Det började med en debattartikel i Wall Street Journal av två representanter för Egyptian Union for Liberal Youth (en organisation som beundrar bl.a. ultrakonservativa American Enterprise Institute och CATO Institute, och förespråkar en absolut nattväktarstat som inte förser sina medborgare med vare sig utbildning, sjukvård, transporter eller kommunikation.) Författarna anklagar Nour för antisemitism därför att han kort efter att ha släppts ur fängelse i våras (och kort efter kriget i Gaza) besökte en konferens som hyllade de frivilliga egyptier som stred mot de judiska miliserna i det arab-israeliska kriget 1948.
Artikeln tar upp ett verkligt problem, men gör diskussionen en björntjänst genom att på ett försåtligt sätt blanda samman Israelkritik med antisemitism och ställa judehat mot Egyptens förbättrade relationer till Israel. Är alla som har dåliga relationer med Israel därmed antisemiter? Och medan skribenterna själva påpekar att antisemitism i Egypten är ett relativt nytt fenomen, så härleds det helt och hållet till påverkan från Europas fascistiska rörelser. De fem krigen med Israel, som utan tvekan också påverkat befolkningens attityder, nämns inte alls. Att tiotusentals oskyldiga judar fördrevs efter Israel, Frankrikes och Storbritanniens gemensamma angrepp på Egypten 1956 och Israels angrepp på landet 1967 var oförlåtligt och tragiskt, men att därmed säga att antisemtism var Nasser-regimens "ideologiska grundpelare" är minst sagt tveksamt.
Hursomhelst, Ayman Nour gick genast ut och försvarade sig själv och bedyrade att hans uttalanden om Israel på den beryktade konferensen skedde under påverkan av kriget i Gaza, att han stöder fredsavtalet mellan Egypten och Israel och att han konsekvent motsatt sig agression mot Israel. Varpå han snart fick försvara sig själv igen - den här gången mot en storm av anklagelser från det andra hållet, om att han sålt ut sig till USA och Israel...
Det intressantaste med hela affären är kanske att den visar de egyptiska liberalernas stora svaghet: Det misslyckade "liberala experimentet" under britternas kolonialism och de senaste decenniernas tilltagande korruption och sociala klyftor i marknadsreformernas spår har gjort deras ideologi helt omöjligt att sälja i Egypten, förutom till en liten klick privilegierade människor som i grund och botten är rätt nöjda med status quo, och därför ogärna engagerar sig i oppositionen.
Därmed är landets fåtaliga liberaler helt beroende av att accepteras i väst, inte minst av Egyptens skyddspatron i Washington, vilket förklarar varför många olika liberala grupperingar ofta tycks lägga mer energi på att debattera i Washington Post och Wall Street Journal än på verkligt politiskt arbete. Till Ayman Nours heder ska dock sägas att han utgör ett undantag i det här sammanhanget: till skillnad från de flesta liberala NGO:er och intellektuella försöker han åtminstone bedriva verklig opposition, vilket han också betalat ett högt pris för. Ayman Nour är idag landets Liberal med stort L - och kanske är det just därför han måste svartmålas av sina konkurrenter.
No comments:
Post a Comment