Idag planerar en koalition av fackliga aktivister i en gemensam demonstration i Kairo för höjd minimilön och stopp för utförsäljningen av den statliga industrin. Uppslutningen väntas inte bli massiv - snarare några tusen - men för den sprirande fackliga rörelsen är det ett viktigt och djärvt steg. Läs min analys i Arbetaren.
Samtidigt är den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei tillbaka i Egypten och möttes av "tusentals" (nåja, ett par tusen på sin höjd att döma av bilderna i al-Doustour) medborgare i Mansoura när han besökte staden igår.
Kombinationen av en facklig rörelse som försöker ena landets arbetare kring en ekonomisk-politisk agenda och existensen av karismatisk figur som ElBaradei som på rekordtid blivit en enande figur för den splittrade egyptiska oppositionen bådar inte gott för klanen Mubarak inför nästa års presidentval, då många väntar sig att den åldrande Hosni Mubarak ska träda tillbaka till förmån för sonen Gamal för att säkra ett smidigt maktöverlämnande.
Det är uppenbart att regimen inte riktigt vet hur man ska hantera den växande våg av missnöje som sveper över landet. Mindre demonstrationer utanför parlamentet har nästan blivit en daglig företeelse de senaste månaderna - förra söndagen ägde inte mindre än sex demonstrationer rum där på samma dag. För bara ett par år sedan har något liknande varit fullkomligt otänkbart.
Både vad gäller den sociala proteströrelsen och ElBaradei sitter regimen i samma dilemma: ska man tolerera vilda strejker och protester trots risken att andra grupper uppmuntras att ställa liknande och mer radikala krav, eller ska man slå ned hårt på demonstrerande arbetare med risk för att utlösa en ännu kraftigare motreaktion? Och ska man låta ElBaradei turnera landet och bygga upp sin politiska bas, eller kväva rörelsen i sin linda och riskera att göra ElBaradei till en politisk martyr?
