Smolk i bägaren efter Tunisiens val

Efter två veckor i Tunisien lämnar jag landets samtidigt som våldsamma protester blossat upp i Sidi Bouzid, den stad där Mohammed Bouazizi satte de arabiska revolterna revolterna i rullning den 17 december förra året. Såväl lokala regeringsbyggnader som det islamistiska Ennahdas kontor har satts i brand och soldater skjutit i luften för att skringra demonstranter.

Det är lätt att avfärda det som händer i Sidi Bouzid som en bagatell. Antingen som en reaktion från "dåliga förlorare som inte accepterar valresultatet", som en man på gatan i Tunis idag uttryckte det idag, eller som en konspiration iscensatt av anhängare till den störtade presidenten Ben Ali. Men jag tror snarare att händelserna bör tas på största allvar, som en viktig påminnelse om de djupa motsättningar som fortfarande existerar i Tunisien och som ingalunda försvunnit på grund av valet (kanske snarare tvärtom).

Bakgrunden till protesterna var de oväntade framgångarna för partiet Aridha Chaabiya. Före valet figurerade partiet överhuvudtaget inte i de politiska diskussionerna, men enligt de första prognoserna efter valdagen var på god väg att bli tredje eller andra största parti med över 10 procent av platserna i den konstituerande församlingen. Aridha Chaabiya är egentligen en koalition av oberoende kandidater, vars ledande figur är Hachimi  al-Hamidi, en före detta medlem av Ennahda med rötter i Sidi Bouzid, men som levt större delen av sitt liv utomlands. Hamidi tycks främst ha bedrivit sin valkampanj via sin egen London-baserade TV-kanal al-Mustaqillah. Där har han fört ut ett budskap där religiös retorik blandats med storstilade löften om gratis sjukvård, bidrag till arbetslösa och gratis kollektivtrafik för äldre – men också tagit emot samtal från potentiella väljare i direktsändning.

För det politiska etablissemanget i Tunis kom Aridha Chaabiyas framgång som en chock. Före valet avfärdade de Hachimi el-Hamidi som en excentrisk clown i bästa fall – en vän berättar att han skämtsamt brukade kallas för "Tunisiens Gaddafi" – eller ett redskap för den gamla regimen i värsta fall. Den första reaktionen från både journalister och politiker i Tunis var därför att kräva att Aridha Chaabiyas mandat skulle ogiltigförklaras med hänvisning till förbudet mot politisk TV-reklam och utländsk finansiering i valkampanjen.

Det var lätt att känna sympati med sådana krav. Demokrati förutsätter ju att samma spelregler gäller för alla parter, även om det i praktiken ofta ser annorlunda ut. Men samtidigt var det förbluffande att se hur lättvindigt en del tunisier var beredda att diskvalificera hundratusentals röster, och hur få som ägnade en tanke åt vilka konsekvenser detta skulle kunna få – i synnerhet som att Aridha Chaabiyas största framgångar kommit i den symboliskt viktiga staden Sidi Bouzid, där man blev största parti med god marginal.

De första protesterna började redan på torsdagen, när hundratals personer samlades utanför Ennahdas kontor i Sidi Bouzid i protest mot nedlåtande kommentarer från partiets generalsekreterare Hamadi el-Jebali (som kan bli Tunisiens nästa premiärminister). I ett TV-framträdande ska Jebali ha antytt att de som röstade på Aridha Chaabiya var ignoranta hungriga människor som inte visste sitt eget intresse. (Ironiskt nog samma retorik som många inom den sekulära eliten i Tunisien använder om Ennhadas väljare). Demonstrationerna tog dock fart på allvar först på kvällen efter att valkommissionen förklarat 6 av Ardiha Chaabiyas mandat ogiltiga – varav 3 från just Sidi Bouzid.

Jag kan inte uttala mig om huruvida protesterna i Sidi Bouzid började med en iscensatt provokation av anhängare av Ben Ali (många vittnen talar om att kände figurer från det forna partiet RCD deltog i den första protesten), och jag påstår inte heller att de är representativa för hela stadens befolkning. Däremot kan hela episoden ses som en kraftfull illustration av den djupa avgrund som skiljer den tunisiska "eliten" från befolkningen i de marginaliserade inlandsregionerna – och det faktum att även Ennahdas blivit en måltavla för ilskan visar dessutom att denna motsättning kan vara minst lika viktig som motsättningen mellan sekularister och islamister. Tunisiska twittrare på plats i Sidi Bouzid rapporterade att det som retade upp folk mest inte var själva beslutet att ogiltigförklara deras röster, utan det faktum att journalisterna på presskonferensen mötte beskedet med stående ovationer och att brista ut i nationalsången!

Det politiska etablissemangets oförmåga att förutse Aridha Chaabiyas framgångar är i sig inte särskilt förvånande. Tunisien är trots allt ett land utan erfarenhet av demokratiska val och utan tillförlitliga opinionsundersökningar. Det som verkligen oroar är det utbredda ointresset för vad som ligger bakom dessa framgångar, och hur man bäst bör hantera dem. Jag har själv tillbringat en stor del av min tid i Tunisien i den sociala och kulturella bubbla som huvudstaden utgör, men det räckte med ett kort besök i Sidi Bouzid förra veckan för att inse att många invånare i staden upplever en enorm bitterhet över sitt öde efter revolutionen. Några av de jag talade med ironiserade över att man sedan Ben Alis fall fått mer uppmärksamhet från utländska journalister än från sin egen regering eller de politiska partierna, trots de stora offer som stadens befolkning gjorde under revolutionen.

I en valrörelse som handlat mer om det islamistiska hotet än om de stora ekonomiska problem och enorma klyftor som landet brottas med är det inte förvånande att en populist som Hachimi el-Hamidi kan vinna röster genom att spela på känslor av av marginalisering och utanförskap. Kanske kan det - när förvirringen efter valet väl lagt sig – utgöra en väckarklocka för Tunisiens progressiva partier.