Kvinnorna mot generalerna

Mitt i all ilska och sorg över det dödliga våldet i Egypten tändes en gnista av hopp igår, efter att tusentals kvinnor marscherat genom Kairo i protest mot militärjuntans våld. I det här klippet skanderar demonstranterna bland annat att folket vill att fältmarskalk Tantawi - som var Hosni Mubaraks försvarsminister i tjugo år och idag leder militärådet SCAF - ska avrättas:

 Bland kvinnorättsaktivister har demonstrationen väckt förhoppningar om en nystart för kvinnorörelsen. Men framförallt har den effektivt slagit militärregimens propaganda i spillror. Bakgrunden till demonstrationen var de bilder och filmklipp på soldaters brutala misshandel av en ung kvinnlig demonstrant på Tahrirtorget i lördags morse (varning för otäcka bilder):

Filmklippet ovan hade inom ett par dagar setts två miljoner gånger. Bilden på soldaterna som sparkar den unga kvinnan i den blå bh:n var också på förstasidan av söndagens nummer av tidningen el-Tahrir, som snabbt sålde slut på många håll i söndags. Som svar höll militärrådet en presskonferens i måndags, där General Adel Emara visade bilder på stenkastande unga män och "bekännelser" av misshandlade minderåriga som sade sig ha fått betalt för att delta i våldet och skadegörelsen. Emara uppmanade också de närvarande journalisterna att "se hela bilden" innan de fördömde soldaternas agerande. På en fråga från en upprörd kvinnlig journalist svarade han att SCAF skulle "överväga" att be Egyptens kvinnor om ursäkt.

Generalernas oförmåga till offentlig självkritik eller ett tydligt avståndstagande från soldaternas agerande kan framstå som obegriplig och ett utslag av ren idioti, men hänger förmodligen samman med hur militären fungerar som institution. Det krävs utan tvekan en hel del indoktrinering för att få unga rekryter att tro att de försvarar nationens säkerhet när de använder brutalt våld mot obeväpnade demonstranter, och en armé som skickar sina soldater i "strid" (även om det är med obeväpnade kvinnor och barn) och sedan ställer dem till svars för övervåld eller visar sympati med offren kommer inte att lyckas upprätthålla disciplinen särskilt länge - en fråga som SCAF troligen brottas med dagligen efter den senaste tidens signaler om växande missnöje bland soldater och lägre officerare.

Kvinnodemonstrationen igår bör nog ses lika mycket som en reaktion på militärens och de statliga mediernas svartmålning av demonstranterna som på själva våldet. Och protesten var i sig själv också det effektivaste svaret på propagandan: när tusentals kvinnor disciplinerat tågar genom huvudstaden och ropar slagord mot Tantawi personligen blir det omöjligt att hävda att revolutionärerna på Tahrir bara består av adrenalinknarkande unga män eller sexuellt depraverade hippies.

Militärrådets beslut att till slut, efter demonstrationen igår, framföra en "ursäkt till Egyptens kvinnor" via facebook lär inte tillfredställa särskilt många - om något kan det provocera ytterligare. En typisk twitterkommentar på facebook-bulletinen nedan var att "ursäkta sig kan man göra när man gått in på damernas toalett av misstag":

Het höst väntar i Egypten

Efter det relativt lugnet under Ramadan har det varit intensiva dagar i Egypten på sistone. I skuggen av den internationellt uppmärksammade rättegången mot Hosni Mubarak & co (och de återkommande sammandrabbningarna mellan anhöriga till revolutionens martyrer och "Mubarakanhängare" utanför domstolen) bubblar det av uppdämt missnöje - från flera håll.

En av den här veckans mest omtalade händelser var tisdagens kravaller utanför den internationella fotbollsstadion i Kairo, där ett hundratal supporters av Kairolaget al-Ahly sårades i sammandrabbningar med amn al-markazy, de centrala säkerhetsstyrkorna. Det började med en bizarr, omvänd form av läktarvåld när kravallpolis stormade läktaren i slutskedet av matchen:

Enligt inrikesministeriet hade stolar och andra föremål kastats från läktaren, vilket - även om det skulle vara sant - knappast rättfärdigar en sådan vansinnig och livsfarlig reaktion från polisens sida. Fotbollsfansen själva och andra ögonvittnen hävdar dock att polisens oprovocerade attack kom som svar på slagord mot den förre inrikesminstern Habib al-Adly, som nu är åtalad tillsammans för Mubarak för att ha beordrat dödligt våld.

Att supporters till Kairos ärkerivaler Zamalek och Ahly sedan revolutionen enats i hat mot inrikesministeriet och den korrupta poliskåren kan naturligtvis också ha bidragit till de senares önskan att ta ut hämnd. Ahlyfansens sång i klippet nedan om korrupta polisbefäl har redan blivit något av en klassiker i Egypten (Zamalekfansen har en liknande sång som börjar "vi glömmer aldrig Tahrir era #####, för er del var revolutionen en katastrof"):



(Grov översättning av första raderna:
Han var alltid en förlorare // på gymnasiet
fick han nätt och jämnt // 50 procent
men med mutor // fick pashan sin utbildning
och examen // från 100 institut)

Hursomhelst. Efter att polisen jagat ut fansen från stadion följde sammandrabbningar på gatan utanför, som någon filmade från sin balkong:



Flera bilar ska ha slagits sönder, vilket inrikesministeriet skyller på fansen. Men bloggaren Zeinobia har hittat ett klipp som enligt henne visar att säkerhetsstyrkorna också gjorde sig skyldiga till skadegörelse. (Tolv Ahlyfans sitter nu i Torafängelset utanför Kairo i väntan på rättegång, anklagade för skadegörelse och våld mot polisen).

Dagen efter möttes regeringen och militärrådet för att diskutera läget, och efteråt läste informationsministern Osama Haykal upp följande uttalande:



Uttalandet inleds med kravallerna utanför stadion, men sedan följer en rad beslut som har väldigt lite med fotbollshuliganism att göra: Regeringen ska vidta alla "lagliga åtgärder" mot de "ligistfasoner" som sprider sig i samhället, och för att genomdriva det förbud mot strejker och protester som utfärdades av militärjuntan i våras. Samtidigt stoppas "tillfälligt" utfärdandet av nya licenser till privata sattelitkanaler, och åtgärder utlovas mot tv-kanaler som "uppviglar" till våld eller skadar "stabiliteten" i landet.

Den verkliga bakgrunden till miltärens uttalande är naturligtvis den våg av strejker och protester som svept över Egypten den senaste veckan. Klippen nedan visar bara ett litet urval av de protester som genomförts. Först sjuksköterskor i Luxor i måndags:



Nedan postanställda i Beheiryaprovinsen under landsomfattande strejk tidigare i veckan:



Och så lärare i Beni Suef (också bara en av tiotals liknande protester över hela landet):



En lärare som intervjuas i klippet ovan hotar med en nationell lärarstrejk när skolorna öppnar senare i september om utbildningsministeriet inte uppfyller deras krav.

Nedan protesterar upprörda läkare (också i Beni Suef) mot att polisen inte skyddar deras sjukhus från attacker trots ett löfte från guvernören: "Vi vill tjäna samhället, ge folk vård och jobba - det är allt!"



Slutligen ett musikaliskt klipp från en manifestation av fiskare från Daqhaliya-provinsen som protesterar mot trakasserier från polisen i samarbete med baltagiyya:



Det är svårt att inte se militärjuntans uttalande igår som ett budskap direkt till de tiotusentals eller hundratusentals arbetare och tjänstemän som har strejkat eller hotat att gå ut i strejk de kommande veckorna - och naturligtvis till de alltmer frispråkiga privata tv-kanaler som på sistone inte dragit sig för att lufta kritik mot den förre försvarsministern och juntans ordförande Mohammed Hussein al-Tantawi själv. För den konspiratoriskt lagde (och konspirationer är det aldrig ont om i Egypten) framstår det inte som helt otroligt att polisens attack på Ahlyfansen i tisdags var en högst medveten provokation för att skapa en förevändning för att slå ned "ligister", strejkande arbetare och kritiska medier.

Under fredagen planeras nya demonstrationer på Tahrir, för första gången sedan torget rensades av militärpolis och säkerhetsstyrkor i början av Ramadan, och den här veckans händelser pekar mot att det kan bli en intensiv dag. Men oavsett vad som sker imorgon står en sak klar: det växande missnöjet – med allt från de långsamma rättegångarna mot Mubarak och mot poliser som anklagas för våld och övergrepp till avsaknaden av grundläggande säkerhet på gatorna och frånvaron av minsta ansats till seriösa sociala reformer – är en tickande bomb, som bara väntar på att explodera i ansiktet på militärjuntan.

(Man kan undra om det inte rentav finns en och annan general som hoppas på just det, för att få en ursäkt att ställa in de kommande valen. Demokratiska arbetarpartiet – ett av de vänsterpartier som bildats efter Mubaraks fall – meddelade för övrigt igår att man bojkottar parlamentsvalet i november, med hänvisning till att Mubaraks metoder för att kväsa opposition fortfarande är i bruk, samt att såväl lagen om politiska partier och den föreslagna nya vallagen missgynnar partier med begränsade finansiella resurser och gynnar väletablerade, resurstarka rörelser som Muslimska brödraskapet).

Den "arabiska våren" är definitivt över - men hösten lär inte bli mindre intressant...