Issandr el-Amrani skriver bra om protesternas betydelse: "While we (here I mean the press, analysts, and activists) knew many Egyptians were tired of the current state of affairs, we did not know that an external change (what happened in Tunisia) could have this kind of impact on a country that, after all, has been protesting for years and that is nowhere as repressive and controlled as Tunisia was under Ben Ali. I suspect the staggering effrontery of the regime during December's parliamentary elections and the moment of national unity after the New Year's Eve January bombing also played a role. A significant number of Egyptians simply do not find the regime credible anymore, and hold it responsible for much of the deterioration of the country — in terms of the socio-economic situation, sectarian relations, and political accountability. Today, a red line has been irrevocably crossed, a barrier of fear transcended." Läs hela inlägget.
Olika oppositionsgrupper har redan presenterat sina respektive krav på regeringen, men de är inte värda mer än papperet de är skrivna på om inte gatuprotesterna fortsätter idag i en liknande skala, vilket är långt ifrån givet. Det beror just nu mer på stämningen hos folket än på något den politiska oppositionen kan göra. Den så kallade oppositionsledaren och förre IAEA-chefen Mohamed el-Baradei har uttalat sitt stöd för protesterna men inte visat några tecken på att vilja återvända från sin självpåtagna exil för att delta i dem, vilket orsakat hel del bitska kommentarer på twitter.
Reaktionerna från omvärlden på gårdagens händelser är talande. USA:s utrikesminister Hillary Clinton förklarade igår i ett cyniskt uttalande att Mubaraks regim "är stabil och söker sätt att möta det egyptiska folkets behov." Det egyptiska inrikesministeriet passade i sin tur på att gå ut med ett pressmeddelande om att 19 Al Qaida-medlemmar gripitis i Egypten – en inte alltför subtil påminnelse till Washington om regimens betydelse som strategisk allierad i Egypten.
No comments:
Post a Comment