Med slutet av Ramadan kom inte bara Gaddafis fall i Libyen och upptrappade protester mot regimen i Syrien, utan också en förnyad våg av strejker i Egypten. Den senaste veckan har strejker eller demonstrationer genomförts av postanställda runt om i landet (som nyligen har bildat en ny fackförening), arbetare i Kairos tunnelbana, sjukvårdare i Luxor, städare i Assiut, och en rad andra grupper. Nu på lördag väntas egyptiska läkare återigen gå ut i strejk, liksom tusentals textilarbetare i Mahalla, och inom många andra sektorer har liknande aktioner utlovats inför nästa vecka - enligt journalisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy kan upp till en kvarts miljon arbetare och lägga ned arbetet om alla strejkhot verkställs. Kraven varierar, men kretsar oftast kring såväl löner som anställningsförhållanden - inte minst det faktum att såväl staten som den privata sektorn på senare på i växande utsträckning förlitat sig på tillfälliga kontrakt för att disciplinera arbetskraften.
Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.
Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.
Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).
En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter:
Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.
Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.
Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).
En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter:
No comments:
Post a Comment