Iran, Egypten och revolutionsromantikens fallgropar

Nej, det här inlägget handlar inte om att Egypten är eller har varit på väg att bli en teokratisk diktatur. Från dag ett av upproret mot Mubarak har jag varnat för att den största faran för Egypten inte var att landet skulle bli ett nytt Iran, utan att det skulle bli ett nytt Egypten.

Nu när den faran är mer överhängande än någonsin (mer om det i tidigare och kommande inlägg) kan jag inte låta bli att slås av  det ironiska i att samma tendens som ledde många i den internationella vänstern att in i det sista blunda för den islamiska revolutionens faror i Iran, nu leder en del att tona ner farorna med den - utan tvekan mycket populära - militärkuppen i Egypten.

Låt oss i brist på bättre uttryck kalla det revolutionsromantik - något som inte alltid är fel men ofta står ivägen för en klar analys. I synnerhet tendensen att avfärda farhågor om utvecklingens riktning med uttalanden som "revolutionen fortsätter", "folket lär av sina misstag" eller "Tahrir visar vägen". 

Ingenting är givet på förhand i Egypten och jag tänker inte agera domedagsprofet. Men vore det inte ironiskt om oviljan att sätta sig till doms över "det egyptiska folket" (ofta mystifierat som en enad kraft utan interna motsättningar och agendor och fördomar och rädslor - som ibland kan leda stora grupper fel) fick oss (inklusive många som varnat för en iransk utveckling) att glömma att även folklig revolutionär energi kan missbrukas, utnyttjas och omvandlas till ett stöd för byggandet av ett reaktionärt och repressivt system?