"Reaktionens fredag" och revolutionens två ansikten

Vänsteraktivisten Hossam al-Hamalawy skriver om fredagens massdemonstration av Egyptens islamistiska rörelser på Tahrirtorget i Kairo. Läs!

Fredagens händelser säger en del om styrkeförhållandena mellan Egyptens olika politiska läger, men kanske ännu mer om den stora konstrast mellan stad och landsbygd som blev tydlig redan i samband med folkomröstningen om konstitutionen i mars. Den vanns ju stort av ja-sidan (i stort sett det islamistiska lägret med uppbackning av militären), men nej-sidan gjorde betydligt bättre ifrån sig i storstadsregionerna.

Det tog två veckors förberedelser och organiserade bussresor från hela Egypten för den styrkeuppvisning som islamisterna lyckades med i Kairo i fredags. Klippet nedan visar hur en män från al-da'wa al-salafiyya turnerar gatorna i Minya i övre Egypten med en högtalarbil och manar "alla muslimer" att köpa bussbiljetter till Tahrir för 30 egyptiska pund för att försvara "landets stabilitet":

Efter att de inbussade demonstranterna lämnat Tahrir intogs torget återigen av tusentals Kairobor som krävde en "civil" stat:

Det är värt att notera långtifrån alla tolkar fredagens händelser som en "kontrarevolutionär kupp", trots islamisternas brott mot en bred uppgörelse om målen med demonstrationen. Steve Negus försöker i ett inlägg på Arabist se läget ur salafisternas perspektiv, vilket kan vara nyttigt oavsett vad man tycker om deras politiska agenda. Rania al-Malky, chefredaktör på The Daily News Egypt, riktar i sin tur i en ledare skarp kritik mot de politiska grupperingar (främst liberaler men även somliga till vänster) som krävt "supra-konstitutionella garantier" för att skydda den sekulära staten.

En del har till och med förespråkat att armén ska spela rollen av väktare av demokratin gentemot religiösa grupperingar, enligt turkisk modell. Det framstår som en minst sagt absurd tanke efter 60 år av militärdiktatur och generalernas vulgära propaganda och brutala våld mot demokratirörelsen under de senaste veckorna, men är kanske en logisk reaktion hos de "liberaler" som ser med växande desperation på de kommande parlamentsvalen och skulle föredra en återgång till Mubaraks era framför en demokrati som banar vägen för en islamistisk regering. Jag gissar att många av dem skulle reagera på ungefär samma sätt om det var den radikala vänstern som stod i begrepp att vinna demokratiska val.

Egyptens progressiva krafter står inför en svår balansgång mellan att bygga bredast möjliga allianser med sekulära (och möjligen moderata islamistiska) krafter mot reaktionära element inför valet, samtidigt som man måste hålla en tydlig distans till alla krav på "supra-konstitutionella garantiner" och annat som kan uppfattas som inskränkningar av demokratin. För flertalet egyptier torde alla sådana krav framstå som ett utslag av elitens sedvanliga paternalism i bästa fall, och ett eko av Mubarak-regimens självrättfärdigande retorik i värsta fall.

Demonstranter omringade och attackerade utanför försvarsministeriet i Kairo

En protestmarsch mot försvarsministeriet och det styrande militärrådets högkvarter i Kairo på lördagskvällen attackerades med stenar och molotovcocktails medan militärpolis och säkerhetsstyrkor stod passiva och såg på reträttvägen till Tahrir, enligt ögonvittnen. Minst ett 50-tal uppges ha skadats. (UPPDATERING: Läs Hossam el-Hamalawys rapport här)

3 x lästips om Egypten

Några aktuella artiklar om Egypten:

* Jag skriver på Aftonbladet Kultur om Egyptens skulder, IMF och demokratin.

* Min intervju i Flamman med Sameh Naguib, en av grundarna av Revolutionära Socialisterna, om den radikala vänsterns plats i den egyptiska revolutionen.

* Per Jönsson skriver om Arvet efter Mubarak i DN. Den långa texten avspeglar nog framförallt skribentens egna djupt pessimistiska syn på utvecklingen i Egypten. Att stora delar av boken handlar om den egyptiska arbetarrörelsen – troligen en av det senaste årtiondenas viktigaste sociala rörelser i hela Nordafrika och Mellanöstern – tycks ha gått honom helt förbi (även om han i förbigående beskriver mig som "ganska vänsterorienterad".) Men det är kanske inte förvånande med tanke på att samma skribent några dagar innan Mubaraks fall avfärdade den egyptiska revolten som ett elitfenomen utan folklig bas, en uppfattning som han tycks hålla fast vid än idag.

Ny vändpunkt i Egypten

Morgondagens demonstrationer ser ut att bli ännu en viktig vändpunkt för den egyptiska revolutionen. Jag kommer vara på resande fot och kommer inte att ha tid att bloggga om utvecklingen (följ dock gärna min twitter för sporadiska uppdateringar) men något går att säga redan nu:

Efter förra veckans kravaller och protester mot frikännanden av poliser som åtalats för våld mot demonstranter har demonstrationerna fortsatt, inte minst i Suez där en polisstation stormats av arga anhöriga till revolutionens martyrer. Fler och fler grupper har också anslutit sig till fredagens massdemonstrationer i Kairo, Suez och runt om i Egypten, inklusive arbetare på Suezkanalbolaget (som varit i strejk i flera veckor, se en videorapport här) och universitetslärare i Kairo. Till och med Nour-partiet (en av den "salafistiska" rörelsens många grenar) och Muslimska brödraskapet har nu meddelat att de kommer att delta, vilket gör att den politiska bredden bakom protesterna är större än de var inför 25 januari, när revolutionen inleddes.

Brödraskapets beslut att delta i en massmobilisering på Tahrir för första gången på länge tyder på att rörelsens ledare lärt sig av misstaget från den 28 april, då de valde att stå utanför de största protesterna sedan Mubaraks fall. Det visar också varför det är lite problematiskt att beskriva Brödraskapet som kontrarevolutionens stomme och kampen mellan sekulära och islamister som den viktigaste skiljelinjen i Egypten idag. Många unga anhängare av Brödraskapet har varit aktiva i demonstrationerna på Tahrir även när ledarskapet aktivt fördömt dem. Det samma gäller för övrigt många liberala partier, vars ledare också har kritiserat strejker och protester, hyllat Mubaraks generaler och krävt en återgång till "normalitet" samtidigt som många av deras unga medlemmar gång på gång återvänt till Tahrir.

Som vanligt är det en rad olika krav som förts fram inför fredagens protester, men det absolut viktigaste är rättvisa för revolutionens martyrer och en fullständig utrensning av inrikesministeriet och säkerhetsapparaten - regimens viktigaste pelare just nu och kontrarevolutionens stomme om någon kraft ska pekas ut som det. I TV-inslaget nedan diskuterar bland annat anhöriga till dödade demonstranter, författaren Alaa al-Aswani och statsvetaren Ibrahim al-Houdaibi (en av de ledande unga "reformisterna" inom Brödraskapet) varför de kommer att demonstrera på fredag. (Det här konceptet med politiska talkshows som ägnar drygt två timmar åt ett och samma ämne är verkligen fantastiskt - något för SVT att ta efter, eller är det bara tänkbart under en revolution?). Läget har verkligen förändrats jämfört med hur det såg ut för någon månad sedan, då kritik mot generalerna fortfarande var tabu i egyptiska medier och oppositionen splittrades kring tekniska frågor om konstitutionen och valet. Idag handlar det inte längre om "konstitutionen först" eller "valet först" utan om "rättvisa först", som fadern till en av de dödade demonstranterna uttrycker det i inslaget. Det är ett hälsotecken.

(Kolla för övrigt in det här klippet, där en skäggig islamist försöker få en folkmassa i Suez att skandera "nej till judendom, nej till kommunism" men till slut blir stoppad och fråntagen mikrofonen av unga demonstranter - det säger något viktigt om den egyptiska revolutionens själ).

(Ps. Skriv gärna under det här solidaritetsuttalandet som nu cirkuleras bland fackligt och politiskt aktiva i Sverige).

Protester i Kairo och Suez - generalerna under press

Nya protester bröt ut i Suez och Kairo igår efter att en domstol frikänt poliser anklagade för att ha dödat demonstranter under revolten mot Mubarak för snart sex månader sedan. Protesterna fortsätter idag i både Kairo och Suez, mot bakgrund av växande frustration över de långsamma och slutna rättsprocesserna mot poliser och makthavare som varit inblandade i eller beordrat övergrepp. Sedan flera veckor planeras stora demonstrationer nu på fredag - 8 juli - och pressen på det styrande militärrådet är större än någonsin. I slutet av klippet ovan skanderar demonstranterna mot dess högsta chef, den förre försvarsministern Mohammed Tantawi, med samma slagord som tidigare riktades mot Mubarak. Revolutionen är långtifrån över.