Kollektiv dårskap

Det här är det sorgligaste jag sett på länge: Den egyptiska tidningen Al-Masry Al-Youm har samlat en lång rad klipp där egyptiska TV-programledare, journalister, politiker och kulturpersonligheter gör sitt bästa för att piska upp de nationalistiska stämningarna kring de skandalomsusade VM-kvalmatcherna mot Algeriet. 

I ärlighetens namn förstår jag långt ifrån allt, men bland guldkornen finns programledare som öppet uppviglar till våld mot algerier i Egypten (som hämnd för tidigare attacker mot egyptiska medborgare i Algers) och kända artister som vittnar om blodiga attacker mot egyptiska åskådare på läktarna i Khartoum (vilket senare visat sig varit rena påhitt). "Det var vi som utbildade dem, som gav dem mat, och befriade dem," säger en programledare om algerierna. "De är frankofiler som slängt sig i Frankrikes och Europas famn och inte vet något om sin historia eller arabvärldens historia" förklarar skådespelaren Mohamed Sobhi. Men det allra sorgligaste är att även respekterade intellektuella som Ibrahim Eissa, redaktör för den fristående (och vanligtvis regimkritiska) dagstidningen al-Doustour, deltog i farsen genom att hylla presidentsonen Alaa Mubarak efter dennes påhopp på Algeriet. (Givetvis spekuleras det redan om att Alaa kan bli Egyptens nästa president - en post som annars antas vara vigd åt den yngre brodern Gamal).

 

Faktum är att det egyptiska kultur- medieetablissemanget tycks ha jagat upp sig mer kring det här än man någonsin gjorde under Israels blodiga krig mot Gaza förra vintern, vilket säger en del.

Jach Shenker skriver bra om detta på Comment is Free, där han inte minst påpekar att den egyptiska kulturelitens plötsliga förvandling till blodtörstiga fotbollshuliganer till stor del handlar om att erövra en slags falsk folklighet, mot bakgrund av de groteska klyftorna mellan eliten och de fattiga massorna:

 

"There is an epic chasm between the lives of the (mainly) upper-class Egyptians who could afford to journey down to Khartoum for the game and the world of the masses who watched it in their living rooms and in shisha cafes, a chasm that the former attempted to bridge through a hypocritical and exploitative campaign of disinformation.

No matter that most of these individuals have now quietly recanted their claims of bloodletting in the stands; the media were only too happy to whip up the hysterical tales of these two-bit phonies who thought they could grab some grubby stardust by singing along with lies and distortions to the patriotic tune. The same process, by the way, was also under way in the Algerian press, where the poisonous al-Chorouk newspaper printed fake story after fake story in an attempt to stoke tension."