Det kan tyckas paradoxalt. Bara tre månader har gått sedan den folkliga revolt där miljoner egyptier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna för att kräva frihet och social rättvisa, i spåren av en strejkvåg som beskrivits som den största sedan 40-talet. Ändå lyckades den samlade egyptiska vänstern (från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet) och fria fackliga rörelsen inte samla mer än några tusen deltagare på det historiska första maj-firandet på Tahrir.
Det blygsamma deltagandet jämfört med den senaste tidens massprotester är naturligtvis en indikation på vänsterns och arbetarrörelsens organisatoriska svaghet. De nya vänsterpartier som nu växer fram har än så länge max 10.000 medlemmar totalt i ett land med över 80 miljoner invånare (i sig inte fy skam efter tre månaders rekrytering). Många – men inte alla – av de fria fackföreningar som utropats består i praktiken inte av mer än en handfull eller några tiotal hängivna fackliga aktivister, som utan tvekan är respekterade på sina arbetsplatser och har spelat viktiga roller som strejkledare under de senaste årens aktioner, men inte automatiskt kan mobilisera sina arbetskamrater till uttalat politiska manifestationer.
Militärens repression mot demonstranter bidrog säkert i någon mån till att avskräcka många från att demonstrera i söndags. Men en viktigare förklaring är nog den betydelse som 1 maj haft som officiell högtidsdag under 50 år av diktatur - även under Mubaraks regim som av de flesta vanliga egyptier främst betraktades som en beskyddare av ett fåtal politiska höjdare och rika affärsmän. Som jag skrivit på annat håll var 1 maj under Mubaraks tid en angelägenhet för höjdare inom den statskontrollerade fackliga centralorganisation ETUF och presidenten själv, som hade för vana att hålla tal till "Egyptens arbetare" på den här dagen. På 1 maj 2008, några veckor efter revolten i Mahalla, lovade han t.ex. en löneökning på 30 procent till alla statsanställda - vilket naturligtvis framställdes som en generös gåva av presidenten personligen i statliga medier, snarare än en eftergift framtvingad av vågen av vilda strejker.
Att deltagarna på söndagens manifestation på Tahrir inte tycktes vara besvikna över uppslutningen eller firandets abrupta slut (Shora Esmailians rapport rekommenderas för den som inte läst den) visar hur symboliskt viktig den här dagen var för den egyptiska vänstern, som för första gången på årtionden fick se röda fanor inta Kairos symboliska hjärta. För vänstern och den fria arbetarrörelsen handlade söndagens manifestation om att befria själva dagen 1 maj från diktaturens grepp, på samma sätt som det egyptiska folket den 25 januari återtog Tahrir.
Bild: Kamal Khalil från Demokratiska arbetarpartiet håller tal på Tahrir, Foto: Lilian Wagdy.
