När är en kupp inte en kupp?

De senaste dagarna har det debaterats flitigt i olika sammanhang om det som inträffat i Egypten ska beskrivas som en kupp eller ej. Det kan tyckas märkligt att den frågan ens kommer upp. En kupp är väl en kupp oavsett hur stort folkligt stöd den har, och oavsett om den planeras och genomförs i skydd av nattens mörker eller annonseras öppet 48 timmar i förväg? 

Ja. Ändå är det lätt att förstå de egyptier som ilsket anklagar utländska medier för att svartmåla deras ärorika revolution genom att beskriva det inträffade som en militärkupp. Det handlar inte (i de flesta fall) om någon form av avancerad förnekelse, utan om något annat: Hur själva begreppet militärkupp per definition exkluderar dem själva och hela den folkliga revolten ur bilden. Det reducerar ett komplext historiskt förlopp - verkligen historiskt i betydelsen överväldigande och unikt - till en handfull uniformerade mäns agerande. Det är alltså inte begreppet militärkupp i sig som är problemet utan det faktum att själva kuppen i mångas ögon får definiera hela skeendet, vilket gör analysen till en tom konstruktion - hur korrekt den än är i formellt, språkligt och juridiskt avseende.

Jag har själv skrivit kritiskt om kuppen här på bloggen och varnat för dess följder. Men kuppen måste naturligtvis också sättas in i ett sammanhang. Här finns åtskilligt att fundera på innan ett moraliskt omdöme kan fällas om det som har hänt:

- Varför beskrevs inte avsättandet av Mubarak som en kupp? Det var det ju i lika hög grad som avsättandet av Morsi. Det var militärledningen som avslutade det 18 dagar långa upproret genom att avlägsna Mubarak från sin post, precis som nu med Morsi - och troligen av exakt samma skäl: att förhindra att situationen eskalerade utom kontroll. Att Mubarak var en diktator och Morsi var demokratiskt vald förändrar inte något i sak, ändå låter vi uppenbarligen våra värderingar styra hur vi beskriver de olika skeendena (Mubarak - revolution, Morsi - militärkupp).

- Hur demokratiskt var egentligen Egypten före kuppen mot Morsi? Här finns källan till mycket av omvärldens problem med det som har hänt. USA och resten av västvärlden har av egoistiska skäl gett sin välsignelse till den politiska övergången i Egypten från början till slut, vilket i stor utsträckning styrt den bild som medierna förmedlat. Man hyllade framstegen när militären dikterade villkoren, sköt demonstranter och genomförde oskuldstester på unga kvinnor, liksom när Morsi satte sig över lagen och när den nya djupt omstridda konstitutionen drevs igenom med stöd av ca 20% av de röstberättigade. Man såg genom fingrarna med upprepade inskränkningar av yttrandefriheten, och med grov hets mot religiösa minoriteter från vissa av Brödraskapets ledare. Och faktum är att det troligen var detta blinda stöd från väst som gjorde Morsi så självsäker, som drev honom att öppet håna och utmana sina motståndare istället för att erkänna det enorma folkliga motståndet och försöka nå en kompromiss. Han och hans utländska apologeter levde på tanken att krav på nyval i sig var något djupt odemokratiskt, vilket självfallet inte är sant. Lika lite som det var sant att Morsi hade en majoritet av folket bakom sig. Han hade inte ens längre de ca 20-25% (av de röstberättigade) som röstade på honom i andra omgången av presidentvalet, många - märk väl! - enbart för att inte få motkandidaten Shafiq som president. Detta sista faktum är centralt för att förstå utvecklingen efter presidentvalet: många revolutionärer och demokrater och vanligt folk som röstade på Morsi som det "revolutionära alternativet" kände att de också hade rätt att dra tillbaka sitt mandat om det kom att missbrukas. Och varför inte?

- Vad var egentligen alternativet till en kupp? Betänk att när militärledningen utfärdade sitt ultimatum hade poliskåren redan gjort myteri, statens institutioner i princip lamslagits, strejker brutit ut på flera håll, och soldater och officerare anslutit sig till demonstrationerna. Våldsamma, dödliga sammandrabbningar mellan Morsi-anhängare och motståndare hade redan ägt rum. Passivitet skulle ha lett till kaos, och ett ingripande på Morsis sida till ett potentiellt blodbad, myteri och splittring inom armén, och möjligen ett inbördeskrig. Det är mycket möjligt att arméledningen kände sig tvingad att agera på grund av stämningarna i de egna leden.

- Få om några kupper i historien har lett till stärkt demokrati, men det saknas inte exempel där en kupp varit den minst blodiga utvägen ur ett förödande politiskt dödläge. Huruvida 30 juni i Egypten kommer att kommas ihåg främst som en kupp eller en folklig revolt och en nödvändig "korrigering av färdriktningen" beror på vad som händer härnäst. Det är relativt ovanligt att en interrimspresident tillsatt efter en kupp manar folket att "stanna på torgen", eller att militären utfärdar ett uttalande som slår fast att demonstrationsfriheten även gäller de som motsätter sig kuppen (inför Brödraskapets protester idag). I bakgrunden pågår utan tvekan förhandlingar av något slag mellan Brödraskapet och militären, och såväl arresteringar och åtalshot som indirekta hot om våldsamt motstånd bör ses som en del av spelet. Brödraskapet har allt att vinna på att acceptera en "försoningsprocess" av något slag, men måste också erbjuda motstånd i någon form för att tillfredsställa rörelsens bas - de ungdomar och mindre bemedlade anhängare som nu uppmanas till "martyrskap" av vissa av sina ledare. Rörelsena förmåga att få ut folk på gatorna idag blir också avgörande för trovärdigheten i berättelsen om en kupp mot folkviljan.

Det revolutionära blockets agerande och fortsatta press på militären och dess civila front blir också avgörande för vad som kommer härnäst. Att "rebellrörelsen" Tamarod nu gör sitt bästa för att distansera sig från rester av Mubarak-regimen och bl.a. kräver att den återinsatta chefsåklagaren (som tidigare sparkades av Morsi) ska avgå är ett första led i kampen för att definiera den fortsatta politiska processen. Militärkupp eller ej, revolutionen är, kort sagt, fortfarande inte över.