"Höj ditt huvud högt, du är en fri libyer"

Utgången känns lite mer oviss än den gjorde i morse, men klart är att slutstriden har börjat i Libyen (i sin tur bara det första slaget i en lång kamp om landets framtid efter Ghadaffi). Klippet nedan visar egyptier och libyer som firar tillsammans utanför Libyens ambassad i Kairo den förra natten, efter rebellernas intåg i Tripoli. De skanderar bland annat "höj ditt huvud högt, du är en fri libyer." Reaktionerna i Egypten och andra arabländer visar om inte annat att de som hävdar att Khadaffis fall bara är en upprepning av USA:s "regimbyte" i Irak har fått någonting helt om bakfokten. Samtidigt kan det, mitt i allt ryggdunkande NATO-ledarna emellan, var nyttigt att påminna sig om västvärldens cyniska politik gentemot Ghadaffi och Libyen de senaste decennierna.

Några funderingar kring Libyen

Idag röstar riksdagen om att skicka svenska JAS-plan till Libyen. Debatten i frågan om västvärldens militära intervention har varit intensiv, i synnerhet inom vänstern, och sällan nyanserad. Förespråkare fördöms som förrädare och motståndare som sektvänster. Utan att fördöma de som kommit till den ena eller andra slutsatsen vill jag dela med mig av några funderingar som uppstått när jag följt de senaste veckornas diskussion:

1. Övertron på den högteknologiska krigföringens "humanitära" effekter. Idag påminner nyhetsrapporteringen åter igen om den vi såg i samband med gulfkriget och USA:s invasion av Irak. Det är TV-spelsliknande bilder av precisionsbombningar av militära mål, bilder på utbrända stridsvagnar (men inga döda kroppar), och frågesport om krigets verktyg. Men är det något vi borde ha lärt oss av tidigare luftkrig och bombningar, från Kosovo till Afghanistan och Irak så är det väl att ifrågasätta just denna myt? Själva begreppet "flygförbudszon" som använts av både politiker och medier är dessutom ett exempel på ett närmast Orwellianskt språkbruk – ett förrädiskt neutralt begrepp som döljer ett bombkrig som från första början handlat om att bomba Khadaffis markstyrkor för att skifta balansen i kriget, som New York Times skriver.

2. Romantiseringen av rebellstyrkorna. Alla folk har rätt att göra uppror mot diktatoriska ledare. Just därför blev jag beklämd när många tvekade att fullt ut stöda den fredliga, folkliga massrörelsen i Egypten, med hänvisning till att den också inkluderade Muslimska brödrasakapet. Under det 18-dagar långa upproret mot Mubarak var den vanligaste frågan jag fick om inte Egypten bara skulle bli ett "nytt Iran" om revolutionen segrade. I fallet Libyen är det dock få som ställer sig den sortens frågor om de militanta grupper som bekämpar Khadaffis diktatur. Liberala ungdomsförbundet vill skicka vapen till grupper vars avsikter vi nästan inte vet något om, och när DN rapporterar att även rebellstyrkor anklagas för övergrepp känner sig reportern samtidigt manad att skriva att "oppositionens" agerande "inte varit obefogat", eftersom de själva satts upp på dödslistor. Det är skrämmande att se hur snabbt vi går från att rygga tillbaka inför tortyr och övergrepp till att blunda för dem när de utförs av "rätt" sida i en konflikt.

Observera att jag inte är ute efter att misstänkliggöra den Libyska revolten – bara peka på den bizarra kontrasten mellan den kritiska skärskådningen av Egyptens fredliga massrörelse i svenska medier och det okritiska hyllandet av Libyens frihetskämpar. För övrigt har jag aldrig hört ordet "frihetskämpar" användas så ofta som de senaste veckorna – betyder det att vi från och med nu kommer att använda det också i andra fall där väpnade grupper slåss mot diktaturer eller utländska ockupationer?

3. Är Libyen den arabiska revolutionens centrum? En del har argumenterat för en utländsk intervention i Libyen utifrån antagandet att en seger för Khadaffi skulle innebära att hela den arabiska revolutionsvågen stoppas upp. Det anser jag vara det kanske svagaste argumentet för en utländsk intervention i Libyen. Det brinner i dag i flera andra länder i arabvärlden – Jemen, Bahrain, Syrien – och det vore förmätet att tro att det är NATO-bombningarna av Libyen som håller liv i de folkliga upproren där. Samtidigt är det uppenbart att varje upptrappning av våldet i Libyen ökar tröskeln för hur mycket våld som USA-stödda diktaturer som Jemen, Saudiarabien och Bahrain kan använda mot sina egna befolkningar utan att dra på sig "det internationella samfundets" fördömanden.

Även i Egypten har militärjuntan passat på att stärka sitt grepp i skuggan av inbördeskriget och bombningarna i Libyen. Demonstranter har misshandlats, fängslats och torterats; strejkande arbetare har skingrats med våld; protester och strejker har förbjudits. I veckan gick regimen över ännu en gräns när militärpolis grep bloggaren Maikel Nabil i hans eget hem, efter att han skrivit ett långt blogginlägg om militärens våld mot folket under och efter revolutionen. För utvecklingen i hela arabvärlden är detta minst lika oroande som utvecklingen i Libyen – Egypten är trots allt befolkningsmässigt tio gånger större och förblir arabvärldens kulturella och politiska centrum.

Detta är kanske det största problemet med debatten om Libyen. Förespråkare och motståndare till bombningarna gräver ned sig i sina respektive skyttegravar och ingen har tid att lyfta blicken, analysera utvecklingen i hela regionen och ställa den helt centrala fråga som Åsa Linderborg avslutar sin artikel i gårdagens Aftonbladet med: Hur stödjer vi bäst den arabiska revolutionen?

Mer läsning:

* Göte Kildén och Benny Åsman om varför de anser att det var rätt att stödja interventionen.

* Simon Assaf om västmakternas "utpressning" av den libyska revolutionen.

* Jens Holm (V) förklarar varför han röstar mot regeringens proposition om JAS till Libyen (totalt fyra V-ledamöter röstar mot).

* Danska vänsterpartiet Enhedslisten drar tillbaka sitt stöd till interventionen som man anser gått utöver det ursprungliga FN-mandaet.

Robert Fisk om Libyen

Bör läsas av alla: "One thing we can do is spot the future Gaddafis and Saddams whom we are breeding right now, the future crackpot, torture-chamber sadists who are cultivating their young bats with our economic help. In Uzbekistan, for example. And in Turkmenistan. And in Tajikistan and Chechenya and other "stans". But no. These are men we have to deal with, men who will sell us oil, buy our arms and keep Muslim "terrorists" at bay." Läs hela.

Ps. Läs också Aron Etzlers text om bombningarna av Libyen i Flamman: "Alla har glömt alternativen."

Uppdateringar och länkar - 21/3

* Al Jazeera English live-blogg från Jemen, där utvecklingen går rasande fort idag; allt fler diplomater och generaler överger president Saleh efter fredagens massaker på minst 50 fredliga demonstranter. Läs Nir Rosens långa artikel om proteströrelsen i Jemen.

* Minst 20 000 demonstrerade mot det konfessionella politiska systemet i Libanon igår, den tredje och hittills största protesten i sitt slag på tre veckor.

* Regimens blodiga nedslag på demokratirörelsen i Bahrain sprider sig utanför huvudstaden Manama. Här finns ett uttalande från en rad yrkesförbund och andra organisationer i Bahrain om regimens våld. Läs också "When petro-dictators unit: The Bahraini opposition's struggle for survival".

* Fortsatta protester i Daraa i södra Syrien idag, som nu av somliga beskrivs som "Syriens Sidi Bouzid" (den stad där den tunisiska revolutionen började)...

* Issandra al-Amrani om interventionen i Libyen, som inte alls liknar en "flygfri zon."

* Oljearbetare i strejk i Oman, som också upplevt en våg av protester och strejker för högre löner och politiska reformer sedan i februari.

Lästips x2: Bahrain och Libyen

Två mycket läsvärda artiklar som ger en viktig bakgrund till revolterna i Bahrain och Libyen:

Mark Levine: "Full house: Playing Bahrain's sectarian card"

Vijay Prashad: "The Libyan Labyrinth"

(Ps. Läs också Immanuel Wallerstein: "Libya and the World left")

För en värdig, rakryggad och solidarisk utrikespolitik! Avgå Bildt!

1. Titta igen på filmen där Bahrains militär skjuter skarpt mot obeväpnade och fredliga demonstranter:

2. Titta FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE på den här extremt otäcka filmen som visar en ung demonstrant som skjutits i huvudet (om du inte vill ha mardrömmar, jag drog mig länge för att ens länka till den).

3. Se Al Jazeeras inslag från ett sjukhus i Bahrain som tagit emot tusentals sårade de senaste dagarna.

4. Läs den här artikeln i Wall Street Journal där en amerikansk regeringsföreträdare ärligt konstaterar att Bahrain (hemvist åt USA:s femte flotta) helt enkelt är för viktigt för att falla eftersom det kan leda till att andra USA-stödda diktaturer på den arabiska halvön faller. Det gäller inte minst det ultrakonservativa Saudiarabien, troligen det land i världen som genomför flest avrättningar per invånare, ofta i form av offentliga halshuggningar och för brott som stöld, otrohet och homosexualitet. Fråga dig varför USA vill att Saudiarabien ska beväpna rebellerna i Libyen och vilka grupper som kommer att få vapnen och vilka villkor den hjälpen kan tänkas förknippas med. Minns hur den "galne slaktaren" Khadaffi tills nyligen hyllades för sitt "utmärkta samarbete" med USA och det internationella samfundet och hur den brittiska regeringen bedrev en intensiv lobbykampanj för att landets oljeföretag skulle få ett fotfäste i Libyen.

5. Ta en titt på den här bloggen av en man som var medlem i en lobbygrupp för USA:s folkrättsvidriga invasion av Irak och som tjänat grova stålar på skumma oljeaffärer med förtryckarregimen i Sudan och på aktieinnehav i den amerikanska krigsindustrin. Han heter Carl Bildt och är Sveriges utrikesminister. Lusläs bloggen och se om du kan hitta ett enda tydligt fördömande av det brutala våldet mot proteströrelsen i Bahrain eller Libyen, eller för den delen i Tunisien, Egypten, Jordanien, Oman, Jemen eller Saudiarabien. Inte? Fråga dig då om du vill att Sverige ska representeras i världen av en sådan man.

6. Är du less på Sveriges cyniska vapenexport till länder som USA, Pakistan, Oman, Tunisien och Saudiarabien? Längtar du också efter en rakryggad och solidarisk utrikespolitik? Delta om du kan i demonstrationen utanför UD på torsdag kl 9-12 (då Carl Bildt ska välkomna nya ambassadörer till Sverige) med det enkla kravet: "Avgå Bildt". Om du inte kan delta: sprid uppropet, skriv protestbrev till UD, gör någonting. När folken i Egypten, Libyen, Jemen Bahrain och andra länder har kämpat i veckor med risk för sina liv kan vi åtminstone lägga några timmar på att försöka återupprätta Sveriges värdighet!