Fredagens händelser säger en del om styrkeförhållandena mellan Egyptens olika politiska läger, men kanske ännu mer om den stora konstrast mellan stad och landsbygd som blev tydlig redan i samband med folkomröstningen om konstitutionen i mars. Den vanns ju stort av ja-sidan (i stort sett det islamistiska lägret med uppbackning av militären), men nej-sidan gjorde betydligt bättre ifrån sig i storstadsregionerna.
Det tog två veckors förberedelser och organiserade bussresor från hela Egypten för den styrkeuppvisning som islamisterna lyckades med i Kairo i fredags. Klippet nedan visar hur en män från al-da'wa al-salafiyya turnerar gatorna i Minya i övre Egypten med en högtalarbil och manar "alla muslimer" att köpa bussbiljetter till Tahrir för 30 egyptiska pund för att försvara "landets stabilitet":
Efter att de inbussade demonstranterna lämnat Tahrir intogs torget återigen av tusentals Kairobor som krävde en "civil" stat:
Det är värt att notera långtifrån alla tolkar fredagens händelser som en "kontrarevolutionär kupp", trots islamisternas brott mot en bred uppgörelse om målen med demonstrationen. Steve Negus försöker i ett inlägg på Arabist se läget ur salafisternas perspektiv, vilket kan vara nyttigt oavsett vad man tycker om deras politiska agenda. Rania al-Malky, chefredaktör på The Daily News Egypt, riktar i sin tur i en ledare skarp kritik mot de politiska grupperingar (främst liberaler men även somliga till vänster) som krävt "supra-konstitutionella garantier" för att skydda den sekulära staten.
En del har till och med förespråkat att armén ska spela rollen av väktare av demokratin gentemot religiösa grupperingar, enligt turkisk modell. Det framstår som en minst sagt absurd tanke efter 60 år av militärdiktatur och generalernas vulgära propaganda och brutala våld mot demokratirörelsen under de senaste veckorna, men är kanske en logisk reaktion hos de "liberaler" som ser med växande desperation på de kommande parlamentsvalen och skulle föredra en återgång till Mubaraks era framför en demokrati som banar vägen för en islamistisk regering. Jag gissar att många av dem skulle reagera på ungefär samma sätt om det var den radikala vänstern som stod i begrepp att vinna demokratiska val.
Egyptens progressiva krafter står inför en svår balansgång mellan att bygga bredast möjliga allianser med sekulära (och möjligen moderata islamistiska) krafter mot reaktionära element inför valet, samtidigt som man måste hålla en tydlig distans till alla krav på "supra-konstitutionella garantiner" och annat som kan uppfattas som inskränkningar av demokratin. För flertalet egyptier torde alla sådana krav framstå som ett utslag av elitens sedvanliga paternalism i bästa fall, och ett eko av Mubarak-regimens självrättfärdigande retorik i värsta fall.