Att lära av sina misstag, femtio år senare

I ett sällsynt ögonblick av självkritik frågar sig den israeliska underättelsetjänsten vad som "gick fel" i den "sabotageoperation" som 1954 genomfördes i Kairo och Alexandria och ledde till gripandet av flera  egyptiska judar. Slutsatsen är att agenterna inte hade "tränats tillräckligt" samtidigt som operationen i sig var "meningslös." Några moraliska betänkligheter med att genomföra terroroperationer mot civila mål i ett grannland tycks man dock inte ha.

En kort historielektion kan vara på sin plats: Den egyptiska regimen under Gamal abd el-Nasser hade just förhandlat med britterna om ett tillbakadragande av de utländska trupperna från Suezkanalen. Hökarna i Israel såg detta som ett allvarligt hot (man fruktade inte minst att förbättrade relationer mellan Egypten och väst skulle öppna för vapenexport och bistånd till landet) och planerade därför en serie "sabotageoperationer" - bombdåd mot bland annat postkontor, ett amerikanskt bibliotek och en biograf som visade amerikanska filmer. Syftet var att diskreditera Nassers regering och övertyga västmakterna om att de brittiska truppernas närvaro var nödvändig för att skydda deras intressen i landet. Operationen slutade dock i fiasko eftersom en av de primitiva bomberna började ryka i fickan på en av agenterna när han var på väg in på en biograf.

Enligt den israeliska historikern Avi Shlaim nekade inte bara den israeliska regeringen till all inblandning i operationen, utan utmålade också rättegångarna mot de inblandade som en del i en anti-judisk komplott, och använde detta för att piska upp hemmaopinionen mot Egypten och Nassser. När två av de inblandade dömdes till döden svarade den israeliska regeringen också med att frysa de hemliga samtal som länderna sedan en tid fört via sina ambassader i Paris och ställa in ett planerat möte på hög nivå. Nasser anklagades för att ha svikit ett löfte att - som en goodwill-gest - mildra domen mot de inblandade. Men i själva verket talar mycket för att han faktiskt gjorde just det: Bara två av de åtta som dömdes fick dödstraff, och en regim som nyss avrättat både strejkledare och medlemmar av Muslimska Brödraskapet kunde knappast visa sig mer förlåtande mot en terrorcell som agerat för en utländsk stats räkning.

"Operation Susannah" stärkte Nassers misstänksamhet mot Israel och skadade de informella samtalen mellan de båda länderna, som under de följande tjugo åren skulle utkämpa fyra krig. Samtidigt bidrog den till att ytterligare försvåra situationen för den judiska minoriteten i Egypten. Men femtio år senare är lärdomen som dras alltså att agenterna inte gavs "tillräcklig träning." Det kallar jag framsteg.