I skuggan av det fortsatta våldet i Syrien har rätt så dramatiska förändringar har ägt rum på den politiska scenen i Egypten de senaste veckorna, i takt med att presidentvalet rycker närmare och striden om den nya konstitutionen hårdnar.
Det började för ett par veckor sedan med ett kraftfullt angrepp mot militärrådet SCAF från Muslimska brödraskapet, som anklagade generalerna för att "sabotera revolutionen" på grund av deras vägran att avfärda övergångsregeringen som leds av Kamal al-Ganzouri. Brödraskapet anklagade också juntan för att ha hotat med att upplösa parlamentet på grund av dess kampanj mot regeringen, som utsetts av militären. SCAF svarade nästa dag med en hotfull kommuniké där man varnade Brödraskapet för att inte upprepa "historiska misstag" - en inte alltför subtil hänvisning till 1954, då Nassers militärjunta krossade den politiska oppositionen och till slut även vände sig mot sina forna allierade i Muslimska brödraskapet. (Jämförelsen med 1954 har återkommit gång på gång det senaste året, men trots många likheter på ytan tror jag att de historiska förutsättningarna är fundamentalt annorlunda idag; läs t.ex. den här analysen av Ahmed Shokr som pekar på de många skillnaderna mellan dagens situation och läget 1954).
Samtidigt bröt en öppen konflikt ut mellan liberaler och islamister på grund av sammansättningen av den kommitté som ska skriva den nya konstitutionen. Den islamistiska majoriteten i parlamentet drev utan diskussion igenom att hälften av medlemmarna av kommittén ska vara parlamentsledamöter, vilket enligt kritiker garanterar att grundlagskommittén domineras av islamister. Kommittén har därför bojkottats inte bara av liberalerna i parlamentet utan också av religiösa institutioner som Al-Azhar och den koptiska kyrkan. En sådan bojkott innebär naturligtvis att den islamistiska dominansen över konstitutionen blir ännu större, men samtidigt undergrävs den nya konstitutionens legitimitet, vilket öppnar för en lång period av politisk osäkerhet och fortsatt militär inblandning i politiken. Det gör bojkotten till ett effektivt men tveeggat vapen i händerna på den liberala minoriteten och andra samhällsintressen, som indirekt lutar sig mot militären för att pressa Brödraskapet till en kompromisslösning.
Parallellt med det politiska triangeldramat mellan liberalerna, islamisterna och militären har splittringen inom det islamistiska lägret tilltagit inför presidentvalet. En färsk opinionsundersökning bekräftar (med stor reservation för alla opinonsundersökningars precision i Egypten) den tidigare bilden att det troligen blir en andra valomgång mellan Arabförbundets förre generalsekreterare Amr Moussa och en av flera islamistiska kandidater. Bland de senare leder den salafistiska predikanten Hazem Abu Ismail, följd av den före detta MB-figuren Abdelmoneim Aboulfoutouh, som tvingades lämna Brödraskapet för ett år sedan när han meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet.
Aboulfoutouh anses tillhöra Brödraskapets mest "liberala" gren, är populär bland många av rörelsens unga medlemmar och respekterad som politiker även av många liberaler och vänsteraktivister - även om de inte delar hans åsikter. Hazem Abu Ismail har i sin tur ägnat det senaste året åt att bygga upp en bas inom den framväxande salafistiska rörelsen och skaffa sig trovärdighet som en revolutionär ledare genom att aktivit stödja gatuprotesterna mot militärrådet efter Mubaraks fall. Kanske är det dessa båda kandidaters status som självständiga politiska spelare med en egen bas av lojala anhängare - samtidigt som de har ett stort stöd inom vänster- respektive högerfalangen inom Muslimska brödrakapet - som fått Brödraskapet att överraskande meddela att de ställer upp med en egen kandidat i presidentvalet: Khairat al-Shater, mångmiljonär och en av rörelsens tyngsta ledare.
Teorierna kring Brödraskapets beslut är många och pekar ofta i en av två motsatta riktningar. "Välvilliga" tolkningar ser beslutet som ett led i de allt öppnare motsättningarna mellan Brödraskapet och militären. SCAF's hot om att upplösa parlamentet eller ogiltigförklara den konstitutionella kommittén har pressat Brödraskapet att lansera en lojal kandidat till presidentposten för att säkra sin egen ställning. Annars kan man snart stå med en president som är fientlig mot den islamistiska rörelsen och en konstitution som förvandlar parlamentet till en maktlös diskussionsklubb, precis som under Mubaraks styre. Samma rädsla kan förklara Brödraskapets iver att avsätta Ganzouris regering och tillsätta en egen, innan SCAF lämnar över makten till en civil president.
Den mer kritiska tolkningen är att beslutet att lansera al-Shater som kandidat i själva verket är ett resultat av en uppgörelse med militären. Sameh al-Barqy från partiet Tayyar al-Masry, som grundats av tidigare medlemmar av Brödraskapet och stödjer Aboulfoutouhs kandidatur, hävdar att Brödraskapets ledare aldrig skulle lansera en presidentkandidat utan militärrådets godkännande. Al-Shater är enligt honom den perfekta kandidaten för generalerna, eftersom han står när västliga ekonomiska intressen, skulle garantera militärens intressen - "och så har han ett skägg". Enligt denna tolkning föredrar Brödraskapet och generalerna en president som går i rörelsens ledband framför en självständig politisk spelare med en tydligt uttalad vilja att konfrontera militären.
Som om inte al-Shaters sena inträde som en joker i presidentvalet vore nog har valkampanjen omgivits av rykten och spekulationer de senaste veckorna, efter påståenden att Hazem Abu Ismails mor har amerikanskt medborgarskap. Enligt egyptisk lag får presidentkandidaternas föräldrar och fruar inte ha delat medborgarskap vilket innebär att Abu Ismail kan uteslutas (även om det i praktiken framstår som osannolikt) från presidentvalet. Det vore naturligtvis höjden av ironi, med tanke på att hans ultrakonservativa anhängare hör till den aktuella lagens ivrigaste förespråkare...
Det började för ett par veckor sedan med ett kraftfullt angrepp mot militärrådet SCAF från Muslimska brödraskapet, som anklagade generalerna för att "sabotera revolutionen" på grund av deras vägran att avfärda övergångsregeringen som leds av Kamal al-Ganzouri. Brödraskapet anklagade också juntan för att ha hotat med att upplösa parlamentet på grund av dess kampanj mot regeringen, som utsetts av militären. SCAF svarade nästa dag med en hotfull kommuniké där man varnade Brödraskapet för att inte upprepa "historiska misstag" - en inte alltför subtil hänvisning till 1954, då Nassers militärjunta krossade den politiska oppositionen och till slut även vände sig mot sina forna allierade i Muslimska brödraskapet. (Jämförelsen med 1954 har återkommit gång på gång det senaste året, men trots många likheter på ytan tror jag att de historiska förutsättningarna är fundamentalt annorlunda idag; läs t.ex. den här analysen av Ahmed Shokr som pekar på de många skillnaderna mellan dagens situation och läget 1954).
Samtidigt bröt en öppen konflikt ut mellan liberaler och islamister på grund av sammansättningen av den kommitté som ska skriva den nya konstitutionen. Den islamistiska majoriteten i parlamentet drev utan diskussion igenom att hälften av medlemmarna av kommittén ska vara parlamentsledamöter, vilket enligt kritiker garanterar att grundlagskommittén domineras av islamister. Kommittén har därför bojkottats inte bara av liberalerna i parlamentet utan också av religiösa institutioner som Al-Azhar och den koptiska kyrkan. En sådan bojkott innebär naturligtvis att den islamistiska dominansen över konstitutionen blir ännu större, men samtidigt undergrävs den nya konstitutionens legitimitet, vilket öppnar för en lång period av politisk osäkerhet och fortsatt militär inblandning i politiken. Det gör bojkotten till ett effektivt men tveeggat vapen i händerna på den liberala minoriteten och andra samhällsintressen, som indirekt lutar sig mot militären för att pressa Brödraskapet till en kompromisslösning.
Parallellt med det politiska triangeldramat mellan liberalerna, islamisterna och militären har splittringen inom det islamistiska lägret tilltagit inför presidentvalet. En färsk opinionsundersökning bekräftar (med stor reservation för alla opinonsundersökningars precision i Egypten) den tidigare bilden att det troligen blir en andra valomgång mellan Arabförbundets förre generalsekreterare Amr Moussa och en av flera islamistiska kandidater. Bland de senare leder den salafistiska predikanten Hazem Abu Ismail, följd av den före detta MB-figuren Abdelmoneim Aboulfoutouh, som tvingades lämna Brödraskapet för ett år sedan när han meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet.
Aboulfoutouh anses tillhöra Brödraskapets mest "liberala" gren, är populär bland många av rörelsens unga medlemmar och respekterad som politiker även av många liberaler och vänsteraktivister - även om de inte delar hans åsikter. Hazem Abu Ismail har i sin tur ägnat det senaste året åt att bygga upp en bas inom den framväxande salafistiska rörelsen och skaffa sig trovärdighet som en revolutionär ledare genom att aktivit stödja gatuprotesterna mot militärrådet efter Mubaraks fall. Kanske är det dessa båda kandidaters status som självständiga politiska spelare med en egen bas av lojala anhängare - samtidigt som de har ett stort stöd inom vänster- respektive högerfalangen inom Muslimska brödrakapet - som fått Brödraskapet att överraskande meddela att de ställer upp med en egen kandidat i presidentvalet: Khairat al-Shater, mångmiljonär och en av rörelsens tyngsta ledare.
Teorierna kring Brödraskapets beslut är många och pekar ofta i en av två motsatta riktningar. "Välvilliga" tolkningar ser beslutet som ett led i de allt öppnare motsättningarna mellan Brödraskapet och militären. SCAF's hot om att upplösa parlamentet eller ogiltigförklara den konstitutionella kommittén har pressat Brödraskapet att lansera en lojal kandidat till presidentposten för att säkra sin egen ställning. Annars kan man snart stå med en president som är fientlig mot den islamistiska rörelsen och en konstitution som förvandlar parlamentet till en maktlös diskussionsklubb, precis som under Mubaraks styre. Samma rädsla kan förklara Brödraskapets iver att avsätta Ganzouris regering och tillsätta en egen, innan SCAF lämnar över makten till en civil president.
Den mer kritiska tolkningen är att beslutet att lansera al-Shater som kandidat i själva verket är ett resultat av en uppgörelse med militären. Sameh al-Barqy från partiet Tayyar al-Masry, som grundats av tidigare medlemmar av Brödraskapet och stödjer Aboulfoutouhs kandidatur, hävdar att Brödraskapets ledare aldrig skulle lansera en presidentkandidat utan militärrådets godkännande. Al-Shater är enligt honom den perfekta kandidaten för generalerna, eftersom han står när västliga ekonomiska intressen, skulle garantera militärens intressen - "och så har han ett skägg". Enligt denna tolkning föredrar Brödraskapet och generalerna en president som går i rörelsens ledband framför en självständig politisk spelare med en tydligt uttalad vilja att konfrontera militären.
Oavsett vad som ligger bakom beslutet är de interna bråken i det konservativa lägret naturligtvis goda nyheter för de som mest av allt fruktar islamisternas dominans (det är frestande att jämföra med den hårda republikanska primärvalskampanjen som enligt somliga bedömare främst har gynnat Obama och demokraterna). Med Shaters inträde på scenen splittras de konservativa rösterna ytterligare, vilket i teoretin skulle kunna leda till att ingen av de islamistiska kandidaterna når den andra valomgången. Brödraskapets beslut har också lett till hård kritik från anhängare av Aboulfoutouh och Abu Ismail. (I det här smått komiska klippet försöker en anhängare av Abu Ismail bränna sitt medlemskort i Brödraskapets parti FJP i protest mot att rörelsens ledare lanserar Shater som kandidat). Brödraskapets kovändning efter tidigare löften om att inte ställa upp med en egen presidentkandidat har också retat upp både kritiker och anhängare och kan bli politisk kostsam.
Som om inte al-Shaters sena inträde som en joker i presidentvalet vore nog har valkampanjen omgivits av rykten och spekulationer de senaste veckorna, efter påståenden att Hazem Abu Ismails mor har amerikanskt medborgarskap. Enligt egyptisk lag får presidentkandidaternas föräldrar och fruar inte ha delat medborgarskap vilket innebär att Abu Ismail kan uteslutas (även om det i praktiken framstår som osannolikt) från presidentvalet. Det vore naturligtvis höjden av ironi, med tanke på att hans ultrakonservativa anhängare hör till den aktuella lagens ivrigaste förespråkare...
Toppen
ReplyDelete