Suleimans klumpiga agerande de senaste dagarna har utan tvekan påskyndat en utveckling som Issandr el-Amrani skriver om i sitt senaste inlägg om militärens roll i revolutionen: såväl Suleimans hot om statskupp som militärpolisens arresteringar och tortyr av demonstranter har snabbt urholkat det stöd som armén inledningsvis hade bland demonstranter på gatorna.
Protesternas eskalering och utvidning till både parlamentsbyggnaden och Abdeenpalatset i centrala Kairo, den växande vågen av strejker och protester ledda av olika yrkesförbund (univeristetslärare, advokater, läkare) samt rapporterna om en ökad närvaro av enheter från presidentgardet kring Befrielsetorget idag tyder på att den oundvikliga (och potentiellt blodiga) konfrontationen mellan militären och demokratirörelsen rycker allt närmare. Den enda anledning till att militären inte redan offrat Hosni Mubarak för att undvika en sådan konfrontation är troligen att man fruktar – med rätta, tror jag – att Mubaraks avgång inte kommer att vara nog för att tillfredställa folkets längtan efter frihet.
No comments:
Post a Comment