Triumf och förskräckelse i Tunisien

Igår kväll samlades ett tusentals anhängare av el-Nahda utanför partiets högkvarter i Montplezir nära centrala Tunis för att fira den förkrossande segern i söndagens val med politisk pop och religiösa sånger. När storbildsskärmen för ett ögonblick fångade en skymt av partiledaren Rached el-Ghannouchi som betraktade festligheterna från ett fönster på fjärde våningen bröt folkmassan ut i jubel. Men något segertal levererades aldrig, till mångas besvikelse.

Sedan i måndags har el-Nahdas företrädare varit upptagna med att försäkra oroliga tunisier om att man kommer att samarbeta med andra partier, och man man står fast vid sina löften om att upprätthålla den sekulära staten. Det har dock inte övertygat rörelsens hårdaste kritiker. Igår samlades ett par hundra demonstranter utanför valkommissionens högkvarter för att protestera mot vad de beskriver som omfattande valfusk och el-Nahdas finansiering från Saudiarabien och andra gulfstater: 

Till skillnad från de här demonstranterna har de större sekulära partierna erkänt sitt nederlag, och de allra flesta tunisier jag talat med – även de som är motståndare till el-Nahda – menar att folkets vilja måste respekteras. Samtidigt är besvikelsen påtaglig hos många aktivister som kämpat hårt i veckor och månader för sekulära partier och oberoende listor som nått ett uruselt resultat. En del aktivister jag träffade igår hade inte långt till tårarna när resultaten från distrikt efter distrikt tickade in, plågsamt långsamt som för att dra ut på tortyren. Men det är en del av demokratin, det också.

Ibland kan känslorna stå i vägen för en klar analys. Den allra viktigaste slutsatsen som kan dras från gårdagens val är att de partier – sekulära eller ej – som representerat det tydligaste brottet med Ben Alis regim varit de verkliga vinnarna. Det gäller såväl el-Nahda som vänsterliberala CPR, Republikanska kongressen, som gick kraftigt framåt jämfört med tidigare opinonsmätningar – igår kväll träffade jag faktiskt några unga tunisier som röstat på CPR och var på väg till el-Nahdas segerfest för att fira. Men det gäller också socialdemokratiska el-Takattul och det vänsterradikala POCT, som trots minimala resurser nu säger sig ha fått minst tre mandat – efter att inledande prognoser talat för att partiet skulle hamna helt utanför den konstituerande församlingen.

För Progressiva demokratiska partiet, PDP, har valet däremot varit en fullständig katastrof. Enligt såväl oberoende bedömare som några av partiets egna medlemmar kan det bero på att partiet gjort motstånd mot el-Nahda till huvudfråga i valrörelsen istället för att fokusera på att föra ut sin egen politik. Att hela valrörelsen har dominerats av frågan om Tunisiens nationella identitet snarare än de sociala problem som stod i fokus för revolutionen kan ha bidragit till att mellan en tredjedel och hälften av de röstberättigade inte gick och röstade.

Men den största belastningen för PDP är nog att man tidigare varit beredda att samarbete med Ben Alis numera upplösta parti RCD. Såväl PDP som vänsterpartiet al-Tajdeed (som nu ingår i den ultrasekularistiska alliansen Pôle Démocratique Moderniste) valde att delta i övergångsregeringen efter Ben Alis fall, tillsammans med ministrar från den gamla regimen – samtidigt som gatuprotesterna  fortsatte. I söndags kom väljarnas hårda dom.