Israel och den egyptiska revolutionen

När den egyptiska revolutionen bröt ut präglades medierapporteringen stundtals av alarmism kring hur Mubaraks fall skulle påverka fredsavtalet mellan Egypten och Israel från 1979. Farhågorna om att avtalet skulle rivas upp var ofta överdrivna, men att relationerna mellan de båda länderna och den politiska dynamiken i hela regionen skulle förändras var samtidigt uppenbart. Nu syns några av de första tecknen på en sådan förändring, inte minst när det gäller utvecklingen på Sinaihalvön som jag skrev om i förra veckan.

Attackerna i södra Israel för en vecka sedan, där sex personer dödades, har av många tolkats som en resultat av laglöshet på Sinai i spåren av den egyptiska revolutionen. Detta trots att det troligen inte alls var första gången som attacker i södra Israel genomfördes av militanta grupper som korsat gränsen till Egypten (här är ett exempel). "Laglösheten" på Sinai är knappast ett nytt fenomen, och den egyptiska militärens "Operation Eagle" som lanserades i början av augusti handlar inte så mycket om att återupprätta "lag och ordning" efter revolutionen, som om att återupprätta den egyptiska statens auktoritet i området efter decennier av frånvaro (läs gärna Lina Attallahs reportage om relationen mellan militären, beduinerna och militanta islamistiska grupper i området).

Framförallt bör det ses som en del i ett slugt manövrerande av militärrådet i Kairo, som griper chansen att försöka pressa fram en omprövning av villkoren i fredsavtalet med Israel. Det senare gör i praktiken Sinai till en demilitariserad zon, vilket av egyptierna (och inte minst av många officerare) ses som en förödmjukande inskränkning av landets suveränitet. En del israeliska militärer kräver nu en sådan omprövning för att göra det möjligt för den egyptiska armén stoppa smuggling till Gaza och infiltration av militanta grupper (och afrikanska migranter) in i södra Israel. För det egyptiska militärrådet vore det naturligtvis en oöverträffad propagandaseger om avtalet förhandlades om, så att man inför sitt eget folk kunde säga att Egyptens suveränitet över Sinai återupprättats. Ur Israels perspektiv skulle nesan över detta delvis uppvägas av dess (möjligen) lugnande effekt på de egyptiska massorna.

Att revolutionen i Egypten (men säkert också den senaste tidens ekonomiska och sociala protester i Israel) redan påverkat det israeliska militäretablissemangets manöverutrymme är uppenbart. Det blev inte minst tydligt efter regeringens beslut att avstå från en storskalig militäroperation i Gaza efter de senaste attackerna i södra Israel. Beslutet motiverades uttryckligen med hänvisning till bland annat den diplomatiska krisen med Egypten, som uppstod efter att fem egyptiska gränspoliser dödats av israeliska styrkor. Den incidenten utlöste stora protester utanför israels ambassad i Kairo. En ung demonstrant vid namn Ahmed el-Shahat klättrade då upp på byggnaden som rymmer ambassaden och plockade ner den diskreta israeliska flaggan som vanligen pryder fasaden – och blev genast en folkhjälte.

Militärjuntans reaktion på flag-aktionen visar tydligt att något har förändrats i Egypten. Som Issandr el-Amrani skriver: "If all this had happened a year ago, Mubarak would have done his best to suppress the news of the killing of Egyptian security personnel, and Shahat would almost surely have wound up in jail. Instead, Mubarak is in prison, facing trial, and the SCAF has to respond to the demands of Shahat and his admirers. Threatening to withdraw Egypt’s ambassador in Tel Aviv, the SCAF insisted on an official apology from Israel; it received two, the second from Shimon Peres. An apology is not a revolution in Egyptian-Israeli relations, but it is a sign of a new respect, and an indication that the balance of power in this special relationship is shifting, as it has in Israel’s relations with Erdogan’s Turkey. The SCAF has shown – or, perhaps, discovered – that it has growing leverage in its relations with Israel, and that peace does not necessarily mean fealty. Field Marshal Muhammad Hussein Tantawi and his colleagues are not looking for confrontation – quite the contrary – but they clearly expect to be treated with dignity, not as clients but as partners. And they understand that Egyptians will accept nothing less."

Ingen bör hysa några illusioner om den egyptiska militärjuntans intentioner. Generalerna i Kairo drivs av egenintresse, inte av solidaritet med palestinierna. Men revolutionen har - åtminstone tills vidare - gjort det omöjligt för dem att helt ignorera den inhemska opinonen. För två och ett halvt år sedan kunde Israel bomba Gaza sönder och samman i tre veckor, i trygg förvissning om att de auktoritära regimerna i grannländerna skulle slå ned alla folkliga protester mot kriget. Idag är detta omöjligt.

Att den arabiska opinionen (med ett smått orientalistiskt uttryck ofta benämnd som "den arabiska gatan") åter blivit en maktfaktor är utan tvekan en av revolutionernas största segrar. Att detta skulle vara en försämring till det sämre är svårt att se. Tvärtemot de alarmistiska farhågorna om att den egyptiska revolutionen skulle leda till ett nytt storkrig kan den ha bidragit till att rädda liv i Gaza de senaste veckorna. Det är dock en nyhetsvinkel som svenska journalister och nyhetsredaktioner lär ha väldigt svårt att plocka upp.