ElBaradei möter arbetare - Muslimska brödraskapet tvekar om bojkott

El-Masry El-Youm har lagt upp en video från förra veckans möte mellan förre IAEA-chefen och "presidentkandidaten" Mohammed ElBaradei och fackliga och socialistiska aktivister i Kairo. I ärlighetens namn kan jag inte tyda allt som sägs, men ElBaradei får en del kritik för att han inte tar ställning i ekonomiskt-politiska frågor som privatiseringarnas framtid samt för att han inte förklarar hur han vill förverkliga sin vision om "fredlig förändring" i Egypten. "Antag att jag samlat in 30 miljoner namnunderskrifter? Vad ska jag göra med dom?" frågar en vänsteraktivist.

Samtidigt som ElBaradei kämpar för att övertyga Egyptens arbetare att stödja hans kampanj för demokrati manar unga aktivister inom Muslimska brödraskapet i ett öppet brev till rörelsens ledare att de ska bojkotta det kommande parlamentsvalet. ElBaradei har manat till en sådan bojkott, och får stöd av Ayman Nours liberala parti al-Ghad och flera andra oppositionsgrupper, medan det gamla nationalistpartiet Wafd beslutat att ställa upp i valet. Muslimska brödraskapet har dock hittills vägrat ansluta sig till en bojkott och förbereder nu sin valkampanj.

Los Angeles Times skriver i en ledare att en bojkott vore en "blunder" av ElBaradei. Bortsett från att det känns märkligt att en amerikansk tidning ger råd till den egyptiska oppositionen tror jag att de har fel. Eftersom den nuvarande konstitutionen inte låter ElBaradei ställa upp i nästa års presidentval är en bojkott och någon form av aktiv civil olydnadskampanj det enda alternativ som återstår. Naturligtvis uppnås inget med bojkotten i sig – det är mobiliseringen på gräsrotsnivå som avgör (och det är ytterst oklart om ElBaradei har den politiska erfarenhet och de ledarskapsegenskaper som krävs för det, för att inte tala om ett politiskt program som kan tilltala andra än den minimala medelklassen). Dessutom tror jag att man bör se bojkottkampanjen som ett försök att sätta press på Muslimska brödraskapet att ansluta sig till reformrörelsen och inte kohandla med regimen om det kommande presidentvalet.

ElBaradei – avfälling eller religiös extremist?

Den egyptiska regimen framställer ofta sig själv som en skyddsvall mot religiös fanatism, och västerländska journalister beskriver ibland slarvigt den egyptiska staten som"sekulär". Många invändningar kan göras mot detta (i själva verket har den egyptiska regimen periodvis uppmuntrat den islamistiska trenden som motvikt mot vänsteroppositionen, konstitutionen beskriver motsägelsefullt islam som källan till all lagstiftning samtidigt som partier på religiös grund är förbjudna, statssanktionerade religiösa auktoriteter är ofta minst lika konservativa som den islamistiska oppositionen, o.s.v) men i dagarna har ännu ett exempel på regimens hyckleri seglat upp som ändå överträffar det mesta.

"Oppositionsledaren" Mohammed elBaradei anser sig ha utsatts för en smutskastningskampanj dirigerad av regimen efter att bilder på elBaradeis dotter i baddräkt och elBaradei själv framför något som ser ut som ett glas vin publicerats på en facebookgrupp – ett ytterst "oislamskt" beteende som antas minska elBaradeis popularitet. Samtidigt anklagas elBaradei av en företrädare för det (halvstatliga) al-Azhar-universitetet för att ha "förolämpat islam" och det egyptiska folkets värderingar efter att han i en intervju berättat att hans systrar inte bär slöja...

På den elektroniska nyhetssajten Masrawy ironiserar Ahmed Ghanem över försöken att diskreditera Elbaradei genom att utmåla honom som islams fiende: Om ElBaradei blev president skulle den religiösa polisen som för tillfället håller stränderna i Sharm el-Sheikh fria från halvnakna solbadare dras in och bikinitvång genast utfärdas... (I själva verket är det naturligtvis fritt fram att klä sig i bikini på egyptiska turistorter idag).

Men den största ironin är att neokonservativa ideologer samtidigt attackerar elBaradei för att han varit öppen för samarbete med Muslimska brödraskapet i sin kampanj för politiska reformer... Tillsammans har de samlat hundratusentals namnunderskrifter bakom kraven på avskaffande av de hårda undantagslagarna och en rättvis vallag, vilket troligen är bakgrunden till regimens smutsiga motkampanj.

Temperaturen stiger...

...inför presidentvalet i Egypten nästa år, då somliga spekulerar i att landets åldrande diktator Hosni Mubarak kommer att avgå till förmån för sonen Gamal – om han ens lever så länge.

Den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har under sommaren något oväntat fått stöd för sina reformkrav av Muslimska brödraskapet, Egyptens enda verkliga massrörelse. Ett upprop för reformer av valsystemet har samlat uppåt en miljon underskrifter under sommaren, vilket visar att en taktisk valallians mellan Brödraskapet och elBaradei skulle kunna skaka om det politiska systemet ordentligt.

Det scenariot är dock fortfarande avlägset; ElBaradei har hittills varit försiktig i sin kritik av regimen och sagt att han bara kommer att ställa upp i presidentvalet om det är helt fritt, vilket som Robert Fisk påpekar är som att "be Nilen flyta uppströms". Den gångna vinterns och vårens val inom Brödraskapet har dessutom stärkt rörelsens konservativa falang på bekostnad av de "reformister" som vill förvandla rörelsen till ett mainstreamparti, liknande Turkiets AKP. Mycket talar därför för att islamisterna kommer att sitta still i båten under presidentvalet nästa år i utbyte mot en viss lättnad av säkerhetsapparatens förföljelser, som inkluderat frysandet av ledande medlemmars ekonomiska tillgångar.

(En intressant detalj i sammanhanget är att en del unga MB-sympatisatörer i början av augusti upprördes av nyheten att Brödraskapets nye ledare Mohammed Badie och flera andra ledande medlemmar närvarade vid begravningen av General Ahmed Rafet, en högt uppsatt chef inom den egyptiska säkerhetspolisen, som regelbundet arresterar och torterar Brödraskapets aktivister.)

Under tiden fortsätter unga aktivister protestera mot mordet på Khaled Said, som släpades ut från ett internetcafé i Alexandria och misshandlades till döds av polisen i början av sommaren, och de återkommande vilda strejker och sociala protester som blivit ett vanligt inslag i Egypten de senaste åren tycks inte heller mattas av. I dagarna rapporterades att flera anställda på en fabrik i Helwan har fängslats och kommer att ställas inför militärdomstol den 28 augusti, för att de protesterade mot bristande säkerhetsrutiner som lett till en arbetares död.

Kanske blir det inte den politiska kohandeln bakom kulisserna utan helt andra faktorer som visar sig ha störst betydelse för utvecklingen i Egypten det närmaste året: Stigande matpriser gör sig snabbt påminda i Egypten, där en stor del av befolkningen lever på marginalen med subventionerat bröd som främsta källa till kalorier. En ny global matkris är antagligen ett större hot mot den härskande elitens önskan om en stabil övergång från Mubarak till hans efterträdare än ElBaradeis hittills ganska uddlösa kampanj för reformer.

Egypten: mot en folklig rörelse för demokrati?

Det rör på sig i Egypten. Länge har det egentligen bara funnits två politiska krafter att räkna med i landet: Mubaraks regim och Muslimska brödraskapet. Men lagom tills Hosni Mubaraks styre oundvikligen närmar sig sitt slut (han fyllde 82 den 4:e maj och nästa år är det presidentval), måste den politiska kartan delvis ritas om.

Ingen som följer utvecklingen i Mellanöstern kan ha missat den förre IAEA-chefens Mohamed elBaradeis nedslag på den politiska scenen som möjlig presidentkandidat med en kvarts miljon anhängare på facebook. Som jag skrivit tidigare ska man inte underskatta elBaradeis betydelse som enande symbol för såväl den missnöjda medelklassen som fraktioner inom regimen som motsätter sig Gamal Mubarak, men saknar en motkandidat med tillräckligt stark ställning för att utmana presidentsonen. Å andra sidan finns inget som tyder på att elBaradei planerar att mobilisera sina anhängare på gatorna för att få igenom de konstitutionella förändringar som krävs för att han överhuvudtaget ska kunna ställa upp i valet. Ett Iran-liknande scenario är därmed inte troligt.

Samtidigt tvivlar jag på att en gammal räv som elBaradei skulle ha kritiserat Mubaraks styre så öppet om han inte visste att han hade viktiga figurer inom regimen på sin sida. Som den socialistiske bloggaren Hossam el-Hamalawy skriver: "När en före detta diplomat som lojalt tjänat både Sadat och Mubarak plötsligt byter sida och ansluter sig till oppositionen, så säger det mer om regimen än om dess tidigare lojala tjänare. Regimens skepp sjunker."

Splittringen i toppen tycks ha gjutit nytt självförtroende i den radikala oppositionen. Den största strejkvågen i landet sedan 40-talet har redan skolat en ny generation av fackliga aktivister som nu försöker ena landets arbetare bakom ekonomiska krav. I april bildades så en ny kampanjorganisation under namnet "al-haraka al-sha'abiya al-dimukratiya lil-taghyeer" (popular democratic movement for change) som med ett gemensamt politisk program (och en facebook-grupp - obligatoriskt för alla politiska grupperingar i Egypten numera) samlar allehanda vänsteraktivister, intellektuella, och oberoende fackliga företrädare.

Än så länge existerar denna "rörelse" bara på papperet, även om många av initiativtagarna spelat ledande roller i högst konkreta sociala strider och protestkampanjer på gatorna de senaste åren. Men att aktivister med skiftande ideologisk hemvist enas på det här sättet måste ändå ses som ett viktigt framsteg. Den egyptiska vänstern är helt enkelt för liten för att ha råd med sekterism.

Nu har dessutom Hamdeen al-Sabahy - grundare av det nasseristiska (vänsternationalistiska) Karama-partiet - lanserats som presidentkandidat med stöd av socialisterna. Kampanjen är naturligtvis symbolisk eftersom ingen väntar sig ett fritt presidentval nästa år, men även här är det samarbetet mellan vänsternationalister och socialister som är det intressanta. (Om inte annat är det ett tecken på att det kalla krigets politiska låsningar är på väg att släppa även i Egypten. Nasser, som ännu dyrkas som en ofelbar nationalhjälte av många av Karama-partiets medlemmar, fängslade nästan samtliga av landets ledande kommunister på 60-talet och flera av dem torterades ihjäl). 

Den verkliga betydelsen av kampanjen för Hamdeen och den nya "folkfronten för demokrati" är att de tydliggör att det finns en opposition som inte bara erbjuder ett nytt ansikte i toppen, utan också en alternativ socioekonomisk agenda. Det skiljer den nya vänsteralliansen från både ElBaradei och Muslimska brödraskapet, och ger den dess potential att växa på sikt.

Facklig rörelse utmanar regimen - och ElBaradei bygger sin bas

Idag planerar en koalition av fackliga aktivister i en gemensam demonstration i Kairo för höjd minimilön och stopp för utförsäljningen av den statliga industrin. Uppslutningen väntas inte bli massiv - snarare några tusen - men för den sprirande fackliga rörelsen är det ett viktigt och djärvt steg. Läs min analys i Arbetaren. 

Samtidigt är den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei tillbaka i Egypten och möttes av "tusentals" (nåja, ett par tusen på sin höjd att döma av bilderna i al-Doustour) medborgare i Mansoura när han besökte staden igår. 

Kombinationen av en facklig rörelse som försöker ena landets arbetare kring en ekonomisk-politisk agenda och existensen av karismatisk figur som ElBaradei som på rekordtid blivit en enande figur för den splittrade egyptiska oppositionen bådar inte gott för klanen Mubarak inför nästa års presidentval, då många väntar sig att den åldrande Hosni Mubarak ska träda tillbaka till förmån för sonen Gamal för att säkra ett smidigt maktöverlämnande.

Det är uppenbart att regimen inte riktigt vet hur man ska hantera den växande våg av missnöje som sveper över landet. Mindre demonstrationer utanför parlamentet har nästan blivit en daglig företeelse de senaste månaderna - förra söndagen ägde inte mindre än sex demonstrationer rum där på samma dag. För bara ett par år sedan har något liknande varit fullkomligt otänkbart. 

Både vad gäller den sociala proteströrelsen och ElBaradei sitter regimen i samma dilemma: ska man tolerera vilda strejker och protester trots risken att andra grupper uppmuntras att ställa liknande och mer radikala krav, eller ska man slå ned hårt på demonstrerande arbetare med risk för att utlösa en ännu kraftigare motreaktion? Och ska man låta ElBaradei turnera landet och bygga upp sin politiska bas, eller kväva rörelsen i sin linda och riskera att göra ElBaradei till en politisk martyr?

ElBaradei och den egyptiska oppositionen

Bloggandet går på sparlåga, minst sagt, men min analys av förre IAEA-chefens inträde på Egyptens politiska scen finns nu i Fria Tidningen: 

"Med sina krav på konstitutionella reformer har Mohamed ElBaradei visat att han vill tillhöra den verkliga oppositionen snarare än de så kallade ”papperspartier” som legaliserats av regimen i syfte att ge sken av ett pluralistiskt parlamentariskt system. Det är en viktig förklaring till hans popularitet bland de unga aktivister som de senaste åren utmanat regimen på gator och bloggar. En annan är att ElBaradei håller dörren öppen för samarbete med islamistiska oppositionen samtidigt som han tagit intryck av de fackliga protester och hungerkravaller som svept över Egypten de senaste åren. I intervjuer med egyptiska medier har han jämfört Egyptens magra prestationer när det gäller fattigdomsbekämpning med framstegen i demokratier som Indien. Han säger sig även vara inspirerad av den europeiska socialdemokrati som han lärt känna under sin tid i Wien." Läs hela.

En av bloggarna/aktivisterna som mötte ElBaradei på flygplatsen anklagar nu säkerhetspolisen för att ha kidnappat och torterat honom efter mötet, vilket ElBaradei själv fördömt i ett uttalande som ett "barbariskt övergrepp." 

Det ska bli spännande att följa utvecklingen fram till presidentvalet nästa år. Det kommer naturligtvis inte bli ett fritt val, men "ElBaradei-effekten" på den egyptiska oppositionens moral ska nog inte underskattas. Den förre IAEA-chefen har visat sig så populär att Mubaraks tidigare utmanare Ayman Nour - som dömdes till 5 års fängelse för påhittade anklagelser efter det förra valet - utan omsvep medgett att han inte skulle ha en chans mot ElBaradei i ett fritt val. Samtidigt kan man bara förstå det hopp om förändring som ElBaradei väckt mot bakgrund av de senaste årens tilltagande aktivism och rörelse i det egyptiska samhället, från demokratirörelsen Kifaya till reformsinnade islamisters försök att förvandla Muslimska Brödraskapet till en modern parlamentarisk opposition och industriarbetares och statliga tjänstemäns kamp för fackliga rättigheter och social rättvisa. Skulle ElBaradei visa sig vara den enande figur som kan samla alla dessa krafter bakom kravet på genuin förändring (och samtidigt slå in en kil mellan klanen Mubarak och de element inom regimen som motsätter sig att Gamal Mubarak "ärver" presidentposten) så kan vad som helst hända - inte nödvändigtvis en demokratisk revolution, men i alla fall en öppning av något slag.