Ett mord i Kairo: "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss"

Giulio Regeni blev 28 år. Den italienska doktoranden vid Cambridge bodde i Kairo för att forska om arbetarörelsen och dess roll i revolutionen mot Hosni Mubaraks regim. Den 25 januari, på årsdagen av upproret, försvann han spårlöst i Kairo. Igår hittades han död i ett dike längs motorvägen mellan Kairo och Alexandria.

Jag kände inte Giulio, men nyheten drabbade mig ändå stark. Kanske för att jag var i hans ålder när jag först kom till Kario för att studera arabiska, och för att vi delar ett gemensamt intresseområde och antagligen rörde oss i liknande kretsar. Kanske för att händelsen tydligt demonstrerar vilken mörk och otäck plats Egypten blivit sedan general Sisis kontrarevolutionära kupp för två och ett halvt år sedan.

Regimen utkämpar ett krig mot militanta islamister på Sinaihalvön och på andra håll och passar samtidigt på att arrestera fredliga oppositionella på löpande band. Regimen bryr sig inte ens längre om att upprätthålla ett sken av laglighet. I december rapporterade en människorättsorganisation om 340 fall av "försvinnanden" - där personer förs bort till hemligt plats för att förhöras under tortyr. De flesta har senare dykt upp i fängelse, men några har hittats på bårhus med spår av tortyr. Flera tusen barn har arresterats eller försvunnit sedan militärkuppen i juli 2013.

Vi kommer troligen aldrig kommer att få veta sanningen om Giulio Regenis död. Det finns ett antal möjliga scenarior och potentiella förövare - terrorister, säkerhetstjänsten, kriminella - och ännu fler obesvarade frågor. Förmodligen är just det mördarnas avsikt: att skapa rädsla, förvirring och osäkerhet. Oavsett vem som ligger bakom kommer många tänka efter en extra gång innan de forskar eller rapporterar om känsliga ämnen som den egyptiska arbetarrörelsen, något som tidigare fått flera journalister och forskare deporterade och portade från landet. Giulio ska ha skrivit om underjordiska fackföreningar för en italiensk tidning under pseudonym, troligen just av rädsla för myndigheternas repressalier. Hans sista artikel om den egyptiska fackföreningsrörelsen har nu publicerats av Il Manifesto på italienska och engelska.

Italienska myndigheter har krävt att få medverka i utredningen av mordet, men lär inte få mycket assistans av den egyptiska staten. Att poliskällor först hävdade att Giulio dött i en trafikolycka, medan åklagare och advokater senare sagt att han hittades halvnaken med spår av svår tortyr inger knappast förtroende. Att Giulio senast sågs när han gick till tunnelbanan, som på revolutionsårsdagen den 25 januari lär ha varit full av poliser och säkerhetsagenter, väcker också mångas misstänksamhet. Inför årsdagen var den egyptiska säkerhetstjänsten på helspänn och genomförde massarresteringar i syfte att avskräcka potentiella demonstranter.

Imorgon har egyptiska demokratiaktivister kallat till en manifestation utan för det italienska konsulatet i Kairo, under parollen "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss".

RIP

Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten

Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

Generalstrejk?

Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin...  och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)

Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.

Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.

Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.

Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.

Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.

Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.

Het höst väntar i Egypten

Efter det relativt lugnet under Ramadan har det varit intensiva dagar i Egypten på sistone. I skuggen av den internationellt uppmärksammade rättegången mot Hosni Mubarak & co (och de återkommande sammandrabbningarna mellan anhöriga till revolutionens martyrer och "Mubarakanhängare" utanför domstolen) bubblar det av uppdämt missnöje - från flera håll.

En av den här veckans mest omtalade händelser var tisdagens kravaller utanför den internationella fotbollsstadion i Kairo, där ett hundratal supporters av Kairolaget al-Ahly sårades i sammandrabbningar med amn al-markazy, de centrala säkerhetsstyrkorna. Det började med en bizarr, omvänd form av läktarvåld när kravallpolis stormade läktaren i slutskedet av matchen:

Enligt inrikesministeriet hade stolar och andra föremål kastats från läktaren, vilket - även om det skulle vara sant - knappast rättfärdigar en sådan vansinnig och livsfarlig reaktion från polisens sida. Fotbollsfansen själva och andra ögonvittnen hävdar dock att polisens oprovocerade attack kom som svar på slagord mot den förre inrikesminstern Habib al-Adly, som nu är åtalad tillsammans för Mubarak för att ha beordrat dödligt våld.

Att supporters till Kairos ärkerivaler Zamalek och Ahly sedan revolutionen enats i hat mot inrikesministeriet och den korrupta poliskåren kan naturligtvis också ha bidragit till de senares önskan att ta ut hämnd. Ahlyfansens sång i klippet nedan om korrupta polisbefäl har redan blivit något av en klassiker i Egypten (Zamalekfansen har en liknande sång som börjar "vi glömmer aldrig Tahrir era #####, för er del var revolutionen en katastrof"):



(Grov översättning av första raderna:
Han var alltid en förlorare // på gymnasiet
fick han nätt och jämnt // 50 procent
men med mutor // fick pashan sin utbildning
och examen // från 100 institut)

Hursomhelst. Efter att polisen jagat ut fansen från stadion följde sammandrabbningar på gatan utanför, som någon filmade från sin balkong:



Flera bilar ska ha slagits sönder, vilket inrikesministeriet skyller på fansen. Men bloggaren Zeinobia har hittat ett klipp som enligt henne visar att säkerhetsstyrkorna också gjorde sig skyldiga till skadegörelse. (Tolv Ahlyfans sitter nu i Torafängelset utanför Kairo i väntan på rättegång, anklagade för skadegörelse och våld mot polisen).

Dagen efter möttes regeringen och militärrådet för att diskutera läget, och efteråt läste informationsministern Osama Haykal upp följande uttalande:



Uttalandet inleds med kravallerna utanför stadion, men sedan följer en rad beslut som har väldigt lite med fotbollshuliganism att göra: Regeringen ska vidta alla "lagliga åtgärder" mot de "ligistfasoner" som sprider sig i samhället, och för att genomdriva det förbud mot strejker och protester som utfärdades av militärjuntan i våras. Samtidigt stoppas "tillfälligt" utfärdandet av nya licenser till privata sattelitkanaler, och åtgärder utlovas mot tv-kanaler som "uppviglar" till våld eller skadar "stabiliteten" i landet.

Den verkliga bakgrunden till miltärens uttalande är naturligtvis den våg av strejker och protester som svept över Egypten den senaste veckan. Klippen nedan visar bara ett litet urval av de protester som genomförts. Först sjuksköterskor i Luxor i måndags:



Nedan postanställda i Beheiryaprovinsen under landsomfattande strejk tidigare i veckan:



Och så lärare i Beni Suef (också bara en av tiotals liknande protester över hela landet):



En lärare som intervjuas i klippet ovan hotar med en nationell lärarstrejk när skolorna öppnar senare i september om utbildningsministeriet inte uppfyller deras krav.

Nedan protesterar upprörda läkare (också i Beni Suef) mot att polisen inte skyddar deras sjukhus från attacker trots ett löfte från guvernören: "Vi vill tjäna samhället, ge folk vård och jobba - det är allt!"



Slutligen ett musikaliskt klipp från en manifestation av fiskare från Daqhaliya-provinsen som protesterar mot trakasserier från polisen i samarbete med baltagiyya:



Det är svårt att inte se militärjuntans uttalande igår som ett budskap direkt till de tiotusentals eller hundratusentals arbetare och tjänstemän som har strejkat eller hotat att gå ut i strejk de kommande veckorna - och naturligtvis till de alltmer frispråkiga privata tv-kanaler som på sistone inte dragit sig för att lufta kritik mot den förre försvarsministern och juntans ordförande Mohammed Hussein al-Tantawi själv. För den konspiratoriskt lagde (och konspirationer är det aldrig ont om i Egypten) framstår det inte som helt otroligt att polisens attack på Ahlyfansen i tisdags var en högst medveten provokation för att skapa en förevändning för att slå ned "ligister", strejkande arbetare och kritiska medier.

Under fredagen planeras nya demonstrationer på Tahrir, för första gången sedan torget rensades av militärpolis och säkerhetsstyrkor i början av Ramadan, och den här veckans händelser pekar mot att det kan bli en intensiv dag. Men oavsett vad som sker imorgon står en sak klar: det växande missnöjet – med allt från de långsamma rättegångarna mot Mubarak och mot poliser som anklagas för våld och övergrepp till avsaknaden av grundläggande säkerhet på gatorna och frånvaron av minsta ansats till seriösa sociala reformer – är en tickande bomb, som bara väntar på att explodera i ansiktet på militärjuntan.

(Man kan undra om det inte rentav finns en och annan general som hoppas på just det, för att få en ursäkt att ställa in de kommande valen. Demokratiska arbetarpartiet – ett av de vänsterpartier som bildats efter Mubaraks fall – meddelade för övrigt igår att man bojkottar parlamentsvalet i november, med hänvisning till att Mubaraks metoder för att kväsa opposition fortfarande är i bruk, samt att såväl lagen om politiska partier och den föreslagna nya vallagen missgynnar partier med begränsade finansiella resurser och gynnar väletablerade, resurstarka rörelser som Muslimska brödraskapet).

Den "arabiska våren" är definitivt över - men hösten lär inte bli mindre intressant...

Ny strejkvåg i Egypten

Med slutet av Ramadan kom inte bara Gaddafis fall i Libyen och upptrappade protester mot regimen i Syrien, utan också en förnyad våg av strejker i Egypten. Den senaste veckan har strejker eller demonstrationer genomförts av postanställda runt om i landet (som nyligen har bildat en ny fackförening), arbetare i Kairos tunnelbana, sjukvårdare i Luxor, städare i Assiut, och en rad andra grupper. Nu på lördag väntas egyptiska läkare återigen gå ut i strejk, liksom tusentals textilarbetare i Mahalla, och inom många andra sektorer har liknande aktioner utlovats inför nästa vecka - enligt journalisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy kan upp till en kvarts miljon arbetare och lägga ned arbetet om alla strejkhot verkställs. Kraven varierar, men kretsar oftast kring såväl löner som anställningsförhållanden - inte minst det faktum att såväl staten som den privata sektorn på senare på i växande utsträckning förlitat sig på tillfälliga kontrakt för att disciplinera arbetskraften.

Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.

Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.

Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).

En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter:

Nyliberalismens revansch

Läs gärna mitt senaste inlägg på Egypt and Beyond om den upptrappade repressionen och nyliberalismens revansch i Egypten.

Att ta tillbaka 1 maj - Egyptens vänster på Tahrir

Det kan tyckas paradoxalt. Bara tre månader har gått sedan den folkliga revolt där miljoner egyptier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna för att kräva frihet och social rättvisa, i spåren av en strejkvåg som beskrivits som den största sedan 40-talet. Ändå lyckades den samlade egyptiska vänstern (från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet) och fria fackliga rörelsen inte samla mer än några tusen deltagare på det historiska första maj-firandet på Tahrir.

Det blygsamma deltagandet jämfört med den senaste tidens massprotester är naturligtvis en indikation på vänsterns och arbetarrörelsens organisatoriska svaghet. De nya vänsterpartier som nu växer fram har än så länge max 10.000 medlemmar totalt i ett land med över 80 miljoner invånare (i sig inte fy skam efter tre månaders rekrytering). Många – men inte alla – av de fria fackföreningar som utropats består i praktiken inte av mer än en handfull eller några tiotal hängivna fackliga aktivister, som utan tvekan är respekterade på sina arbetsplatser och har spelat viktiga roller som strejkledare under de senaste årens aktioner, men inte automatiskt kan mobilisera sina arbetskamrater till uttalat politiska manifestationer.

Militärens repression mot demonstranter bidrog säkert i någon mån till att avskräcka många från att demonstrera i söndags. Men en viktigare förklaring är nog den betydelse som 1 maj haft som officiell högtidsdag under 50 år av diktatur - även under Mubaraks regim som av de flesta vanliga egyptier främst betraktades som en beskyddare av ett fåtal politiska höjdare och rika affärsmän. Som jag skrivit på annat håll var 1 maj under Mubaraks tid en angelägenhet för höjdare inom den statskontrollerade fackliga centralorganisation ETUF och presidenten själv, som hade för vana att hålla tal till "Egyptens arbetare" på den här dagen. På 1 maj 2008, några veckor efter revolten i Mahalla, lovade han t.ex. en löneökning på 30 procent till alla statsanställda - vilket naturligtvis framställdes som en generös gåva av presidenten personligen i statliga medier, snarare än en eftergift framtvingad av vågen av vilda strejker.

Att deltagarna på söndagens manifestation på Tahrir inte tycktes vara besvikna över uppslutningen eller firandets abrupta slut (Shora Esmailians rapport rekommenderas för den som inte läst den) visar hur symboliskt viktig den här dagen var för den egyptiska vänstern, som för första gången på årtionden fick se röda fanor inta Kairos symboliska hjärta. För vänstern och den fria arbetarrörelsen handlade söndagens manifestation om att befria själva dagen 1 maj från diktaturens grepp, på samma sätt som det egyptiska folket den 25 januari återtog Tahrir.

Bild: Kamal Khalil från Demokratiska arbetarpartiet håller tal på Tahrir, Foto: Lilian Wagdy.

"Kampen har bara börjat"

Shora Esmailian rapporterar från det historiska 1 maj-firandet på Tahrir, läs!

Strejkledare inför rätta - Första maj på Tahrir

Lagom till första maj rapporterar Hossam al-Hamalawy att Ali Fetouh, anställd på det statliga bussbolaget i Kairo och en av ledarna för transportarbetarnas strejker 2009 och i februari i år, kommer att ställas inför rätta den 7 maj anklagad för att ha "agiterat" för strejker.

Samtidigt förbereder den egyptiska vänstern – från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet – den fria fackföreningsrrörelsen och flera kvinnoorganisationer ett historiskt firande av Första maj på Befrielsetorget, revolutionens symboliska centrum. Demokratiska arbetarpartiet listar i sin inbjudan en rad krav som man tänker föra fram den här dagen, inte minst att den nationella minimilönen ska höjas till 1500 pund och en "maxlön" fastslås på 15 gånger minimilönen, ersättning utgå till arbetslösa och "monopolföretag" nationaliseras. (Första maj på Tahrir har naturligtvis också ett eget event på facebook).

Det sedvanliga statssanktionerade första maj-firandet har däremot ställts in, officiellt eftersom det inte finns någon president som kan leda det... (Mubarak hade för vana att ibland framträda och lova löneökningar och andra bonusar till statsanställda på arbetarrörelsens högtidsdag.). Den statskontrollerade fackliga federationen ETUF kommer dock fira dagen på sitt högkvarter, där man kommer att hylla revolutionens martyrer (ETUF-ledarskapet var naturligtvis motståndare till revolutionen...).

Egypten - uppdateringar och länkar – 20/2

* Studentprotester i Damanhour för de statskontrollerade studentkårens upplösning och mot säkerhetstjänstens närvaro på Campus.

* Strejkledare från flera olika sektorer har utfärdat ett gemensamt uttalande med åtta krav. I korthet: höjning av den nationella minimilönen; rätt till fri facklig organisering; stärkt anställningstrygghet; nationalisering av privatiserade företag; avsked av korrupta chefer; förbättrad offentlig sjukvård; försvar av rätten till fredliga strejker och demonstrationer; upplösning av den statskontrollerade fackliga federationen.

* Öppen revolt inom vänsterpartiet Tagammu mot partiledaren Refaat al-Sayyed för hans stöd till Mubarak under 25 januari-protesterna.

* Mostafa Hussein har översatt ett vittnesmål från en av de demonstranter som sköts av polisen under demonstrationerna i Kairo den 28 januari.

* Bloggaren Zeinobia ger en sammanställer de föreslagna reformerna av konstitutionen och välkomnar dem som ett positivt första steg, och avfärdar de farhågor som väckts av att en av åtta ledamöter i den konstitutionella kommittén är medlem i Muslimska brödraskapet.

* En medlem av kommittén säger att den nya konstitutionen kommer att tillåta obereonde kandidater att ställa upp i presidentvalet.

* Wasat-partiet (Centerpartiet), som grundades av medlemmar av Muslimska brödraskapet på 90-talet, har fått sin partistatus godkänd av en administrativ domstol efter 15 års (1) väntan.

* AP porträtterar den socialistiska bloggaren och aktivisten Hossam el-Hamalawy, som menar att revolutionen måste fortsätta.

* Egyptiska aktivister ordnar hjälpkonvoj till den Libyska staden Benghazi, efter de senaste dagarnas brutala våld mot demonstranter där.

Sammandrabbningar utanför det statskontrollerade facket i Kairo

Hundratals demonstranter har på eftermiddagen samlats utanför den statskontrollerade fackliga centralorganisationen EFTU:s högkvarter i Kairo. Sammandrabbningar bröt ut efter att flaskor, brandsläckare och stolar kastades ner på demonstranterna inifrån byggnaden. Demonstrationen hade utlysts av Egyptens fria fackföreningar i protest mot korruption och maktmissbruk inom EFTU, som länge betraktats som en förlängd arm till Mubaraks regim. Filmklippet nedan togs av Hossam el-Hamalawy för en liten stund sedan:

Fackliga nyheter från Egypten

Ett par tips eftersom många har frågat mig var man kan hitta fackliga nyheter från revolutionens Egypten på engelska: Den socialistiske journalisten och aktivisten Hossam el-Hamalawy twittrar och bloggar mycket om arbetarrörelsen. Även centret för fackliga tjänster, CTUWS, publicerar dagliga uppdateringar på sin hemsida. CTUWS är också en lämplig mottagare för solidaritetsuttalanden från svenska fackföreningar eller andra organisationer till den fria fackföreningsrörelsen i Egypten.

Militären, arbetarrörelsen och al-Qaida

Egyptens de facto–president Omar Suleiman (som i en intervju med ABC häromdagen förklarade att det egyptiska folket inte är redo för demokrati) skärper nu tonen mot demokratirörelsen. Via statstelevisionen varnar han för att maningar till "civil olydnad" kan leda till "kaos" – och hotar öppet med att en statskupp kan bli följden. (Rubriken på förstasidan på den statliga tidningen Al-Ahram ovan lyder "Suleiman: Egypten har två val – dialog... eller kupp").

Det är inte svårt att gissa vad Suleimhan syftar på: de senaste dagarna har nya rapporter om strejker och andra arbetarprotester kommit varje timme (bland annat från företag knutna till den strategiskt viktiga Suezkanalen), och även där de främst handlar om ekonomiska krav ger sådana protester extra kraft till den folkliga rörelsen.

De 4000 renhållningsarbetare i Giza som varit gick ut i strejk igår demonstrerar t.ex. idag för höjda löner med slagord direkt hämtade från revolutionen: Mish hanamshi, huwa hayamshi – "vi går inte, han ska gå" – vilket syftar på det statliga renhållningsbolagets chef som ska ha kallat de strejkande arbetarna för "djur" och "sopor". Arbetarna blockerar nu en viktig huvudgata i västra Kairo, och de är bara en av tiotals grupper som tagit till liknande aktioner de senaste dagarna.

Det är inte förvånande att militärregimen fruktar "civil olydnad." Om strejkvågen sprider sig till statliga myndigheter och transportsektorn har den potential att totalt lamslå statsapparaten och helt förändra revolutionens karaktär. Men arbetarrörelsens roll har än så länge knappt uppmärksammats av svenska medier, som istället väljer att göra en stor sak av en maning till jihad i Egypten som en al-Qaida-inspirerad grupp i Irak ska ha publicerat på en hemsida... Så mycket för att den här revolten skulle leda till ett "uppvaknande" även bland svenska journalister.

Massrörelsen och dess ledare

Den egyptiska revolutionen fortsätter med oförminskad styrka; dagens demonstrationer på Befrielsetorget och andra platser beskrivs som de största hittills. Samtidigt har en växande folkmassa samlats utanför parlamentet (oklart om det var en organiserad aktion eller om folk började bege sig dit helt enkelt för att området kring torget var för fullt...) och många har deklarerat att de kommer att övernatta där.

Regimens förhoppning att folket skulle vända sig mot demonstranterna på grund av det "kaos" som de orsakat har uppenbarligen kommit på skam. Mycket tyder istället på det omvända skett i takt med att livet i staden långsamt börjat återgå till någon slags "vardag". Aktivister som varit på plats på Befrielsetorget sedan demonstrationerna började berättar att de varje dag möter mängder av personer som säger att de kommit dit för första gången. Det är alltså inte bara en hård kärna av demonstranter som håller stånd på torget utan en strid ström av människor som stannar till en stund på sin lediga tid, kanske på väg till eller från jobbet. Därmed upptäckter fler och fler att verkligheten på gatan inte alls ser ut som i statstelevisionens propaganda.

Bortsett från att demonstrationerna blir större och större något viktigt på att hända med den egyptiska massrörelsen. Fler och fler yrkesgrupper börjar organisera sig både kring egna krav och till stöd för revolutionen. Idag tågade till exempel tusentals universitetslärare till Befrielsetorget för att visa sitt stöd med demonstranterna där:



Samma dag gick tusentals renhållningsarbetare i Giza ut i strejk (se video); journalister på den statsägda tidningen Rose el Youssef protesterade mot korruption och bristande professionalism inom ledningen; tusentals arbetare på Telecom Egypt demonstrerade för bättre villkor; 500 journalister, författare och andra mediepersonligheter ställde sig bakom ett upprop som fördömer de statliga mediernas svartmålning av proteströrelsen; 6000 arbetare i Suezkanalzonen gått ut i strejk (en nyhet som orsakade viss oro på världsmarknaden innan det stod klart att strejken inte påverkar trafiken genom kanalen – än så länge); och Al Ahram rapporterar om en rad andra liknande protester runt om i Egypten.

Medan regimen försöker få oppositionen att förhandla om "reformer" under militärens överhöghet verkar det som att massrörelsen håller på att utveckla sina egna former för organisering och sina egna ledargestaler. Det är uppenbarligen inte hos de existerande politiska partierna utan hos fackföreningar, yrkesförbund, studentorganisationer, ungdomsrörelser m.m. som nyckeln till rörelsens framtid finns. De otaliga strejker som nu rapporteras runt om i landet är i de flesta fall spontana aktioner – en flodvåg av uppdämt missnöje som släppts loss när polisstaten tillfälligt satts ur spel – men leder utan tvekan också till någon form av organisering. Morgondagens planerade demonstration utanför den statskontrollerade landsorganisationen EFTU:s högkvarter blir det första (men knappast det sista) provet på den fria fackföreningsrörelsens förmåga att mobilisera arbetare och tjänstemän kring sociala och ekonomiska krav, rätten till fri organisering – och för revolutionens framåtskridande mot verklig demokrati.

Fackföreningar mobiliserar - ungdomsrörelsen har fått en ledare

Hossam al-Hamalawy rapporterar att Egyptens fristående fackföreningar planerar en demonstration utanför den statskontrollerade fackliga federationen EFTU:s högkvarter på onsdag med krav på att dess ordförande Hussein Megawer ska åtalas för korruption samt att alla restriktioner på facklig organisering ska hävas. Från EFTU kommer man sedan marschera till Befrielsetorget för att stödja demonstranterna där. Det är så vitt jag vet den första organiserade fackliga manifestationen i Kairo sedan revolutionen började, och ett viktigt steg för den egyptiska fackföreningsrörelsen.

Idag tisdag planerar också universitetsprofessorer en demonstration till Befrielsetorget för att visa sitt stöd med revolutionen. Samtidigt tycks "ungdomsrörelsen" nu ha den informella ledare som journalister förgäves har letat efter sedan revolten började: aktivisten och Google-marknadschefen Wael Ghonim som frigavs igår efter att ha varit försvunnen sedan de första demonstrationerna den 25 januari. En facebook-sida med titeln "Jag ger Wael Ghonim rätten att tala i mitt namn" har i skrivande stund drygt 90 000 medlemmar och antalet ökar i rasande tempo... Här finns ett videoklipp med den första intervjun med Wael efter frigivandet med engelsk översättning.

"Från spontan revolt till organisering"

Min artikel i veckans nummer av Arbetaren Zenit finns på nätet nu.

Arbetarklassens revolution

Samtidigt som dagens massdemonstration i Kairo byggs upp berättar en aktivist med goda kontakter inom den egyptiska arbetarrörelsen att det nu förekommer rapporter om arbetare på privatiserade fabriker – bland annat en textilfabrik i Helwan söder om Kairo – som ockuperat sina fabriker, förklarat de utländska ägarna "avskedade" och utropat sina arbetsplatser som "arbetarstyrda".

Utvecklingen är inte förvånande: de senaste årens våg av vilda strejker och sociala protester har utan tvekan bidragit till att bana väg för den revolution som nu utspelas i Egypten. Med polisstaten satt ur spel finns plötsligt ett utrymme för organisering kring sociala och ekonomiska krav som undertryckts (med våld) i årtionden. Detta är också en anledning till att vänstern i Egypten på sikt kan komma att spela en roll som långt överträffar dess nuvarande numerära styrka; vänstern är helt enkelt den enda politiska rörelse som på allvar formulerar de krav på konreta steg mot social rättvisa som de revolterande massorna ställer – vid sidan av kraven på politiska rättigheter.

Om regimen faller kommer det naturligtvis bli en hård strid om detta: den liberala och konservativa oppositionen (Muslimska brödraskapet) kommer inte utan vidare acceptera arbetarnas konfiskering av privata investerares egendom eller andra radikala handlingar som hotar "världsmarknadens" förtroende för den egyptiska ekonomin.

Två artiklar till på samma tema:

Andreas Malm: De visar vägen.

Juan Cole: Egypt's Class Conflict.

Polisvåld mot fackliga protester

Egyptiska fackföreningar, socialistgrupper och människorättsorganisationer skickade nyligen ut det här pressmeddelandet angående ett polisingripande mot en grupp demonstranter som försökte samlas utanför parlamentet. Rapporterna om strejker och andra fackliga protester fortsätter att dugga tätt i Egypten, trots skärpt repression mot alla former av organiserade aktioner inför presidentvalet i november.

Police brutality: Government's solution for workers problems

The government of the ruling NDP could not tolerate the sit-in of information centers employees in front of parliament for fear of a new wave of workers strikes and protests, which over the past months have exposed the government's failure in responding to their problems as well as it is flagrant alliance with business ministers and ruling party leadership. The 11^th of October 2010 witnessed police harassment of more than 600 information employees as they arrived in Cairo from several governorates and tried to gather in front of parliament. Towards the end of the day the gathering, which managed to reach the Kasr El Aini Street, was brutally dispersed.

This police brutality does not only expose the lies of the government and the electoral program of the party and the president, but provides evidence for the persistence of oppression and corruption policies. While the ruling party has nominated General Abdel Salam Mahgoub, minister of local development and responsible for the information employees, as its representative in Alexandria for the next parliamentary elections, promising his constituency prosperity and welfare, the same minister refuses to respond to the demands of his own employees, 5000 of which reside in the governorate of Alexandria.

Employees and workers who managed to break the state of emergency and challenged the unjust labor laws as well as enforced their protests and demonstrations for months in front of parliament, will not be terrorized by the police brutality and will not go into hiding. The rates of poverty, low wages and increasing prices, all products of the ruling party policy, will continue to drive the workers to take action in defense of their livelihood and for a dignified standard of living.

Groups and organizations signatory to this statement express their firm solidarity with the information employees against corruption and the dictatorship of the government and the party as well as security assaults against them; signatories also support the right of employees to strike to realize their legitimate demands, foremost their right to

• Equality with government employees

• A rise in their monthly wages from 99 LE (17 $) to 320 LE (56 $) for medium qualification and 381 LE (67 $) for high qualification

• Social and health insurance

Long live the struggle of employees

Signatories

Independent union of real estate tax collectors

Center for socialist studies

Preparatory workers committee

Popular democratic movement for change (Hashd)

Socialist Horizons Center

Revolutionary Socialists

Egyptian Communist Party

Socialist innovation tendency

Center for trade union and workers services

Al Karama party

Workers' coordination committee

Tadamon (solidarity) group

El Helali foundation for liberties

Justice and Freedom youth

El Nadim Center

Association for freedom of thought and expression

Egyptian Center for Economic and Social Rights

Hisham Mubarak Law Center

Arabic Center for Human Rights Information

Sons of the land foundation for human rights

Land Center for human rights

Egyptian Initiative for personal rights

ElBaradei möter arbetare - Muslimska brödraskapet tvekar om bojkott

El-Masry El-Youm har lagt upp en video från förra veckans möte mellan förre IAEA-chefen och "presidentkandidaten" Mohammed ElBaradei och fackliga och socialistiska aktivister i Kairo. I ärlighetens namn kan jag inte tyda allt som sägs, men ElBaradei får en del kritik för att han inte tar ställning i ekonomiskt-politiska frågor som privatiseringarnas framtid samt för att han inte förklarar hur han vill förverkliga sin vision om "fredlig förändring" i Egypten. "Antag att jag samlat in 30 miljoner namnunderskrifter? Vad ska jag göra med dom?" frågar en vänsteraktivist.

Samtidigt som ElBaradei kämpar för att övertyga Egyptens arbetare att stödja hans kampanj för demokrati manar unga aktivister inom Muslimska brödraskapet i ett öppet brev till rörelsens ledare att de ska bojkotta det kommande parlamentsvalet. ElBaradei har manat till en sådan bojkott, och får stöd av Ayman Nours liberala parti al-Ghad och flera andra oppositionsgrupper, medan det gamla nationalistpartiet Wafd beslutat att ställa upp i valet. Muslimska brödraskapet har dock hittills vägrat ansluta sig till en bojkott och förbereder nu sin valkampanj.

Los Angeles Times skriver i en ledare att en bojkott vore en "blunder" av ElBaradei. Bortsett från att det känns märkligt att en amerikansk tidning ger råd till den egyptiska oppositionen tror jag att de har fel. Eftersom den nuvarande konstitutionen inte låter ElBaradei ställa upp i nästa års presidentval är en bojkott och någon form av aktiv civil olydnadskampanj det enda alternativ som återstår. Naturligtvis uppnås inget med bojkotten i sig – det är mobiliseringen på gräsrotsnivå som avgör (och det är ytterst oklart om ElBaradei har den politiska erfarenhet och de ledarskapsegenskaper som krävs för det, för att inte tala om ett politiskt program som kan tilltala andra än den minimala medelklassen). Dessutom tror jag att man bör se bojkottkampanjen som ett försök att sätta press på Muslimska brödraskapet att ansluta sig till reformrörelsen och inte kohandla med regimen om det kommande presidentvalet.

Arbetare dömda av militärdomstol

Tre egyptiska arbetare frikändes och fem dömdes till villkorliga fängelsestraff och böter av en militärdomstol igår måndag. De anklagades för att ha lett en strejk och saboterat utrustning på en fabrik som tillhör militären, och för att ha fysiskt attackerat en av sina chefer (som också råkar vara general i armén) efter att en av deras kollegor dödats i en olycka.

Strejker på arbetsplatser knutna till militären är strikt förbjudna enligt Egyptens hårda undantagslagar, och den här typen av incidenter visar i vilken utsträckning de senaste årens strejker och sociala protester undergrävt vanliga egyptiers respekt för statsmakten. Själva domen ser ut som en kompromiss som är ganska typisk för den egyptiska säkerhetsapparaten – några frikända, några dömda för att ge ett intryck av att domstolen faktiskt är självständig och inte fattar sina beslut på politiska grunder.

(Läs mer i Fria Tidningen).