Våra "vänner" i Egypten

Utlänningar flyr Egypten i panik, ett hundratal journalister har gripits eller misshandlats på gatan av beväpnade gäng, den svenska journalisten Bert Sundström ligger på sjukhus, allvarligt skadad, efter att ha attackerats på gatan.

Visst var det så här vi hade föreställt oss den arabiska revolutionen? En urladdning av besinningslös vrede som riktar sig inte bara mot diktaturen utan oundvikligen spiller över på dess utländska uppbackare och de "otrogna" västerlänningarna? Ännu en bekräftelse på de irrationella orientalernas våldsmentalitet och fanatism?

Vi har alla blivit hjärntvättade. Av en medielogik där något dussin skäggiga män som bränner amerikanska flaggor på grund av en teckning i någon obetydlig blaska genast blir en världsnyhet. Där marginella grupper av extremister – manipulerade av auktoritära regimer i just detta syfte – utan vidare fått representera den "arabiska gatan". Av en medveten demonisering av araber och muslimer i syfte att rättfärdiga militära ockupationer och stöd till "moderata" diktaturer.

Sanningen är att jag under mina tre år i Egypten aldrig någonsin kände mig hotad. Jag kände mig tryggare i megaslummen Imbaba med 100 invånare per kvadratkilometer än jag gör på gatorna i Stockholm en vanlig lördagkväll. Under mini-intifadan i industristaden Mahalla el-Kubra i april 2008 (som gett namn till "facebookrörelsen" Shebab 6 April) var det tvärtom demonstranterna som gång på gång skyddade mig från staten. Slog en skyddande ring runt mig när säkerhetsagenter ville beslagta min kamera. Visade mig ut ur staden genom en labyrint av trånga gränder när kravallpolis blockerat alla huvudgator och våldsamma gatustrider rasade överallt.

Under den senaste veckans protester har inte en enda amerikansk flagga bränts inför TV-kamerorna, inte en enda utländsk journalist attackerats av demonstranterna – trots den utbredda ilskan mot USA:s fortsatta stöd till Mubarak.

Inte förrän i onsdags, när den väststödda egyptiska regimen drog igång sin xenofobiska våldskampanj

Det är faktiskt helt otroligt att en stat vars ekonomi är beroende av turism och amerikanskt bistånd är beredd att piska upp hat mot utlänningar på det här sättet. Det tyder på panik – regimen liknar ett skadat djur som slår vilt omkring sig. Men det visar också hur trygga regimens män känner sig med relationen till väst. USA är uppenbarligen så beroende av sin lojale "starke man" i Egypten (Mubarak eller Suleiman spelar ingen roll) att regimen kan göra nästan vad som helst utan att drabbas av betydande konsekvenser.

Ett par exempel på den egyptiska regimens delaktighet i det som Bert Sundström och andra journalister råkat ut för:

Det TV-sända fejkade "erkännandet" från en egyptisk aktivist som säger sig ha tränats av "judar" för att störta Mubarak.

En artikel i den statliga tidningen Akhbar al-Youm som hyllar folkets ingripanden mot utländska (iranska, palestinska, syriska) agenter, som gripits eller dödats runt om i Kairo efter tidningens tidigare avslöjande av den "farliga utländska konspirationen" mot Egyptens stabilitet.

Och följande youtube-klipp visar soldater och civilklädda män gripa utländska journalister (till applåder och hurrarop från några idioter på gatan):