Kollektiv dårskap

Det här är det sorgligaste jag sett på länge: Den egyptiska tidningen Al-Masry Al-Youm har samlat en lång rad klipp där egyptiska TV-programledare, journalister, politiker och kulturpersonligheter gör sitt bästa för att piska upp de nationalistiska stämningarna kring de skandalomsusade VM-kvalmatcherna mot Algeriet. 

I ärlighetens namn förstår jag långt ifrån allt, men bland guldkornen finns programledare som öppet uppviglar till våld mot algerier i Egypten (som hämnd för tidigare attacker mot egyptiska medborgare i Algers) och kända artister som vittnar om blodiga attacker mot egyptiska åskådare på läktarna i Khartoum (vilket senare visat sig varit rena påhitt). "Det var vi som utbildade dem, som gav dem mat, och befriade dem," säger en programledare om algerierna. "De är frankofiler som slängt sig i Frankrikes och Europas famn och inte vet något om sin historia eller arabvärldens historia" förklarar skådespelaren Mohamed Sobhi. Men det allra sorgligaste är att även respekterade intellektuella som Ibrahim Eissa, redaktör för den fristående (och vanligtvis regimkritiska) dagstidningen al-Doustour, deltog i farsen genom att hylla presidentsonen Alaa Mubarak efter dennes påhopp på Algeriet. (Givetvis spekuleras det redan om att Alaa kan bli Egyptens nästa president - en post som annars antas vara vigd åt den yngre brodern Gamal).

 

Faktum är att det egyptiska kultur- medieetablissemanget tycks ha jagat upp sig mer kring det här än man någonsin gjorde under Israels blodiga krig mot Gaza förra vintern, vilket säger en del.

Jach Shenker skriver bra om detta på Comment is Free, där han inte minst påpekar att den egyptiska kulturelitens plötsliga förvandling till blodtörstiga fotbollshuliganer till stor del handlar om att erövra en slags falsk folklighet, mot bakgrund av de groteska klyftorna mellan eliten och de fattiga massorna:

 

"There is an epic chasm between the lives of the (mainly) upper-class Egyptians who could afford to journey down to Khartoum for the game and the world of the masses who watched it in their living rooms and in shisha cafes, a chasm that the former attempted to bridge through a hypocritical and exploitative campaign of disinformation.

No matter that most of these individuals have now quietly recanted their claims of bloodletting in the stands; the media were only too happy to whip up the hysterical tales of these two-bit phonies who thought they could grab some grubby stardust by singing along with lies and distortions to the patriotic tune. The same process, by the way, was also under way in the Algerian press, where the poisonous al-Chorouk newspaper printed fake story after fake story in an attempt to stoke tension."

Serietecknare straffas

Den egyptiske serietecknaren Magdy al-Shafe'i som jag intervjuade i våras har dömts till 5000 pund i böter för sin uppmärksammade serieroman Metro, som indirekt kritiserar den utbredda korruptionen i Egypten.  Magdy hotades av 2 års fängelse, men slapp alltså relativt lindrigt undan (även om 5000 pund knappast är en struntsumma för en fristående konstnär eller för vilken vanlig egyptier som helst för den delen) . Däremot förblir nästan hela upplagan (med undantag för ett fåtal ex, som det Magdy håller i på bilden ovan) konfiskerad och får inte ges ut.   

Karikatyrer och huliganer

Jag är på resande fot och har inte mycket tid över till bloggande. Men något måste sägas om efterspelet till förra veckans VM-kvalrysare och "hatmatch" mellan Egypten och Algeriet. Som både Reuters och Time rapporterar gjorde den egyptiska regeringen inte mycket för att lugna känslorna i den fotbollstokiga nationen  efter kravaller och skadegörelse i båda länderna i samband med den senaste matchen. Tvärtom kallade man upp den algeriska ambassadören för en uppläxning och kallade hem sin ambassadör från Algers, och Mubarak lovade i ett bejublat tal inför parlamentet att försvara "egyptiska medborgare utomlands."

Somliga kanske minst att just Egyptens regering spelade en betydande roll i upprinnelsen till cirkusen kring de kontroversiella karikatyrerna i danska Jyllands-Posten för några år sedan. Och motiven är väl ungefär desamma nu som då: att piska upp de chauvinistiska stämningarna för att skapa en avledning från missnöjet med en ekonomi som fullständigt rasat i botten. Sorgligt.

Världens yngsta nation går tragiskt öde till mötes

Den egyptiska satirsajten el-Koshary slår till igen med en rapport om hur landets rikaste beslutat att bilda en egen utbrytarrepublik:

In an admirable effort to end class segregation in Egypt, residential compounds in El Sheikh Zayed City have united their borders and declared themselves an independent nation. The name of the new country on the western outskirts of Cairo is yet to be announced, though rumours suggest the contending names are Eliteland, Etiquettestan, and the more descriptive Republique des Villas et Piscines. The decision to withdraw from Egypt came after the compounds’ wealthy residents decided that the best way to end the unjust divide in Egypt between the “haves” and the “have-nots” was to put all the “haves” in their own separate country.

Men redan efter några veckor hade den nya nationen kollapsat:

Unfortunately, the new nation, which was finally named “Villas Indépendantes au Paradis”, or simply VIP, collapsed into mayhem and anarchy after just two weeks – two dire weeks where maids, gardeners, drivers, masseuses, and dog walkers were prevented from getting through the new border due to harsh visa requirements faced by Egyptians. The results were devastating on VIPian citizens, with several deaths due to starvation. “When we lost our maid,” said Shereen Louvre, “I had to try operating that thing that heats the food – but I majored in interior design, for God’s sake! Not electrical engineering, OK?”

Bakom humorn döljer sig naturligtvis ett stort allvar. Sedan slutet av 90-talet har Kairo förvandlats från en extremt segregerad stad till en där den övre medelklassen och de fattiga massorna i princip lever på skilda planeter. Statligt ägd mark motsvarande halva stadens yta eller mer har sålts för vrakpriser till privata investerare som byggt hundratals "gated communities" för de allra rikaste -  i vissa fall hela städer som drivs i privat regi, med privata sjukhus, skolor och vaktbolag. 

En socialt engagerad arkitekt jag talade med i våras beskrev det system som håller på att växa fram som en form av "urban apartheid." De fattiga är inte längre uteslutna från stora delar av staden bara för att de inte har råd att gå på moderna biografer eller shoppa i glittrande köpcentra, utan stängs också ute av murar och säkerhetskontroller. Men på sätt och vis är detta inget nytt, utan för tankarna till Kairos och Alexandrias "kosmopolitiska guldålder" då storstäderna dominerades av européer och polisen jagade arbetslösa och fattiga för att deportera dem tillbaka till landsbygden. 

Egyptierna sörjer Sovjetunionen?

Det egyptiska folket går återigen mot strömmen: Tjugo år efter Berlinmurens fall presenteras en opinionsundersökning som visar att 75 procent av egyptierna beklagar Sovetunionens fall, samtidigt som de är besvikna över det "kapitalistiska systemet" och önskar en större statlig inblandning i ekonomin.

Uppriktigt sagt är jag förvånad över den här siffran (jag har aldrig hört någon egyptier tala väl om Sovjetunionen), men den är fullt begriplig om man ser saken i dess rätta sammanhang. Jag tvivlar till exempel på att flertalet egyptier vet särskilt mycket om förhållandena i Sovjetunionen. Däremot har de själva en högst påtaglig erfarenhet av övergången från en "socialistisk" eller snarare korporativistisk eller statskapitalistisk ekonomi till en oligarkisk och korrumperad rövarkapitalism, som gjort flertalet fattigare utan att de fått se en skymt av de ökade politiska friheter som följde med kommunismens fall i de flesta länder i det forna östblocket. 

Till skillnad från medborgarna i central- och östeuropa har Egyptierna alltså all anledning att sörja den fria marknadens triumftåg över världen men mycket få skäl att fira. När minnet av Sovjetunionens förbrytelser (inte minst invasionen av Afghanistan) nu förbleknar och hamnar i skuggan av nutida amerikanska koloniala äventyr är det kanske inte märkligt att socialismens idéer återuppstår i ett land som Egypten.

Maktspråk

När vår statliga myndighet för levande historia får i uppdrag att producera en upplysningskampanj om kolonialismens brott (jag är säker på att det händer vilken dag som helst nu) hoppas jag att man får med följande härliga citat ur en radiosändning från Cypern, som riktades till det egyptiska folket under Storbritanniens och Frankrikes invasion av landet i november 1956 (under Suezkrisen): 

"...vi är tvungna att bombardera er var ni än finns. Föreställ er att era byar bombas. Föreställ er att era hustrur, barn, mödrar, fäder, farfäder och morfäder flyr från sina hus och lämnar kvar sin egendom. Detta kommer att hända er om ni gömmer er bakom era kvinnor i byarna... Om era byar och hem inte evakueras, är det inget tvivel om att de kommer att förstöras. Ni har begått en synd... då ni satte er lite till Abdul Nasser." 

Nassers brott? Att nationalisera Suezkanalen samtidigt som han erbjöd ekonomisk kompensation till ägarna, vars 99-åriga koncession ändå skulle gå ut inom ett årtionde. Dessutom tyckte den brittiske premiärministern Anthony Eden att han var en allmänt störande typ, och fransmännen ogillade att flera ledare för den algeriska befrielserörelsen fått en fristad i Kairo. Man förstår ju att det var nödvändigt att lära alla "farfäder och morfäder" en läxa.

Demokratibistånd - pengarna i sjön?

Det amerikanska biståndsorganet USAID har gjort en intern revision av landets demokratibistånd till Egypten, och kommer - chockerande nog - fram till att det har varit... i stort sett menlöst. Trots att man spenderat 181 miljoner dollar sedan 2004 har tillståndet för mänskliga rättigheter, pressfrihet, korruption och andra demokratiindex försämrats de senaste åren. Mot den bakgrunden hamnar beskrivningarna av det svenska utvecklingsbiståndet som ineffektivt i ett nytt ljus, och de spridda ropen på större fokus på just demokratibistånd framstår som något förhastade, minst sagt. 

Att lära av sina misstag, femtio år senare

I ett sällsynt ögonblick av självkritik frågar sig den israeliska underättelsetjänsten vad som "gick fel" i den "sabotageoperation" som 1954 genomfördes i Kairo och Alexandria och ledde till gripandet av flera  egyptiska judar. Slutsatsen är att agenterna inte hade "tränats tillräckligt" samtidigt som operationen i sig var "meningslös." Några moraliska betänkligheter med att genomföra terroroperationer mot civila mål i ett grannland tycks man dock inte ha.

En kort historielektion kan vara på sin plats: Den egyptiska regimen under Gamal abd el-Nasser hade just förhandlat med britterna om ett tillbakadragande av de utländska trupperna från Suezkanalen. Hökarna i Israel såg detta som ett allvarligt hot (man fruktade inte minst att förbättrade relationer mellan Egypten och väst skulle öppna för vapenexport och bistånd till landet) och planerade därför en serie "sabotageoperationer" - bombdåd mot bland annat postkontor, ett amerikanskt bibliotek och en biograf som visade amerikanska filmer. Syftet var att diskreditera Nassers regering och övertyga västmakterna om att de brittiska truppernas närvaro var nödvändig för att skydda deras intressen i landet. Operationen slutade dock i fiasko eftersom en av de primitiva bomberna började ryka i fickan på en av agenterna när han var på väg in på en biograf.

Enligt den israeliska historikern Avi Shlaim nekade inte bara den israeliska regeringen till all inblandning i operationen, utan utmålade också rättegångarna mot de inblandade som en del i en anti-judisk komplott, och använde detta för att piska upp hemmaopinionen mot Egypten och Nassser. När två av de inblandade dömdes till döden svarade den israeliska regeringen också med att frysa de hemliga samtal som länderna sedan en tid fört via sina ambassader i Paris och ställa in ett planerat möte på hög nivå. Nasser anklagades för att ha svikit ett löfte att - som en goodwill-gest - mildra domen mot de inblandade. Men i själva verket talar mycket för att han faktiskt gjorde just det: Bara två av de åtta som dömdes fick dödstraff, och en regim som nyss avrättat både strejkledare och medlemmar av Muslimska Brödraskapet kunde knappast visa sig mer förlåtande mot en terrorcell som agerat för en utländsk stats räkning.

"Operation Susannah" stärkte Nassers misstänksamhet mot Israel och skadade de informella samtalen mellan de båda länderna, som under de följande tjugo åren skulle utkämpa fyra krig. Samtidigt bidrog den till att ytterligare försvåra situationen för den judiska minoriteten i Egypten. Men femtio år senare är lärdomen som dras alltså att agenterna inte gavs "tillräcklig träning." Det kallar jag framsteg.

Brödraskapets högervridning

Hossam Tammam, själv före detta medlem i rörelsen, skriver insiktsfullt om Muslimska Brödraskapets interna kris, som han beskriver som den djupaste sedan 1954 - då Nassers regim utnyttjade intern splittring i sitt försök att kontrollera organisationen. Han menar att rötterna till krisen ligger i en rubbad maktbalans mellan olika trender inom rörelsen, där den "konservativa" fraktionen skaffat sig något som liknar ett monopol över viktiga beslut rörande gruppens ideologiska inriktning.

The most critical setback occurred in 2007, when the proposed MB political party, which no one expected to see the light of day, unveiled its platform. That the reformists laid out their vision against the backdrop of a political clampdown gave the conservatives the opening they needed to oust the reformists from their positions of influence within the organisation, uproot their bases of legitimacy, and to introduce crucial changes into the political party platform. The most notorious amendments the conservatives added prohibited Copts and women from running for public office and subordinated the legislature to religious supervision. These two changes alone were sufficient to decimate the reformist character and aims of the platform.

The battle over the party's platform could have passed quietly amid the seemingly endless onslaught of clampdowns and other crises. Instead, it proved the beginning of the end to plurality, opening the floodgates to a battle over who has the right to speak for the organisation and shape its image.

Hossam Tammam menar att konflikten sannolikt kommer att förvärras inför nästa års val av ny Supreme Guide efter Mohamed Mehdi Akef och leda till en långtgående utrensning av mer reformistiska och fritänkande element. 

Om Tammam har rätt innebär det att en redan konservativ rörelse håller på att vridas ännu längre åt höger och bli ännu mer inåtvänd och sluten, just när Egypten efter decennier av misslyckad ekonomisk politik genomgår den största vågen av sociala protester och strejker på ett halvt århundrade. Mycket vältajmat.

Egyptens katastrofala sociala experiment

Jack Shenker (en bekant från Kairo och en av mycket få västerländska journalister i Egypten som regelbundet söker sig utanför huvudstadens fashionabla förorter för att rapportera om det som majoriteten av befolkningen kallar för "verkligheten") skriver för The Guardian om hur årtionden av nyliberala reformer gjort de rika rikare - men inneburit en katastrof för merparten av befolkningen:

Egypt is now a glitzier, more prosperous land with pharaonic-style riches to match its pharaonic-style leader (now entering his 29th year in power). Except, as the GAFI report inconveniently points out, 90% of the country has yet to see any of the bounty. Foreign investment has been largely channelled into sectors like finance and gas which create few new jobs. While national resources like natural gas have been sold at subsidised rates to the tycoon owners of iron and fertiliser factories, the cost of ordinary commodities like bread and cooking oil has spiralled. In fact since the IMF began hauling Egypt's economy into modernity, Egyptians have got steadily and dramatically poorer: when structural adjustment began 20% of the population were living on less than (inflation-adjusted) $2 a day; today, that figure stands at 44%. In the past decade, when GDP growth was at its strongest, absolute poverty has climbed from 16.7% to almost 20%. Chomsky called neoliberalism "capitalism with the gloves off"; it's hard, looking at this jumble of statistics, to discern anything but a shameless hit-and-run job perpetrated by a tiny band of Egypt's business elite.

Inget av detta är nytt - vad som är uppseendeväckande är att samma slutsatser nu presenteras i en rapport från den statliga investeringsmyndigheteten GAFI. Jack Shenker skriver: 

Of course this isn't the first time that conservative economic theory has proved to have a catastrophic effect on the lives of ordinary people, especially in poorer countries, but this report – sponsored by the very government it criticises – is a particularly powerful example of just how dangerously flawed the idea is that making the rich richer can be a engine of society-wide economic progress.

Timothy Mitchell argues that neoliberalism's triumph is its double-thinking: it encourages the most exuberant dreams of private accumulation and yet aggressively narrows public discussion so that "the collective well-being of the nation is depicted only in terms of how it is adjusted in gross to the discipline of monetary and fiscal balance sheets". Nowhere is that truer than in Egypt, a doublethink society where the ruling National Democratic Party can use its annual conference (held last weekend) to congratulate itself on wearing a western-tailored economic straitjacket while millions struggle to meet their basic daily needs.

The conference was entitled "Just for you". Whom that "you" was wasn't specified, but it can't have been any of the 90% shut out of Cairo's miraculous economic boom. As the eminent Egyptian economics professor Galal Amin argues, "Those who continue to preach the trickle-down theory are likely to be the ones who do not really care whether anything trickles down at all."

Ayman Nours balansgång

Egyptens mest namnkunnige liberale oppositionspolitiker, Ayman Nour, har det inte lätt. Han fängslades i fyra år efter att ha utmanat Hosni Mubarak i det senaste presidentvalet. Och nu har han hamnat i en ny politisk storm.

Det började med en debattartikel i Wall Street Journal av två representanter för Egyptian Union for Liberal Youth (en organisation som beundrar bl.a. ultrakonservativa American Enterprise Institute och CATO Institute, och förespråkar en absolut nattväktarstat som inte förser sina medborgare med vare sig utbildning, sjukvård, transporter eller kommunikation.) Författarna anklagar Nour för antisemitism därför att han kort efter att ha släppts ur fängelse i våras (och kort efter kriget i Gaza) besökte en konferens som hyllade de frivilliga egyptier som stred mot de judiska miliserna i det arab-israeliska kriget 1948.

Artikeln tar upp ett verkligt problem, men gör diskussionen en björntjänst genom att på ett försåtligt sätt blanda samman Israelkritik med antisemitism och ställa judehat mot Egyptens förbättrade relationer till Israel. Är alla som har dåliga relationer med Israel därmed antisemiter? Och medan skribenterna själva påpekar att antisemitism i Egypten är ett relativt nytt fenomen, så härleds det helt och hållet till påverkan från Europas fascistiska rörelser. De fem krigen med Israel, som utan tvekan också påverkat befolkningens attityder, nämns inte alls. Att tiotusentals oskyldiga judar fördrevs efter Israel, Frankrikes och Storbritanniens gemensamma angrepp på Egypten 1956 och Israels angrepp på landet 1967 var oförlåtligt och tragiskt, men att därmed säga att antisemtism var Nasser-regimens "ideologiska grundpelare" är minst sagt tveksamt.

Hursomhelst, Ayman Nour gick genast ut och försvarade sig själv och bedyrade att hans uttalanden om Israel på den beryktade konferensen skedde under påverkan av kriget i Gaza, att han stöder fredsavtalet mellan Egypten och Israel och att han konsekvent motsatt sig agression mot Israel. Varpå han snart fick försvara sig själv igen - den här gången mot en storm av anklagelser från det andra hållet, om att han sålt ut sig till USA och Israel...

Det intressantaste med hela affären är kanske att den visar de egyptiska liberalernas stora svaghet: Det misslyckade "liberala experimentet" under britternas kolonialism och de senaste decenniernas tilltagande korruption och sociala klyftor i marknadsreformernas spår har gjort deras ideologi helt omöjligt att sälja i Egypten, förutom till en liten klick privilegierade människor som i grund och botten är rätt nöjda med status quo, och därför ogärna engagerar sig i oppositionen. 

Därmed är landets fåtaliga liberaler helt beroende av att accepteras i väst, inte minst av Egyptens skyddspatron i Washington, vilket förklarar varför många olika liberala grupperingar ofta tycks lägga mer energi på att debattera i Washington Post och Wall Street Journal än på verkligt politiskt arbete. Till Ayman Nours heder ska dock sägas att han utgör ett undantag i det här sammanhanget: till skillnad från de flesta liberala NGO:er och intellektuella försöker han åtminstone bedriva verklig opposition, vilket han också betalat ett högt pris för. Ayman Nour är idag landets Liberal med stort L - och kanske är det just därför han måste svartmålas av sina konkurrenter.

Vänstern och Brödraskapet

Apropå vänstern i Egypten: på den här hemsidan tillhörande socialistiska studenter på universitetet i Helwan (tullab muqaawama eller "resistance students") söder om Kairo uttrycker man nu sin solidaritet med 10 studenter från Muslimska Brödraskapet som arresterades i en räd mot en av studenternas bostad.

Detta är en viktig punkt som jag inte nämnde i mitt förra inlägg. En av de avgörande praktiska skillnaderna mellan den nya vänstern i Egypten och den traditionella är nämligen just deras inställning till Muslimska Brödraskapet. Medan den äldre generationen betraktar all islamism som en form av fascism ser många yngre aktivister och teoretiker en stor skillnad på Brödraskapet idag och hur rörelsen såg ut för 40-50 år sedan. De ser Brödraskapet som en förvisso borgerlig och konservativ rörelse men samtidigt en som man kan samarbeta med i vissa frågor: när det gäller t.ex. politiska fångar, solidaritet med Palestina, och krav på politiska reformer.

Inte minst menar man att vänstern i Egypten marginaliserats och blivit irrelevant, delvis därför att man betraktat den nuvarande regimen som det "minst onda" och därmed gett upp all kamp för förändring. Det officiellt sanktionerade vänsterpartiet Tagammu tillåts ställa upp i val och vinna ett antal symboliska mandat, i utbyte mot att man begränsar sin politiska verksamhet till torra seminarier på högkvarteret i Kairo och enstaka demonstrationer på byggnadens balkong.

På universiteten har studenter från islamistiska och sekulära grupper vid några tillfällen de senaste åren arrangerat gemensamma demonstrationer mot säkerhetspolisens agerande. (Ibland kan det se lite lustigt ut: Brödraskapets anhängare håller sig gärna för sig själva och skiljer sig från mängden med sin enhetliga stil och hårda disciplin, lite som det "svarta blocket" när det demonstreras här hemma i Sverige...) Men socialistiska grupper har också gett Brödraskapet svar på tal när de arrangerat reaktionära kampanjer på temat "stoppa moralens förfall."

Det finns just nu även ett samarbete mellan Brödraskapet och en rad sekulära grupper kring kraven på en ny fackföreningslag, som ska garantera  de rättigheter som slås fast både av den egyptiska grundlagen och ILO-konventioner som landet skrivit under, men som sällan efterlevs. Vänsterns motiv för detta är uppenbara - för Brödraskapet handlar det främst om att man hoppas på större oberoende för medelklassens yrkesförbund (läkare, ingenjörer, m.fl.) som domineras av islamisterna.

Samarbete med Brödraskapet är dock fortfarande kontroversiellt även bland den yngre generationens vänster (man ska inte heller glömma att samarbete med den ogudaktiga vänstern är minst lika kontroversiellt bland de mer renläriga islamisterna). En del är principiellt motståndare till att samverka med en rörelse som blandar religion och politik. Andra har blivit desillusionerade av Brödraskapets agerande under de senaste åren, t.ex. då rörelsens företrädare i läkarförbundet (som i vissa fall driver framgångsrika privatkliniker) aktivt motarbetat unga aktivister som kämpat för bättre villkor för offentliganställda läkare, eller då rörelsens ledare vikt sig för statens repression och inte svarat med en kraftfull mobilisering för politiska reformer. 

När det gäller den senare punkten så finns det här en ömsesidig misstro mellan den sekulära oppositionen och Brödraskapet. Medan de förra ofta klagar på Brödraskapets passivitet och anklagar rörelsens ledare för att vara mer intresserade av att värna sin egen position i samhället än att driva krav på verklig politisk förändring, så anklagar Brödraskapet delar av den sekulära oppositionen för att vilja se en konfrontation mellan regimen och islamisterna där båda går under. Brödraskapets ledare säger därför att de aldrig kommer att söka öppen konfrontation med regimen - så länge detta inte sker under en bred allians med alla oppositionsgrupper. (En förnuftig inställning men också en bekväm undanflykt med tanke på att detta aldrig kommer att ske).

Den här misstron är också något som säkerhetsapparaten gör sitt bästa för att utnyttja och upprätthålla. Ett konkret exempel: Vid ett tillfälle hade socialistiska och islamistiska kvinnogrupper utlyst en gemensam demonstration utanför Arabförbundets högkvarter i centrala Kairo, till stöd för befolkningen i Gaza. Inför protesten utsattes de islamistiska aktivisterna för hård press och skarpa hot från säkerhetstjänsten så att de inte vågade dyka upp - med följd att de socialistiska kvinnor som kom till platsen kände sig svikna. Allt praktiskt samarbete försvåras av att repressionen mot Brödraskapet i allmänhet är hårdare än den mot sekulära grupper, helt enkelt för att Brödraskapet än så länge betraktas som det största hotet.  

Finns det en levande vänster i Egypten?

Samtidigt som den liberala internationalen haft möte i Alexandria och Egyptens styrande parti NDP hållt sin årliga konferens i Kairo - med sedvanliga hyllningar av nationens ekonomiska och sociala framsteg - planeras ett helt annat forum den kommande helgen: Den 5:e till 7:e november arrangeras "Socialistiska dagar" med underrubriken izmathum.. wa badeelna ("deras kris.. och vårat alternativ").

Med tanke på att den politiska scenen i Egypten annars helt domineras av NDP (i dagsläget en toppstyrd allians av affärsmän och en front för militärregimen snarare än ett verkligt politiskt parti)  och det konservativa Muslimska Brödraskapet kanske en och annan blir förvånad att det överhuvudtaget finns de som kallar sig socialister i dagens Egypten. Men som jag skrivit om tidigare är de i själva verket en växande (men fortfarande liten) skara.

Men vilka är dom? Till att börja med är "vänster" ett begrepp som används väldigt brett i Egypten. Det inkluderar egentligen alla "till vänster" om den nuvarande regimen - såväl arabiska nationalister eller Nasserister som socialdemokrater och revolutionära socialister. Men medan den arabiska nationalismen står lågt i kurs idag (det är, grovt förenklat, egyptisk nationalism eller pan-islamism som gäller) är det uttalade socialister som återigen tagit initiativet till att formulera ett alternativ på vänsterkanten.

 

Den organisatoriska kärnan i denna nya våg är de "Revolutionära Socialisterna," en delvis underjordisk rörelse (i den mån det går att undanhålla säkerhetspolisen något i Egypten) som ideologiskt sett beskriver sig som trotskister. Det hänger i sin tur delvis ihop med en kritik av den historiska vänstern i Egypten för att ha gått i Moskvas ledband och därför begått en rad förödande politiska misstag (inte minst när ledarskapet i flera av landets kommunistiska rörelser - i flera fall mot majoriteten av anhängarnas vilja - accepterade FN-resolutionen som delade det Palestinska mandatet i en judisk och en arabisk del). 

Samtidigt finns det en bredare rörelse av studenter, fackliga aktivister på basnivå, människorättsadvokater, journalister med flera som betraktar sig som socialister utan att bekänna sig till någon specifik ideologisk inriktning eller vara särskilt revolutionära (bortsett från att få anser att den nuvarande regimen kommer att falla fredligt eller reformeras inifrån). Många är snarare anhängare av ett löst definierat jämlikhetsideal, stärkt offentlig välfärd, stopp för privatiseringar, stärkta fackliga rättigheter, och andra klassiska vänsterståndpunkter.

Efter att länge ha betraktats som ett skällsord, bland annat på grund av det hårda förtrycket under Nassers "arabiska socialism" men kanske ännu mer på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan, har det åter blivit möjligt att tala om "socialism" som en vision för ett annat samhälle och ett alternativ till både de senaste decenniernas marknadsreformer och islamisternas samhällsvision.

Att till och med den liberala presidentkandidaten Ayman Nour säger sig vara inspirerad av "tredje vägens socialdemokrati" såväl som den skandinaviska välfärdsstaten får väl ses som ett tecken på att den renläriga nyliberalismen tappar mark på grund av de snabbt växande klyftorna i landet. Och Brödraskapets interna kris beror kanske inte bara på yttre tryck i form av hård repression från statens sidan, utan har kanske delvis att göra med att samtidigt som rörelsen på ett sätt varit extremt framgångsrik - dess konservativa idéer har enligt de flesta bedömmare varit på stadig frammarsch i Egypten de senaste decennierna - har detta inte medfört någon lindring av landets sociala problem. 

 

Den egyptiska vänsterns största problem - bortsett från repressionen som kraftigt begränsar all meningsfull politisk verksamhet - är det stora avståndet mellan städernas intellektuella och de som man i första hand vill nå ut till. Det avståndet är på många sätt lika stort idag som i början av förra seklet. Bland egyptiska industriarbetare och fackliga aktivister finns också en stark motvilja mot all inblandning av politiska rörelser. Den grundar sig delvis i cynism över de tidigare existerande partiernas korruption, men har också sina rötter i 20- och 30-talets antikoloniala kamp. Då sökte den nationalistiska rörelsens ledare arbetarnas stöd när de var i opposition, men svek alla löften om sociala reformer så fort de fick makten. Även om ingen talar väl om den sittande regimen finns det  därför en stor skepticism bland fackliga aktivister och arbetare mot uttalat politiska kampanjer - de vill inte låta sig utnyttjas i ett "regimskifte" som bara leder till att någon annan grupp tar makten. 

Kulturens försvarare

I dagarna har en egyptisk skådespelare dömts att böta 10,000 egyptiska pund (några årslöner för en vanlig egyptier) för att ha "agerat utan tillstånd från skådespelarfacket." En bagatell, kan tyckas - censur och ingrepp mot den fria kulturen är ju vardagsmat i Egypten. Men också ett tillfälle att påminna om den kontrovers som rasade tidigare i år, då Egyptens kulturminister Farouq Hosni nyligen nästan blev vald till ny UNESCO-chef. Han hade starkt stöd från Frankrike och USA, som är ytterst måna om att bevara goda relationer till den egyptiska regeringen, men utnämningen stoppades efter en massiv opinionskampanj där Hosni anklagades för en rad antisemitiska uttalanden. Nu sitter han istället kvar på sin post i Egypten och övervakar landets skådespelare, författare och serietecknare så att de inte begår övertramp mot moral och sedlighet. Men de europeiska intellektuella som nyss rasade mot hans potentiella utnämning till UNESCO-chef har tystnat, trots att han indirekt är avlönad av EU. Hur ska vi tolka det?

Medierna och Mellanöstern: Självcensur eller dramaturgi?

Robert Fisk skriver om medieföretagens delvis självpåtagna censur av rapporteringen från Mellanöstern, och tar bland annat upp situationen i Kairo som exempel:

Years ago, a Time magazine reporter in Cairo packed his note-book with facts about the routine Egyptian police torture of prisoners. But the US ambassador in Cairo persuaded the bureau chief to hold off because he understood that Mubarak was going to "crack down" on such abuses. Ho ho! Time didn't run the story and, of course, the abuses got worse. Shortly afterwards, jail guards were forcing Egyptian prisoners to rape each other.

"When the "peace process" – remember that tacky phrase? – was about to reach fruition almost 15 years ago, the big wire agencies poured millions into new offices and staffs in Mubarak's gleaming capital of democracy. And what happened? As usual, the Egyptian Mukhabarat security agencies inserted their own lads into the bureaux – or blackmailed Egyptian reporting staff – to spy on the journalistic output. All bureau chiefs in Cairo know who their local spies are. But, of course, they can't dismiss them.

Nor can they report the news that their "news" agency is supposed to be telling us about. The mere hint of an anti-Mubarak story – I am omitting from this the courageous coverage of the shameful behaviour of the cops in mauling and beating female as well as male protesters during the anti-Mubarak "Enough movement's demonstrations – and the Ministry of Information will be calling in the relevant bureau chief for a chat. Even a formal Egyptian denial won't do you much good. There will be serious consequences if there is a repeat. Closing down the bureau, perhaps, having wasted all those millions on installing the office in the first place?

Which is why almost all Cairo-datelined coverage of police savagery in Egypt contains only reports on London-issued protests from Amnesty or Human Rights Watch, followed by the necessary Egyptian condemnation of the human rights groups. In other words, the investment in such Western news bureaux has now become more important than the news for which the original investment was made."

Kanske överdriver Fisk något. Men utan tvekan är det så att t.ex. polisens brutalitet mot såväl oppositionella som vanliga medborgare i Egypten får förvånansvärt lite uppmärksamhet med tanke på hur många utländska journalister som finns i Kairo - och med tanke på hur lätt det är att via lokala människorättsorganisationer få detaljerad information om den typen av händelser. Men det är svårt att säga om det verkligen beror på att medieföretagen är rädda att få sina kontor stängda, eller på att den typen av berättelser helt enkelt inte passar in i den etablerade dramaturgin - det rör sig ju trots allt om en av "våra" viktigaste allierade i regionen och inte en etablerad "skurkstat" som Iran.

Att landets största oppositionsrörelse (Muslimska Brödraskapet) mer eller mindre lamslagits av repression - nästan 8000 oppositionella arresterades i Egypten bara under förra året och flera höga ledare har åtalats inför militärdomstolar - har t.ex. inte väckt någon större uppmärksamhet. Men beror det på rädsla för att stöta sig med Mubaraks regim eller på att förtryck av islamister inte är en lika tilltalande story som förtryck utfört av islamister?

Flera journalister jag talat med har medgett att det finns vissa saker man helst undviker att skriva om från Kairo. En av dem är allt som andas kritik av den egyptiska militären. En duktig egyptisk nyhetsfotograf som jag känner berättade en gång att de större nyhetsbyråerna tackade nej till unika bilder på sammandrabbningar mellan soldater och invånare på ön Qursaya i Kairo med hänvisning till att man ändå inte kunde publicera dem. Och den engelskspråkiga tidningen Daily News Egypt fick skarpa varningar efter att de tryckt en artikel om upplopp bland studenter på en militärhögskola i våras.

Å andra sidan är det väldigt ovanligt att utländska journalister faktiskt utvisas från Egypten - jag känner bara till ett fall på senare år, förutom mitt eget. Det tyder på att den relativt snälla behandlingen av Egyptens regim handlar lika mycket om nyhetsredaktionernas egna urvalskriterier som om självcensur i ordets rätta bemärkelse. I värsta fall handlar det också om ett visst mått av förståelse för den auktoritära regimens "svåra balansgång" mellan politiska "reformer" och att hålla religiösa extremister på mattan.