Sedan Egyptens nyvalda parlamentet öppnades för drygt en vecka sedan har den här dagen varit mer eller mindre oundviklig. Så länge Muslimska Brödraskapet formellt var en oppositionsrörelse eller bedrev valrörelse var det en logisk (om än feg) strategi att ställa sig vid sidan av kampen mot militärstyret och inta en tvetydig inställning till de våldsamma sammandrabbningar som skakat Egypten de senaste månaderna. Men för ett parti som etablerat sig som landets ledande parlamentariska kraft är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och det har mycket snabbt visat sig vilken sida Brödraskapets ledning valt att ställa sig på. Dagens konfrontation, där ungdomar från Brödraskapet försökte stoppa en protestmarsch till parlamentet, är den allvarligaste hittills mellan islamisterna och proteströrelsen - men troligen inte den sista.
Det är svårt att få en klar bild av händelserna på marken i det här skedet (flera svenska journalister och aktivister rapporterar dock från Kairo just nu - följ t.ex. Helena Hägglund på twitter för uppdateringar), men några korta kommentarer kan vara på sin plats:
För det första är det värt att notera att dagens demonstration inte riktade sig mot det nyvalda parlamentet, utan mot militärstyret. En bred koalition av politiska partier och organisationer har ställt sig bakom en lista med krav som fokuserar på en snabbare övergång till civilt styre. De vill bland annat att det nyvalda parlamentet ska bilda en kommitté (bland sina egna medlemmar) för att hantera det kommande presidentvalet (som de också vill hålla redan april) och en undersökningskommission för att ställa de ansvariga för det senaste årets våld mot demonstranter till svars - oavsett om de är poliser eller militärer och hur högt upp i hierarkin de befinner sig.
Detta är viktigt att komma ihåg eftersom Brödraskapet gärna vill utmåla gatuprotesterna som utslag av "förlorarnas missnöje" och provokationer från sekularister och ateister som inte accepterar valresultatet. Det är en minst sagt problematisk tolkning eftersom åtminstone delar av den spretiga proteströrelsen tvärtom vill påskynda överlämnandet av makten från militären till det valda parlamentet och andra civila institutioner. Koalitionen bakom dagens demonstration inkluderar dessutom även islamistiska partier som brutit sig ut ur Brödraskapet, som al-Wasat och Tayyar al-Masry. (Den här artikeln av en avhoppad medlem av Brödraskapet ger en inblick i hur många av rörelsens unga dissidenter tänker idag).
Att Brödraskapet motsätter sig en demonstration vars krav till synes skulle ge parlamentet - som de själva dominerar - mer makt på militärens bekostnad kan bero på flera saker - t.ex. en underförstådd uppgörelse med Mubaraks generaler om att dela makten (vilket många inom vänstern misstänker) eller en genuin rädsla för att konfrontera militären (den mer "välvilliga" tolkningen av Brödraskapets agerande). Det kan också vara så att Brödraskapet fruktar att den ledande presidentkandidaten (Amr Moussa) inte kommer att gå i islamisternas ledband. Med tanke på att den valde presidenten, oavsett vem det blir, kan bli en stark motvikt mot parlamentet är det fullständigt rationellt för Brödraskapet att motsätta sig krav på att tidigarelägga presidentvalet.
En sak står i alla fall klart efter den senaste veckans upprepade konfrontationer mellan Brödraskapet och demonstranter på Tahrirtorget och andra platser i Egypten: uppenbarligen anser Brödraskapets ledare tiden mogen att gradvis börja utmana revolutionärerna på gator och torg. Att den kampen skulle avgöras lika otvetydigt till deras fördel som kampen om valurnorna är dock långtifrån givet, inte minst eftersom konfrontationer av det slag som inträffade idag riskerar att ytterligare öka spänningarna inom rörelsen. Samtidigt råder ingen tvekan om att generalerna i SCAF gnuggar händerna bakom kulisserna när olika politiska fraktioner nu drabbar samman på Kairos gator medan kravallpolis och soldater lojt står och tittar på. Fortsättning följer.
De revolutionära socialisterna har fått mycket uppmärksamhet på sistone, inte minst på grund av de upprepade attackerna mot dem från statliga media och islamister.
Kanske sant i en strikt formell mening, men i praktiken kan stora delar av det religiösa etablissemanget och den salafistiska rörelsen i Saudarabien inte skiljas från regimen.
Bra poäng: "I am willing to bet any taker that, within a year, even if the situation for political or human rights really improves, we'll see some people writing of an Islamist winter in Egypt because they've banned a movie or something, and we'll have no mention that under the Mubarak regime courts for instance banned the reprinting of the Arabian Nights because it was considered too lewd."
Det är svårt att förstå att ett helt år har förflutit sedan det historiska ögonblick då det egyptiska folket - inspirerade av revolutionen i Tunisien - gick ut på gatorna för att kräva ett slut på förtryck och orättvisor. I backspegeln framstår de månader som passerat som ett kaotiskt kollage av brutalt våld och cyniska politiska intriger, varvat med idealism och hjältemod för ett helt århundrade.
Under hela denna period har det varit förvånansvärt tyst om Egypten i svenska medier, med undantag för de sporadiska våldsamheter som blossade upp under året: kyrkor som brändes, demonstrationer som attackerades av militären, ambassader som stormades. Utvecklingen i arabvärldens största land hamnade snabbt i skuggan av kriget i Libyen, den allt våldsammare utvecklingen i Syrien och fortsatta revolter i andra delar av regionen - för att inte tala om de olika Juholt-affärerna här hemma. Först mot slutet av året hamnade landet i fokus igen, när nya massprotester på Tahrir möttes av brutalt våld och parlamentsvalet gav islamistiska partier en överväldigande majoritet.
Den eufori som uppstod kring det 18 dagar långa upproret mot Mubarak har på många håll förvandlats till pessimism. De unga interneraktivister som tidigare lyftes fram som revolutionens hjältar framställs nu som dess stora förlorare. En del har redan dragit slutsatsen att den arabiska våren är över. Och det är nog sant - om man med "den arabiska våren" syftar på västerlandets föreställningar om de arabiska revolterna, snarare än den komplexa verklighet som de utspelar sig i. Att försöka fånga en motsägelsefull historisk process med begrepp som "den arabiska våren" kan vara effektivt i propagandasyfte eller för medier i behov av en enkel och slagkraftig dramaturgi, men det hjälper oss knappast att förstå det som händer - tvärtom har uttrycket förmodligen bidragit till att skapa orealistiska förväntningar. Romantiska föreställningar om en fredlig "facebook-revolution" har inte heller underlättat förståelsen av en kamp som förs "i verkligheten" snarare än i cyberspace och i många krävt blodiga uppoffringar.
Att spekulera om framtiden är alltid riskabelt men något kan sägas om några av de aktörer och faktorer som kan påverka den:
1. Militären: Sedan Mubaraks fall och framförallt de senaste månaderna har militärrådet SCAF tydligt demonstrerat sin vilja att behålla en dominerande roll i det egyptiska samhället. (Ett av otaliga exempel var den bizarra presskonferens som en representant för militärrådet höll med nio utvalda utländska journalister efter den första omgången av valet, där han uttryckligen förklarade att parlamentet "inte representerar det egyptiska samhället.") Militärrådets maktambitioner handlar knappast om att försvara sekularismen, och det är lika missvisande att hävda att de bara är ute efter att skydda sina personliga privilegier men inte kommer att lägga sig i politiken i övrigt. För en militärmakt som finansieras till 20-25 procent av USA är det naturligtvis oerhört viktigt att bevara det "strategiska partnerskapet" med väst. Oavsett vem som sitter vid makten kommer generalerna därför vilja ha sista ordet om Egyptens utrikes- och säkerhetspolitik - vilket naturligtvis inte är förenligt med verklig demokrati i någon form.
Det har rapporterats en hel del om ett växande missnöje mot SCAF inom armén, i synnerhet efter att flera lägre officerare officerare öppet anslöt sig till demonstranterna på Tahrirtorget i november (en av dem intervjuas i klippet nedan). Att detta är en oerhört känslig fråga bekräftades när hela upplagan av den nystartade tidningen Egypt Independent stoppades på grund av en artikel av statsvetaren Robert Springborg, som spekulerade i att SCAF kan försöka göra sig av med Tantawi för att skydda sin egen ställning.
Vittnen uppger att officerare inom armén fått stora bonusar varje gång det varit protester, och rädsla för internt motstånd har säkert bidragit till militärrådet den senaste tiden framstått som vacklande och osäkert. När man skickade de centrala säkerhetsstyrkorna mot demonstranterna på Tahrir den 20 november - istället för militärpolis och soldater - var det kanske delvis av hänsyn till arméns rykte (man vill undvika brutala videoklipp som det här, som inom ett par dagar setts av 2 miljoner), men lika viktigt är förmodligen rädsla för vad de upprepade sammandrabbningarna med demonstranter ska göra med truppernas moral. Att förlita sig på det oreformerade och hatade inrikesministeriets - som naturligtvis handskades med demonstranterna med exakt samma metoder som under Mubaraks tid - är dock även det politiskt kostsamt för SCAF, eftersom det förstärker intrycket av kontinuitet mellan dem och Mubaraks regim.
Det stora problemet för SCAF har varit att militären saknat en politisk arm att styra landet med, och som kan bära ansvaret för såväl sociala och ekonomiska problem som säkerhetsstyrkornas våld. Det forna maktpartiet NDP har ätits upp av korruption och slagits i spillror av revolutionen. Medlemmar av NDP har visserligen ställt upp i valet, men de har inte lyckats samla sig till någon verklig motoffensiv mot revolutionen - den leds istället av militären. De övergångsregeringar som SCAF utnämnt har varit utan makt och saknat folkets förtroende, och detsamma gäller det "vägledande råd" som militären utsåg efter revolten i november.
Att förklara militärens agerande som ett resultat av "misstag" eller "inkompetens" duger inte – grundproblemet är att det går emot generalernas grundläggande intressen att släppa kontrollen över den kritiska övergångsperioden. Militärens mål är knappast att förhindra en övergång till civilt styre, utan att upprätta ett civilt styre inom de ramar som man själva sätter upp, där militären behåller ett avgörande inflytande över inte minst försvars- och säkerhetspolitiken. Som många bedömare redan påpekat är Pakistan en betydligt mer realistisk (och skrämmande) "modell" för Egypten än Turkiet.
2. Muslimska brödraskapet: Det islamistiska Frihets- och rättvisepartiet, FJP, tycks befinna sig i ett drömläge efter valet. Man har inte bara blivit största parti med nästan hälften av platserna i parlamentet, utan har också etablerat sig som politikens vågmästarre i ordets sanna betydelse: ett mittenparti som regerar i minoritet och får igenom sin politik genom att balansera än till höger, än till vänster. Genom att hota att istället göra upp med det salafistiska Nour-partiet kan FJP tvinga fram större eftergifter av det liberala blocket, och vice versa. Även om Brödraskapet sannolikt kommer att försöka bilda en bred koalition i parlamentet för att inte ensamt bära regeringsansvaret så kommer FJP därför ha sista ordet om den förda politiken.
Men i ett större perspektiv är FJP:s position knappast enkel. För en rörelse som verkat alltid verkat i opposition kan det inte vara helt lätt att ta steget till makten och plötsligt behöva ta ansvar för sina handlingar. FJP har dessutom all anledning att frukta att det nya parlamentet ska förvandlas till militärrådets slagpåse – en maktlös institution vars främsta uppgift är att ta skulden för landets problem. För Brödraskapet kan det därför vara frestande att inledningsvis snarare spela rollen av parlamentarisk opposition till militärrådet SCAF. Redan efter den första valomgången skärptes retoriken mot militären skärpts: Rörelsens företrädare har bland annat sagt att ett slut på militärstyret kommer att vara parlamentets högsta prioritet, krävt rätten att utse den nya regeringen, och dödförklarat det så kallade Selmi-dokumentet vars supra-konstitutionella principer skulle ha ställt militären utanför civil kontroll.
Delvis bör sådana uttalanden ses som en del av den ännu pågående valrörelsen, där FJP känner konkurrensen från salafisterna och vill kompensera för att man bojkottade massprotesterna mot SCAF som föregick valet. Men de kan också ses som ett uttryck för en underliggande spänning mellan Brödraskapet och militären, som troligen kommer att få ökad betydelse efter parlamentsvalet. Det har visserligen spekulerats en hel del om en hemlig uppgörelse mellan SCAF och Brödraskapet efter Mubaraks fall, men om en sådan verkligen har existerat så bygger den med största sannolikhet på kortsiktiga och tillfälligt sammanfallande intressen, snarare än en delad plan för det framtida Egypten.
Det är viktigt att påpeka att motsättningarna mellan militären och Brödraskapet inte först och främst har med ideologi att göra. Trots Nasser-regimens sekulära framtoning på 50- och 60-talet har militären i Egypten aldrig varit en bastion för sekularism, vilket inte minst Sadats allians med fundamentalistiska krafter på 70-talet visar. Generalerna fruktar Brödraskapet för att de är den enda politiska rörelse i Egypten med tyngd nog att på sikt pressa tillbaka militärens makt (vilket troligen också varit ett viktigt skäl för många egyptier att rösta på FJP). Brödraskapets ledare har i sin tur goda skäl att inte lita på generalerna. Erfarenheten från 1952-1954, då islamisterna först hjälpte Nasser att konsolidera sin makt för att därefter utsättas för brutal repression och nästan utplånas av militärregimen, har utan tvekan satt sina spår i rörelsens kollektiva minne.
Det finns också en ekonomisk rivalitet mellan militären, som kärnan i det kvarvarande statskapitalistiska byråkratiska maskineriet, och den privata företagarsektorn som många av Brödraskapets ledare kommer ifrån. Ur SCAF:s synvinkel vore det mest önskvärda att Brödraskapet accepterar att spela en underordnad roll, där rörelsens klientelistiska nätverk gradvis växer ihop med staten och dess politiska gren FJP monopoliserar makten och stänger ute radikala utmanare - på samma sätt som det forna maktpartiet NDP - utan att hota militärens dominans eller i grunden förändra Egyptens relationer med USA. Problemet med det scenariot är att Brödraskapet till skillnad från NDP är en verklig massrörelse, vars mellanskikt och gräsrötter i många fall har helt andra intressen än ledarskapet. Redan innan valet hade tusentals ungdomar och flera framträdande "reformister" lämnat rörelsen, och interna kritiker fortsätter att göra sina röster hörda. Om ledarskapet fortsätter att spela under täcket med militärerna efter valet riskarar de att fortsätter förlora anhängare i snabb takt – både till höger och vänster. (Det överraskande bakslaget för Brödraskapet i valen till läkarsyndikatet i oktober var ett tecken på att rörelsens grepp om grupper där man traditionellt anses ha haft ett starkt stöd kan vara på vägg att försvagas).
3. Salafisterna: De stora framgångarna ultrakonservativa Hizb el-Nour ("Ljusets parti"), som väntas få drygt 20 procent av rösterna i parlamentsvalet, har sänt chockvågor genom den sekulära eliten i Egypten. Hur förvånad man egentligen bör vara över salafisternas framgångar kan debatteras, men det är mer intressant att försöka förstå vad de egentligen betyder.
En vanlig uppfattning är att Mubarak-regimen uppmuntrade salafisterna som motvikt mot Brödraskapet, på grund av deras i grunden opolitiska eller rentav anti-politiska ideologi och/eller att den salafistiska rörelsen är en i grunden Saudiarabisk företeelse som importerats till Egypten med hjälp av generösa bidrag från rika oljesheikher. Och det stämmer visserligen att regimen på senare år gav den salafistiska ideologin ökat utrymme genom att utfärda licenser till salafistiska TV-kanaler, som ofta finansierades av investerare från gulfstaterna - men det räcker knappast som förklaring till varför dessa TV-kanaler blev så populära eller varför salafisterna lyckats organisera sina anhängare så snabbt efter Mubaraks fall.
Till viss del är Salafisterna framgångar en följd av Muslimska brödraskapets (och de sekulära partiernas) begränsningar. En viktig sådan är rörelsens beredskap att delta i det politiska spelet under Mubarak-regimen. Att Brödraskapet tappade mark till salafisterna efter parlamentsvalet 2005, då man vann 88 mandat, beror nog inte bara på att regimen såg de senare som en välkommen motvikt till den politiska oppositionen utan också på att Brödraskapet i mångas ögon sålde ut sig till något som allmänt uppfattades som ett cyniskt skådespel. Och trots att salafisterna på många sätt uppmuntrades av regimen så innebar deras konsekventa vägran att delta i politiken före revolutionen (ibland med hänvisning till att islam skulle föreskriva lojalitet mot härskaren, ibland med argumentet att det vore meninglöst att försöka reformera den genom parlamentariskt deltagande) att de idag framstår som en rörelse som är helt obefläckad av Mubarak-erans korruption.
En annan av Brödraskapets begränsningar har att göra med rörelsens sociala bas. Visserligen arbetar man ofta med välgörenhetsarbete i fattiga områden, men rörelsens aktivister kommer främst från den utbildade men "deklasserade" medelklassen, och den viktigaste rekryteringen har alltid skett på universiteten. Rörelsens ledare kommer dessutom ofta från välmående samhällsskikt - de driver privata kliker, äger fabriker, jordbruk eller andra företag. Många fattiga egyptier betraktar därför Brödraskapet med misstänksamhet och anklagar dem för att använda religiös retorik och välgörenhet för politiska syften eller personlig vinning. I kontrast mot Brödraskapets kostymklädda ledare framstår kanske salafistiska predikanter med en puritansk framtoning (som långtifrån alltid avspeglar deras verkliga ekonomiska ställning) som mer trovärdiga representanter för de fattigas intressen.
En vanlig missuppfattning är att salafisterna inte pratar om politik eller sociala frågor som fattigdom och korruption, utan bara om privatmoral. Det är en sanning med modifikation. Problemet är inte att salafisterna inte pratar om verkliga samhällsproblem (det gör de) utan att de ser individuellt moraliskt förfall och de muslimska folkens avvikelse från det sanna islam som roten till allt ont. Att en sådan tolkning skulle kunna vinna gehör bland de fattiga massorna kan tyckas kontraintuitivt, men i själva verket är det kanske den salafistiska rörelsens största fördel i förhållande till Muslimska brödraskapet. Där traditionella politiker (sekulära eller islamistiska) ber om folkets förtroende för att genomföra reformer uppifrån uppmanar salafisterna var och en att börja med sig själv. Istället för lita på oss är deras budskap att det är upp till dig - en tanke vars mobiliserande kraft inte bör underskattas i ett läge då en majoritet av befolkningen betraktar hela den politiska klassen som korrupt och isolerad från den verklighet som flertalet lever i (tänk på att varannan egyptier inte ens deltog i det historiska parlamentvalet).
Den salafistiska ideologin, som sätter individens uppförande och utseende (ett långt skägg och klädsel inspirerad av den som bars på profetens tid anses påminna den troende om religionens förpliktelser) i centrum, kan utan tvekan också vara en källa till styrka för övertygade anhängare, som kan känna sig överlägsna chefer och andra personer i maktställning som kanske har en utbildning från ett "västerländskt" elituniversitet och tjänar tjugo gånger mer men inte bär skägg och både röker och dricker och låter sina fruar gå runt i "oislamsk" klädsel.
I förlängningen kan en sådan ideologi naturligtvis vara livsfarlig, i synnerhet som en utbredd föreställning i radikala salafistiska kretsar är att samhället styrs av en konspiration av sekularister och "frimurare" vars syfte är att utplåna Islam. Vilket för övrigt ger en ledtråd till den kanske viktigaste faktorn bakom den salafistiska lärans frammarsch - inte bara i Egypten utan i arabvärlden som helhet - de senaste tio åren: USA:s katastrofala "krig mot terrorismen", som under tio års tid skapat en utmärkt grogrund för budskapet att den muslimska världen befinner sig under attack och alla dess problem beror på förödande inflytande från det sekulära väst.
4. Liberalerna: Ett återkommande mantra bland egyptiska liberaler efter revolutionen har varit att de förhindrades att organisera sig under Mubarak samtidigt som islamistiska krafter tolererades, eftersom de behövdes som en slags "boogeyman" att skrämma både den egna befolkningen och regimens västerländska allierade med. Detta förhållande har gett islamisterna ett organisatoriskt försprång och en "orättvis fördel" i parlamentsvalet, som enligt vissa liberaler därför borde ha skjutits upp eller hållits först efter att en ny konstitution skrivits som garanterar statens "sekulära natur".
Problemet med det här synsättet är att stora delar av den liberala eliten i Egypten aldrig visade någon verklig vilja att organisera sig till en seriös opposition under Mubarak. Många var ganska nöjda med att skörda frukterna av privatiseringar och avregleringar, även när de förfasade sig över säkerhetsapparatens övertramp eller den utbredda korruptionen. Hotet från islamisterna gav inte bara Mubarak utan också den övre medelklassen en bekväm anledning att inte ifrågätta status quo. Ett fåtal övertygade liberaler, t.ex. advokaten Ayman Nour som ställde upp i presidentvalet 2005 och fängslades i fyra år, försökte utmana regimen – men stödet från de samhällsklasser som de försökte representera uteblev.
Det är värt att notera att många liberaler med en historia av opposition mot Mubarak valt att inte ingå i den sekulära alliansen al-kotla al-masriyya, som domineras av det liberala partiet al-masriyeen al-ahrar ("De fria egyptierna") och varit islamisternas primära utmanare i parlamentsvalet. Ayman Nours parti al-ghad ("morgondagen") har t.ex. istället ingått i Demokratiska alliansen, en valallians som domineras av Muslimska brödraskapet men också inkluderar en minoritet av liberaler och arabnationalister. Ayman Nours ex-fru Gamila Ismail har i sin tur kandiderat för alliansen al-thawra mustamira ("Revolutionen fortsätter"), som domineras av Socialistiska Folkalliansen men också inkluderar vänsterliberaler och unga utbrytare ur Muslimska brödraskapet. Partierna i al-thawra mustamira ingick från början i al-kotla men bröt sig ur alliansen med hänvisning till att de andra partierna accepterade medlemmar av NDP och till och med lät dem ställa upp som kandidater på sina listor.
Att det största av de liberala partier som tagit form efter valet, al-masriyeen al-ahrar, är en postrevolutionär skapelse utan någon historia av opposition mot Mubarak glöms ofta bort när valresultatet analyseras. Och i ett läge då de flesta egyptier förväntar sig att revolutionen ska leda till sociala reformer och utjämning av ekonomiska klyftor har det knappast hjälpt att det största liberala partiet starkt förknippas med sin grundare Naguib Sawiris, som är en av Egyptens rikaste affärsmän - vilket i ett samhälle som Egypten i sig räcker för att väcka misstankar om korruption eller åtminstone en stor portion opportunism. Sawiris har dessutom gjort sig impopulär genom klumpiga uttalanden om ignoranta egyptier som inte förstår vilka de röstar på och genom att säga att USA borde finansiera sekulära partier som motvikt till gulfstaternas stöd till islamisterna. (Till Sawiris försvar har hans TV-kanal ONTV sedan Mubaraks fall blivit en viktig motvikt till statstelevisionens propaganda och en av få kanaler som vågat sända kritiska inslag om den egyptiska militären, samtidigt som representanter för alla politiska strömningar - från revolutionära socialister till salafister - får komma till tals).
Det grundläggande problemet för Egyptens liberaler är nog inte att de haft ont om tid att organisera sig inför valet (al-masriyeen al-ahrar hävdade för övrigt i augusti att de hade 100.000 medlemmar) utan att deras agenda är mycket svår att skilja från Mubarak-regimens. De talar om demokrati, modernitet och social rättvisa men har inget tydligt program för sociala reformer. Tvärtom menar de ofta att det egentligen inte var något fel på de senaste decenniernas ekonomiska politik - som inneburit att staten dragit sig ur de flesta av sina sociala åtaganden - bara dess praktiska tillämpning. Det räcker knappast för att övertyga en befolkning som i årtionden sett avregleringar, privatiseringar och "frihandel" lägga sten på börda. Avsaknaden av en tydlig social agenda och uttalanden om att islamisterna är ett större hot än militären har inneburit att al-kotla al-masriyya mer än något annat uppfattats som det anti-islamistiska blocket, en strategi som var föga framgångsrik i det relativt liberala Tunisien och ett säkert recept för nederlag i Egypten.
5. Vänsternoch fackföreningarna: Den egyptiska vänstern är långtifrån en enhetlig kraft. Den inkluderar allt från det socialliberala Socialdemokratiska partiet, som ingick i den sekularistiska valalliansen al-kotla al-masriyya, till trotskistiska Revolutionära socialisterna som tidigt valde att bojkotta parlamentsvalet. Däremellan finner man partiet al-tahaaluf al-sha3abi, Folkalliansen, som består av en koalition av mer eller mindre radikala vänstergrupper och var den viktigaste kraften i valalliansen Revolutionen fortsätter. Frågan om deltagande eller bojkott av valet var en stor stridsfråga inom vänstern, och inte ens inom de partier som till slut ställde upp i valet var alla överens om att det var rätt beslut.
De som förespråkade en bojkott menade att valet ändå bara var ett skådespel för att legitimera militärrådets fortsatta styre, och att den nya regeringen kommer att vara generalernas marionetter - bortsett från att det rent principiellt är fel att hålla val under militärstyre, samtidigt som demonstranter dödas och tusentals civila fängslats av summariska militärdomstolar. Huvudargument för att trots allt ställa upp i valet var att en bojkott bara skulle leda till isolering, och att vänstern behövs i parlamentet för att visa att det finns en tredje kraft vid sidan av sekularister och islamister.
Att det nya parlamentets första åtgärd blev att skicka ett tack-telegram till fältmarskalk Tantawi har med stor sannolikhet gett bojkottförespråkarna vatten på sin kvarn. Samtidigt har vänsteralliansen Revolutionen fortsätter visat att vänstern trots mycket små resurser (i förhållande till de liberala och islamistiska partierna som har välfyllda kampanjkassor och i många fall egna TV-kanaler) kan vinna hundratusentals röster. Totalt fick alliansen minst 7 platser i parlamentet som i bästa fall kan utnyttjas som en viktig plattform för att nå ut med en alternativ agenda för Egyptens framtid.
I slutändan är dock den parlamentariska arenan långtifrån den viktigaste för den radikala vänstern, som från första början sett som sin främsta uppgift att bidra till uppbyggnaden av fria fackföreningar. På det politiska planet har resultatet än så länge varit nedslående. Den föreslagna lagstiftning som skulle garantera rätten att bilda fackföreningar har blockerats av militärrådet och övergångsregeringen, och det är långtifrån säkert att det nya parlamentet kommer att godkänna den. Å andra sidan har arbetare och tjänstemän inte inväntat statens godkännande för att lägga grunden till hundratals nya fackföreningar, och trots det strejkförbud som utfärdades av militärrådet skakades Egypten under hösten av en rad stora strejker.
Som Anne Alexander påpekar i en analys var höstens strejker inte bara större utan också mer välorganiserade än de tusentals oftast spontana fackliga aktioner som ägt rum de senaste åren. Flera av dem var nationella till sin omfattning, och kraven var så gott som alltid offensiva till sin karaktär: höjda löner, mer resurser till den offentliga vård- och utbildningssektorn, utrensning av korrupta chefer, med mera. Allt talar för att organiseringen kommer att fortsätta och att den fackliga rörelsen, som ännu befinner sig i sin linda, snart kan bli en verklig kraft för både fackliga rättigheter och mer genomgripande sociala reformer.
6. Den ekonomiska krisen: En faktor som ofta glöms bort trots att den kan visa sig bli helt avgörande för utvecklingen i Egypten är den akuta ekonomiska kris som landet står inför, och som inte enbart - tvärtemot vad som ofta påstås - kan skyllas på revolutionen. Före den globala finanskrisen hyllades Egypten under flera år för sin höga ekonomiska tillväxt, som till stor del var ett resultat av höga oljepriser och en spekulativ byggboom. När den globala recessionen slog till gick inte bara luften ur fastighetssektorn, utan även den helt centrala textilindustrin drabbades hårt. Att Egypten gått miste om stora turistintäkter det senaste året är bara ytterligare en spik i kistan.
Redan för ett år sedan varnade ekonomer för att Egyptens kapitalreserver var på väg att sina och att landet snart skulle stå inför akuta likviditetsproblem. Den dagen närmar sig nu med stormsteg, samtidigt som budgetunderskottet för 2011/2012 väntas stiga till närmare 11 procent av BNP. Det är alltså inte förvånande att regeringen nu inlett nya förhandlingar med IMF, bara ett halvår efter att man tackade nej till ett nödlån från valutafonden. Hur långt ett nödlån på 3 miljarder dollar från IMF räcker när budgetunderskottet väntas bli minst 25 miljarder dollar är dock oklart, och med den globala ekonomin på väg in i en djup recession är det en öppen fråga hur mycket västvärlden kommer vara villig att betala för Egyptens "stabilitet".
Det är med andra ord långtifrån ett drömläge som väntar Egyptens nya folkvalda regering. Å ena sidan har revolutionen skapat högst legitima förväntningar på konkreta förbättringar av vanliga egyptiers livssituation. Å andra sidan tycks utrymmet för positiva sociala reformer obefintligt – åtminstone för partier utan en tydlig agenda för omfördelning av resurser som lägger en stor del av kostnaderna för den ekonomiska krisen på de mest välbeställda. Att effektivisera skatteindrivningen, höja skatterna för de rikaste och minska de kostsamma bränslesubventionerna till den tunga industrin är åtgärder som har föreslagits, men de kräver alla att regeringen vågar utmana mäktiga kapitalister såväl som den övre medelklassen.
En rimlig gissning är att 2012 inte kommer att vara mindre konfliktfyllt än 2011. Tvärtom kan såväl den krisande ekonomin som arbetarrörelsens växande styrka bidra till att frågan om social rättvisa - revolutionens glömda krav - åter hamnar i centrum.
PS. Följ live-uppdateringar från protesterna i Kairo på årsdagen av revolutionen här.
Svenska landslaget spelar mot Bahrain, trots uppmaningar om bojkott från ledande oppositionella, trots att en svensk medborgare dömts till livstids fängelse för deltagande i demonstrationer och trots att regimen fängslat kända fotbollsspelare, hotat att kapa deras ben och tvingat dem att avlägga påhittade "bekännelser" i statlig TV. Skamligt.
Delvis giltig kritik mot den liberala eliten, men huvudargumentet vilar på antagandet/förhoppningen att revolutionen verkligen kommer att grundlägga en ny demokratisk stat utan fortsatt kamp utanför de parlamentariska institutionerna. Tveksamt.
Fundamentalister bedriver en otäck hatkampanj mot vänstern i Egypten sedan en tid. Min gissning är att uppmärksamheten bara ökat stödet för Revolutionära socialisterna.
Toby Jones: "Our experiment in militarizing the region has made it more volatile, less free, and more costly to American interests and values." Kan bara instämma.
Alla presidentkandidater i Egypten måste distansera sig från militären just därför att vinnaren av presidentvalet löper stor risk att bli generalernas marionett.
Den sociala oron i Saudiarabien kan ha varit en av förra årets mest underrapporterade nyheter, med tanke på de potentiella konsekvenserna om den arabiska revolutionsvågen når den globala oljekonomins centrum. Håll ögonen på den arabiska halvön under 2012.
