Den egyptiska demokratirörelsen och historielös journalistik

Lästips: Den egyptiske journalisten Issandr el-Amrani skriver om förra veckans anti-Mubarak-protester i Kairo och andra egyptiska städer här, och lyfter fram två viktiga saker: Dels att detta troligen var den största politiska protesten som explicit riktades mot Mubarak på flera år (den största sedan Kifaya-rörelsens höjdpunkt före och efter det senaste presidentvalet 2005 vågar jag påstå), dels att polisens agerande kan tolkas som att tuffare tag mot demonstranter och ett hårdnande politiskt klimat är att vänta inför det förväntade maktskiftet i Egypten.

Michael Collins Dunn, som är redaktör för Middle East Journal, påpekar i sin tur att västerländska medierapporter om demonstrationen ofta struntat i att förklara eller ens nämna den historiska kopplingen till Ahmed Orabi som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag är böjd att hålla med honom på den punkten. Utan det historiska sammanhanget går mediekonsumenterna miste om kraftfulla symboliken i det budskap som oppositionen ville sända ut genom att demonstrera på Ahmed Orabis dödsdag: att det egyptiska folket idag, liksom 1881, är slavar under en korrupt och auktoritär "pseudomonarki" som backas upp av utländska stormakter (då Frankrike och Storbritannien, nu USA).

Samma historielöshet präglade ofta rapporteringen kring demokratirörelsen Kifaya ("nog nu") som bildades 2004 och arrangerade regelbundna demonstrationer mot Mubarak under nästan två års tid. Den lyftes ofta fram som en produkt av Bushadministrationens "politik för demokrati i Mellanöstern" och USA:s försiktiga påtryckningar på Mubarak att genomföra politiska reformer, trots att rörelsens rötter snarare fanns i de pro-palestinska protesterna under den andra intifadan och gatuprotesterna mot invasionen av Irak år 2003.

Protester mot Gamal Mubarak

Hundratals egyptiska oppositionella möttes av omfattande våld när de demonstrerade i Kairo och Alexandria igår mot Gamal Mubarak, presidentsonen som väntas ta över makten den åldrande Hosni Mubarak. Jack Shenker rapporterar om protesten för Guardian, "Zeinobia" har lagt upp flera bildspel och videoklipp på sin blogg, och Al-Jazeera sände det här klippet:

Som datum för demonstrationen hade man valt Ahmed Orabis dödsdag. Orabis var en officer med enkelt ursprung som ledde en nationalistisk revolt 1881-1882, mot den turkiska elitens dominans och det växande europeiska inflytandet över Egypten. Demonstrationens mål var Abdeen-palatset dit Orabi ledde en demonstration av soldater och Kairobor i september 1881. Valet av Orabi som enande symbol beror kanske delvis på att han är den enda historiska politiska ledare som alla oppositionsgrupper kan enas bakom, men är extra lämpligt eftersom Orabi utmanade Mohammed Alis dynasti och idén om att en familj kan "äga" Egypten – vilket klanen Mubarak tycks tro att den gör.

Samtidigt som centrala Kairo var under en massiv polisbelägring på grund av några hundra demonstranter gick supporters av fotbollslagen Ahly och Zamalek lös på varandra (och oskyldiga förbipasserande) med käppar, stenar och molotovcocktails i nästan en timmes tid innan polisen ingrepp på en huvudgata i en annan del av stan, rapporterar al-Youm al-Sab'i (med bilder)...

I media: Fria Tidningen.

Arabisk solidaritet

Många av Egyptens regimkritiska bloggare har själva förföljts och fängslats. Men i söndags visade flera av dem sin solidaritet med den syriska 19-åriga bloggaren Tal al-Mallohi som hållits fången utan rättegång i nio månader. Mohammed Mar'ee har lagt upp flera filmklipp från en demonstration i närheten av Syriens ambassad på sin blogg:

Bland slagorden hörs "Egypten och Syrien hand i hand, tills en ny gryning kommer". Ambassadören vägrade att komma ut och ta emot ett protestbrev till Syriens president, och var enligt uppgift rosenrasande för att polisen lät demonstranterna hållas... (om än ett kvarter bort från själva ambassaden).

ElBaradei möter arbetare - Muslimska brödraskapet tvekar om bojkott

El-Masry El-Youm har lagt upp en video från förra veckans möte mellan förre IAEA-chefen och "presidentkandidaten" Mohammed ElBaradei och fackliga och socialistiska aktivister i Kairo. I ärlighetens namn kan jag inte tyda allt som sägs, men ElBaradei får en del kritik för att han inte tar ställning i ekonomiskt-politiska frågor som privatiseringarnas framtid samt för att han inte förklarar hur han vill förverkliga sin vision om "fredlig förändring" i Egypten. "Antag att jag samlat in 30 miljoner namnunderskrifter? Vad ska jag göra med dom?" frågar en vänsteraktivist.

Samtidigt som ElBaradei kämpar för att övertyga Egyptens arbetare att stödja hans kampanj för demokrati manar unga aktivister inom Muslimska brödraskapet i ett öppet brev till rörelsens ledare att de ska bojkotta det kommande parlamentsvalet. ElBaradei har manat till en sådan bojkott, och får stöd av Ayman Nours liberala parti al-Ghad och flera andra oppositionsgrupper, medan det gamla nationalistpartiet Wafd beslutat att ställa upp i valet. Muslimska brödraskapet har dock hittills vägrat ansluta sig till en bojkott och förbereder nu sin valkampanj.

Los Angeles Times skriver i en ledare att en bojkott vore en "blunder" av ElBaradei. Bortsett från att det känns märkligt att en amerikansk tidning ger råd till den egyptiska oppositionen tror jag att de har fel. Eftersom den nuvarande konstitutionen inte låter ElBaradei ställa upp i nästa års presidentval är en bojkott och någon form av aktiv civil olydnadskampanj det enda alternativ som återstår. Naturligtvis uppnås inget med bojkotten i sig – det är mobiliseringen på gräsrotsnivå som avgör (och det är ytterst oklart om ElBaradei har den politiska erfarenhet och de ledarskapsegenskaper som krävs för det, för att inte tala om ett politiskt program som kan tilltala andra än den minimala medelklassen). Dessutom tror jag att man bör se bojkottkampanjen som ett försök att sätta press på Muslimska brödraskapet att ansluta sig till reformrörelsen och inte kohandla med regimen om det kommande presidentvalet.

210 år av urban tillväxt

För historienördar och humanekologer: Mostafa Hussein har hittat en karta över Kairo från Napoleon-tiden som han kombinerat med en bild från Google Earth för att visa stadens utbredning de senaste 210 åren. Ganska fascinerande – och skrämmande. Notera hur staden och omgivande byar breder ut sig över den bördiga jordbruksmarken, en expansion som tidvis slukat mer mark än den landet vunnit genom oerhört kostsamma storskaliga damm- och bevattningsprojekt.

Idag är Kairo en av världens verkliga megastäder med 15-20 miljoner invånare, beroende på hur man räknar. Men det är alltför vanligt att detta förklaras som ett naturligt resultat av befolkningsexplosionen. Enligt vissa beräkningar lever 40 miljoner Egyptier, mer än halva befolkningen inom 100 kilometers avstånd från Kairo – delvis av geografiska skäl (stora delar av Egypten är ju öken) men också ett tecken på en extrem ekonomisk obalans mellan landets olika delar.

En viktig drivkraft bakom den snabba urbaniseringen under efterkrigstiden har också varit de extrema klyftorna på landsbygden, som sedan 70-talet förvärrats av strukturanpassningen av jordbruket (enligt ett väl etablerat mönster) och nyliberala jordreformer som under 90-talet drev uppemot en miljon småbrukare från sin mark.

Så här kan det se ut på nära håll när slummen breder ut sig över grönområden, i det här fallet Ard el-Lowa i västra Giza:

Photoshop... diktatorns bäste vän

Egyptens regimkritiska bloggare har fått en hel del uppmärksamhet de senaste åren, men nu har "cyberdissidenterna" fått en värdig utmanare: Mubaraks PR-män har upptäckt Photoshops fantastiska potential. Nu avslöjar bloggaren Wael Khalil hur den statliga tidningen Al-Ahram manipulerat en bild från fredssamtalen i Washingtoon för att visa Mubarak i täten, framför såväl Abbas och Netanyahu som Obama. Hysteriskt roligt.

Frågan är om detta bara är ett utslag av överdriven nit från redaktörernas sida, eller om det bottnar i en oro för att originalbilden – där en blek Hosni Mubarak går lite snett bakom de andra statscheferna, som om han inte riktigt orkade följa med i deras takt – skulle orsaka nya spekulationer om den åldrande presidentens sviktande hälsa.

Men vad den här bildmanipulationen också vittnar om är kanske Mubaraks behov av att framstå som en viktig spelare i Mellanöstern och i Israel-palestinakonflikten i synnerhet. Det är extremt talande att ledaren för arabvärldens folkrikaste land måste ta hjälp av Photoshop för att framställa sig som en viktig aktör i regionen. (Uppdatering: Al-Ahrams chefredaktör Osama Soraya försvarar nu den kritiserade bildmanipulationen just genom att förklara att bilden var avsedd som en "symbolisk" kommentar till Mubaraks "unika och ledande roll i den palestinska frågan"!)

(Ps. Dags att uppdatera historieböckerna?)

(Ps2. Enligt en journalist på en internationell nyhetsbyrå accepterar deras fotoavdelning inte längre några bilder på Mubarak från den egyptiska regeringen eftersom de *alltid* är väldigt "photoshopade" Men militären är tydligen värre – de lägger alltid till extra helikoptrar på sina bilder...)

(Nu också i Fria Tidningen.)

Yes we can... ElBaradei leker Obama

Den förre IAEA-chefen och egyptiske "oppositionsledaren" (som han allt oftare beskrivs i västerländska medier) Mohammed ElBaradei har idag publicerat en video på YouTube där han riktar ett budskap till "Egyptens ungdom" med anledning av att han med hjälp av Muslimska brödraskapet ska ha samlat in en miljon underskrifter för kraven på politiska reformer.

Min hastiga och ofullständiga översättning:

*ElBaradei tackar Egyptens ungdom för det arbete som de utför för att förändra Egypten, till ett land där alla lever i frihet och värdighet, utan fruktan för sig själv eller sin familj.

*Det här är en enastående period i Egyptens historia. Inte sedan 1919 (året för en massrevolt mot den brittiska ockupation) har en miljon underskrifter samlats in för rätten till frihet och social rättvisa.

*Hela världen ser på vad som sker i Egypten idag med beundran.

*ElBaradei gör allt som står i hans makt för att nå förändring, bland annat genom att avslöja det rådande systemets förbrytelser, arresteringar och tortyr.

*Det är en grundläggande och viktig poäng att det vi talar om inte är en intern fråga, vi talar om människans frihet, om social rättvisa, om rätten till utbildning och hälsa. Vi talar om mänskliga värden som alla människor strävar efter. Talet om "utländsk utblandning" är struntprat.

*I början hånades vi när vi började samla in underskrifter, men nu göra de styrande samma sak. Jag vet att ni ungdomar är frustrerade och önskar se förändringen hända imorgon, men vi måste ta ett steg i taget.

*Eftersom regimen vägrat gå med på något av våra krav kommer jag att bojkotta valet. Vi måste vägra ställa upp på detta skådespel. Men det är min personliga åsikt. Det finns andra som säger att valet är ett tillfälle att engagera människor och öka deras medvetenhet, och det är också en respektabel ståndpunkt.

*Demonstrationer kan vara ett viktigt redskap, men vid rätt tidpunkt och efter noggrann planering. Jag vill inte gå ut på gatan med trettio personer, därför börjar jag med att samla namnunderskrifter. När alla andra medel misslyckats kommer vi att överväga massiva demonstrationer.

*Regimen har hittills inte velat diskutera något av våra krav. De vill inte diskutera varför sju miljoner egyptier saknar rösträtt (jag misstänker att detta syftar på de egyptier som bor utomlands) eller inrättandet av en oberoende komission för att övervaka valet.

*Idag har vi inte ens rätt att gå ut på gatan och demonstrera utan att få tillstånd. Vi följer lagar som britterna skrev på 20-talet. Vi lever under en repressivt system som inte kan överleva, men förändringen kommer.

*Vi måste alla delta. Jag hoppas att en miljon snart blir tre miljoner. Jag önskar att vi innan det kommande presidentvalet (2011) är tio miljoner, tjugo miljoner.

*Alla organisationer och rörelser som och arbetar för förändring måste arbeta tilsammans mot samma mål. Målet måste vara större än våra skiljaktigheter, målet är demokrati och varje individs rätt att uttrycka sig frihet. I slutändan är det folket som ska välja.

*Var inte rädda - de kan arrestera tio, hundra eller tusen men de kan inte arrestera hela det egyptiska folket.

*Den som vill ha förändring måste betala ett pris.

*Egyptens ungdom representerar hoppet om förändring. Jag är med er, och kommer att förbli med er i kraven på förändring och göra allt jag kan för att förverkliga våra krav. Egypten ska ännu en gång bli friheten och kulturens fyrbåk..."

Säga vad man vill om ElBaradei, men någon lysande retoriker är han inte (det krävs inga arabiskakunskaper för att se). Jag tvivlar på att detta tal kommer att verka särskilt inspirerande på Egyptens unga demokratiaktivister. Och ElBaradeis sätt att försvara sig mot anklagelserna om att han skulle vara en utländsk agent kommer inte falla i god jord hos andra oppositionsgrupper; jag misstänker att han behöver visa upp lite mer patriotism för att vinna förtroende hos fler än en handfull övertygade liberaler och egyptier bosatta i USA. Kanske överskattar han också sin egen betydelse – det är inte troligt att han kommit i närheten av en miljon underskrifter utan hjälp av Muslimska brödraskapets tiotusentals anhängare.

Centret för socialistiska studier kritiserar också ElBaradei för att han i ett möte med fackliga ledare bett om arbetarnas deltagande i kampen för politisk förändring – samtidigt som han vägrar stödja deras krav på ett stopp för privatiseringspolitiken eller att överhuvudtaget närmare definiera vad han menar med "social rättvisa." På en fråga om varför han inte uttalat sitt stöd till de arbetare som förra månaden ställdes inför en militärdomstol svarade ElBaradei att han inte kände till fallet... Att ElBaradei träffar fackliga ledare tyder på att han åtminstone förstått den växande egyptiska arbetarrörelsens betydelse. Möjligen kan de också lära honom ett och annat om politik.

ElBaradei – avfälling eller religiös extremist?

Den egyptiska regimen framställer ofta sig själv som en skyddsvall mot religiös fanatism, och västerländska journalister beskriver ibland slarvigt den egyptiska staten som"sekulär". Många invändningar kan göras mot detta (i själva verket har den egyptiska regimen periodvis uppmuntrat den islamistiska trenden som motvikt mot vänsteroppositionen, konstitutionen beskriver motsägelsefullt islam som källan till all lagstiftning samtidigt som partier på religiös grund är förbjudna, statssanktionerade religiösa auktoriteter är ofta minst lika konservativa som den islamistiska oppositionen, o.s.v) men i dagarna har ännu ett exempel på regimens hyckleri seglat upp som ändå överträffar det mesta.

"Oppositionsledaren" Mohammed elBaradei anser sig ha utsatts för en smutskastningskampanj dirigerad av regimen efter att bilder på elBaradeis dotter i baddräkt och elBaradei själv framför något som ser ut som ett glas vin publicerats på en facebookgrupp – ett ytterst "oislamskt" beteende som antas minska elBaradeis popularitet. Samtidigt anklagas elBaradei av en företrädare för det (halvstatliga) al-Azhar-universitetet för att ha "förolämpat islam" och det egyptiska folkets värderingar efter att han i en intervju berättat att hans systrar inte bär slöja...

På den elektroniska nyhetssajten Masrawy ironiserar Ahmed Ghanem över försöken att diskreditera Elbaradei genom att utmåla honom som islams fiende: Om ElBaradei blev president skulle den religiösa polisen som för tillfället håller stränderna i Sharm el-Sheikh fria från halvnakna solbadare dras in och bikinitvång genast utfärdas... (I själva verket är det naturligtvis fritt fram att klä sig i bikini på egyptiska turistorter idag).

Men den största ironin är att neokonservativa ideologer samtidigt attackerar elBaradei för att han varit öppen för samarbete med Muslimska brödraskapet i sin kampanj för politiska reformer... Tillsammans har de samlat hundratusentals namnunderskrifter bakom kraven på avskaffande av de hårda undantagslagarna och en rättvis vallag, vilket troligen är bakgrunden till regimens smutsiga motkampanj.

Islamofobin har fått fäste

Bråket om "moskébygget" i närheten av Ground Zero får mig att minnas en egyptisk taxichaufför som jag åkte med för ett par år sedan i Sixth of October City utanför Kairo (sunt nog vägrade han köra inne i själva Kairo eftersom han inte stod ut med trafikstockningarna och föroreningarna).

Han hette Hani och talade flytande engelska med Kalifornien-dialekt. I tjugotvå år bodde han i San Fransisco och pysslade med lite allt möjligt. Han drev en butik för parabolutrusting och jobbade extra som nattvakt. Varje fredag arbetade han ideellt i en moské, där han översatte predikningar till engelska för de som inte kunde arabiska.

Hani hade aldrig föreställt sig att han en dag skulle återvända till Egypten, men den 11:e september 2001 förändrade allt.

– Plötsligt blev allt ett helvete. Min butik vandaliserades flera gånger. En gång försökte någon bränna ned den. De klottrade förolämpningar mot Islam på bilen, berättade han.

Han blev kallad till förhör hos säkerhetspolisen flera gånger, troligen på grund av sitt arbete i moskén. Istället för att få statens beskydd blev han behandlad som en potentiell terrorist. Till slut fick han nog.

– Jag orkade inte stanna längre. Det var verkligen tufft. Tänk dig att tvingas lämna ett land efter 22 år. Men det är ändå inte värst för mig, jag är van vid Egypten och kan språket. Det är värre för min fru som är amerikanska och bara talar engelska, hon vantrivs här och vill åka tillbaka. Men jag återvänder aldrig till det landet.

Efter 11:e september 2001 råkade tusentals amerikanska muslimer ut för trakasserier eller diskriminering. Fram till årskiftet registrerades 481 hatbrott mot muslimer - allt från hotelser till överfall, mordbrand och mord. Minst tre personer mördades av gärningsmän som gav dem skulden för terrordåden. Enligt en opinionsundersökning som publicerades hösten 2002 upplevde en majoritet av muslimerna i landet att deras livssituation förvärrats sedan efter attacken. 57 procent hade personligen blivit hotade eller diskriminerade.

Man kunde ha trott att de hatiska stämningarna skulle ha lagt sig, nästan tio år efter attacken mot World Trade Center. Men idag, när 20 procent av amerikanerna tror att Obama är muslim (vilket underförstått är ett allvarligt problem) och 70 procent ser ett moskébygge i New York som en nationell katastrof, ser vi något annat. Kan det vara så att hatet inte bara beror på vad muslimerna gjort, utan drivs lika mycket av det eviga kriget mot "militant islamism" som Barack Obama har utvidgat rejält sedan han kom till makten?

Ps. Spana in videon nedan där en svart byggnadsarbetare misstas för att vara muslim under en protest mot det omstridda "moskébygget":

Att spela i två lag samtidigt: Egyptens vacklande liberaler

Den framträdande egyptiska dissidenten och sociologen Saad Eddin Ibrahim väckte en del uppståndelse häromdagen när han skrev på en petition för presidentsonen Gamal Mubaraks rätt att ställa upp i presidentvalet - något ironiskt eftersom Ibrahim tidigare varit en ledande kritiker av Egyptens omvandling till en "pseudomonarki" i Syriens efterföljd. Alla är dock inte förvånande; den socialistiske journalisten Hossam el-Hamalawy menar till exempel att Ibrahim alltid varit en opportunist.

Vad man än tycker om Saad Eddin Ibrahim så förtjänar han i alla fall viss respekt för att han är öppen med sitt ställningstagande. Annars är det ganska vanligt att egyptiska liberaler tar avstånd från ett odemokratiskt "tronskifte" samtidigt som de i tysthet hoppas på ett lugnt och smidigt överlämnande av makten till Gamal – en präktig affärsman med ekonomexamen från London i bagaget, nära band till Washington och en stark tro på fortsatta marknadsliberala reformer.

Uppdatering: När något händer i den egyptiska politiken går det alltid att hitta en analogi till fotbollens värld. Galal Amer jämför i al-Masry al-Youm Saad Eddin Ibrahim (som också skrivit under en petition till stöd för oppositionskandidaten Mohamed el-Baradei) med fotbollspelaren Mohamed Nagy ("Geddo") som inför årets säsong hade skrivit kontrakt med de båda stora Kairoklubbarna och ärkerivalerna Ahly och Zamalek. Ibrahims försvar att han bara skrivit under på Gamal Mubaraks "rätt att ställa upp i presidentvalet" avfärdas av Amer: Det är el-dostor (konstitutionen) och inte el-doktor (doktorn) som avgör den saken.