Muslimsk vrede?

Den senaste veckan har protesterna mot en obskyr antiislamsk youtube-video (den förtjänar inte att kallas "film") dominerat nyhetsflödet från Mellanöstern, med Newsweek's senaste omslag som kronan på en ofta ytlig och grovt generaliserande rapportering. En del svenska medier var tyvärr inte sämre, med inslag på SVT:s Rapport och Aktuellt som talade om ilska "i muslimska kretsar" eller i "den muslimska världen" och återvunna ledartexter (utan tvekan skrivna vid något tidigare utbrott av "muslimsk vrede") som mest tycks gå ut på att kollektivt skuldbelägga "muslimer i väst" som sorgliga exempel (och SR:s Cecilia Udden som ett lysande undantag).

Jag tänker inte gå djupare in på debatten om orsakerna till protesterna (jag har redan försökt lyfta fram två självklara faktorer: försök av marginella islamistiska grupper att skapa uppmärksamhet och polarisering, och en grogrund av hat mot USA efter årtionden av stöd till diktaturer och militära interventioner). Istället vill jag ägna det här blogginlägget till att lyfta fram några av den senaste veckans protester i "den muslimska världen" som inte handlat om upplevda skymfer mot Islam. Det bästa botemedlet mot orientalistiska steretyper om den "arga araben" är nämligen kunskap om den ständiga kamp för värdighet och rättvisa som dagligen engagerar fler muslimer än ett inbillat kulturkrig med västvärlden, trots alla självcentrerade försök från västerländska kommentatorer att reda ut "varför de hatar oss."

Att tusentals egyptiska arbetare, tjänstemän, sluminvånare, bybor och studenter dagligen deltagit i nya strejker och protester de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste dagarna, saknar naturligtvis fulltständigt nyhetsvärde enligt gängse kriterier (för övrigt samma kriterier som gjorde att inga journalister kunde förutsäga den egyptiska revolutionen). Men det säger med största sannolikhet mer om utvecklingen i Egypten än protesterna utanför USA:s ambassad – och definitivt mer om vilken typ av frågor som står i centrum för majoriteten av befolkningen. Att fortsatta polisövergrepp och hot mot mediernas oberoende tycks engagera fler tunisier än de som stormade den amerikanska ambassaden kan också vara bra att hålla i bakhuvudet.

Att tusentals människor i Kuwait demonstrerar för en "konstitutionell monarki" kanske i alla fall vore värt en notis, med tanke på hur mycket monarkierna i gulfen (och deras allierade i väst) fruktar varje förändring av status quo. Att tiotusentals fredligt demonstrerade för demokrati Bahrain i fredags är däremot förmodligen en form av "muslimsk vrede" som vi helst vill glömma, med tanke på våra goda affärer med Saudiarabien som interventerat militärt i landet för att krossa demokratirörelsen.

Nyhetsvärdering följer alltid sin egen logik, och det är svårt att bortse från att en mördad ambassadör är en världsnyhet. Men samtidigt kan jag inte förstå varför några hundra eller ett par tusen demonstranter (vi bortser från Hizbollahs välorganiserade massprotest i Libanon idag, som helt uppenbart egentligen handlade om rörelsens besvärande relation med den här mannen) som anser sig försvara islam mot kränkningar ska orsaka krigsrubriker världen över samtidigt som otaliga demonstrationer mot t.ex. USA:s drönarkrig i Pakistan nästan ignoreras. När tidningsredaktioner ägnar knappa resurser åt att producera tjusig grafik och interaktiva kartor över protesternas utbredning har någonting definitivt slagit slint (eller är det helt enkelt så att den sortens utfyllnadsmaterial är billigare att producera än kvalitativ journalistik?)

Problemet handlar inte heller bara om nyhetsvärdering utan om att medierna villigt spelar extremisterna i händerna genom att blåsa upp deras cyniska skådespel på ett sätt som saknar alla proportioner. Kanske är det inte, som en del muslimer själva i vanmod det uttryckt det, "den muslimska världen" som (återigen) gått i provokatörernas fälla – utan våra egna medier?