse som importerats till Egypten med hjälp av generösa bidrag från rika oljesheikher. Och det stämmer visserligen att regimen på senare år gav den salafistiska ideologin ökat utrymme genom att utfärda licenser till salafistiska TV-kanaler, som ofta finansierades av investerare från gulfstaterna - men det räcker knappast som förklaring till varför dessa TV-kanaler blev så populära eller varför salafisterna lyckats organisera sina anhängare så snabbt efter Mubaraks fall.

Till viss del är Salafisterna framgångar en följd av Muslimska brödraskapets (och de sekulära partiernas) begränsningar. En viktig sådan är rörelsens beredskap att delta i det politiska spelet under Mubarak-regimen. Att Brödraskapet tappade mark till salafisterna efter parlamentsvalet 2005, då man vann 88 mandat, beror nog inte bara på att regimen såg de senare som en välkommen motvikt till den politiska oppositionen utan också på att Brödraskapet i mångas ögon sålde ut sig till något som allmänt uppfattades som ett cyniskt skådespel. Och trots att salafisterna på många sätt uppmuntrades av regimen så innebar deras konsekventa vägran att delta i politiken före revolutionen (ibland med hänvisning till att islam skulle föreskriva lojalitet mot härskaren, ibland med argumentet att det vore meninglöst att försöka reformera den genom parlamentariskt deltagande) att de idag framstår som en rörelse som är helt obefläckad av Mubarak-erans korruption.

En annan av Brödraskapets begränsningar har att göra med rörelsens sociala bas. Visserligen arbetar man ofta med välgörenhetsarbete i fattiga områden, men rörelsens aktivister kommer främst från den utbildade men "deklasserade" medelklassen, och den viktigaste rekryteringen har alltid skett på universiteten. Rörelsens ledare kommer dessutom ofta från välmående samhällsskikt - de driver privata kliker, äger fabriker, jordbruk eller andra företag. Många fattiga egyptier betraktar därför Brödraskapet med misstänksamhet och anklagar dem för att använda religiös retorik och välgörenhet för politiska syften eller personlig vinning. I kontrast mot Brödraskapets kostymklädda ledare framstår kanske salafistiska predikanter med en puritansk framtoning (som långtifrån alltid avspeglar deras verkliga ekonomiska ställning) som mer trovärdiga representanter för de fattigas intressen.

En vanlig missuppfattning är att salafisterna inte pratar om politik eller sociala frågor som fattigdom och korruption, utan bara om privatmoral. Det är en sanning med modifikation. Problemet är inte att salafisterna inte pratar om verkliga samhällsproblem (det gör de) utan att de ser individuellt moraliskt förfall och de muslimska folkens avvikelse från det sanna islam som roten till allt ont. Att en sådan tolkning skulle kunna vinna gehör bland de fattiga massorna kan tyckas kontraintuitivt, men i själva verket är det kanske den salafistiska rörelsens största fördel i förhållande till Muslimska brödraskapet. Där traditionella politiker (sekulära eller islamistiska) ber om folkets förtroende för att genomföra reformer uppifrån uppmanar salafisterna var och en att börja med sig själv. Istället för lita på oss är deras budskap att det är upp till dig - en tanke vars mobiliserande kraft inte bör underskattas i ett läge då en majoritet av befolkningen betraktar hela den politiska klassen som korrupt och isolerad från den verklighet som flertalet lever i (tänk på att varannan egyptier inte ens deltog i det historiska parlamentvalet).

Den salafistiska ideologin, som sätter individens uppförande och utseende (ett långt skägg och klädsel inspirerad av den som bars på profetens tid anses påminna den troende om religionens förpliktelser) i centrum, kan utan tvekan också vara en källa till styrka för övertygade anhängare, som kan känna sig överlägsna chefer och andra personer i maktställning som kanske har en utbildning från ett "västerländskt" elituniversitet och tjänar tjugo gånger mer men inte bär skägg och både röker och dricker och låter sina fruar gå runt i "oislamsk" klädsel.

I förlängningen kan en sådan ideologi naturligtvis vara livsfarlig, i synnerhet som en utbredd föreställning i radikala salafistiska kretsar är att samhället styrs av en konspiration av sekularister och "frimurare" vars syfte är att utplåna Islam. Vilket för övrigt ger en ledtråd till den kanske viktigaste faktorn bakom den salafistiska lärans frammarsch - inte bara i Egypten utan i arabvärlden som helhet - de senaste tio åren: USA:s katastrofala "krig mot terrorismen", som under tio års tid skapat en utmärkt grogrund för budskapet att den muslimska världen befinner sig under attack och alla dess problem beror på förödande inflytande från det sekulära väst.


4. Liberalerna: Ett återkommande mantra bland egyptiska liberaler efter revolutionen har varit att de förhindrades att organisera sig under Mubarak samtidigt som islamistiska krafter tolererades, eftersom de behövdes som en slags "boogeyman" att skrämma både den egna befolkningen och regimens västerländska allierade med. Detta förhållande har gett islamisterna ett organisatoriskt försprång och en "orättvis fördel" i parlamentsvalet, som enligt vissa liberaler därför borde ha skjutits upp eller hållits först efter att en ny konstitution skrivits som garanterar statens "sekulära natur".

Problemet med det här synsättet är att stora delar av den liberala eliten i Egypten aldrig visade någon verklig vilja att organisera sig till en seriös opposition under Mubarak. Många var ganska nöjda med att skörda frukterna av privatiseringar och avregleringar, även när de förfasade sig över säkerhetsapparatens övertramp eller den utbredda korruptionen. Hotet från islamisterna gav inte bara Mubarak utan också den övre medelklassen en bekväm anledning att inte ifrågätta status quo. Ett fåtal övertygade liberaler, t.ex. advokaten Ayman Nour som ställde upp i presidentvalet 2005 och fängslades i fyra år, försökte utmana regimen – men stödet från de samhällsklasser som de försökte representera uteblev.

Det är värt att notera att många liberaler med en historia av opposition mot Mubarak valt att inte ingå i den sekulära alliansen al-kotla al-masriyya, som domineras av det liberala partiet al-masriyeen al-ahrar ("De fria egyptierna") och varit islamisternas primära utmanare i parlamentsvalet. Ayman Nours parti al-ghad ("morgondagen") har t.ex. istället ingått i Demokratiska alliansen, en valallians som domineras av Muslimska brödraskapet men också inkluderar en minoritet av liberaler och arabnationalister. Ayman Nours ex-fru Gamila Ismail har i sin tur kandiderat för alliansen al-thawra mustamira ("Revolutionen fortsätter"), som domineras av Socialistiska Folkalliansen men också inkluderar vänsterliberaler och unga utbrytare ur Muslimska brödraskapet. Partierna i al-thawra mustamira ingick från början i al-kotla men bröt sig ur alliansen med hänvisning till att de andra partierna accepterade medlemmar av NDP och till och med lät dem ställa upp som kandidater på sina listor.

Att det största av de liberala partier som tagit form efter valet, al-masriyeen al-ahrar, är en postrevolutionär skapelse utan någon historia av opposition mot Mubarak glöms ofta bort när  valresultatet analyseras. Och i ett läge då de flesta egyptier förväntar sig att revolutionen ska leda till sociala reformer och utjämning av ekonomiska klyftor har det knappast hjälpt att det största liberala partiet starkt förknippas med sin grundare Naguib Sawiris, som är en av Egyptens rikaste affärsmän - vilket i ett samhälle som Egypten i sig räcker för att väcka misstankar om korruption eller åtminstone en stor portion opportunism. Sawiris har dessutom gjort sig impopulär genom klumpiga uttalanden om ignoranta egyptier som inte förstår vilka de röstar på och genom att säga att USA borde finansiera sekulära partier som motvikt till gulfstaternas stöd till islamisterna. (Till Sawiris försvar har hans TV-kanal ONTV sedan Mubaraks fall blivit en viktig motvikt till statstelevisionens propaganda och en av få kanaler som vågat sända kritiska inslag om den egyptiska militären, samtidigt som representanter för alla politiska strömningar - från revolutionära socialister till salafister - får komma till tals).

Det grundläggande problemet för Egyptens liberaler är nog inte att de haft ont om tid att organisera sig inför valet (al-masriyeen al-ahrar hävdade för övrigt i augusti att de hade 100.000 medlemmar) utan att deras agenda är mycket svår att skilja från Mubarak-regimens. De talar om demokrati, modernitet och social rättvisa men har inget tydligt program för sociala reformer. Tvärtom menar de ofta att det egentligen inte var något fel på de senaste decenniernas ekonomiska politik - som inneburit att staten dragit sig ur de flesta av sina sociala åtaganden - bara dess praktiska tillämpning. Det räcker knappast för att övertyga en befolkning som i årtionden sett avregleringar, privatiseringar och "frihandel" lägga sten på börda. Avsaknaden av en tydlig social agenda och uttalanden om att islamisterna är ett större hot än militären har inneburit att al-kotla al-masriyya mer än något annat uppfattats som det anti-islamistiska blocket, en strategi som var föga framgångsrik i det relativt liberala Tunisien och ett säkert recept för nederlag i Egypten.


5. Vänstern och fackföreningarna: Den egyptiska vänstern är långtifrån en enhetlig kraft. Den inkluderar allt från det socialliberala Socialdemokratiska partiet, som ingick i den sekularistiska valalliansen al-kotla al-masriyya, till trotskistiska Revolutionära socialisterna som tidigt valde att bojkotta parlamentsvalet. Däremellan finner man partiet al-tahaaluf al-sha3abi, Folkalliansen, som består av en koalition av mer eller mindre radikala vänstergrupper och var den viktigaste kraften i valalliansen Revolutionen fortsätter. Frågan om deltagande eller bojkott av valet var en stor stridsfråga inom vänstern, och inte ens inom de partier som till slut ställde upp i valet var alla överens om att det var rätt beslut.

De som förespråkade en bojkott menade att valet ändå bara var ett skådespel för att legitimera militärrådets fortsatta styre, och att den nya regeringen kommer att vara generalernas marionetter - bortsett från att det rent principiellt är fel att hålla val under militärstyre, samtidigt som demonstranter dödas och tusentals civila fängslats av summariska militärdomstolar. Huvudargument för att trots allt ställa upp i valet var att en bojkott bara skulle leda till isolering, och att vänstern behövs i parlamentet för att visa att det finns en tredje kraft vid sidan av sekularister och islamister.

Att det nya parlamentets första åtgärd blev att skicka ett tack-telegram till fältmarskalk Tantawi har med stor sannolikhet gett bojkottförespråkarna vatten på sin kvarn. Samtidigt har vänsteralliansen Revolutionen fortsätter visat att vänstern trots mycket små resurser (i förhållande till de liberala och islamistiska partierna som har välfyllda kampanjkassor och i många fall egna TV-kanaler) kan vinna hundratusentals röster. Totalt fick alliansen minst 7 platser i parlamentet som i bästa fall kan utnyttjas som en viktig plattform för att nå ut med en alternativ agenda för Egyptens framtid.

I slutändan är dock den parlamentariska arenan långtifrån den viktigaste för den radikala vänstern, som från första början sett som sin främsta uppgift att bidra till uppbyggnaden av fria fackföreningar. På det politiska planet har resultatet än så länge varit nedslående. Den föreslagna lagstiftning som skulle garantera rätten att bilda fackföreningar har blockerats av militärrådet och övergångsregeringen, och det är långtifrån säkert att det nya parlamentet kommer att godkänna den. Å andra sidan har arbetare och tjänstemän inte inväntat statens godkännande för att lägga grunden till hundratals nya fackföreningar, och trots det strejkförbud som utfärdades av militärrådet skakades Egypten under hösten av en rad stora strejker.

Som Anne Alexander påpekar i en analys var höstens strejker inte bara större utan också mer välorganiserade än de tusentals oftast spontana fackliga aktioner som ägt rum de senaste åren. Flera av dem var nationella till sin omfattning, och kraven var så gott som alltid offensiva till sin karaktär: höjda löner, mer resurser till den offentliga vård- och utbildningssektorn, utrensning av korrupta chefer, med mera. Allt talar för att organiseringen kommer att fortsätta och att den fackliga rörelsen, som ännu befinner sig i sin linda, snart kan bli en verklig kraft för både fackliga rättigheter och mer genomgripande sociala reformer.


6. Den ekonomiska krisen: En faktor som ofta glöms bort trots att den kan visa sig bli helt avgörande för utvecklingen i Egypten är den akuta ekonomiska kris som landet står inför, och som inte enbart - tvärtemot vad som ofta påstås - kan skyllas på revolutionen. Före den globala finanskrisen hyllades Egypten under flera år för sin höga ekonomiska tillväxt, som till stor del var ett resultat av höga oljepriser och en spekulativ byggboom. När den globala recessionen slog till gick inte bara luften ur fastighetssektorn, utan även den helt centrala textilindustrin drabbades hårt. Att Egypten gått miste om stora turistintäkter det senaste året är bara ytterligare en spik i kistan.

Redan för ett år sedan varnade ekonomer för att Egyptens kapitalreserver var på väg att sina och att landet snart skulle stå inför akuta likviditetsproblem. Den dagen närmar sig nu med stormsteg, samtidigt som budgetunderskottet för 2011/2012 väntas stiga till närmare 11 procent av BNP. Det är alltså inte förvånande att regeringen nu inlett nya förhandlingar med IMF, bara ett halvår efter att man tackade nej till ett nödlån från valutafonden. Hur långt ett nödlån på 3 miljarder dollar från IMF räcker när budgetunderskottet väntas bli minst 25 miljarder dollar är dock oklart, och med den globala ekonomin på väg in i en djup recession är det en öppen fråga hur mycket västvärlden kommer vara villig att betala för Egyptens "stabilitet".

Det är med andra ord långtifrån ett drömläge som väntar Egyptens nya folkvalda regering. Å ena sidan har revolutionen skapat högst legitima förväntningar på konkreta förbättringar av vanliga egyptiers livssituation. Å andra sidan tycks utrymmet för positiva sociala reformer obefintligt – åtminstone för partier utan en tydlig agenda för omfördelning av resurser som lägger en stor del av kostnaderna för den ekonomiska krisen på de mest välbeställda. Att effektivisera skatteindrivningen, höja skatterna för de rikaste och minska de kostsamma bränslesubventionerna till den tunga industrin är åtgärder som har föreslagits, men de kräver alla att regeringen vågar utmana mäktiga kapitalister såväl som den övre medelklassen.

En rimlig gissning är att 2012 inte kommer att vara mindre konfliktfyllt än 2011. Tvärtom kan såväl den krisande ekonomin som arbetarrörelsens växande styrka bidra till att frågan om social rättvisa - revolutionens glömda krav - åter hamnar i centrum.

PS. Följ live-uppdateringar från protesterna i Kairo på årsdagen av revolutionen här.

I media: DN, DN 2, SvD, Sydsvenskan, SR, Fria Tidningen.

Monday, January 23, 2012

Länkar, 16-22 januari 2012


Eftersom jag för tillfället sällan har tid att blogga kommer jag att testa att i alla fall posta länkar från diigo en gång i veckan:

Posted from Diigo.

Thursday, September 8, 2011

Het höst väntar i Egypten

Efter det relativt lugnet under Ramadan har det varit intensiva dagar i Egypten på sistone. I skuggen av den internationellt uppmärksammade rättegången mot Hosni Mubarak & co (och de återkommande sammandrabbningarna mellan anhöriga till revolutionens martyrer och "Mubarakanhängare" utanför domstolen) bubblar det av uppdämt missnöje - från flera håll.

En av den här veckans mest omtalade händelser var tisdagens kravaller utanför den internationella fotbollsstadion i Kairo, där ett hundratal supporters av Kairolaget al-Ahly sårades i sammandrabbningar med amn al-markazy, de centrala säkerhetsstyrkorna. Det började med en bizarr, omvänd form av läktarvåld när kravallpolis stormade läktaren i slutskedet av matchen:


Enligt inrikesministeriet hade stolar och andra föremål kastats från läktaren, vilket - även om det skulle vara sant - knappast rättfärdigar en sådan vansinnig och livsfarlig reaktion från polisens sida. Fotbollsfansen själva och andra ögonvittnen hävdar dock att polisens oprovocerade attack kom som svar på slagord mot den förre inrikesminstern Habib al-Adly, som nu är åtalad tillsammans för Mubarak för att ha beordrat dödligt våld.

Att supporters till Kairos ärkerivaler Zamalek och Ahly sedan revolutionen enats i hat mot inrikesministeriet och den korrupta poliskåren kan naturligtvis också ha bidragit till de senares önskan att ta ut hämnd. Ahlyfansens sång i klippet nedan om korrupta polisbefäl har redan blivit något av en klassiker i Egypten (Zamalekfansen har en liknande sång som börjar "vi glömmer aldrig Tahrir era #####, för er del var revolutionen en katastrof"):



(Grov översättning av första raderna:
Han var alltid en förlorare // på gymnasiet
fick han nätt och jämnt // 50 procent
men med mutor // fick pashan sin utbildning
och examen // från 100 institut)

Hursomhelst. Efter att polisen jagat ut fansen från stadion följde sammandrabbningar på gatan utanför, som någon filmade från sin balkong:



Flera bilar ska ha slagits sönder, vilket inrikesministeriet skyller på fansen. Men bloggaren Zeinobia har hittat ett klipp som enligt henne visar att säkerhetsstyrkorna också gjorde sig skyldiga till skadegörelse. (Tolv Ahlyfans sitter nu i Torafängelset utanför Kairo i väntan på rättegång, anklagade för skadegörelse och våld mot polisen).

Dagen efter möttes regeringen och militärrådet för att diskutera läget, och efteråt läste informationsministern Osama Haykal upp följande uttalande:



Uttalandet inleds med kravallerna utanför stadion, men sedan följer en rad beslut som har väldigt lite med fotbollshuliganism att göra: Regeringen ska vidta alla "lagliga åtgärder" mot de "ligistfasoner" som sprider sig i samhället, och för att genomdriva det förbud mot strejker och protester som utfärdades av militärjuntan i våras. Samtidigt stoppas "tillfälligt" utfärdandet av nya licenser till privata sattelitkanaler, och åtgärder utlovas mot tv-kanaler som "uppviglar" till våld eller skadar "stabiliteten" i landet.

Den verkliga bakgrunden till miltärens uttalande är naturligtvis den våg av strejker och protester som svept över Egypten den senaste veckan. Klippen nedan visar bara ett litet urval av de protester som genomförts. Först sjuksköterskor i Luxor i måndags:



Nedan postanställda i Beheiryaprovinsen under landsomfattande strejk tidigare i veckan:



Och så lärare i Beni Suef (också bara en av tiotals liknande protester över hela landet):



En lärare som intervjuas i klippet ovan hotar med en nationell lärarstrejk när skolorna öppnar senare i september om utbildningsministeriet inte uppfyller deras krav.

Nedan protesterar upprörda läkare (också i Beni Suef) mot att polisen inte skyddar deras sjukhus från attacker trots ett löfte från guvernören: "Vi vill tjäna samhället, ge folk vård och jobba - det är allt!"



Slutligen ett musikaliskt klipp från en manifestation av fiskare från Daqhaliya-provinsen som protesterar mot trakasserier från polisen i samarbete med baltagiyya:



Det är svårt att inte se militärjuntans uttalande igår som ett budskap direkt till de tiotusentals eller hundratusentals arbetare och tjänstemän som har strejkat eller hotat att gå ut i strejk de kommande veckorna - och naturligtvis till de alltmer frispråkiga privata tv-kanaler som på sistone inte dragit sig för att lufta kritik mot den förre försvarsministern och juntans ordförande Mohammed Hussein al-Tantawi själv. För den konspiratoriskt lagde (och konspirationer är det aldrig ont om i Egypten) framstår det inte som helt otroligt att polisens attack på Ahlyfansen i tisdags var en högst medveten provokation för att skapa en förevändning för att slå ned "ligister", strejkande arbetare och kritiska medier.

Under fredagen planeras nya demonstrationer på Tahrir, för första gången sedan torget rensades av militärpolis och säkerhetsstyrkor i början av Ramadan, och den här veckans händelser pekar mot att det kan bli en intensiv dag. Men oavsett vad som sker imorgon står en sak klar: det växande missnöjet – med allt från de långsamma rättegångarna mot Mubarak och mot poliser som anklagas för våld och övergrepp till avsaknaden av grundläggande säkerhet på gatorna och frånvaron av minsta ansats till seriösa sociala reformer – är en tickande bomb, som bara väntar på att explodera i ansiktet på militärjuntan.

(Man kan undra om det inte rentav finns en och annan general som hoppas på just det, för att få en ursäkt att ställa in de kommande valen. Demokratiska arbetarpartiet – ett av de vänsterpartier som bildats efter Mubaraks fall – meddelade för övrigt igår att man bojkottar parlamentsvalet i november, med hänvisning till att Mubaraks metoder för att kväsa opposition fortfarande är i bruk, samt att såväl lagen om politiska partier och den föreslagna nya vallagen missgynnar partier med begränsade finansiella resurser och gynnar väletablerade, resurstarka rörelser som Muslimska brödraskapet).

Den "arabiska våren" är definitivt över - men hösten lär inte bli mindre intressant...

Tuesday, September 6, 2011

Ny strejkvåg i Egypten

Med slutet av Ramadan kom inte bara Gaddafis fall i Libyen och upptrappade protester mot regimen i Syrien, utan också en förnyad våg av strejker i Egypten. Den senaste veckan har strejker eller demonstrationer genomförts av postanställda runt om i landet (som nyligen har bildat en ny fackförening), arbetare i Kairos tunnelbana, sjukvårdare i Luxor, städare i Assiut, och en rad andra grupper. Nu på lördag väntas egyptiska läkare återigen gå ut i strejk, liksom tusentals textilarbetare i Mahalla, och inom många andra sektorer har liknande aktioner utlovats inför nästa vecka - enligt journalisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy kan upp till en kvarts miljon arbetare och lägga ned arbetet om alla strejkhot verkställs. Kraven varierar, men kretsar oftast kring såväl löner som anställningsförhållanden - inte minst det faktum att såväl staten som den privata sektorn på senare på i växande utsträckning förlitat sig på tillfälliga kontrakt för att disciplinera arbetskraften.

Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.

Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.

Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).

En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter:

Friday, August 26, 2011

Israel och den egyptiska revolutionen

När den egyptiska revolutionen bröt ut präglades medierapporteringen stundtals av alarmism kring hur Mubaraks fall skulle påverka fredsavtalet mellan Egypten och Israel från 1979. Farhågorna om att avtalet skulle rivas upp var ofta överdrivna, men att relationerna mellan de båda länderna och den politiska dynamiken i hela regionen skulle förändras var samtidigt uppenbart. Nu syns några av de första tecknen på en sådan förändring, inte minst när det gäller utvecklingen på Sinaihalvön som jag skrev om i förra veckan.

Attackerna i södra Israel för en vecka sedan, där sex personer dödades, har av många tolkats som en resultat av laglöshet på Sinai i spåren av den egyptiska revolutionen. Detta trots att det troligen inte alls var första gången som attacker i södra Israel genomfördes av militanta grupper som korsat gränsen till Egypten (här är ett exempel). "Laglösheten" på Sinai är knappast ett nytt fenomen, och den egyptiska militärens "Operation Eagle" som lanserades i början av augusti handlar inte så mycket om att återupprätta "lag och ordning" efter revolutionen, som om att återupprätta den egyptiska statens auktoritet i området efter decennier av frånvaro (läs gärna Lina Attallahs reportage om relationen mellan militären, beduinerna och militanta islamistiska grupper i området).

Framförallt bör det ses som en del i ett slugt manövrerande av militärrådet i Kairo, som griper chansen att försöka pressa fram en omprövning av villkoren i fredsavtalet med Israel. Det senare gör i praktiken Sinai till en demilitariserad zon, vilket av egyptierna (och inte minst av många officerare) ses som en förödmjukande inskränkning av landets suveränitet. En del israeliska militärer kräver nu en sådan omprövning för att göra det möjligt för den egyptiska armén stoppa smuggling till Gaza och infiltration av militanta grupper (och afrikanska migranter) in i södra Israel. För det egyptiska militärrådet vore det naturligtvis en oöverträffad propagandaseger om avtalet förhandlades om, så att man inför sitt eget folk kunde säga att Egyptens suveränitet över Sinai återupprättats. Ur Israels perspektiv skulle nesan över detta delvis uppvägas av dess (möjligen) lugnande effekt på de egyptiska massorna.

Att revolutionen i Egypten (men säkert också den senaste tidens ekonomiska och sociala protester i Israel) redan påverkat det israeliska militäretablissemangets manöverutrymme är uppenbart. Det blev inte minst tydligt efter regeringens beslut att avstå från en storskalig militäroperation i Gaza efter de senaste attackerna i södra Israel. Beslutet motiverades uttryckligen med hänvisning till bland annat den diplomatiska krisen med Egypten, som uppstod efter att fem egyptiska gränspoliser dödats av israeliska styrkor. Den incidenten utlöste stora protester utanför israels ambassad i Kairo. En ung demonstrant vid namn Ahmed el-Shahat klättrade då upp på byggnaden som rymmer ambassaden och plockade ner den diskreta israeliska flaggan som vanligen pryder fasaden – och blev genast en folkhjälte.

Militärjuntans reaktion på flag-aktionen visar tydligt att något har förändrats i Egypten. Som Issandr el-Amrani skriver: "If all this had happened a year ago, Mubarak would have done his best to suppress the news of the killing of Egyptian security personnel, and Shahat would almost surely have wound up in jail. Instead, Mubarak is in prison, facing trial, and the SCAF has to respond to the demands of Shahat and his admirers. Threatening to withdraw Egypt’s ambassador in Tel Aviv, the SCAF insisted on an official apology from Israel; it received two, the second from Shimon Peres. An apology is not a revolution in Egyptian-Israeli relations, but it is a sign of a new respect, and an indication that the balance of power in this special relationship is shifting, as it has in Israel’s relations with Erdogan’s Turkey. The SCAF has shown – or, perhaps, discovered – that it has growing leverage in its relations with Israel, and that peace does not necessarily mean fealty. Field Marshal Muhammad Hussein Tantawi and his colleagues are not looking for confrontation – quite the contrary – but they clearly expect to be treated with dignity, not as clients but as partners. And they understand that Egyptians will accept nothing less."

Ingen bör hysa några illusioner om den egyptiska militärjuntans intentioner. Generalerna i Kairo drivs av egenintresse, inte av solidaritet med palestinierna. Men revolutionen har - åtminstone tills vidare - gjort det omöjligt för dem att helt ignorera den inhemska opinonen. För två och ett halvt år sedan kunde Israel bomba Gaza sönder och samman i tre veckor, i trygg förvissning om att de auktoritära regimerna i grannländerna skulle slå ned alla folkliga protester mot kriget. Idag är detta omöjligt.

Att den arabiska opinionen (med ett smått orientalistiskt uttryck ofta benämnd som "den arabiska gatan") åter blivit en maktfaktor är utan tvekan en av revolutionernas största segrar. Att detta skulle vara en försämring till det sämre är svårt att se. Tvärtemot de alarmistiska farhågorna om att den egyptiska revolutionen skulle leda till ett nytt storkrig kan den ha bidragit till att rädda liv i Gaza de senaste veckorna. Det är dock en nyhetsvinkel som svenska journalister och nyhetsredaktioner lär ha väldigt svårt att plocka upp.





Monday, August 22, 2011

"Höj ditt huvud högt, du är en fri libyer"

Utgången känns lite mer oviss än den gjorde i morse, men klart är att slutstriden har börjat i Libyen (i sin tur bara det första slaget i en lång kamp om landets framtid efter Ghadaffi). Klippet nedan visar egyptier och libyer som firar tillsammans utanför Libyens ambassad i Kairo den förra natten, efter rebellernas intåg i Tripoli. De skanderar bland annat "höj ditt huvud högt, du är en fri libyer." Reaktionerna i Egypten och andra arabländer visar om inte annat att de som hävdar att Khadaffis fall bara är en upprepning av USA:s "regimbyte" i Irak har fått någonting helt om bakfokten. Samtidigt kan det, mitt i allt ryggdunkande NATO-ledarna emellan, var nyttigt att påminna sig om västvärldens cyniska politik gentemot Ghadaffi och Libyen de senaste decennierna.



Wednesday, August 17, 2011

Al Qaida på Sinai?

Så var vi där. Efter flera sabotage- och våldsdåd har Egyptens militärregim lanserat en militäroperation att jaga rätt på Al Qaida, som påstås ha infiltrerat Sinai-halvön i skydd av den laglöshet som revolutionen skapat. De varningar som Mubarak själv alltid utfärdade - "utan mig blir det kaos" - är på väg att slå in, eller?

Jag förvånas ofta över hur villigt en del svenska journalister för vidare den verklighetsbeskrivning som den egyptiska militärregimen helst vill etablera. Nathan Schachars artikel i DN är ett tydligt exempel. Han skriver att det som nyligen var "Mellanösterns fridfullaste avkrok" nu håller på att förvandlas till ett "getingbo av intriger". Under de sex månader då "militärledningen haft händerna fulla med andra saker" (det vill säga att slå ner demonstrationer och fängsla fredliga aktivister) har "Al Qaida skaffat sig ett fotfäste."

Enligt Schachar började problemen i Sinai med smugglingen av iranska vapen till Hamas i Gaza för några år sedan. Sedan dess har områdets fattiga beduiner också "slagit sig på illegal trafik inom andra områden: livsmedel och konsumtionsvaror till Gaza, knark och människosmuggling till Israel, och på sistone bilar och vapen från Libyen." De växande spänningarna mellan beduinerna och egyptiska myndigheter beror alltså på att de senare vill stoppa smugglingen och därmed en viktig inkomstkälla för områdets invånare. Därför låter "beduinerna" också Al Qaida operera fritt i området, attackera polisstationer och dela ut flygblad, enligt Schachar.

För den som vill se allting som händer i Mellanöstern som ett resultat av Israel-Palestinakonflikten och det växande hotet från Iran och militant islamism kan den ovanstående beskrivningen verka rimlig. Problemet är att bilden av Sinai som en "fridfull avkrok" fram till för några år sedan, då Israels blockad av Gaza ledde till kraftigt ökad smuggling i underjordiska tunnlar, knappast stämmer. De grundläggande problemet i förhållandet mellan den egyptiska staten och Sinais beduiner går djupare och längre tillbaka än så - förmodligen betydligt längre än den israelisk-palestinska konflikten.

Redan för fyra år sedan släppte International Crisis Group en läsvärd rapport om Egyptens "Sinai-fråga" som tar upp många av dessa problem, som inte har mycket att göra med Iran, Hamas eller Al Qaida. Grundproblemet är att Egyptens makthavare aldrig betraktat områdets befolkning som egyptier, utan som en andra rangens invånare. De har därför alltid hamnat i andra rummet vad gäller satsningar på infrastruktur och ekonomisk utveckling. Att Israel ockuperade Sinai 1967-1982 och flyttade egna bosättare till området gynnade knappast dess ursprungliga invånare, men den egyptiska regimen under Mubarak har inte varit mycket bättre. Under turistindustrins snabba expansion under de senaste decennierna har beduinerna systematiskt diskriminerats till förmån för inflyttade eller säsongsarbetande Kairobor. Samtidigt har ständiga vägspärrar och polisräder gjort att många Sinaibor känt att de lever under ockupation. Att tusentals beduiner arresterades, till synes slumpmässigt, efter ett antal bombdåd mot turistdestinationer på södra Sinai mellan 2004 och 2006 har knappast ökat deras välvilja mot regimen i Kairo.

Israels blockad mot Gaza och den växande smugglingen (inte bara av vapen) genom Sinai har naturligtvis förvärrat spänningarna på senare år, men det är tveksamt om den haft den avgörande betydelse som många tillskriver den. Det är trots allt en liten minoritet av områdets 300.000 invånare som lever på smuggling, och regimens åtgärder mot smuggling var knappast den viktigaste orsaken till att tusentals invånare i norra Sinai deltog i demonstrationerna som ledde till Mubaraks fall den 11 februari, som här i staden el-Arish den 2 februari:



För den egyptiska militären är det naturligtvis bekvämt att skylla varje våldsdåd som sker i Sinai på Iran eller Al-Qaida, snarare än erkänna att de kan ha någon koppling till årtionden av diskriminering och försummelse. Att svenska journalister nästan helt ignorerar den lokala kontexten och reducerar allt som händer till geopolitiska maktintriger, "Al Qaida", och liknande känns bara slappt.

Thursday, August 11, 2011

Premiärministern utjagad ur Suez

Idag besökte Egyptens tillförordnade premiärminister Essam Sharaf ett antal fabriker i Suez, den stad som troligen såg det värsta våldet under revolutionen och där ungdomsrörelser, arbetare och anhöriga till dödade demonstranter fortsatt sina protester sedan Mubaraks fall. Videoklippet nedan (via Hossam al-Hamalawy) visar Sharaf eskoteras bort av militärpolis efter att tumult utbrutit i samband med en Iftar (brytandet av fastan under Ramadan) på Suez Steel Company. Även politiska aktivister och ungdomsrörelser hade bjudits in till tillställningen, men många avböjde i protest mot protest mot Sharafs acceptans av den senaste tidens våldsamma ingripanden mot demonstranter i Kairo. Enligt beskrivningen kastades sten mot Sharafs bil och chauffören påstås ha träffat tre fotgängare och två andra bilar under sin panikartade flykt...

Sunday, August 7, 2011

Bahrain - den glömda revolutionen

Alla bör se den här dokumentären från Al Jazeera English om revolutionen i Bahrain, som orsakat officiella protester från regimen och också ska ha lett till att TV-kanalens team nekats inträde i landet:



Trots repressionen tycks folkets frihetslängtan inte ha kvästs; den 29 juli ägde nya massprotester rum utanför huvudstaden Manama, i protest mot den "nationella dialog" som lanserades under upproret i mars. Dagarna efter stängdes ett av Läkare utan gränsers lokala kontor eftersom man hjälpt en sårad demonstrant.

Bahrain är ett av de tydligaste exemplen på västvärldens groteska dubbelmoral och realpolitik i förhållande till de arabiska revolutionerna. Att kritiken mot regimens brutala angrepp på demokratirörelsen i Bahrain har lyst med sin frånvaro beror naturligtvis delvis på att Bahrain varit en viktig militär allierad till USA sedan det första gulfkriget. På senare år har Pentagon spenderat hundratals miljoner på att bygga ut flott- och flygbasen på ön med mer permanenta faciliteter, och förra veckan ska det militära samarbetsavtalet mellan de båda länderna ha förlängts.

Sunday, July 31, 2011

"Reaktionens fredag" och revolutionens två ansikten

Vänsteraktivisten Hossam al-Hamalawy skriver om fredagens massdemonstration av Egyptens islamistiska rörelser på Tahrirtorget i Kairo. Läs!

Fredagens händelser säger en del om styrkeförhållandena mellan Egyptens olika politiska läger, men kanske ännu mer om den stora konstrast mellan stad och landsbygd som blev tydlig redan i samband med folkomröstningen om konstitutionen i mars. Den vanns ju stort av ja-sidan (i stort sett det islamistiska lägret med uppbackning av militären), men nej-sidan gjorde betydligt bättre ifrån sig i storstadsregionerna.

Det tog två veckors förberedelser och organiserade bussresor från hela Egypten för den styrkeuppvisning som islamisterna lyckades med i Kairo i fredags. Klippet nedan visar hur en män från al-da'wa al-salafiyya turnerar gatorna i Minya i övre Egypten med en högtalarbil och manar "alla muslimer" att köpa bussbiljetter till Tahrir för 30 egyptiska pund för att försvara "landets stabilitet":


Efter att de inbussade demonstranterna lämnat Tahrir intogs torget återigen av tusentals Kairobor som krävde en "civil" stat:



Det är värt att notera långtifrån alla tolkar fredagens händelser som en "kontrarevolutionär kupp", trots islamisternas brott mot en bred uppgörelse om målen med demonstrationen. Steve Negus försöker i ett inlägg på Arabist se läget ur salafisternas perspektiv, vilket kan vara nyttigt oavsett vad man tycker om deras politiska agenda. Rania al-Malky, chefredaktör på The Daily News Egypt, riktar i sin tur i en ledare skarp kritik mot de politiska grupperingar (främst liberaler men även somliga till vänster) som krävt "supra-konstitutionella garantier" för att skydda den sekulära staten.

En del har till och med förespråkat att armén ska spela rollen av väktare av demokratin gentemot religiösa grupperingar, enligt turkisk modell. Det framstår som en minst sagt absurd tanke efter 60 år av militärdiktatur och generalernas vulgära propaganda och brutala våld mot demokratirörelsen under de senaste veckorna, men är kanske en logisk reaktion hos de "liberaler" som ser med växande desperation på de kommande parlamentsvalen och skulle föredra en återgång till Mubaraks era framför en demokrati som banar vägen för en islamistisk regering. Jag gissar att många av dem skulle reagera på ungefär samma sätt om det var den radikala vänstern som stod i begrepp att vinna demokratiska val.

Egyptens progressiva krafter står inför en svår balansgång mellan att bygga bredast möjliga allianser med sekulära (och möjligen moderata islamistiska) krafter mot reaktionära element inför valet, samtidigt som man måste hålla en tydlig distans till alla krav på "supra-konstitutionella garantiner" och annat som kan uppfattas som inskränkningar av demokratin. För flertalet egyptier torde alla sådana krav framstå som ett utslag av elitens sedvanliga paternalism i bästa fall, och ett eko av Mubarak-regimens självrättfärdigande retorik i värsta fall.

Thursday, July 21, 2011

3 x lästips om Egypten

Några aktuella artiklar om Egypten:

* Jag skriver på Aftonbladet Kultur om Egyptens skulder, IMF och demokratin.

* Min intervju i Flamman med Sameh Naguib, en av grundarna av Revolutionära Socialisterna, om den radikala vänsterns plats i den egyptiska revolutionen.

* Per Jönsson skriver om Arvet efter Mubarak i DN. Den långa texten avspeglar nog framförallt skribentens egna djupt pessimistiska syn på utvecklingen i Egypten. Att stora delar av boken handlar om den egyptiska arbetarrörelsen – troligen en av det senaste årtiondenas viktigaste sociala rörelser i hela Nordafrika och Mellanöstern – tycks ha gått honom helt förbi (även om han i förbigående beskriver mig som "ganska vänsterorienterad".) Men det är kanske inte förvånande med tanke på att samma skribent några dagar innan Mubaraks fall avfärdade den egyptiska revolten som ett elitfenomen utan folklig bas, en uppfattning som han tycks hålla fast vid än idag.

Thursday, July 7, 2011

Ny vändpunkt i Egypten

Morgondagens demonstrationer ser ut att bli ännu en viktig vändpunkt för den egyptiska revolutionen. Jag kommer vara på resande fot och kommer inte att ha tid att bloggga om utvecklingen (följ dock gärna min twitter för sporadiska uppdateringar) men något går att säga redan nu:

Efter förra veckans kravaller och protester mot frikännanden av poliser som åtalats för våld mot demonstranter har demonstrationerna fortsatt, inte minst i Suez där en polisstation stormats av arga anhöriga till revolutionens martyrer. Fler och fler grupper har också anslutit sig till fredagens massdemonstrationer i Kairo, Suez och runt om i Egypten, inklusive arbetare på Suezkanalbolaget (som varit i strejk i flera veckor, se en videorapport här) och universitetslärare i Kairo. Till och med Nour-partiet (en av den "salafistiska" rörelsens många grenar) och Muslimska brödraskapet har nu meddelat att de kommer att delta, vilket gör att den politiska bredden bakom protesterna är större än de var inför 25 januari, när revolutionen inleddes.

Brödraskapets beslut att delta i en massmobilisering på Tahrir för första gången på länge tyder på att rörelsens ledare lärt sig av misstaget från den 28 april, då de valde att stå utanför de största protesterna sedan Mubaraks fall. Det visar också varför det är lite problematiskt att beskriva Brödraskapet som kontrarevolutionens stomme och kampen mellan sekulära och islamister som den viktigaste skiljelinjen i Egypten idag. Många unga anhängare av Brödraskapet har varit aktiva i demonstrationerna på Tahrir även när ledarskapet aktivt fördömt dem. Det samma gäller för övrigt många liberala partier, vars ledare också har kritiserat strejker och protester, hyllat Mubaraks generaler och krävt en återgång till "normalitet" samtidigt som många av deras unga medlemmar gång på gång återvänt till Tahrir.

Som vanligt är det en rad olika krav som förts fram inför fredagens protester, men det absolut viktigaste är rättvisa för revolutionens martyrer och en fullständig utrensning av inrikesministeriet och säkerhetsapparaten - regimens viktigaste pelare just nu och kontrarevolutionens stomme om någon kraft ska pekas ut som det. I TV-inslaget nedan diskuterar bland annat anhöriga till dödade demonstranter, författaren Alaa al-Aswani och statsvetaren Ibrahim al-Houdaibi (en av de ledande unga "reformisterna" inom Brödraskapet) varför de kommer att demonstrera på fredag. (Det här konceptet med politiska talkshows som ägnar drygt två timmar åt ett och samma ämne är verkligen fantastiskt - något för SVT att ta efter, eller är det bara tänkbart under en revolution?). Läget har verkligen förändrats jämfört med hur det såg ut för någon månad sedan, då kritik mot generalerna fortfarande var tabu i egyptiska medier och oppositionen splittrades kring tekniska frågor om konstitutionen och valet. Idag handlar det inte längre om "konstitutionen först" eller "valet först" utan om "rättvisa först", som fadern till en av de dödade demonstranterna uttrycker det i inslaget. Det är ett hälsotecken.

(Kolla för övrigt in det här klippet, där en skäggig islamist försöker få en folkmassa i Suez att skandera "nej till judendom, nej till kommunism" men till slut blir stoppad och fråntagen mikrofonen av unga demonstranter - det säger något viktigt om den egyptiska revolutionens själ).

(Ps. Skriv gärna under det här solidaritetsuttalandet som nu cirkuleras bland fackligt och politiskt aktiva i Sverige).

Tuesday, July 5, 2011

Protester i Kairo och Suez - generalerna under press



Nya protester bröt ut i Suez och Kairo igår efter att en domstol frikänt poliser anklagade för att ha dödat demonstranter under revolten mot Mubarak för snart sex månader sedan. Protesterna fortsätter idag i både Kairo och Suez, mot bakgrund av växande frustration över de långsamma och slutna rättsprocesserna mot poliser och makthavare som varit inblandade i eller beordrat övergrepp. Sedan flera veckor planeras stora demonstrationer nu på fredag - 8 juli - och pressen på det styrande militärrådet är större än någonsin. I slutet av klippet ovan skanderar demonstranterna mot dess högsta chef, den förre försvarsministern Mohammed Tantawi, med samma slagord som tidigare riktades mot Mubarak. Revolutionen är långtifrån över.

Wednesday, June 29, 2011

Video: kravaller i Kairo

Ett videoklipp (via Hossam el-Hamalawy) från nattens kravaller i centrala Kairo. Många av deltagarna var familjemedlemmar till demonstranter som dödades under revolutionen, som reagerat med ilska på att rättegångarna mot ansvariga poliserna och makthavare går långsamt samtidigt som flera redan har frikänts. I helgen sköts rättegången mot den förre inrikesministern Habib al-Adly på nytt upp i en månad, vilket var gnistan som tände de senaste protesterna.


Uppdatering: Protesterna på Tahrirtorget fortsätter idag, Ahram Online uppdaterar "minut för minut". Bilden nedan är från Mansoura där aktivister arrangerade en stöddemonstration mot polisens våld i Kairo:

ص�ر�� ا�ا�: �س�رة ٦ ابر�� تتج� إ�� �د�ر�ة أ�� ا�د����ة ا�ط�ا�... on Twitpic