Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten

Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

Islamofobin har fått fäste

Bråket om "moskébygget" i närheten av Ground Zero får mig att minnas en egyptisk taxichaufför som jag åkte med för ett par år sedan i Sixth of October City utanför Kairo (sunt nog vägrade han köra inne i själva Kairo eftersom han inte stod ut med trafikstockningarna och föroreningarna).

Han hette Hani och talade flytande engelska med Kalifornien-dialekt. I tjugotvå år bodde han i San Fransisco och pysslade med lite allt möjligt. Han drev en butik för parabolutrusting och jobbade extra som nattvakt. Varje fredag arbetade han ideellt i en moské, där han översatte predikningar till engelska för de som inte kunde arabiska.

Hani hade aldrig föreställt sig att han en dag skulle återvända till Egypten, men den 11:e september 2001 förändrade allt.

– Plötsligt blev allt ett helvete. Min butik vandaliserades flera gånger. En gång försökte någon bränna ned den. De klottrade förolämpningar mot Islam på bilen, berättade han.

Han blev kallad till förhör hos säkerhetspolisen flera gånger, troligen på grund av sitt arbete i moskén. Istället för att få statens beskydd blev han behandlad som en potentiell terrorist. Till slut fick han nog.

– Jag orkade inte stanna längre. Det var verkligen tufft. Tänk dig att tvingas lämna ett land efter 22 år. Men det är ändå inte värst för mig, jag är van vid Egypten och kan språket. Det är värre för min fru som är amerikanska och bara talar engelska, hon vantrivs här och vill åka tillbaka. Men jag återvänder aldrig till det landet.

Efter 11:e september 2001 råkade tusentals amerikanska muslimer ut för trakasserier eller diskriminering. Fram till årskiftet registrerades 481 hatbrott mot muslimer - allt från hotelser till överfall, mordbrand och mord. Minst tre personer mördades av gärningsmän som gav dem skulden för terrordåden. Enligt en opinionsundersökning som publicerades hösten 2002 upplevde en majoritet av muslimerna i landet att deras livssituation förvärrats sedan efter attacken. 57 procent hade personligen blivit hotade eller diskriminerade.

Man kunde ha trott att de hatiska stämningarna skulle ha lagt sig, nästan tio år efter attacken mot World Trade Center. Men idag, när 20 procent av amerikanerna tror att Obama är muslim (vilket underförstått är ett allvarligt problem) och 70 procent ser ett moskébygge i New York som en nationell katastrof, ser vi något annat. Kan det vara så att hatet inte bara beror på vad muslimerna gjort, utan drivs lika mycket av det eviga kriget mot "militant islamism" som Barack Obama har utvidgat rejält sedan han kom till makten?

Ps. Spana in videon nedan där en svart byggnadsarbetare misstas för att vara muslim under en protest mot det omstridda "moskébygget":

Självcensuren slår åt alla håll

Aktiviteten på bloggen är låg på grund av mycket jobb och andra projekt just nu. Men jag kan inte låta bli att kommentera debatten efter de senaste attackerna mot konstnären Lars Vilks. Sydsvenskan har idag en bizarr artikel där två partiledare/språkrör (Lars Ohly och Peter Eriksson anklagas för att "gardera" sitt försvar av yttrandefriheten genom att lägga en del av skulden på Vilks:

"Även vänsterledaren Lars Ohly och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson fördömer angreppen mot Lars Vilks och försvarar yttrandefriheten. Men båda gör i sina svar tillägg som innebär att de samtidigt kritiserar Lars Vilks för att han utnyttjar sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet.
-Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst, påpekar Ohly.
-Det kan vara korkat, onödigt osmakligt och dumt att provocera och håna. Men det ingår i vår yttrandefrihet, skriver Peter Eriksson."

Jag förstår inte hur journalisterna tänker här. På vilket sätt är kritik av en konstnärs budskap detsamma som kritik mot att han "uttnyttjar sin yttrandefrihet"? Sen när förlorade vi vår rätt att kritisera andra personers åsikter utan att bli stämplade som yttrandefrihetens dödgrävare?

I P1 igår varnade Sydsvenskans politiske chefredaktör Heidi Avellan för att självcensuren är den verkliga faran i spåren av hoten och attackerna mot Lars Vilks. Jag håller med till 100%. Det finns en stor risk att människor undviker att ifrågasätta Vilks budskap av rädsla för att förknippas med idioterna som attackerade honom. Det gynnar islamofobiska krafter mer än någon annan, och stärker knappast yttrandefriheten. 

För att tydliggöra försvarar jag till fullo Vilks rätt att uttrycka vilka idiotiska åsikter han vill, vare sig han gör det på landets universitet eller i form av klotter på någon offentlig toalett. Men om vi inte också försvarar rätten att kritisera Vilks "konstnärliga" budskap och hans förklenande uttalanden om muslimer, vad är då yttrandefriheten värd?

Nalin Pekgul flyr debatten

Vinterns mediestorm om "radikalisering" av muslimer i Rinkeby har tagit en intressant vändning.  Efter det granskande reportaget i Konflikt i P1 för två veckor sedan vill S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul inte längre diskutera den "växande religiösa extremismen". Hon har "lagt den frågan åt sidan" inför valet, meddelar förbundets pressekreterare.

Läs också i Stockholms Fria Tidning om medborgarvärden Mohamed Hagi Farah, som känner sig utpekad som "Taliban" av bl.a. Pekgul och svenska medier.

Minareter och folkmord

Andreas Malm skriver, apropå minaretförbudet i Schweiz och den efterföljande debatten i Sverige, en mycket viktig artikel i Aftonbladet om islamofobins ohyggliga konsekvenser - inte i en möjlig framtid utan i vårt omedelbara förflutna: "På den plats där det senaste folkmordet i Europa kulminerade har de överlevande rest en minaret." Läs hela!