Iran, Egypten och revolutionsromantikens fallgropar

Nej, det här inlägget handlar inte om att Egypten är eller har varit på väg att bli en teokratisk diktatur. Från dag ett av upproret mot Mubarak har jag varnat för att den största faran för Egypten inte var att landet skulle bli ett nytt Iran, utan att det skulle bli ett nytt Egypten.

Nu när den faran är mer överhängande än någonsin (mer om det i tidigare och kommande inlägg) kan jag inte låta bli att slås av  det ironiska i att samma tendens som ledde många i den internationella vänstern att in i det sista blunda för den islamiska revolutionens faror i Iran, nu leder en del att tona ner farorna med den - utan tvekan mycket populära - militärkuppen i Egypten.

Låt oss i brist på bättre uttryck kalla det revolutionsromantik - något som inte alltid är fel men ofta står ivägen för en klar analys. I synnerhet tendensen att avfärda farhågor om utvecklingens riktning med uttalanden som "revolutionen fortsätter", "folket lär av sina misstag" eller "Tahrir visar vägen". 

Ingenting är givet på förhand i Egypten och jag tänker inte agera domedagsprofet. Men vore det inte ironiskt om oviljan att sätta sig till doms över "det egyptiska folket" (ofta mystifierat som en enad kraft utan interna motsättningar och agendor och fördomar och rädslor - som ibland kan leda stora grupper fel) fick oss (inklusive många som varnat för en iransk utveckling) att glömma att även folklig revolutionär energi kan missbrukas, utnyttjas och omvandlas till ett stöd för byggandet av ett reaktionärt och repressivt system?

Om Egypten, fascismen och historiska analogier

En kort reflektion apropå för tillfället populära jämförelser mellan Muslimska Brödraskapet och nazisterna, som "kom till makten via demokratiska val men införde diktatur." Jag känner att det är läge att påpeka att nazisternas och generellt de fascistiska rörelsernas strategi också inkluderade att piska upp (med hjälp av generöst finansierad propaganda och stöd från viktiga delar av samhällseliten) en anti-bolsjevikisk hysteri och rädsla för en stundande terrorvåg stödd av en internationell kommunistisk/judisk konspiration.

Den som studerar det politiska klimatet i Egypten idag och i synnerhet efter kuppledaren al-Sisis maning till massprotester för att ge honom "mandat att bekämpa våld och terror" kommer säkert upptäcka en del likheter, men inte på det sätt som många tror...  Det är sorgligt och skrämmande att många som anklagar Brödraskapet för fascism nu tycks beredda att ge carte blanche till en uniformerad ledare för att "bekämpa terrorism" (vanligen sansade politiker och aktivister beskriver till och med stödet till al-Sisi som en "patriotisk plikt"), samtidigt som de deltar i en statssanktionerad hets mot "utländska mediers lögner" och "utländska påtryckningar" (vilka?) som påstås verka för att återupprätta Brödraskapets "fascistiska styre".

Om det fanns några tvivel om vilka krafter som dominerar och drar det längsta strået i den våg av hat mot Brödraskapet som sveper genom Egypten nu så torde de vara skingrade idag. Jag skriver mer om bakgrunden i dagens Aftonbladet.

En kupp och tusen obesvarade frågor

Medan debatten om huruvida kuppen i Egypten verkligen ska ses som en kupp och spekulationerna om vad det betyder för politisk islam i regionen rasar vidare finns ett antal obesvarade frågor som journalister och analytiker gärna får ta itu med att besvara - utan att för den skull förminska det folkliga upprorets betydelse och legitimitet. Frågorna är i första hand avsedda att ge en aning om hur komplex och svåranalyserad situationen i Egypten är, och många av dem kommer aldrig att bli besvarade. Men ju mer fakta och ju fler pusselbitar som kommer fram desto lättare blir det att förstå den egyptiska revolutionens verkliga utmaningar den närmsta tiden.

1. Hade USA:s regering gett grönt ljus till militärens intervention i förväg? Och i så fall hur långt i förväg, hur aktiva var man i utformningen av al-Sisis ultimatum till Morsi och vilka villkor ställdes? (Just USA:s motiv att tvinga bort Morsi - i alla fall just nu - är något svårt att förstå med tanke på att han visat sig vara en god samarbetspartner. Det är en anledning att jag lutar åt att någon sådan sammansvärjning helt enkelt inte existerar i det här fallet).

2. Vilken roll spelade andra krafter i regionen med ett horn i sidan till Brödraskapet, t.ex. Saudiarabien (som nu ironiskt nog firar ikapp med ärkefienden Syrien)? Finns det löften om lån/bistånd till den nya regimen i bakgrunden?

3. Vilken roll har Mubarak-regimens män och säkerhetsapparaten spelat i den här processen? Poliser deltog säkerligen spontant i protesterna mot Morsi men fanns det också en koordinerad plan? I hur mycket av den senaste tidens våld mellan "revolutionärer" och "islamister" har säkerhetsapparaten haft ett finger med (jag tänker t.ex. på DNs rapport om maskerade män med skyddsvästar och automatvapen bland anti-Morsi-demonstranterna på Tahrir i fredags, rapporter om krypskyttar undar protesten utanför republikanska gardet o.s.v.)?

4. Vilka motiv styr militärens agerande utöver stabilitet och de egna ekonomiska intressena? Har t.ex. meningsskiljaktigheter över positionen gentemot Gaza och Syrien spelat in? Stämmer det att militären oroades av Morsis deltagande på en konferens där radikala islamister manade till Jihad i Syrien? Har tilltagande sekteristiskt våld i Egypten - och motsvarande retorik från Brödraskapet - betraktats som ett hot mot den interna säkerheten?

5. Vilken roll spelar IMF-förhandlingarna och den akuta ekonomiska krisen? Har militären tröttnat på att Brödraskapet varit alltför svagt och velande när det gäller "nödvändiga" ekonomiska reformer? Hoppas man att en teknokratisk icke-vald övergångsregrimg ledd av en "apolitisk reformist" som Elbaradei, med uppbackning av en armé som rider på en våg av folklig popularitet, ska driva igenom impopulära och smärtsamma reformer (medan övriga politiska krafter - inklusive Brödraskapet - kan spela rollen av kritiker och plocka poäng inför kommande val)? 

6. Den nya regimens plan för att hantera den akuta ekonomiska krisen är ett av de verkligt stora frågetecknen just nu: hur tänker sig Egyptens liberaler att en icke-vald regering ska bete sig? Har de ens funderat på vikten av att dessa åtgärder har en demokratisk förankring? Tror de att alla de som revolterade mot Morsi vill ha en ekonomisk politik av det slag som de själva förespråkar, eller tänker de sig att konkreta åtgärder kan vänta ett eller två år tills nya val har genomförts?

När är en kupp inte en kupp?

De senaste dagarna har det debaterats flitigt i olika sammanhang om det som inträffat i Egypten ska beskrivas som en kupp eller ej. Det kan tyckas märkligt att den frågan ens kommer upp. En kupp är väl en kupp oavsett hur stort folkligt stöd den har, och oavsett om den planeras och genomförs i skydd av nattens mörker eller annonseras öppet 48 timmar i förväg? 

Ja. Ändå är det lätt att förstå de egyptier som ilsket anklagar utländska medier för att svartmåla deras ärorika revolution genom att beskriva det inträffade som en militärkupp. Det handlar inte (i de flesta fall) om någon form av avancerad förnekelse, utan om något annat: Hur själva begreppet militärkupp per definition exkluderar dem själva och hela den folkliga revolten ur bilden. Det reducerar ett komplext historiskt förlopp - verkligen historiskt i betydelsen överväldigande och unikt - till en handfull uniformerade mäns agerande. Det är alltså inte begreppet militärkupp i sig som är problemet utan det faktum att själva kuppen i mångas ögon får definiera hela skeendet, vilket gör analysen till en tom konstruktion - hur korrekt den än är i formellt, språkligt och juridiskt avseende.

Jag har själv skrivit kritiskt om kuppen här på bloggen och varnat för dess följder. Men kuppen måste naturligtvis också sättas in i ett sammanhang. Här finns åtskilligt att fundera på innan ett moraliskt omdöme kan fällas om det som har hänt:

- Varför beskrevs inte avsättandet av Mubarak som en kupp? Det var det ju i lika hög grad som avsättandet av Morsi. Det var militärledningen som avslutade det 18 dagar långa upproret genom att avlägsna Mubarak från sin post, precis som nu med Morsi - och troligen av exakt samma skäl: att förhindra att situationen eskalerade utom kontroll. Att Mubarak var en diktator och Morsi var demokratiskt vald förändrar inte något i sak, ändå låter vi uppenbarligen våra värderingar styra hur vi beskriver de olika skeendena (Mubarak - revolution, Morsi - militärkupp).

- Hur demokratiskt var egentligen Egypten före kuppen mot Morsi? Här finns källan till mycket av omvärldens problem med det som har hänt. USA och resten av västvärlden har av egoistiska skäl gett sin välsignelse till den politiska övergången i Egypten från början till slut, vilket i stor utsträckning styrt den bild som medierna förmedlat. Man hyllade framstegen när militären dikterade villkoren, sköt demonstranter och genomförde oskuldstester på unga kvinnor, liksom när Morsi satte sig över lagen och när den nya djupt omstridda konstitutionen drevs igenom med stöd av ca 20% av de röstberättigade. Man såg genom fingrarna med upprepade inskränkningar av yttrandefriheten, och med grov hets mot religiösa minoriteter från vissa av Brödraskapets ledare. Och faktum är att det troligen var detta blinda stöd från väst som gjorde Morsi så självsäker, som drev honom att öppet håna och utmana sina motståndare istället för att erkänna det enorma folkliga motståndet och försöka nå en kompromiss. Han och hans utländska apologeter levde på tanken att krav på nyval i sig var något djupt odemokratiskt, vilket självfallet inte är sant. Lika lite som det var sant att Morsi hade en majoritet av folket bakom sig. Han hade inte ens längre de ca 20-25% (av de röstberättigade) som röstade på honom i andra omgången av presidentvalet, många - märk väl! - enbart för att inte få motkandidaten Shafiq som president. Detta sista faktum är centralt för att förstå utvecklingen efter presidentvalet: många revolutionärer och demokrater och vanligt folk som röstade på Morsi som det "revolutionära alternativet" kände att de också hade rätt att dra tillbaka sitt mandat om det kom att missbrukas. Och varför inte?

- Vad var egentligen alternativet till en kupp? Betänk att när militärledningen utfärdade sitt ultimatum hade poliskåren redan gjort myteri, statens institutioner i princip lamslagits, strejker brutit ut på flera håll, och soldater och officerare anslutit sig till demonstrationerna. Våldsamma, dödliga sammandrabbningar mellan Morsi-anhängare och motståndare hade redan ägt rum. Passivitet skulle ha lett till kaos, och ett ingripande på Morsis sida till ett potentiellt blodbad, myteri och splittring inom armén, och möjligen ett inbördeskrig. Det är mycket möjligt att arméledningen kände sig tvingad att agera på grund av stämningarna i de egna leden.

- Få om några kupper i historien har lett till stärkt demokrati, men det saknas inte exempel där en kupp varit den minst blodiga utvägen ur ett förödande politiskt dödläge. Huruvida 30 juni i Egypten kommer att kommas ihåg främst som en kupp eller en folklig revolt och en nödvändig "korrigering av färdriktningen" beror på vad som händer härnäst. Det är relativt ovanligt att en interrimspresident tillsatt efter en kupp manar folket att "stanna på torgen", eller att militären utfärdar ett uttalande som slår fast att demonstrationsfriheten även gäller de som motsätter sig kuppen (inför Brödraskapets protester idag). I bakgrunden pågår utan tvekan förhandlingar av något slag mellan Brödraskapet och militären, och såväl arresteringar och åtalshot som indirekta hot om våldsamt motstånd bör ses som en del av spelet. Brödraskapet har allt att vinna på att acceptera en "försoningsprocess" av något slag, men måste också erbjuda motstånd i någon form för att tillfredsställa rörelsens bas - de ungdomar och mindre bemedlade anhängare som nu uppmanas till "martyrskap" av vissa av sina ledare. Rörelsena förmåga att få ut folk på gatorna idag blir också avgörande för trovärdigheten i berättelsen om en kupp mot folkviljan.

Det revolutionära blockets agerande och fortsatta press på militären och dess civila front blir också avgörande för vad som kommer härnäst. Att "rebellrörelsen" Tamarod nu gör sitt bästa för att distansera sig från rester av Mubarak-regimen och bl.a. kräver att den återinsatta chefsåklagaren (som tidigare sparkades av Morsi) ska avgå är ett första led i kampen för att definiera den fortsatta politiska processen. Militärkupp eller ej, revolutionen är, kort sagt, fortfarande inte över.

Egypten efter kuppen

Några snabba kommentarer igen.

1. En militärkupp ska kallas för en sådan oavsett om den har folkligt stöd eller ej. Allt annat vore ett orwellianskt övergrepp på språket.

2. Detta är en kupp som med stor sannolikhet inte föregåtts av omfattande planering. Om militären hade velat avlägsna Morsi hade man ett utmärkt tillfälle redan i november, när han öppet satte sig över konstitutionen.

3. De civila politiker som stödjer kuppen må tala storsint om nationell försoning, men de är i positionen att göra det endast därför att militären med våld arresterat presidenten, tagit över TV-huset, och nu konfronterar Morsis anhängare på gatorna. Det klingar en aning falskt, och de närmaste dagarna har de mycket att bevisa vad gäller behandlingen av sina motståndare. 

4. Egypten har nu en vägkarta för den politiska övergången - men två och ett halvt år för sent. I vilken utsträckning den fungerar beror på i vilken utsträckning Muslimska brödraskapet kan inkluderas i processen, något som känns väldigt avlägset nu. Brödraskapet är starkt nog för att på egen hand förhindra en fungerande och genuint demokratisk politisk process.

5. Majoriteten av Muslimska brödraskapets ledare är troligen pragmatiska nog att acceptera nederlaget. De vill i första hand försvara sin rörelse och sina sociala positioner och affärsverksamheter. De vill inte ha ett inbördeskrig, men är beredda att hota med ett för att få garantier mot förföljelse - något som de har all anledning att frukta. De kan inte heller kontrollera rörelsens yngre anhängare och har konkurrens från militanta grupper och individer som redan manar till våld, direkt eller indirekt. Några talar redan om "den fria egyptiska armén" och jämför den egyptiska militären med Assad.

6. Den farligaste aktören just nu är dock inte potentiella jihadistgrupper utan den enorma och oreformerade säkerhetsapparaten. Dess agenter har befunnit sig i ett limbo i två och ett halvt år och fruktat att den revolutionära rättvisan till slut skulle hinna ikapp dem. De behöver hotet från religiösa extremister för att motivera sin existens och är de största vinnarna på en våldsspiral. De lär inte hålla tillbaka om de får chansen att slå till mot Brödraskapet.

7. I går kväll stängdes flera religiösa och islamistiska tv-kanaler. Under natten rapporterades eldstrider mellan islamister och polis på flera platser, främst i övre Egypten, men uppgifterna är vaga. De närmaste timmarna och dagarna blir avgörande för hur det här utvecklar sig.

Snabba tankar om Egypten - kupp, revolution eller inbördeskrig

1. När militärledningen utfärdar ultimatum till civila politiker inklusive presidenten och överbefälhavaren är det i sig en slags kupp - oavsett hur generalerna själva vill att handlandet ska tolkas.

2. Om militärrådet tvingar Morsi att avgå blir det det första öppna och verkligt avgörande militära ingripandet i den politiska processen efter ett av "den arabiska vårens" uppror (om vi bortser från när SCAF petade Mubarak, osv). Det är extremt allvarligt eftersom sådana ingripanden tenderar att etablera exempel och följas av andra. (Bortsett från arabvärlden kan det säkert också få mycket allvarliga följder för Turkiet).

3. De oppositionspolitiker i Egypten som öppet bett militären gripa in kan knappast betraktas som demokrater, och bidrar nu till islamisternas övertygelse att de aldrig kommer få chansen att regera efter demokratiska val = ny våg av radikalisering och militarisering, inte bara i Egypten...

4. Med detta sagt är missnöjet med Morsi genuint och överväldigande, och knappast enbart ett resultat av demonisering av Brödraskapet i privata medier som en del hävdar.

5. Mycket handlar om ekonomin, där Morsi visserligen ärvt gigantiska problem, men med sitt vacklande och otydliga agerande varken imponerat på de som vill ha rejäla sociala reformer och förbättringar eller de som vill ha kraftfull liberalisering. Talande är hur Morsi får kritik från vänster (och en del salafister) för att han förhandlar med IMF, från höger för att förhandlingarna inte nått resultat, och från samtliga för bristen på insyn i processen.

6. Det handlar också om den bristande viljan att samarbeta och kompromissa med andra politiska krafter, där genomdrivandet av den omstridda konstitutionen var det avgörande misstaget. Att luta sig mot en folkomröstning där drygt 30% deltog var omåttligt arrogant och korkat. 

7. Morsis försvarare pekar på att han erbjudit åtskilliga oppositionella plats i regeringen eller som "rådgivare", men att de avböjt. Det är ett hycklande argument, med tanke på att det varken är regeringen eller presidentens rådgivare som tar de avgörande besluten.

8. Den här krisen är också ett resultat av en grundläggande obalans i den politiska processen. Att under en revolutionär övergångsperiod välja ett parlament och en president för en full period - snarare än ett övergångsparlament eller en konstituerande församling på ett år eller två - är en ruskigt dålig idé. Det blir "vinnaren tar allt" i ett skede där landets politiska framtid ska stakas ut, med få möjligheter att rätta till misstag under resans gång. Betänk t.ex. att 75% röstade på andra kandidater än Morsi i första omgången av presidentvalet - en mäktig latent opinion som för eller senare oundvikligen skulle manifestera sig på gatorna. Det var otroligt naivt att tro att de skulle vänta fyra-fem år för att utöva inflytande via valurnorna, när de nyligen störtat en diktator i blodig kamp på gatorna.

9. Argumentet att vilken regering som helst får lika svårt som Morsi att förändra Egypten och utmana byråkratin och säkerhetsapparaten övertygar inte. För det första kan en vald president knappast ha en smalare väljarbas än Morsi (25% i första omgången, marginell seger i andra). För det andra har Morsis största svaghet varit hans ideologiskt polariserande bakgrund och misstron mot det hierarkiska och slutna Brödraskapet. Morsi har fått kritik för passivitet på vissa områden (tex gentemot inrikesministeriet) men där han agerat har han anklagats för "ikhwanat al-duwla" - det vill säga Brödraskapets infiltration eller övertagande av staten.

10. Med tanke på de massiva fredliga demonstrationerna och den civila proteströrelsens växande momentum med maningar till strejker och civil olydnad kan man fråga sig varför militären ser det som nödvändigt att blanda sig i. En (alltför) välvillig tolkning vore att de vill undvika ytterligare blodspillan och stämma i bäcken innan situationen urartar till inbördeskrig eller lägre rankade officerare får för sig att ta egna initiativ (många hade redan anslutit sig till protesterna). Men jag lutar åt att det snarare handlar om det här med att sätta exempel. Vad militären verkligen inte vill se är en regering störtas av en folklig resning och massiv civil olydnad - en svårkontrollerad och spontan process där omfattande radikalisering (också av förväntningarna på den efterföljande perioden) nästan alltid är följden. Militärens "kupp" mot Morsi kan alltså ses som ett preemtivt slag mot den folkliga rörelsen. Budskapet är att om någon ska avsätta Morsi är det män i uniform under ordnade former, inte flaggviftande eller stenkastande demonstranter (Intressant nog har även en del islamister hoppfullt valt att tolka militärens uttalande som ett "försvar av legitimiteten...")

11. Vad säger det som nu sker om den omtalade pakten mellan brödraskapet om militären? Jag har tidigare försökt problematisera det antagandet bl.a här på bloggen, inte minst för att det ofta varit oklart vad som menas. 

- Utformade SCAF den politiska processen för att ge Muslimska brödraskapet makten? Frågan är då hur man skulle ha gjort istället - tilltogosett vissa liberalers krav på förlängt militärstyre för att ge dem tid att organisera sig? 

- Det är rimligt att anta att SCAF:s huvudsakliga mål var att säkra sina egna intressen vid övergången till civilt styre och i någon mening den sociala stabiliteten, och att man var beredd att acceptera vilken politisk kraft som helst som kunde tillgodose detta mål. För detta syfte hade liberaler och sekulära nationalister fungerar lika bra som Brödraskapet - de senare råkade helt enkelt vara bättre organiserade. 

- På samma sätt är det nu förmodligen likgiltigt för militärledningen om Morsi sitter kvar vid makten eller om den övergår till den allians av sekulära politiker och rester av Mubarak-regimen som nu kräver hans avgång (tillsammans med stora delar av folket och en bred koalition av revolutionära krafter). För SCAF är det en win-win situation, och deras primära mål just nu torde därför vara att undvika att situationen eskalerar till ett fullskaligt uppror eller inbördeskrig. 

- Föreställningen om en stor plan från SCAFs sida att föra Brödraskapet till makten bortser från att SCAF och militären inte är en monolitisk enhet. Där finns säkert enskilda som sympatiserar med Brödraskapet, och andra som föredrar en sekulär nationalist, och åter andra som helst vill se någon ur de egna leden ta över makten. 

- Det blir extra märkligt när idén om en pakt mellan militären och Brödraskapet kombineras med idén att SCAF utnyttjade revolten mot Mubarak för att avlägsna presidentsonen Gamal och hans kotteri av nyliberaler och affärsmän därför att deras agenda på sikt hotade militärens ekonomiska intressen. Varför skulle man i så fall vilja ersätta Gamal Mubarak med en lika nyliberal islamistisk rörelse, som dessutom var den enda organisationen vid sidan av militären med förmåga att agera som samlad kraft - och därmed ett potentiellt hot?

12. Vad händer nu? Avgörande för revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa är framväxten av ett progressivt och demokratiskt ledarskap med politisk vilja och kraft att kanalisera missnöjet till verklig förändring. Tyvärr förblir vänstern och arbetarrörelsen svag. "Socialdemokraterna" agerar hejarklack åt militären och arabnationalisten Hamdeen Sabahi (trea i presidentvalet) har visserligen karisma men saknar stödet av en massorganisation (och är ur demokratisk synvinkel aningen för skrupelfri för min smak, hans partitidning stöddes t.ex. en gång i tiden av Gaddafi och hyllade för några år sedan den libyska revolutionens "30 år av framsteg" - avgörande för hans eftermäle blir om han nu visar sig redo att komma till makten med hjälp av en militärkupp.)

13. Risken för inbördeskrig är reell. Morsi har avvisat oppositionens och militärens ultimatum och Brödraskapet mobiliserar till motdenonstrationer. Vi kan upprepa hur många gånger som helst att Egypten inte är Algeriet, men om det är så hundratusentals islamister uppfattar situationen så hjälper det föga. När demokratiska experiment havererar slutar det ofta med förskräckelse, och ansvaret vilar på SCAF, Brödraskapet, den liberala eliten - och de utomstående makter (främst USA) som med sitt cyniska stöd till vem som än gynnar deras geostrategiska intressen varit med om att lägga grunden till den här katastrofen.

Egypten vid avgrunden

Trogna läsare har noterat att den här bloggen har varit vilande i drygt ett halvår. Det beror främst på tidsbrist - på grund av nytt jobb som chefredaktör på Fria Tidningen (www.fria.nu) och en flytt, men framförallt för att jag blivit pappa.

Egypten är just nu i högsta grad i mina tankar och inför protesterna mot president Morsi i Egypten på söndag vill jag därför skriva några rader. Läget är så klart mycket allvarligt, med allt våldsammare sammandrabbningar mellan islamister och opposition - som nu tydligt inkluderar både sanna revolutionärer och anhängare/medlemmar av den gamla regimen. Trots det återkommande talet om en uppgörelse mellan Brödraskapet och militären är det uppenbart att de förra inte fullt ut lyckats tygla vare sig säkerhetsapparaten eller statsbyråkratin. Istället har de valt - och pressats till av sina anhängare - att alliera sig med ultrareaktionära islamister (bl.a. genom utnämningen av en medlem i Gamaa Islamiyya till guvernör i Luxor), som har de muskler som rörelsen nu tycker sig behöva. Polariseringen är extrem, och tal om inbördeskrig eller militärkupp känns inte längre lika långsökt (rädslan för det ena riskerar att leda till det andra).

Jag kommer inte kunna kommentera utvecklingen här på bloggen de närmaste  dagarna, men följ mig gärna på twitter (@perbj) för sporadiska uppdateringar. För övrigt kan man nog säga att huvuddragen i min analys i det senaste inlägget nedan från december fortfarande står sig, även om motsättningarna skärpts ytterligare sedan dess.