(Tusentals skanderade slagord mot Jordaniens kung Abdallah utanför al-Husseinmoskén i gamla staden i Amman i fredags).
I skuggan av Israels bombkrig mot Gaza har protesterna mot regimen i Jordanien trappats upp rejält de senaste dagarna. Jag hade turen att vara där och kunde följa händelserna i Amman på plats fram till igår och vill passa på att som hastigast dela med mig av några intryck och försiktiga kommentarer om vart utvecklingen kan vara på väg.
"Novemberupproret" som proteströrelsen snabbt kommit att kallas (som parallell till "aprilupproret" 1989 som många jämför med protesterna med) kommer inte som en blixt från en klar himmel. Under en skenbart lugn yta har stora förändringar ägt rum i det jordanska samhället de senaste åren – och i synnerhet sedan sedan "den arabiska våren" inleddes med Ben Alis fall i Tunisien för snart två år sedan. Nya ungdomsrörelser har tagit form som vågar konfrontera regimen allt mer öppet, i synnerhet den löst sammansatta rörelsen al-Herak som samlar ungdomar från alla möjliga politiska läger bakom krav på politiska reformer. Samtidigt har antalet strejker och andra sociala protester mångdubblats sedan 2010 (som redan det betraktades som ett ovanligt protestfyllt år av de som följer den jordanska arbetarrörelsen). Växande klyftor (något som i synnerhet drabbar medelklassen väldigt hårt) och utbredd korruption har utan tvekan bidragit till ett utbrett missnöje med den styrande eliten och undergrävt regimens legitimitet. Att kung Abdallah själv ses som en av huvudkällorna till korruption har varit tydligt i slagorden som hörts på gatorna i Amman den senaste veckan.
De senaste dagarnas protester bör inte ses som en "fördröjd arabisk vår" som till slut nått Jordanien, utan snarare som den senaste och hittills kraftigaste mobiliseringsfasen i en proteströrelse som föddes redan våren 2011. Vissa likheter med upproren i Tunisien och Egypten (inte minst vad gäller typen av slagord och mobilisering via sociala medier o.s.v.) bör inte heller förledda oss att tro att en liknande explosionsartad utveckling automatiskt kommer att ske i Jordanien, även om det naturligtvis inte kan uteslutas. För tillfället tyder dock mycket på att brutal repression i kombination med en utbredd oro för kaos (regimen hänvisar gärna till situationen i Syrien som ett varnande exempel) gjort att proteströrelsen tappat momentum de senaste dagarna – trots den historiska demonstrationen i centrala Amman i fredags då tusentals för första gången ropade slagord mot kung Abdallah personligen (se filmklippet ovan). Förutsättningarna för någon slags uppgörelse mellan kungen och den största oppositionsrörelsen (Muslimska brödraskapet) som desarmerar upproret är också betydligt större än i de flesta andra länder i regionen.
En av proteströrelsens största svagheter är att det inte råder någon enighet om vad dess mål egentligen är. Den tändande gnistan var visserligen regeringens beslut att höja elpriset och häva bränslesubventionerna, med höjda priser på bensin och hushållsgas som följd (vilket i sin tur kommer att leda till höjda kostnader för transporter, bröd och de flesta basvaror). Men när tusentals demonstranter samlades i centrala Amman redan samma kväll (efter ett upprop på facebook) blev slagorden snart politiska – inklusive krav på regimens fall. Alla ställer dock inte inte upp då de mest radikala slagorden och de upprop till nya protester som spridits sedan dess har fortsatt att fokusera på prishöjningar och korruption snarare än att störta regimen.
Det är inte heller så enkelt som att mer radikala delar av rörelsen kräver regimens fall medan reformister vill fokusera på mer begränsade krav. Tvärtom är det oftast aktivister på vänsterkanten som anklagar det konservativa islamistiska Muslimska brödraskapet för att försöka kapa ett folkligt uppror mot hunger och ekonomiska klyftor för politiska syften, genom att föra in krav om reformer av vallagen och andra politiska reformer. Såväl liberaler som intellektuella från Brödraskapet argumenterar rentav för att politiska reformer är en förutsättning för att kunna genomföra den nödvändiga ekonomiska åtstramningen; man hänvisar gärna till Egyptens president Morsi som kunnat genomföra liknande åtgärder utan protester eftersom han är demokratiskt vald. Vänsteraktivister jämför därför gärna med aprilupproret 1989 som också hade sitt ursprung i impopulära ekonomiska åtgärder, och slutade med en uppgörelse om politiska reformer som stärkte Brödraskapets inflytande (utan att leda till verklig demokrati).
Trots intensiteten i den senaste veckans protester är det väldigt påtagligt att rädslan ännu inte släppt greppet om folket på samma sätt som den gjorde under upproren i Tunisien eller Egypten. De flesta jordanier har ingen vana av demonstrationer och till och med de mest härdade aktivister har en enorm respekt för säkerhetstyrkorna, som är välutrustade, disciplinerade och oerhört effektiva i sin brutalitet. Jordanska demonstranter ställs inte inför unga rekryter från den fattigaste landsbygden som i Egypten utan inför en elitstyrka (fristående från den reguljära poliskåren sedan 2008) bestående totalt 15000 man – med stor sannolikhet rekryterade ur grupper som kan förväntas vara lojala med kungen. Ett par dussin poliser och ett par bepansrade fordon räckte i onsdags för att skingra ett par tusen demonstranter i Jebel Hussein i Amman (se video), delvis eftersom de flesta av demonstranterna inte var villiga att själva ta till våld.
Just viljan att till varje pris hålla protesterna fredliga har varit ett av mina starkaste intryck från de senaste dagarna. Demonstranter som fösökt bryta upp gatsten eller beväpna sig med andra tillhyggen har genast stoppats av andra – även när det varit uppenbart att en attack från säkerhetsstyrkorna varit nära förestående. Klippet nedan är talande: Några hundra demonstranter från Mukhayyam Hussein försökte ansluta sig till en sit-in utanför det kungliga palatset Raghadan (symboliskt viktigt trots att kungen inte bor det längre) i torsdags kväll. När tre av säkerhetsstyrkornas fordon anlände skingrades de flesta av demonstranterna och tog skydd vid sidan av vägen medan en handfull stod kvar och ropade slagord. Inte en sten hade kastats när polisen började skjuta tårgas omkring sig. Resten av kvällen försökte demonstranterna återsamla sig bara för att attackeras på nytt av säkerhetsstyrkorna – gång på gång. När vi lämnade platsen stod polisen och sköt tårgasgranater på måfå in i de omgivande bostadsområdena.
Användandet av baltagiyya och dagens beslut att åtala 80 av flera hundra gripna demonstranter i särskilda säkerhetsdomstolar är en tydlig upptrappning av regimens repression, och följer på den högsta polischefens hot i torsdags att "slå med en järnnäve" mot "lagbrytare". Trots det lär protesterna och strejkerna fortsätta - och samtidigt som ungdomsrörelsen fortsätter anordna demonstranter dagligen manar en front av oppositionspartier och fackförbund till en nationell demonstration i centrala Amman på fredag nästa vecka (30/11) under sloganen "folklig intifada för reformer."
No comments:
Post a Comment