Generalstrejk?

Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin...  och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)

Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.

Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.

Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.

Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.

Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.

Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.

"Reaktionens fredag" och revolutionens två ansikten

Vänsteraktivisten Hossam al-Hamalawy skriver om fredagens massdemonstration av Egyptens islamistiska rörelser på Tahrirtorget i Kairo. Läs!

Fredagens händelser säger en del om styrkeförhållandena mellan Egyptens olika politiska läger, men kanske ännu mer om den stora konstrast mellan stad och landsbygd som blev tydlig redan i samband med folkomröstningen om konstitutionen i mars. Den vanns ju stort av ja-sidan (i stort sett det islamistiska lägret med uppbackning av militären), men nej-sidan gjorde betydligt bättre ifrån sig i storstadsregionerna.

Det tog två veckors förberedelser och organiserade bussresor från hela Egypten för den styrkeuppvisning som islamisterna lyckades med i Kairo i fredags. Klippet nedan visar hur en män från al-da'wa al-salafiyya turnerar gatorna i Minya i övre Egypten med en högtalarbil och manar "alla muslimer" att köpa bussbiljetter till Tahrir för 30 egyptiska pund för att försvara "landets stabilitet":

Efter att de inbussade demonstranterna lämnat Tahrir intogs torget återigen av tusentals Kairobor som krävde en "civil" stat:

Det är värt att notera långtifrån alla tolkar fredagens händelser som en "kontrarevolutionär kupp", trots islamisternas brott mot en bred uppgörelse om målen med demonstrationen. Steve Negus försöker i ett inlägg på Arabist se läget ur salafisternas perspektiv, vilket kan vara nyttigt oavsett vad man tycker om deras politiska agenda. Rania al-Malky, chefredaktör på The Daily News Egypt, riktar i sin tur i en ledare skarp kritik mot de politiska grupperingar (främst liberaler men även somliga till vänster) som krävt "supra-konstitutionella garantier" för att skydda den sekulära staten.

En del har till och med förespråkat att armén ska spela rollen av väktare av demokratin gentemot religiösa grupperingar, enligt turkisk modell. Det framstår som en minst sagt absurd tanke efter 60 år av militärdiktatur och generalernas vulgära propaganda och brutala våld mot demokratirörelsen under de senaste veckorna, men är kanske en logisk reaktion hos de "liberaler" som ser med växande desperation på de kommande parlamentsvalen och skulle föredra en återgång till Mubaraks era framför en demokrati som banar vägen för en islamistisk regering. Jag gissar att många av dem skulle reagera på ungefär samma sätt om det var den radikala vänstern som stod i begrepp att vinna demokratiska val.

Egyptens progressiva krafter står inför en svår balansgång mellan att bygga bredast möjliga allianser med sekulära (och möjligen moderata islamistiska) krafter mot reaktionära element inför valet, samtidigt som man måste hålla en tydlig distans till alla krav på "supra-konstitutionella garantiner" och annat som kan uppfattas som inskränkningar av demokratin. För flertalet egyptier torde alla sådana krav framstå som ett utslag av elitens sedvanliga paternalism i bästa fall, och ett eko av Mubarak-regimens självrättfärdigande retorik i värsta fall.

3 x lästips om Egypten

Några aktuella artiklar om Egypten:

* Jag skriver på Aftonbladet Kultur om Egyptens skulder, IMF och demokratin.

* Min intervju i Flamman med Sameh Naguib, en av grundarna av Revolutionära Socialisterna, om den radikala vänsterns plats i den egyptiska revolutionen.

* Per Jönsson skriver om Arvet efter Mubarak i DN. Den långa texten avspeglar nog framförallt skribentens egna djupt pessimistiska syn på utvecklingen i Egypten. Att stora delar av boken handlar om den egyptiska arbetarrörelsen – troligen en av det senaste årtiondenas viktigaste sociala rörelser i hela Nordafrika och Mellanöstern – tycks ha gått honom helt förbi (även om han i förbigående beskriver mig som "ganska vänsterorienterad".) Men det är kanske inte förvånande med tanke på att samma skribent några dagar innan Mubaraks fall avfärdade den egyptiska revolten som ett elitfenomen utan folklig bas, en uppfattning som han tycks hålla fast vid än idag.

2x rekomenderad läsning om Egyptens vänster

1. Andreas Malm skriver från Kairo om den revolutionära vänsterns roll, mycket läsvärt oavsett om man håller med om alla delar av hans analys.

2. Intervju i Dagens Arena med Alaa Shukrallah och Azza Kamel som besökte Stockholm förra veckan. Alaa är medlem i Folkliga socialistiska alliansen, som Malm också skriver om. Azzas dotter och de aktivister som greps tillsammans med henne frigavs samma dag, som framgår av artikeln. Alla har dock inte haft samma tur: runt 7000 egyptier sitter fortfarande i militärens fängelser enligt människorättsaktivister.

Brödraskapets kris

Tiotusentals fyllde Port Said Street i Alexandria i fredags, under det som kallades "ilskans fredag" eller "den andra egyptiska revolutionen." Samtidigt ägde protester rum inte bara i Kairo och Alexandria, utan runt om i hela Egypten. Detta trots att ledarskapet för landets största massrörelse - Muslimska brödraskapet - valt att bojkotta protesten, vilket ledde till slagord som al-ikhwan feen, al-masriyeen aho (var är Brödraskapet - egyptierna är här).

Som Andreas Malm (på plats i Kairo) påpekar var fredagens demonstrationer en framgång för Egyptens vänster och liberaler - för första gången sedan Mubaraks fall gick tiotusentals egyptier ut på gatorna i en protest vars udd till stora delar riktades mot militärledningen, något som hittills varit tabu. Men framförallt var de ett enormt bakslag för det Muslimska brödraskapet, som just nu genomlider en mindre kris.

Som många kommentatorer förutspått har den månghövdade rörelsen haft svårt att hålla samman sedan Mubaraks fall. Å ena sidan finns en djupt konservativ falang som lutar åt en allians med salafiströrelsen och andra islamistiska grupper för att säkra höstens val och påbörjade byggandet av en "islamisk stat". Å andra sidan finns de - i synnerhet den unga generationen inom rörelsen - som drivs av en genuin önskan till politisk förändring, som inte ser "islam som lösningen" och som stöts bort av ledarskapets mer eller mindre öppna allians med militärstyret efter Mubaraks fall.

Den här interna splittringen blev extremt tydlig i samband med fredagens demonstrationer, vars framgång tycks ha kommit som en chock för Brödraskapets ledare (i själva verket överträffade den troligen även de flesta av arrangörernas förväntningar). Inför fredagen beskrev Brödraskapets ledare de som skulle demonstrera som antingen "motståndare mot folkmajoritetens vilja" (det vill säga ateister som vill stoppa höstens val för att förhindra att Brödraskapet kommer till makten) eller som suspekta element som var ute efter att provocera fram en konfrontation mellan folket och militären. Under dagen hade Brödraskapets officiella hemsida ikhwan online en extremt negativ bevakning, där deltagandet i demonstrationerna underdrevs kraftigt. Det ledde i efterhand till att portalens chefredaktör Abdel Galil Al-Sharnoubi utsågs till syndabock och tvingades avgå, i vad som bara kan beskrivas som ett pinsamt försök att skyla över Brödraskapets motstånd mot demonstrationerna. (Al-Sharnoubi framträdde igår i en TV-intervju där han höll fast vid att sajtens bevakning bara avspeglade rörelsens officiella linje; han hävdade dessutom att han själv, liksom många unga medlemmar av rörelsen, deltagit i demonstrationen på Tahrir i fredags i strid mot ledarskapets vilja).

I lördags gjorde också Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein ett mycket kritiserat uttalande där han hävdade att Brödraskapet inte har några representanter i "den revolutionära ungdomens koalition". Det har av många uppfattats som ett svek mot de unga medlemmar som de facto representerat Brödraskapet i koalitionen sedan den bildades och som deltog i de första protesterna den 25 januari - revolutionens första dag - trots att rörelsens ledarskap valde att stå utanför.

Trots den stora uppslutningen i fredags talar nu allt fler aktivister i Egypten om att tiden för Tahrir är förbi, och att det är hög tid att fokusera på höstens val. Men fredagens demonstrationer kan ha varit den styrkeinjektion som vänstern och de liberala partierna behöver för att på allvar komma igång med sina kampanjer. Deltagandet visar att det politiska landskapet i Egypten inte enbart består av resterna av Mubaraks regim och den islamistiska oppositionen, utan också rymmer en tredje kraft och fjärde kraft som - trots att de förblir splittrade och svagt organiserade - inte kan räknas bort. Det inger hopp.

Ilskans dag i Egypten

Redan i gryningen intog de första demonstranterna Tahrir-torget i Kairo, inför det som utnämnts till "den andra revolutionen" eller helt enkelt bara ännu en "ilskans dag" i Egypten (bloggen Jadalyya som filmklippet ovan kommer ifrån utlovar kontinuerliga uppdateringar under dagen). Bakom protesterna står en lös koalition av ungdomsrörelser och vänstergrupper, och kravlistorna är många (ett exempel på engelska). Några krav som de flesta enats om är dock att civila inte ska dömas i militära domstolar, att alla politiska fångar ska friges, att undantagslagarna ska hävas, att Hosni Mubarak ska ställas inför rätta, att den nationella minimilönen ska höjas och att militärledningen ska presentera en tydlig tidsplan och vägkarta för övergången till demokrati, skrivandet av en ny konstitution, o.s.v. Den huvudsakliga måltavlan för demonstranternas ilska är militärledningen, som häromdagen kritiserades av över 400 bloggare i en organiserad, kollektiv utmaning av censuren.

Dagens manifestation blir en mycket viktigt kraftmätning där de nya ungdomsrörelserna och vänsterns förmåga att mobilisera sina anhängare ställs på prov. Liberala politiker som Naguib Sawiris (också en av Egyptens rikaste affärsmän) har manat folk att stanna hemma och upphöra med strejker och protester överhuvudtaget av hänsyn till ekonomin - men presidentkandidaten och den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har i sin tur sagt att han kommer att delta. Militärledningen manar folket att respektera demonstrationsförbudet och igår greps flera aktivister på olika platser när de affischerade eller delade ut flygblad inför dagens demonstration. I sitt "brev nr 58 till det egyptiska folket" på facebook varnar militären för att "suspekta element" försöker provocera fram en konflikt mellan folket och armén, och förklarar att man därför kommer att hålla sig borta från Tahrir idag - i praktiken en öppen inbjudan till "motdemonstranter" eller baltagiyya som vill störa eller attackera dagens demonstration.

Hårdast motståndare till dagens protester är landets islamistiska krafter, från al-Jamaat al-Islamiyya till Muslimska brödraskapet. Deras argument varierar: protesterna strider mot sharia, hotar landets stabilitet, är ett försök av ateister och kommunister att stoppa färden mot demokrati (som skulle föra islamisterna till makten), o.s.v. Att landets liberala partier krävt att höstens parlamentsval ska skjutas upp har troligen spelat islamisterna i händerna - de kan hävda att sekulära krafter försöker "kapa" revolutionen och bara är intresserade av demokrati om den för dem själva till makten. Därmed blir det lättare för Brödraskapets konservativa ledarskap att hålla samman sin splittrade rörelse och motivera den allt tydligare alliansen med salafister och andra mer extrema islamistiska grupper. Brödraskapets ledning sätter dock mycket på spel när de så tydligt och kraftfullt tar avstånd från dagens demonstration och ställer sig på militärledningens sida; de riskerar att förlora många potentiella anhängare och i synnerhet unga medlemmar genom att öppet ställa sig på militärledningens sida.

Inför dagen har det cirkulerat rykten om att salafister planerar motdemonstrationer, att affärsmän och politiker tillhörande Mubaraks parti NDP har hyrt tusentals baltagiyya för att infiltrera och attackera demonstranterna på Tahrir, att armén kommer att använda levande ammunition, att bankomater ska sluta fungera och bensinen ta slut på bensinstationerna. En hel del av dessa rykten har nog uppstått av sig själva, andra kan ha planterats i syfte att avskräcka människor från att gå till Tahrir. Statliga medier har återigen tagit upp det gamla temat "utländska element" och varnat för en internationell konspiration mot Egyptens stabilitet.

Stämningarna i veckan har på många sätt påmint om dagarna före den första "dagen av ilska" den 25 januari. När aktivister grips för att dela ut flygblad för det tankarna till det totala förtrycket under Mubaraks era. Samtidigt hade det varit otänkbart för fyra månader sedan att se den radikale socialistiska bloggaren Hossam al-Hamalawy och en representant för Brödraskapets ungdomsrörelse mötas i en direktsänd TV-debatt om dagens demonstration, som man kunde igår. Och oavsett hur det går idag har blotta hotet om nya massprotester redan lett till flera eftergifter från militärledningen. Redan för en vecka sedan frigavs ett hundratal gripna demonstranter, varav många tidigare fått fleråriga fängelsestraff av militärtribunaler. De senaste dagarna har åklagare till slut hänvisat Hosni Mubarak till domstol, den före detta bostadsministern dömts till 5 års fängelse för korruption, och militären lovat att öppna gränsen till Gaza nu på lördag (för alla utom män mellan 18 och 40...). Möjligen symboliska eftergifter men ändå ett tecken på att militären fortfarande fruktar folket.

Uppdatering: Tahrir kl 12 (via Hossam al-Hamalawy):

Att ta tillbaka 1 maj - Egyptens vänster på Tahrir

Det kan tyckas paradoxalt. Bara tre månader har gått sedan den folkliga revolt där miljoner egyptier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna för att kräva frihet och social rättvisa, i spåren av en strejkvåg som beskrivits som den största sedan 40-talet. Ändå lyckades den samlade egyptiska vänstern (från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet) och fria fackliga rörelsen inte samla mer än några tusen deltagare på det historiska första maj-firandet på Tahrir.

Det blygsamma deltagandet jämfört med den senaste tidens massprotester är naturligtvis en indikation på vänsterns och arbetarrörelsens organisatoriska svaghet. De nya vänsterpartier som nu växer fram har än så länge max 10.000 medlemmar totalt i ett land med över 80 miljoner invånare (i sig inte fy skam efter tre månaders rekrytering). Många – men inte alla – av de fria fackföreningar som utropats består i praktiken inte av mer än en handfull eller några tiotal hängivna fackliga aktivister, som utan tvekan är respekterade på sina arbetsplatser och har spelat viktiga roller som strejkledare under de senaste årens aktioner, men inte automatiskt kan mobilisera sina arbetskamrater till uttalat politiska manifestationer.

Militärens repression mot demonstranter bidrog säkert i någon mån till att avskräcka många från att demonstrera i söndags. Men en viktigare förklaring är nog den betydelse som 1 maj haft som officiell högtidsdag under 50 år av diktatur - även under Mubaraks regim som av de flesta vanliga egyptier främst betraktades som en beskyddare av ett fåtal politiska höjdare och rika affärsmän. Som jag skrivit på annat håll var 1 maj under Mubaraks tid en angelägenhet för höjdare inom den statskontrollerade fackliga centralorganisation ETUF och presidenten själv, som hade för vana att hålla tal till "Egyptens arbetare" på den här dagen. På 1 maj 2008, några veckor efter revolten i Mahalla, lovade han t.ex. en löneökning på 30 procent till alla statsanställda - vilket naturligtvis framställdes som en generös gåva av presidenten personligen i statliga medier, snarare än en eftergift framtvingad av vågen av vilda strejker.

Att deltagarna på söndagens manifestation på Tahrir inte tycktes vara besvikna över uppslutningen eller firandets abrupta slut (Shora Esmailians rapport rekommenderas för den som inte läst den) visar hur symboliskt viktig den här dagen var för den egyptiska vänstern, som för första gången på årtionden fick se röda fanor inta Kairos symboliska hjärta. För vänstern och den fria arbetarrörelsen handlade söndagens manifestation om att befria själva dagen 1 maj från diktaturens grepp, på samma sätt som det egyptiska folket den 25 januari återtog Tahrir.

Bild: Kamal Khalil från Demokratiska arbetarpartiet håller tal på Tahrir, Foto: Lilian Wagdy.

"Kampen har bara börjat"

Shora Esmailian rapporterar från det historiska 1 maj-firandet på Tahrir, läs!

Strejkledare inför rätta - Första maj på Tahrir

Lagom till första maj rapporterar Hossam al-Hamalawy att Ali Fetouh, anställd på det statliga bussbolaget i Kairo och en av ledarna för transportarbetarnas strejker 2009 och i februari i år, kommer att ställas inför rätta den 7 maj anklagad för att ha "agiterat" för strejker.

Samtidigt förbereder den egyptiska vänstern – från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet – den fria fackföreningsrrörelsen och flera kvinnoorganisationer ett historiskt firande av Första maj på Befrielsetorget, revolutionens symboliska centrum. Demokratiska arbetarpartiet listar i sin inbjudan en rad krav som man tänker föra fram den här dagen, inte minst att den nationella minimilönen ska höjas till 1500 pund och en "maxlön" fastslås på 15 gånger minimilönen, ersättning utgå till arbetslösa och "monopolföretag" nationaliseras. (Första maj på Tahrir har naturligtvis också ett eget event på facebook).

Det sedvanliga statssanktionerade första maj-firandet har däremot ställts in, officiellt eftersom det inte finns någon president som kan leda det... (Mubarak hade för vana att ibland framträda och lova löneökningar och andra bonusar till statsanställda på arbetarrörelsens högtidsdag.). Den statskontrollerade fackliga federationen ETUF kommer dock fira dagen på sitt högkvarter, där man kommer att hylla revolutionens martyrer (ETUF-ledarskapet var naturligtvis motståndare till revolutionen...).

Organiseringen går vidare

Yassin Gaber skriver för Ahram Online om de "Folkliga kommittéerna för revolutionens försvar" som bildades under massprotesterna mot Mubarak och som sedan dess på många platser, ofta under ledning av vänsteraktivister, fortsatt att verka och nätverka för att involvera människor på lokal nivå i politiken. Kanske inte Egyptens tyngsta politiska rörelse just nu men bara ett av otaliga exempel på den intensiva organisering och politiska aktivitet som nu pågår i det tysta, bortom de senaste veckornas konfrontationer kring Befrielsetorget, åtalet mot Mubarak och andra medialt uppmärksammade händelser. (Uppdatering: Daily News rapporterar om kommittéernas första offentliga möte på Befrielsetorget idag).

* Läs också om Demokratiska arbetarpartiet, ett av de olika försöken att etablera nya vänsterpartier i Egypten.

* Tusentals Suezbor höll en "folktribunal" mot den tidigare guvernören.

* Invånare i Beni Suef protesterar mot utnämningen av en ny guvernör, som anklags för inblandning i korruption.

Om Egyptens nya vänster

Min artikel i veckans Flamman om försöket att ena Egyptens vänster i ett nytt parti finns nu på nätet. Som framgår i intervjun med Elhab Eidarou har det alltså inte tagits något formellt beslut om att slå samman existerande organisationer och partier, även om många av deras medlemmar verkar står bakom det här initiativet.

Nytt vänsterparti bildas i Egypten

Ett 100-tal representanter för olika vänstergrupperingar i Egypten samlades igår kväll för att diskutera planer på att bilda ett nytt vänsterparti för att ena den splittrade egyptiska vänstern. En förberedande kommitté har utsetts och de närvarande enades om följande fem punkter/krav kring den rådande situationen (väldigt hastig översättning) :

1. Att kämpa för att förverkliga alla revolutionens krav: undantagslagarna ska hävas, politiska fångar friges, övergrepp begångna av säkerhetsstyrkorna utredas, åtal väckas mot de som förskingrat folkets egendom, alla representanter för den förra regimen lämna sina poster, korrupta element inom poliskåren rensas ut och den interna säkerhetstjänsten upplösas.

2. En ny regering måste bildas fri från personer med koppling till den förra regimen.

3. En grundande kongress bör inkallas för att skriva en författning för en demokratisk stat som inte diskriminerar mellan medborgare.

4. Alla lagar som begränsar yttrandefriheten eller rätten till fri organisering ska hävas.

5. Kraven på demokrati kan inte separeras från krav på åtgärder för social rättvisa och fullständigt nationellt obereonde.

Egyptens vänster och revolutionen

Många har frågat mig om den egyptiska vänsterns och arbetarrörelsens eventuella roll i massrörelsen mot Mubarak. Jag lovar att återkomma till det (håll också utkik efter artiklar i veckans nummer av Arbetaren Zenit och Flamman) men vill under tiden rekommendera den här intervjun med vänsteraktivisten och journalisten Hossam al-Hamalawy gjord av Mark LeVine för Al Jazeera.

Igår publicerade också brittiska LO följande intressanta uttalande från det fristående fackliga egyptiska stödcentret CTUWS i Egypten (Center for Trade Union and Workers Services) på sin hemsida:

"Today, representatives of the Egyptian labor movement, made up of the independent Egyptian trade unions of workers in real estate tax collection, the retirees, the technical health professionals and representatives of the important industrial areas in Egypt: Helwan, Mahalla al-Kubra, the tenth of Ramadan city, Sadat City and workers from the various industrial and economic sectors such as: garment & textiles, metals industry, pharmaceuticals, chemical industry, government employees, iron and steel, automotive, etc... agreed to hold a press conference at 3:30pm this afternoon in Tahrir Square next to Omar Effendi Company store in downtown Cairo to announce the organization of the new Federation of Egyptian Trade Unions and to announce the formation of committees in all factories and enterprises to protect, defend them and to set a date for a general strike. And to emphasize that the labor movement is in the heart and soul of the Egyptian Peoples' revolution and its emphasis on the support for the six requirements as demanded by the Egyptian People's Revolution. To emphasize the economic and democratic demands voiced by the independent labor movement through thousands of strikes, sit-ins and protests by Egyptian workers in the past years."

Organiseringen fortsätter...

PS. Några andra äldre inlägg på bloggen som rör vänstern och arbetarrörelsen i Egypten:

Finns det en levande vänster i Egypten?

Vänstern och Brödraskapet

Tågkatastrofer och facklig kamp

Egyptens fria fackliga rörelse behöver internationell solidaritet

Facklig rörelse utmanar regimen

Mot en folklig rörelse för demokrati

ElBaradei möter arbetare - Muslimska brödraskapet tvekar om bojkott

El-Masry El-Youm har lagt upp en video från förra veckans möte mellan förre IAEA-chefen och "presidentkandidaten" Mohammed ElBaradei och fackliga och socialistiska aktivister i Kairo. I ärlighetens namn kan jag inte tyda allt som sägs, men ElBaradei får en del kritik för att han inte tar ställning i ekonomiskt-politiska frågor som privatiseringarnas framtid samt för att han inte förklarar hur han vill förverkliga sin vision om "fredlig förändring" i Egypten. "Antag att jag samlat in 30 miljoner namnunderskrifter? Vad ska jag göra med dom?" frågar en vänsteraktivist.

Samtidigt som ElBaradei kämpar för att övertyga Egyptens arbetare att stödja hans kampanj för demokrati manar unga aktivister inom Muslimska brödraskapet i ett öppet brev till rörelsens ledare att de ska bojkotta det kommande parlamentsvalet. ElBaradei har manat till en sådan bojkott, och får stöd av Ayman Nours liberala parti al-Ghad och flera andra oppositionsgrupper, medan det gamla nationalistpartiet Wafd beslutat att ställa upp i valet. Muslimska brödraskapet har dock hittills vägrat ansluta sig till en bojkott och förbereder nu sin valkampanj.

Los Angeles Times skriver i en ledare att en bojkott vore en "blunder" av ElBaradei. Bortsett från att det känns märkligt att en amerikansk tidning ger råd till den egyptiska oppositionen tror jag att de har fel. Eftersom den nuvarande konstitutionen inte låter ElBaradei ställa upp i nästa års presidentval är en bojkott och någon form av aktiv civil olydnadskampanj det enda alternativ som återstår. Naturligtvis uppnås inget med bojkotten i sig – det är mobiliseringen på gräsrotsnivå som avgör (och det är ytterst oklart om ElBaradei har den politiska erfarenhet och de ledarskapsegenskaper som krävs för det, för att inte tala om ett politiskt program som kan tilltala andra än den minimala medelklassen). Dessutom tror jag att man bör se bojkottkampanjen som ett försök att sätta press på Muslimska brödraskapet att ansluta sig till reformrörelsen och inte kohandla med regimen om det kommande presidentvalet.

Egypten: mot en folklig rörelse för demokrati?

Det rör på sig i Egypten. Länge har det egentligen bara funnits två politiska krafter att räkna med i landet: Mubaraks regim och Muslimska brödraskapet. Men lagom tills Hosni Mubaraks styre oundvikligen närmar sig sitt slut (han fyllde 82 den 4:e maj och nästa år är det presidentval), måste den politiska kartan delvis ritas om.

Ingen som följer utvecklingen i Mellanöstern kan ha missat den förre IAEA-chefens Mohamed elBaradeis nedslag på den politiska scenen som möjlig presidentkandidat med en kvarts miljon anhängare på facebook. Som jag skrivit tidigare ska man inte underskatta elBaradeis betydelse som enande symbol för såväl den missnöjda medelklassen som fraktioner inom regimen som motsätter sig Gamal Mubarak, men saknar en motkandidat med tillräckligt stark ställning för att utmana presidentsonen. Å andra sidan finns inget som tyder på att elBaradei planerar att mobilisera sina anhängare på gatorna för att få igenom de konstitutionella förändringar som krävs för att han överhuvudtaget ska kunna ställa upp i valet. Ett Iran-liknande scenario är därmed inte troligt.

Samtidigt tvivlar jag på att en gammal räv som elBaradei skulle ha kritiserat Mubaraks styre så öppet om han inte visste att han hade viktiga figurer inom regimen på sin sida. Som den socialistiske bloggaren Hossam el-Hamalawy skriver: "När en före detta diplomat som lojalt tjänat både Sadat och Mubarak plötsligt byter sida och ansluter sig till oppositionen, så säger det mer om regimen än om dess tidigare lojala tjänare. Regimens skepp sjunker."

Splittringen i toppen tycks ha gjutit nytt självförtroende i den radikala oppositionen. Den största strejkvågen i landet sedan 40-talet har redan skolat en ny generation av fackliga aktivister som nu försöker ena landets arbetare bakom ekonomiska krav. I april bildades så en ny kampanjorganisation under namnet "al-haraka al-sha'abiya al-dimukratiya lil-taghyeer" (popular democratic movement for change) som med ett gemensamt politisk program (och en facebook-grupp - obligatoriskt för alla politiska grupperingar i Egypten numera) samlar allehanda vänsteraktivister, intellektuella, och oberoende fackliga företrädare.

Än så länge existerar denna "rörelse" bara på papperet, även om många av initiativtagarna spelat ledande roller i högst konkreta sociala strider och protestkampanjer på gatorna de senaste åren. Men att aktivister med skiftande ideologisk hemvist enas på det här sättet måste ändå ses som ett viktigt framsteg. Den egyptiska vänstern är helt enkelt för liten för att ha råd med sekterism.

Nu har dessutom Hamdeen al-Sabahy - grundare av det nasseristiska (vänsternationalistiska) Karama-partiet - lanserats som presidentkandidat med stöd av socialisterna. Kampanjen är naturligtvis symbolisk eftersom ingen väntar sig ett fritt presidentval nästa år, men även här är det samarbetet mellan vänsternationalister och socialister som är det intressanta. (Om inte annat är det ett tecken på att det kalla krigets politiska låsningar är på väg att släppa även i Egypten. Nasser, som ännu dyrkas som en ofelbar nationalhjälte av många av Karama-partiets medlemmar, fängslade nästan samtliga av landets ledande kommunister på 60-talet och flera av dem torterades ihjäl). 

Den verkliga betydelsen av kampanjen för Hamdeen och den nya "folkfronten för demokrati" är att de tydliggör att det finns en opposition som inte bara erbjuder ett nytt ansikte i toppen, utan också en alternativ socioekonomisk agenda. Det skiljer den nya vänsteralliansen från både ElBaradei och Muslimska brödraskapet, och ger den dess potential att växa på sikt.

Egyptierna sörjer Sovjetunionen?

Det egyptiska folket går återigen mot strömmen: Tjugo år efter Berlinmurens fall presenteras en opinionsundersökning som visar att 75 procent av egyptierna beklagar Sovetunionens fall, samtidigt som de är besvikna över det "kapitalistiska systemet" och önskar en större statlig inblandning i ekonomin.

Uppriktigt sagt är jag förvånad över den här siffran (jag har aldrig hört någon egyptier tala väl om Sovjetunionen), men den är fullt begriplig om man ser saken i dess rätta sammanhang. Jag tvivlar till exempel på att flertalet egyptier vet särskilt mycket om förhållandena i Sovjetunionen. Däremot har de själva en högst påtaglig erfarenhet av övergången från en "socialistisk" eller snarare korporativistisk eller statskapitalistisk ekonomi till en oligarkisk och korrumperad rövarkapitalism, som gjort flertalet fattigare utan att de fått se en skymt av de ökade politiska friheter som följde med kommunismens fall i de flesta länder i det forna östblocket. 

Till skillnad från medborgarna i central- och östeuropa har Egyptierna alltså all anledning att sörja den fria marknadens triumftåg över världen men mycket få skäl att fira. När minnet av Sovjetunionens förbrytelser (inte minst invasionen av Afghanistan) nu förbleknar och hamnar i skuggan av nutida amerikanska koloniala äventyr är det kanske inte märkligt att socialismens idéer återuppstår i ett land som Egypten.

Vänstern och Brödraskapet

Apropå vänstern i Egypten: på den här hemsidan tillhörande socialistiska studenter på universitetet i Helwan (tullab muqaawama eller "resistance students") söder om Kairo uttrycker man nu sin solidaritet med 10 studenter från Muslimska Brödraskapet som arresterades i en räd mot en av studenternas bostad.

Detta är en viktig punkt som jag inte nämnde i mitt förra inlägg. En av de avgörande praktiska skillnaderna mellan den nya vänstern i Egypten och den traditionella är nämligen just deras inställning till Muslimska Brödraskapet. Medan den äldre generationen betraktar all islamism som en form av fascism ser många yngre aktivister och teoretiker en stor skillnad på Brödraskapet idag och hur rörelsen såg ut för 40-50 år sedan. De ser Brödraskapet som en förvisso borgerlig och konservativ rörelse men samtidigt en som man kan samarbeta med i vissa frågor: när det gäller t.ex. politiska fångar, solidaritet med Palestina, och krav på politiska reformer.

Inte minst menar man att vänstern i Egypten marginaliserats och blivit irrelevant, delvis därför att man betraktat den nuvarande regimen som det "minst onda" och därmed gett upp all kamp för förändring. Det officiellt sanktionerade vänsterpartiet Tagammu tillåts ställa upp i val och vinna ett antal symboliska mandat, i utbyte mot att man begränsar sin politiska verksamhet till torra seminarier på högkvarteret i Kairo och enstaka demonstrationer på byggnadens balkong.

På universiteten har studenter från islamistiska och sekulära grupper vid några tillfällen de senaste åren arrangerat gemensamma demonstrationer mot säkerhetspolisens agerande. (Ibland kan det se lite lustigt ut: Brödraskapets anhängare håller sig gärna för sig själva och skiljer sig från mängden med sin enhetliga stil och hårda disciplin, lite som det "svarta blocket" när det demonstreras här hemma i Sverige...) Men socialistiska grupper har också gett Brödraskapet svar på tal när de arrangerat reaktionära kampanjer på temat "stoppa moralens förfall."

Det finns just nu även ett samarbete mellan Brödraskapet och en rad sekulära grupper kring kraven på en ny fackföreningslag, som ska garantera  de rättigheter som slås fast både av den egyptiska grundlagen och ILO-konventioner som landet skrivit under, men som sällan efterlevs. Vänsterns motiv för detta är uppenbara - för Brödraskapet handlar det främst om att man hoppas på större oberoende för medelklassens yrkesförbund (läkare, ingenjörer, m.fl.) som domineras av islamisterna.

Samarbete med Brödraskapet är dock fortfarande kontroversiellt även bland den yngre generationens vänster (man ska inte heller glömma att samarbete med den ogudaktiga vänstern är minst lika kontroversiellt bland de mer renläriga islamisterna). En del är principiellt motståndare till att samverka med en rörelse som blandar religion och politik. Andra har blivit desillusionerade av Brödraskapets agerande under de senaste åren, t.ex. då rörelsens företrädare i läkarförbundet (som i vissa fall driver framgångsrika privatkliniker) aktivt motarbetat unga aktivister som kämpat för bättre villkor för offentliganställda läkare, eller då rörelsens ledare vikt sig för statens repression och inte svarat med en kraftfull mobilisering för politiska reformer. 

När det gäller den senare punkten så finns det här en ömsesidig misstro mellan den sekulära oppositionen och Brödraskapet. Medan de förra ofta klagar på Brödraskapets passivitet och anklagar rörelsens ledare för att vara mer intresserade av att värna sin egen position i samhället än att driva krav på verklig politisk förändring, så anklagar Brödraskapet delar av den sekulära oppositionen för att vilja se en konfrontation mellan regimen och islamisterna där båda går under. Brödraskapets ledare säger därför att de aldrig kommer att söka öppen konfrontation med regimen - så länge detta inte sker under en bred allians med alla oppositionsgrupper. (En förnuftig inställning men också en bekväm undanflykt med tanke på att detta aldrig kommer att ske).

Den här misstron är också något som säkerhetsapparaten gör sitt bästa för att utnyttja och upprätthålla. Ett konkret exempel: Vid ett tillfälle hade socialistiska och islamistiska kvinnogrupper utlyst en gemensam demonstration utanför Arabförbundets högkvarter i centrala Kairo, till stöd för befolkningen i Gaza. Inför protesten utsattes de islamistiska aktivisterna för hård press och skarpa hot från säkerhetstjänsten så att de inte vågade dyka upp - med följd att de socialistiska kvinnor som kom till platsen kände sig svikna. Allt praktiskt samarbete försvåras av att repressionen mot Brödraskapet i allmänhet är hårdare än den mot sekulära grupper, helt enkelt för att Brödraskapet än så länge betraktas som det största hotet.  

Finns det en levande vänster i Egypten?

Samtidigt som den liberala internationalen haft möte i Alexandria och Egyptens styrande parti NDP hållt sin årliga konferens i Kairo - med sedvanliga hyllningar av nationens ekonomiska och sociala framsteg - planeras ett helt annat forum den kommande helgen: Den 5:e till 7:e november arrangeras "Socialistiska dagar" med underrubriken izmathum.. wa badeelna ("deras kris.. och vårat alternativ").

Med tanke på att den politiska scenen i Egypten annars helt domineras av NDP (i dagsläget en toppstyrd allians av affärsmän och en front för militärregimen snarare än ett verkligt politiskt parti)  och det konservativa Muslimska Brödraskapet kanske en och annan blir förvånad att det överhuvudtaget finns de som kallar sig socialister i dagens Egypten. Men som jag skrivit om tidigare är de i själva verket en växande (men fortfarande liten) skara.

Men vilka är dom? Till att börja med är "vänster" ett begrepp som används väldigt brett i Egypten. Det inkluderar egentligen alla "till vänster" om den nuvarande regimen - såväl arabiska nationalister eller Nasserister som socialdemokrater och revolutionära socialister. Men medan den arabiska nationalismen står lågt i kurs idag (det är, grovt förenklat, egyptisk nationalism eller pan-islamism som gäller) är det uttalade socialister som återigen tagit initiativet till att formulera ett alternativ på vänsterkanten.

 

Den organisatoriska kärnan i denna nya våg är de "Revolutionära Socialisterna," en delvis underjordisk rörelse (i den mån det går att undanhålla säkerhetspolisen något i Egypten) som ideologiskt sett beskriver sig som trotskister. Det hänger i sin tur delvis ihop med en kritik av den historiska vänstern i Egypten för att ha gått i Moskvas ledband och därför begått en rad förödande politiska misstag (inte minst när ledarskapet i flera av landets kommunistiska rörelser - i flera fall mot majoriteten av anhängarnas vilja - accepterade FN-resolutionen som delade det Palestinska mandatet i en judisk och en arabisk del). 

Samtidigt finns det en bredare rörelse av studenter, fackliga aktivister på basnivå, människorättsadvokater, journalister med flera som betraktar sig som socialister utan att bekänna sig till någon specifik ideologisk inriktning eller vara särskilt revolutionära (bortsett från att få anser att den nuvarande regimen kommer att falla fredligt eller reformeras inifrån). Många är snarare anhängare av ett löst definierat jämlikhetsideal, stärkt offentlig välfärd, stopp för privatiseringar, stärkta fackliga rättigheter, och andra klassiska vänsterståndpunkter.

Efter att länge ha betraktats som ett skällsord, bland annat på grund av det hårda förtrycket under Nassers "arabiska socialism" men kanske ännu mer på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan, har det åter blivit möjligt att tala om "socialism" som en vision för ett annat samhälle och ett alternativ till både de senaste decenniernas marknadsreformer och islamisternas samhällsvision.

Att till och med den liberala presidentkandidaten Ayman Nour säger sig vara inspirerad av "tredje vägens socialdemokrati" såväl som den skandinaviska välfärdsstaten får väl ses som ett tecken på att den renläriga nyliberalismen tappar mark på grund av de snabbt växande klyftorna i landet. Och Brödraskapets interna kris beror kanske inte bara på yttre tryck i form av hård repression från statens sidan, utan har kanske delvis att göra med att samtidigt som rörelsen på ett sätt varit extremt framgångsrik - dess konservativa idéer har enligt de flesta bedömmare varit på stadig frammarsch i Egypten de senaste decennierna - har detta inte medfört någon lindring av landets sociala problem. 

 

Den egyptiska vänsterns största problem - bortsett från repressionen som kraftigt begränsar all meningsfull politisk verksamhet - är det stora avståndet mellan städernas intellektuella och de som man i första hand vill nå ut till. Det avståndet är på många sätt lika stort idag som i början av förra seklet. Bland egyptiska industriarbetare och fackliga aktivister finns också en stark motvilja mot all inblandning av politiska rörelser. Den grundar sig delvis i cynism över de tidigare existerande partiernas korruption, men har också sina rötter i 20- och 30-talets antikoloniala kamp. Då sökte den nationalistiska rörelsens ledare arbetarnas stöd när de var i opposition, men svek alla löften om sociala reformer så fort de fick makten. Även om ingen talar väl om den sittande regimen finns det  därför en stor skepticism bland fackliga aktivister och arbetare mot uttalat politiska kampanjer - de vill inte låta sig utnyttjas i ett "regimskifte" som bara leder till att någon annan grupp tar makten.