Nedan en av de sista skakande rapporterna som Marie Colvin, en av två utländska journalister som dödades i en granatattack nu på morgonen, sände från den belägrade stadsdelen Bab Amr i Homs, Syrien:
Tiotals civila dödas nu dagligen i den syriska regimens brutala attacker mot Homs och andra syriska städer, och nästan alla förblir anonoma. Hur orättvist och etnocentriskt det än kan kännas måste vi uppmärksamma och ge vår respekt till modiga journalister som Marie Colvin och Remi Ochlik - sociala medier kan aldrig fullt ut ersätta deras ögon och öron på marken som källa till information om situationen i krigszoner.
Idag rapporteras att en svensk som arbetar för Evangeliska frikyrkans byutvecklingsprojekt och insatser för funktionshindrade i Egypten har belagts med utreseförbud och nekats att lämna landet med ett flyg till Cypern. Den svenske mannen uppges vara en av drygt 40-personer, varav 30 utländska medborgare (främst amerikaner), som utreds och hotas av åtal därför att deras organisationer tagit emot finansiering från utlandet.
Drivande (åtminstone utåt sett) bakom den här processen (som inleddes i december men först de senaste veckorna orsakat en offentlig fnurra på tråden i relationerna mellan USA och Egypten) är Faiza Aboul Naga, som varit Minister för internationellt samarbete sedan Mubarak-tiden. Vilka exakta intressen och grupperingar inom regimen som står bakom är svårare att uttala sig om, men det råder knappast något tvivel om att hela affären är en del av en utstuderad propagandakampanj som bara kan tjäna kontrarevolutionens syften.
Visserligen kan det finnas skäl att ifrågasätta bilden av en del av de utpekade organisationerna som idealistiska "demokratiaktivister". Som folkrättsexperten Richard Falk och påpekat rör det sig åtminstone i något fall snarare om organisationer som i praktiken fungerar som en förlängd arm för USA:s utrikespolitik och som i vissa länder anklagats för otillbörlig inblandning i inrikespolitiken på ett sätt som svårligen kan rymmas inom begreppet "demokratibistånd." Men de som av den anledningen frestas att applådera den egyptiska regimens nedslag som ett försvar av den nationella suveräniteten bör genast tänka om och först sätta sig in i den lokala kontexten.
Den egyptiska regimen har från dag 1 av revolten mot Mubarak pekat ut icke-identifierade "utländska händer" som ansvariga för allt från kravaller och bränder till militärens egna massakrer på demonstranter. Sedan december har den här kampanjen fått ett tydligt fokus: USA har uttryckligen pekats ut som den kraft som försöker "förstöra Egypten" genom att sprida kaos, och de ungdomsrörelser och vänstergrupper som varit drivande i protesterna mot militärstyret anklagas för att vara USA:s agenter. Samtidigt inleddes alltså ett nedslag på ett antal USA-finansierade organisationer som inte har någon koppling till gatuprotesterna.
Om Egyptens regering vill förbjuda dessa organisationer från att verka i landet är det naturligtvis bara att beordra dem att stänga med lagliga medel. Istället gjorde man räder mot deras kontor med tungt beväpnad polis beslagtog utrustning och väckte åtal mot deras anställda. Det är ett klassiskt propagandatrick för att förstärka intrycket av de anklagades farlighet, och syftet bakom hela skådespelet är naturligtvis att ge ett sken av substans åt den kontrarevolutionära propagandan mot de framväxande demokratiska och progressiva krafterna. Det är också värt att notera att en lång rad respekterade egyptiska icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer slutit upp till de attackerade organisationernas försvar - helt naturligt eftersom de vet att de själva kan stå näst på tur.
Om en svensk frikyrklig biståndsorganisation, som knappast kan anklagas för att bedriva subversiv verksamhet förklädd till demokratibistånd, nu dras in i den här affären så är det väldigt oroande. Att slå ner på kristna organisationer ger propagandan om "utländska infiltratörer" en otäck sekteristisk dimension, och kan ses som försök att mobilisera radikala islamister (som sedan en tid redan bedriver en hatkampanj mot sekulära krafter och i synnerhet den radikala vänstern) bakom regimen.
Naturligtvis finns det också teorier om att hela affären är en del av ett internt maktspel inom regimen. Företrädare för militärrådet har enligt utländska diplomater distanserat sig själva från kampanj, och det har spekulerats i att de inte har full kontroll över säkerhetsapparaten. Det kan låta osannolikt, men inga möjligheter kan uteslutas. Militärrådet har trots allt rensat ut höga NDP-företrädare i kretsen kring presidentsonen Gamal Mubarak och stärkt sitt eget grepp på bekostnad av de nyliberala affärsmän/politiker som legat bakom det senaste årtiondens våg av utförsäljningar och privatiseringar inom den statskontrollerade sektorn - en politik som i förlängningen kunde uppfattas som ett hot mot det militär-industriella komplexet.
En väldigt spekulativ teori är därför att delar av den interna säkerhetsapparaten och rester av det forna maktpartiet NDP planlagt den här kampanjen för att skapa spänningar mellan militären och USA. Det skulle i så fall vara första steget i en motoffensiv från den gren inom regimen som förlorat mest på revolutionen. För dessa krafter (liksom för övrigt för Muslimska brödraskapet, som cyniskt applåderat NGO-räderna) är relationen till USA och det militära biståndet trots allt inte livsavgörande på samma sätt som för militären.
En annan variant på samma tema är att säkerhetsapparaten iscensatt bråket med USA för att skydda sig från de krav på långtgående omstrukturering och utrensningar som kommer från revolutionära krafter (och numera även, enligt obekräftade uppgifter, från Muslimska brödraskapet). Ytterligare en teori är att det helt enkelt är ledande militärer som ligger bakom kampanjen för att piska fram nationalistiska stämningar och utmåla alla kritiker – inte minst de som finns inne i de militära institutionerna själva – som medlöpare med USA.
Som synes är det bara att välja och vraka mellan konspirationsteorierna. Det enda som är säkert är att hela affären bör ses som en cynisk och utstuderad kontrarevolutionär kampanj från en regim som tillbringat decennier med att slipa på sin talang för att manipulera människors rädslor och fördomar i politiska syften.
Att döma av floden av satirteckningar, filmer och andra uttrycksmedel som driver med de nya makthavarna i Kairo har det egyptiska folket ännu inte – trots det senaste årets våld, massakrer och politiska rävspel – förlorat sitt speciella sinne för humor, av den enkla men ofta bitande svarta sorten (även om den amerikanska författaren Maria Golia hävdar motsatsen i den här artikeln). Åsnorna ovan är en kommentar till det stora bråk som bröt ut efter att parlamentsledamoten Ziad el-Elemy från de egyptiska socialdemokraterna kallat militärrådets ledare, fältmarskalk Tantawi, för en åsna. Militärrådet svarade med att attackera el-Elemy på sin facebooksida, precis vad man kan förvänta sig av en så "ärevördig institution...."
"We have nothing against the call," said Hamada Kamel the head of the port's labour union, "The problem is that most of the workers were worried their demands would get lost amongst the general demands of the national strike." Kamel told Ahram Online that on many occasions many port workers would participate in Suez's political protests individually, but most were reluctant to take their political beliefs to work.
"The military’s work to analyze potential military options for Syria has been quietly going on for several weeks, two administration officials confirm to CNN."
Mer cirkus i parlamentet. Salafisten Mamdouh Ismail kallar till bön mitt under överläggningarna, vilket leder till ett raseriutbrott från talmannen al-Katatni (från Muslimska brödrakapet): "Ber gör man i moskén... du är inte mer muslim än oss!!!"
"Much international media coverage views the election results as confirmation that Egypt's revolution is faltering, that it has taken a turn towards conservatism or has even come to an end. That is not the picture in Tahrir or in central squares across Egypt. On the contrary, the popular mood is one of increased radicalisation and of great anger that the military still holds power."
Flera fackföreningar med kopplingar till revolutionära socialisterna ansluter sig till generalstrejk mot militärrådet 11 februari; uppslutningen blev minimal.
Inför den generalstrejk som revolutionära grupper utlyst imorgon (se mitt tidigare inlägg) har såväl mobiliseringen som regimens reaktion snabbt trappats upp. Maningen till strejker och civil olydnad har spritts mycket brett och är föremål för intensiv debatt i tidningar och populära politiska talkshows. Den har fördömts av det religiösa etablissemanget, inklusive den koptiska kyrkan och dar al-ifta' (den statliga myndigheten för islamiska "fatwor"), liksom (föga förvånande) av Muslimska brödraskapet och militärrådet.
På en del företag har anställda tvingas skriva under ett löfte om att inte delta i strejken. Men mest oroande av allt är att soldater och tanks har kallats ut på gatorna för att "upprätthålla ordningen". Samtidigt hetsar statliga medier och företrädare för regimen mot oppositionella, och det pågår en intensiv ryktesspridning och medvetna försök att skapa oro - t.ex. i Port Said där anonyma flygblad manade befolkningen att ockupera Suezkanalbolagets byggnader. Det finns med andra ord en mycket stor risk för att provokatörer eller baltagiyya med hjälp av våld eller skadegörelse försöker sabotera den här kampanjen.
En mycket oroande och absurd del av regimens motkampanj var när administratören för militärrådets officiella facebooksida anklagade det amerikanska universitetet i Kairo, AUC, för att vara ett redskap för USA:s försök att förstöra Egypten, eftersom två socialistiska professorer (Rabab el-Mahdi och Sameh Naguib) gett sitt stöd till de studenter som manar till strejk på lördag. Sådana klumpiga attacker på en hel institution och dess studenter kan lätt slå tillbaka på militärrådet, men de allt tätare angreppen på vänstern i synnerhet är en stor anledning till oro.
Uppdatering: Tiotusentals demonstranter har samlats utanför försvarministeriet under eftermiddagen efter en marsch på upp till fyra timmar i vissa fall (filmklipp från en av dem nedan) - andra kom inte fram på grund av militärens avspärrningar. Samtidigt rapporteras att socialistledaren Sameh Naguib överfallits och kidnappats av civilklädda män i Alexandria och lämnats över till militären där.
Klippet ovan (via arabist) är en ny, skickligt gjord propagandafilm mot det egyptiska militärrådet, SCAF, som fokuserar på frånvaron av reell förändring för vanliga egyptier efter Mubaraks fall och militärens ekonomiska imperium och privilegier - ett extremt känsligt ämne som få medier i Egypten vågar tala om. ("Ni har era jordar, klubbar och sjukhus och äger 40 procent av ekonomin... och vi? Vi har tålmodigt väntat i åratal, nu är det dags att Egypten reser sig upp!") (Uppdatering: Här finns en version med engelsk text)
Filmen avslutas med en uppmaning till generalstrejk mot militärrådet den 11 februari - en idé som först lanserades av studentaktivister som manade till strejk på universiteten på årsdagen av Mubaraks fall, sedan plockades upp av 6 april-rörelsen (som den 6 april 2008 första gången försökte mana till generalstrejk mot Mubarak via facebook) och andra politiska grupperingar och nu fått ett visst stöd från fackliga aktivister. Så vad kommer att hända på lördag? Jag brukar inte ägna mig åt spådomar men i det här läget behövs en del klargöranden om vad talet om generalstrejk egentligen betyder i en egyptisk kontext.
Efter månader av resultatlösa fredliga gatuprotester å ena sidan, och dödliga gatustrider som inte tycks leda till mer än symboliska eftergifter från militärrådet och en utbredd "demonstrationströtthet" å andra sidan, är civil olydnad och strejker ett naturligt steg för den revolutionära rörelsen. Det är också ett steg som kommer allt närmare i takt med att proteströrelsen blir mer organiserad, självmedveten och radikal. Cirkusen i parlamentet har dessutom snabbt krossat illusionerna som en del kan ha hyst om att folkvalda politiker skulle konfrontera militären, och därmed pekat ut behovet av ett annan slags ledarskap och andra metoder för att nå förändring.
Det troligaste är dock att det visserligen kommer att arrangeras protestmarscher och demonstrationer på universitet och torg runt om i landet, men att någon organiserad "generalstrejk" av det slag vi känner igen från länder med starka fackliga rörelser inte kommer att äga rum, i alla fall inte den 11 februari. Visserligen talar olika media och aktivistsajter om att 100-200 arbetarorganisationer ställt sig bakom strejken, men personer med god insyn i den spirande fackliga rörelsen är samtidigt mycket försiktiga i sina uttalanden.
Fatma Ramadan, socialistisk aktivist och medlem i styrelsen för Federationen av oberoende egyptiska fackföreningar, säger t.ex. att man inte nu vill avslöja vilka fackföreningar som kommer att ansluta sig till strejken av rädsla för repressalier från regimen. Det kan ligga något i det, men vagheten beror nog lika mycket på att man inte vet vilka arbetsplatser som kommer att hörsamma federationens maning till strejk. Hisham Fuad från Revolutionära socialisterna påpekar i sin tur att maningarna till generalstrejk spridits via olika sociala medier och inte härstammar från arbetarrörelsen själv. Han poängterar att arbetarna själva måste besluta om de vill delta eller inte, utan inblandning av politiska grupperingar. Det är ett uttalande som nog bottnar både i politisk övertygelse och hänsyn till kalla fakta: det finns (ännu) ingen politisk gruppering i Egypten, inklusive Revolutionära socialisterna, som skulle kunna organisera en generalstrejk idag även om de skulle vilja.
Med några (förvisso inte obetydliga) undantag i höstas (t.ex. lärarnas, postarbetarnas och läkarnas strejker) så har det senaste årets arbetarprotester förblivit isolerade och spontana aktioner utan organiserat ledarskap. Flertalet av de hundratals fackföreningar som existerar i Egypten idag är inte mer än embryon - samlingar av fackliga aktivister som utan tvekan är respekterade ledare men som inte nödvändigtvis kan eller ens kommer vilja leda sina arbetskamrater rakt in i en öppen konfrontation med militärrådet, åtminstone inte just nu. En rimlig gissning är att alla utom de mest militanta av Egyptens arbetare och tjänstemän kommer att ställa sig avvaktande till idén om en generalstrejk, och först se hur situationen utvecklar sig innan de tar ställning. Men om studentstrejken verkligen blir av och proteströrelsen i övrigt vinner styrka kan ett momentum skapas som får fler och fler att ansluta sig; det gäller i synnerhet om strejken når strategiska sektorer som transportsektorn eller offentliga institutioner som skolor eller liknande där effekterna är kännbara långt utanför arbetsplatsen, eller om strejkande arbetare eller studenter bemöts med våld.
Det senare är en uppenbar risk inte minst på flera av landets universitet. I bland annat Mansoura har studenter under hösten attackerats av baltagiyya, och den enhet som studentrörelsen visade upp under hösten är nu som bortblåst. Inte minst lär anhängare av Muslimska brödraskapet hålla sig borta från alla protester(Brödraskapets ledamöter i parlamentet har gjort gemensam sak med militärrådet i sina fördömanden av civil olydnad och strejker som en "konspiration" mot Egyptens stabilitet) eller rentav aktivt motarbeta dem, med risk för konfrontationer. Lördagens "generalstrejk" blir alltså en viktig kraftmätning, men - återigen - knappast den sista.
Statliga al-Ahram hävdar att utskottet för nationell säkerhet i det "revolutionära" parlamentet manat polisen att skjuta skarpt mot demonstranter för att skydda inrikesministeriet. (Brödraskapets version av utskottets rekommendationer skiljer sig markant från al-Ahrams och har udden riktat mot militärrådet).
"Independent MP Mostafa Bakry, for his part, declared that what happened in Port Said had been the work of the US and Israel." - Mostafa Bakry har alltid varit en opportunistisk clown.
“The security forces left us, they did not protect us. One fan has just died in the dressing room in front of me,” veteran playmaker Mohamed Abou-Treika screamed during a phone call with the club’s channel.
Khalil al-Anani: "Paradoxically, despite the outright majority attained by its Freedom and Justice Party (FJP), the MB is still thinking and acting as an opposition movement rather than a responsible power-holder."
En av många ungdomar som lämnat Brödraskapet förklarar varför, och lyfter samtidigt den viktiga poängen att den fortsatta proteströrelsen på gatorna inte enbart består av sekularister.
Gårdagens förfärande händelser på fotbollsstadion i Port Said, där minst 74 människor uppges ha dödats när det segrande hemmalagets fans stormade planen och jagade och misshandlade både spelare och fans från Kairolaget al-Ahly (se videoklipp), är i första hand en tragedi för offren och deras anhöriga - och den egyptiska fotbollsvärlden. Men utöver det är det en händelse som oundvikligen kommer att få betydande politiska konsekvenser.
Nästan alla som kommenterat händelserna lägger skulden på inrikesministeriet och militärrådet på grund av den bristande säkerheten på planen. Våld i samband med fotbollsmatcher har visserligen inträffat förut i Egypten, men just därför är säkerhetspådraget i samband med matcher vanligen massivt - även under det senaste årets "säkerhetsvacuum" i spåren av revolutionen. Bilderna från gårdagens match visar dock hur kravallpoliserna på stadion står som paralyserade när kaoset bryter ut, och många vill därför se det inträffade som en planlagd aktion för att straffa Ahly-fansen, som varit mycket aktiva i det senaste årets demonstrationer mot militärrådet och ofta ropar politiska slagord eller hatramsor mot polisen och inrikesministeriet i samband med matcher. I september ledde det till våldsamma sammandrabbningar i Kairo när kravallpolis till synes oprovocerat stormade läktaren under en match. Kontrasten mellan den sortens agerande och polisens passivitet igår kunde inte vara större, och förklarar varför en naturlig reaktion för många egyptier är att skylla gårdagens händelser på regimen. (Uppdatering: läs också det här skakande vittnesmålet från en åskådare)
Det känns lönlöst att spekulera om huruvida det inträffade bara var en "olyckshändelse" eller resultatet av en konspiration, men styrkan i reaktionerna mot militärrådet kan tyckas tala emot teorin att gårdagens händelser var planlagda. Om syftet var att visa behovet av militären och de stränga undantagslagarna som en garant för "säkerheten" i Egypten så visar den här sortens händelser snarare att militärrådet är oförmöget att skapa ordning. Om syftet var att svärta ned fotbollsfansen genom att iscensätta kravaller så har resultatet snarare blivit det omvända: alla talar nu om de döda som martyrer och betonar Ahly-fansens viktiga roll i revolutionen. Å andra sidan är det naturligt att utkräva ett politiskt ansvar när tragedier av det här slaget inträffar, oavsett om det ligger konspirationer, ansvarslöshet eller ren inkompetens bakom.
Betydelsen av gårdagens händelser är desto större eftersom Nadi al-Ahly ("nationens" eller "folkets klubb") är det odiskutabelt populäraste fotbollslaget i Egypten, med rötter i den antikolonialistiska kampen i början på 1900-talet. Fotbollens snudd på heliga status i Egypten gör också att den här tragedins betydelse, i synnerhet i det laddade politiska klimat som revolutionen skapat, knappast kan överskattas. Spelarna i al-Ahly ska ha sagt att de vägrar att spela igen innan de döda har fått "upprättelse", och röster har till och med höjts för en generell fotbollsstrejk tills militären har lämnat från sig makten.
Reaktionerna från politiskt håll har inte heller låtit vänta på sig: Presidentkandidaten Abdelmonein Abulfuttouh fördömde igår "massakern på stadion i Port Said" och tillägger att "revolutionen inte kan tillåta att ultras straffas för sitt deltagande i revolutionen". Muslimska brödraskapet lägger skulden på det inträffade på inrikesministeriet, och en koalition av politiska partier - inklusive både liberaler och salafister - manar det nyvalda parlametet att omedelbart avskeda Kamal al-Ganzouris övergångsregering och utse en "revolutionär regering", och militärrådet att påskynda övergången till civilt styre.
Det råder ingen tvekan om att tragedin i Port Said och det politiska efterspelet kommer att ge extra kraft åt de fortsatta gatuprotesterna mot militärrådet. Redan idag planeras en protestmarsch till inrikesministeriet i Kairo, och det är uppenbart vem ilskan riktas mot: På tågstationen i Kairo samlades folk igår kväll för att ta emot hemvändande Ahly-fans, och skanderade bl.a. att "folket vill att fältmarskalken (militärrådets chef Tantawi) ska hängas".
