Kvinnorna mot generalerna

Mitt i all ilska och sorg över det dödliga våldet i Egypten tändes en gnista av hopp igår, efter att tusentals kvinnor marscherat genom Kairo i protest mot militärjuntans våld. I det här klippet skanderar demonstranterna bland annat att folket vill att fältmarskalk Tantawi - som var Hosni Mubaraks försvarsminister i tjugo år och idag leder militärådet SCAF - ska avrättas:

 Bland kvinnorättsaktivister har demonstrationen väckt förhoppningar om en nystart för kvinnorörelsen. Men framförallt har den effektivt slagit militärregimens propaganda i spillror. Bakgrunden till demonstrationen var de bilder och filmklipp på soldaters brutala misshandel av en ung kvinnlig demonstrant på Tahrirtorget i lördags morse (varning för otäcka bilder):

Filmklippet ovan hade inom ett par dagar setts två miljoner gånger. Bilden på soldaterna som sparkar den unga kvinnan i den blå bh:n var också på förstasidan av söndagens nummer av tidningen el-Tahrir, som snabbt sålde slut på många håll i söndags. Som svar höll militärrådet en presskonferens i måndags, där General Adel Emara visade bilder på stenkastande unga män och "bekännelser" av misshandlade minderåriga som sade sig ha fått betalt för att delta i våldet och skadegörelsen. Emara uppmanade också de närvarande journalisterna att "se hela bilden" innan de fördömde soldaternas agerande. På en fråga från en upprörd kvinnlig journalist svarade han att SCAF skulle "överväga" att be Egyptens kvinnor om ursäkt.

Generalernas oförmåga till offentlig självkritik eller ett tydligt avståndstagande från soldaternas agerande kan framstå som obegriplig och ett utslag av ren idioti, men hänger förmodligen samman med hur militären fungerar som institution. Det krävs utan tvekan en hel del indoktrinering för att få unga rekryter att tro att de försvarar nationens säkerhet när de använder brutalt våld mot obeväpnade demonstranter, och en armé som skickar sina soldater i "strid" (även om det är med obeväpnade kvinnor och barn) och sedan ställer dem till svars för övervåld eller visar sympati med offren kommer inte att lyckas upprätthålla disciplinen särskilt länge - en fråga som SCAF troligen brottas med dagligen efter den senaste tidens signaler om växande missnöje bland soldater och lägre officerare.

Kvinnodemonstrationen igår bör nog ses lika mycket som en reaktion på militärens och de statliga mediernas svartmålning av demonstranterna som på själva våldet. Och protesten var i sig själv också det effektivaste svaret på propagandan: när tusentals kvinnor disciplinerat tågar genom huvudstaden och ropar slagord mot Tantawi personligen blir det omöjligt att hävda att revolutionärerna på Tahrir bara består av adrenalinknarkande unga män eller sexuellt depraverade hippies.

Militärrådets beslut att till slut, efter demonstrationen igår, framföra en "ursäkt till Egyptens kvinnor" via facebook lär inte tillfredställa särskilt många - om något kan det provocera ytterligare. En typisk twitterkommentar på facebook-bulletinen nedan var att "ursäkta sig kan man göra när man gått in på damernas toalett av misstag":

Nya övergrepp i Kairo

På årsdagen av Mohammed Bouazizi's desperata självbränning, som blev den tändande gnistan till den arabiska våren, satte den egyptiska armén återigen eld på Tahrirtorget i Kairo. Klippet nedan visar hur den USA-finansierade militären handskas med unga demonstranter. (Varning för otäcka bilder - Mina Naguib har samlat fler bilder och videoklipp här).

Armén till attack mot demonstranter i Kairo

Nu på morgonen gick militärpolis till attack mot demonstranter som sedan 24 november slagit läger utanför regeringsbyggnaden i centrala Kairo i protest mot utnämningen av Kamal al-Ganzouri till ny premiärminister. Klippet nedan visar soldater som kastar sten mot demonstranterna från ett hustak. I skrivande stund pågår ännu sporadiska sammandrabbningar på de angränsande gatorna, många har sårats och den kända aktivisten Mona Seif uppges ha arresterats.

Om valet och revolutionen

Jag skriver om valet och revolutionen på Aftonbladets Kultur idag:

"Sedan februari har Mubaraks generaler med hjälp av sitt omfattande propagandamaskineri utmålat alla demonstrationer som ett dödligt hot mot en skör demokratisering. När utbildningsdepartementet på valdagen meddelade att man tryckt nya historieböcker för grundskolan med nyskrivna kapitel om den egyptiska revolutionen var det ett led i samma process. Behovet av en officiellt sanktionerad historieskrivning skiljer knappast den egyptiska regimen från andra – vad som verkligen oroar är dess iver att utfärda ett bokslut över en historisk omvälvning långt innan någon vet hur den kommer att sluta. Budskapet är tydligt: Revolutionen är redan fullbordad och gatuprotesternas tid över. Men motsättningen mellan proteströrelsen och den politiska processen är naturligtvis falsk. Den kan rentav vara farlig i ett läge då den avgörande kampen inte handlar om demokratins former utan dess räckvidd." Läs hela.

Mellan gevärspiporna och valurnorna

Kort kommentar om det egyptiska valet som publicerades på Aftonbladets kultursidor idag:


Mellan gevärspiporna och valurnorna

Den första dagen av det egyptiska parlamentsvalet blev ungefär så kaotisk som många förutspått: Vallokaler som inte öppnade för att domaren kört vilse eller den lokala polischefen vägrat leverera röstlängderna, fingerbläck som gick att tvätta bort med vatten och våldsamma kravaller på sina håll. Men också: långa köer av beslutsamma väljare och en armé av journalister och aktivister, så ivriga att avslöja fusk att ett flygblad utanför en vallokal förvandlades till en allvarlig överträdelse.

Brott mot vallagarna kommer utan tvekan att förekomma inom såväl det islamistiska som liberala lägret. Men det stora övergreppet mot demokratin har inte några politiska partier stått för, utan den militärmakt som till en fjärdedel finansieras av USA. Sedan februari har militären gjort sig skyldig massakrer, fängslat bloggare och hotat medier med censur. Löftet att lämna makten inom sex månader förvandlades till drygt två år, den provisorisk grundlagen ändrades efter generalernas godtycke och ett extremt förvirrande valsystem kokades ihop.

Det parlament som skulle skriva en ny konstitution skulle plötsligt bara få utse 20 av 100 delegater i den konstituerande församlingen. Den valda regeringen ska spela en underordnad roll till militärrådet fram till presidentvalet, som om det senaste löftet är något värt ska hållas under mitten av nästa år. Så vad röstar egyptierna egentligen om? Kanske slog läkaren Mostafa Hussein huvudet på spiken när han sammanfattade dagen på twitter: Själva röstande var hyfsat fritt, men till ett parlament som inte är det.

Valet och Tahrir

Valet i Egypten har börjat och tidiga rapporter tyder på att valdeltagandet kommer att bli relativt högt (bild från en vallokal i Alexandra nu på morgonen, via Evan Hill). Det är i sig positivt, eftersom ett högt valdeltagande är den bästa garantin mot systematiskt fusk eller försök att påverka utgången med våld och hot. Det är naturligtvis för tidigt att blåsa faran över - det är trots allt i stort sett samma män och institutioner som arrangerar det här valet som brukade ansvara för de riggade valen under Mubarak. Men en sak är klar: genom att gå till vallokalerna idag, trots det våld som skakat Egypten sedan Mubaraks fall och inte minst den senaste veckan, visar miljoner egyptier sin starka vilja att vara med och utforma landets framtid.

En fråga som många förmodligen ställer sig är hur valet påverkar och påverkas av den senaste veckans protester mot militärstyret. Går det att hålla ett val så kort efter att tiotals demonstranter dödats i våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna? Och kommer ett relativt högt valdeltagande inte visa att demonstranterna på Tahrir bara är en högljudd minoritet?

Svaret på den första frågan är förmodligen ja; trots de dramatiska bilder som kablats ut från Kairo den senaste veckan har våldet varit begränsat till i stort sett en gata (se kartan i det här inlägget) i en stad med nästan 20 miljoner invånare. Något kvarter från Tahrirtorget har vardagslivet forsatt ungefär som vanligt under hela denna tid. Det som gjort många oroliga för möjligheten att hålla ett fredligt val är inte så mycket den senaste veckans sammandrabbningar som den allmänna osäkerhet som präglat landet sedan revolutionens början och de extremt bristfälliga förberedelserna.

Svaret på den andra frågan är däremot nej. Protesterna på Tahrir har egentligen väldigt lite med valet att göra, även om de många oklarheterna kring valsystemet bidragit till missnöjet med militärrådet. Proteströrelsen handlar först och främst om att pressa militären att lämna ifrån sig makten till ett civilt övergångsstyre, och det är en kamp som kommer att fortsätta under hela den utdragna valprocessen. Även om många av aktivisterna på torget förespråkat en bojkott av valet eller avfärdat det som irrelevant (se debatten mellan aktivisten Sherif Gaber och Dina Zakaria från Frihets- och rättvisepartiet nedan) så är de troligen inte representativa för de hundratusentals egyptier som deltagit i den senaste veckans protester.



Valbojkotter är alltid en knivig fråga. Det finns utan tvekan starka principiella argument för att vägra delta i ett val under ett brutalt militärstyre, där spelreglerna dikterats uppifrån och resulterat i ett valsystem som inte bara är förvirrande utan saknar bred politiskt legitimitet. Det finns också en högst reell risk att militärrådet kommer att använda ett högt valdeltagande som ett argument för att vägra göra fler eftergifter och fortsätta att slå ned med våld på demonstrationer. Men min egen gissning är ändå att de som manar till bojkott av dagens val begår ett stort politiskt misstag, av två enkla skäl: För de första för att deras maningar kommer ha väldigt liten effekt - tvärtom riskerar de att isolera sig från en befolkning som faktiskt mest av allt önskar sig val. För det andra för att de oavsiktligt bidrar till att förvandla valet till en slags folkomröstning om militärrådet, där ett högt valdeltagande kan tolkas som ett stöd för militärens sätt att hantera övergångsperioden.

I själva verket är det ju tvärtom: Förtroendet för militärrådet har sjunkit i botten och många egyptier kommer att gå och rösta just därför att de ser valet som det första konkreta steget mot att upprätta ett civilt styre. Det finns ingen motsättning mellan att rösta och samtidigt vara kritisk mot militärrådet, även om det är precis vad generalerna kommer att hävda. Valet är en förlängning av Tahrir, inte dess rival, som en väljare sade till Jack Shenker från The Guardian idag:

Många partier har ställt sig bakom och deltagit aktivt i den senaste veckans protester samtidigt som de ställer upp i valet. Det gäller inte minst alliansen "Revolutionen fortsätter" som är en koalition av vänsterpartier och liberala islamister med en stor andel relativt unga kandidater. Partierna i alliansen har förlorat minst två medlemmar till militärens våld den senaste veckan, och kan knappast anklagas för att "sälja ut" demonstranterna på Tahrir genom att ställa upp i valet.


Mer om valet:

* The concise idiot's guide to the Egyptian elections på Jadaliyya.com (här finns också presentationer av de flesta partier och allianser som ställer upp i valet; se även denna karta över de politiska partierna, sorterade enligt en höger/vänster-skala och en sekulär/religiös dito).

* Uppdateringar på arabist.net's specialsida om valet.

* Följ #egyelections och #egyviolations på twitter för en flod av uppdateringar om valet och obekräftade rapporter om fusk. De flesta anklagelser handlar än så länge om att partier bedriver valkampanj utanför vallokalerna, vilket är otillåtet, och vallokaler som öppnar sent.

* Liveuppdateringar från Ahram Online.


I media: DN, SvD.

Västvärlden blunder för militärens övergrepp

Jag skriver på SVT Debatt idag: "USA ger Egypten 1,3 miljarder dollar årligen i militärt bistånd. Under Mubaraks sista år vid makten blev även EU en viktig biståndsgivare till landet. Hundratals miljoner euro betalades ut till regimen samtidigt som förtrycket enligt många bedömare skärptes. När den arabiska våren bröt ut hoppades många att västvärlden skulle ompröva den katastrofala politik där så kallad ”stabilitet” – i själva verket hänsyn till geopolitiska intressen – alltid gått före demokrati och mänskliga rättigheter. Men det tysta stödet till den egyptiska militärens kontrarevolution visar att det var önsketänkande." Läs hela.

På söndag planeras en solidaritetsdemonstration med den egyptiska revolutionen - samling kl 15.30 på Mynttorget utanför riksdagen.

"Från demonstranter till rebeller"

De pågående protesterna mot militärrådet i Egypten har beskrivits av många som en upprepning av revolten mot Mubarak i januari. En del kallar det för en "andra revolution", andra frågar sig om Egypten nu är "tillbaka på ruta ett". Men för den som följt utvecklingen noga sedan januari är det uppenbart att det som sker nu inte är en upprepning utan en helt ny fas i en mycket större process. Att analysera det som pågår är nästan omöjligt med tanke på den oerhört snabba utvecklingen på marken, men några korta kommentarer följer nedan:

* Den kanske viktigaste skillnaden mellan de 18 dagarna i januari och februari och det som händer nu är att den massrörelse som då svepte över Egypten enades kring ett enkelt och väldigt tydligt krav: Att Hosni Mubarak skulle avgå. Sedan dess har rörelsens splittrats och bristen på en grundläggande enighet och färdriktning har gjort det möjligt för militärrådet att i spela ut olika grupper mot varandra och i stort sett på egen hand diktera villkoren för den politiska övergångsperioden. De senaste månaderna och veckorna har dock en lång rad olika grupper återigen konvergerat kring ett tydlig krav: att göra slut på militärstyret. Till skillnad från "ned med Mubarak" är dock detta ett krav som kan tolkas en rad olika sätt. Där några helst vill se Tantawi och alla hans generaler avsatta och hängda tillsammans med Mubarak kan andra nöja sig med en tydlig tidsplan för övergången till civilt styre. Troligen ansluter sig fler och fler till en mer radikal position ju brutalare våld som säkerhetsstyrkorna använder, ju fler dödsoffer repressionen skördar och ju längre militärrådet dröjer med att svara på demonstranternas krav. Det blev snabbt uppenbart att Tantawis tal igår och löftet om val av en civil president i mitten av nästa år inte var tillräckligt, och en del av de partier som gick med på att träffa militärrådet igår har till och med sett sig tvingade att be om ursäkt för det efteråt. En rad viktiga människorättsgrupper har i ett uttalande krävt att ledande militärer och polisbefäl ska åtalas, vilket innebär att ett viktigt tabu har brutits.

* Som Issandr el-Amrani påpekar är en av de intressantaste sakerna med gårdagens massprotest på Tahrir att den ägde rum trots att den bojkottades av både Muslimska brödraskapet och de flesta salafitiska organisationer. Många av deras anhängare deltar visserligen i protesterna, men "their leadership has failed them once more. Once again the Muslim Brotherhood has shown that its basic essence has not changed: just as its leader in 2009 said he had no problems with a Gamal Mubarak presidency and had much respect for Hosni Mubarak, just as they rushed to negotiate with president-apparent Omar Suleiman in late January, just like they preferred to cut a deal with the military in the transition's early days and accepted a slapdash referendum and constitutional declaration, the Brothers are once again swimming against the prevailing tide of the Egyptian people. They prefer to negotiate for their own maximum advantage rather take a principled position." Jag får ibland intrycket att detta inte ens handlar om att Brödraskapets ledarskap sätter sina maktanspråk över ideologi och principer, utan att de i själva verket är mer intresserade av den egna organisationens överlevnad och institutionaliserade intressen än att överhuvudtaget nå makten. Brödraskapet är en rörelse som verkat i snart 100 år i opposition, och byggt mycket av sin identitet och sina organisatonier på denna grund. I vissa avseenden liknar de ett företag mer än en politisk rörelse. Då är det logiskt att undvika konfrontation med makten, även när detta leder till politisk marginalisering.

* Den egyptiska revolutionen och hela den arabiska våren har i många sammanhang beskrivits som en ungdomens revolution. Själv har jag alltid sett det som en aning missvisande, även om demografiska faktorer självklart måste vara en del av varje förklaring till det som pågår. De senaste dagarna är det dock uppenbart att den kritiska massan av demonstranter mobiliserats av ungdomsrörelser och studentorganisationer. Från universitet och andra läroverk runt om i Kairo har stora demonstrationståg marscherat till Tahrir, organiserade av såväl vänsterrörelser som liberala grupper och islamister. Den växande studentrörelsens betydelse är ännu tydligare utanför Kairo, där protesterna ofta tycks ha varit störst där det redan pågått en studentrevolt under hösten, t.ex. i Mansoura. En följd av detta är att den pågående revolten är både mer organiserad, radikal och ideologisk.

* Den egyptiska vänstern har från början stött den pågående revolten helhjärtat, och de delar av vänstern som inte redan beslutat att bojkotta valet har avbrutit sina valkampanjer för att stödja demonstrationerna. Radikala vänsteraktivister och fackliga ledare manar till en generalstrejk mot militärjuntan, och även vanligtvis "moderata" fackliga aktivister tycks ha anslutit sig till det förslaget. Huruvida den egyptiska arbetarrörelsen och arbetarklassen på allvar ger sig in i den pågående revolten kommer att bli helt avgörande för utvecklingen de närmaste dagarna. Den här höstens våg av strejker visar att det finns både ett utbrett missnöje med avsaknaden av sociala reformer (eller ens en tydlig avsikt att genomföra sådana) såväl som vilja att ta strid för såväl ekonomiska krav som den grundläggande rätten till facklig organisering.

* Kartan nedan har gjorts av aktivister för att motbevisa påståendet att säkerhetsstyrkorna bara "försvarar inrikesministeriet", som är den röda pricken i nedre högra hörnet. Kartan ger istället intrycket att det är demonstranterna som försvarar Tahrirtorget från polisens framryckningar. Men det är samtidigt uppenbart att många demonstranter inte längre nöjer sig med att bara ockupera torg runt om i landet. I Alexandria, Mansoura, Suez och på andra platser har våldsamma sammandrabbningar ägt rum utanför inrikesministeriets regionala högkvarter. Tusentals tycks fast beslutsamma att slå sönder de främsta symbolerna för en avskydd institution som militärrådet inte visat några som helst tecken på att vilja reformera. För en del handlar det säkert lika mycket om att ta ut hämnd på polisen som om politiska krav, men det råder ingen tvekan om att det skett en omfattande radikalisering av såväl mål som medel under de senaste tio månaderna. Eller som en aktivist uttryckte det på twitter: "Vi är inte längre demonstranter.. vi är rebeller!"

* Nedan ett klipp som visar en av de tillfälliga "vapenvilorna" på gatan Mohammed Mahmoud som leder från Tahrirtorget. Demonstranterna försöker lugna läget genom att skandera "fredligt, fredligt" och baka undan från polisen. Sedan går de fram och pratar med de unga rekryterna i det främsta polisledet. I det ögonblicket öppnar säkerhetsstyrkorna eld och rycker framåt. Det ser ut som en bizarr lek, men det är viktigt att förstå vad demonstranterna försöker göra: vinna över de unga poliserna, värnpliktiga rekryter som ofta kommer från den fattiga landsbygden, på sin sida. Vilket också förklarar varför polisbefälen gång på gång bryter vapenvilan genom att utan förvarning låta tårgasen regna ner över folkmassan.




I media: DN, SvD, SvD2, SR, 

Utanför Kairo

På Tahrirtorget utspelas just nu scener som för tankarna till massprotesterna mot Hosni Mubarak för tio månader sedan. Och precis som den gången är revolten inte begränsad till Kairo, även om mediernas bevakning sällan sträcker sig utanför huvudstaden. Följande filmklipp från demonstrationer och sammandrabbningar runt om i Egypten under gårdagen har sammanställts av @ysalah. Idag pågår eller planeras nya protester i de flesta ständer, som väntas bli mångdubbelt större.

Alexandria:



Mansoura:

Solidaritet med Egypten

Via arabist: Demonstranter på Tahrirtorget skanderar mot Mohamed Hussein al-Tantawi, Mubaraks försvarsminister i 20 år – hans "knäkund" enligt amerikanska diplomater i läckta wikileaksdokument – och Vita Husets förstahandsval till att leda övergångsperioden i Egypten. Här finns en mycket bra sammanfattning av läget av Issandra el-Amrani. Den framträdande vänsteraktivisten Hossam el-Hamalawy ger sin syn på läget i en intervju med Al Jazeera här.

Idag hölls en solidaritetsmanifestation med den egyptiska revolutionen utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm (se bild nedan). Ungefär tjugo personer samlades, de flesta egyptier. Svenska vänner av demokrati och rättvisa har en ny chans imorgon tisdag, då en ny manifestation är planerad kl 17.00, på samma plats.

I media: DN, Svd, Fria tidningen, SR.

Krutdurken Egypten - revolutionen fortsätter

För en liten stund sedan gick soldater till attack mot tusentals demonstranter på Tahrirtorget i Kairo. Angreppet kommer efter mer än ett dygn av gatustrider mellan inrikesministeriets säkerhetsstyrkor och de demonstranter som stannat på torget efter fredagens massprotest mot militärjuntan. Minst två personer dödades i gårdagens protester, och nya dödsoffer rapporteras från Tahrirtorget nu på eftermiddagen.

Det som pågår är utan tvekan den allvarligaste konfrontationen mellan egyptens revolutionärer och militärjuntan sedan Mubaraks fall. Att demonstranterna igår lyckades återta torget från säkerhetsstyrkorna och försvara det under ett mer än ett dygn är ett tydligt tecken på det växande missnöjet med militärledningens sätt att hantera övergångsperioden och allt tydliga anspråk på makten. Det är uppenbart att styrkan i protesterna är mer än militären kan hantera - med mindre än att orsaka en massaker. I skrivande stund har tusentals demonstranter återigen intagit Tahrirtorget efter att ha skingrats av soldater och kravallpolis för knappt en timme sedan. Demonstrationer har också förekommit i Suez, Mahalla, Mansoura, Assiut och andra egyptiska städer. Gång på gång jämförs scenerna på gatorna i Kairo med de som utspelades den 25-28 januari, under revolutionens första dagar,  med den stora skillnaden att militären nu hjälper polisen att slå ned demonstrationer och att slagorden idag riktar sig mot militäregimen och Tantawi istället för Mubarak.

En av de som dödades under lördagen var den 26-årige Beha al-Din al-Sanousi, som enligt vittnesuppgifter sköts i ansiktet av en krypskytt under en demonstration i Alexandria i solidaritet med demonstranterna på Tahrirtorget. Beha var medlem av partiet al-Tayyar al-Masry, som består av avhoppade ungdomar från Muslimska brödraskapet och ställer upp i parlamentsvalet i allians med Folkliga Socialistalliansen. Partierna i alliansen "revolutionen fortsätter" - ett av fyra större block som ställer upp i det parlamentsvalet om en vecka - ska ha diskuterat att bojkotta valet som svar på det som sker, men beslutade i morse att trots allt ställa upp i valet eftersom det är den snabbaste vägen till civilt styre. Samtidigt manar man sina kandidater och anhängare att ansluta sig till protesterna för att "försvara revolutionen." Även liberala politiker har beslutat att tillfälligt ställa in sin valkampanj i protest mot polisens övervåld, och på Al Jazeera anklagar en talesman för Muslimska brödraskapets parti Frihet och Rättvisa militärrådet SCAF för att "upprepa Mubaraks misstag", samtidigt som han lovar att Brödraskapet inte kommer att "överge sina vänner på Torget".

Vad den nya "intifadan" i Egypten kommer att innebära politiskt är svårt att sia om. Idag är det nästan omöjligt att föreställa sig att ett fredligt parlamentsval ska kunna hållas i landet om mindre än en vecka. Situationen kommer troligen inte lugna ner sig utan  tydliga eftergifter från militären, och en tydlig tidsplan för en snar övergång till civilt styre framstår som ett absolut nödvändigt steg för att övertyga motståndarna om att Egypten inte är på väg mot en ny militärdiktatur. Men den fortsatta utvecklingen kommer också att bero på oppositionens förmåga att enas kring en alternativ plan för den politiska övergången - något som hittills varit omöjligt på grund av den djupa misstron mellan liberaler och islamister.

Uppdatering. Filmklippet nedan visar poliser släppa undan en livlös kropp och slänga den i en hög med sopor efter arméns attack på Tahrir idag. (På ett foto från samma tillfälle som cirkulerat på twitter syns sju andra kroppar).



Uppdatering: Egyptens kulturminister Emad Badr El-Din Mahmoud Abu Ghazy uppges ha avgått i protest mot våldet.

Uppdatering: Det moderata islamistiska Wasat-partiet uppmanar militärrådet att utlysa presidentval senast i april 2012.

Uppdatering: Intervju med tre aktivister och journalister som alla fått ögonskador efter att polisen skjutit gummihagel i ansiktshöjd mot demonstranter – ett exempel på den "återhållsamhet" som det egyptiska inrikesministeriet talar om. Jag hade själv förmånen att lära känna Ahmed abd el Fatah under min tid i Egypten. Han är en skicklig och orädd fotograf som ofta tog stora risker för att dokumentera demonstrationer och strejker, och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för någon som lever på sina ögon att kanske förlora synen på ett av dem på grund av regimens brutala repression. (Det här klippet visar en del av dagens sammandrabbningar ur polisens perspektiv. Ca 40 sekunder in i klippet skjuter en av poliserna vad som förmodligen är gummikulor eller hagel mot demonstranterna och får beröm av sina kollegor: "Bravo ya basha, du träffade honom i ögat"!)

Uppdatering: Ännu ett klipp från attacken mot Tahrir idag. Inga kommentarer.



Uppdatering: Minst sju tio elva dödsoffer har rapporterats i Kairo idag, varav fyra skjutna med levande ammunition. Nu rapporteras att baltagiyya med  svärd och pistoler samlats i Bab al-Luq, ett stenkast från Tahrirtorget. Det är "kamelslaget" om igen.

Uppdatering: Egyptiska aktivister planerar en manifestation utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm kl 16 imorgon måndag. Kraven lyder (hastigt översatt):
1- Att Essam Sharaf's regering omedelbart avgår.
2- Att en nationell samlingsregering bildas med ansvar för övergångsperioden och att övervaka parlaments- och presidentvalen, och att alla civila och politiska befogenheter fråntas militärrådet.
3- Att parlamentsvalet genomförs på de utsatta datumen.
4- Att presidentval genomförs den 1 april 2012.
5- Att inrikesministeriet reformeras och den gamla regimens ledare avlägsnas.

Uppdatering: Demonstranter i Assiut i övre Egypten skanderar "ett, två, var är maktöverlämnandet" och "ner med fältmarskalken (Tantawi).

En läkare gråter framför en dödad demonstrant...:

Uppdatering: Issandr el-Amrani skriver om möjliga politiska utvägar. Jag är inte särskilt hoppfull när det gäller generalernas beredskap att släppa ifrån sig makten eller de egyptiska politikernas förmåga att enas och ta något slags kollektivt ansvar – men om något kan få dem att göra det så är det en fortsatt upptrappning av protesterna runt om i landet.

Tillbaka till Tahrir - folket vs juntan?

Tahrirtorget i Kairo kl 10.45 i morse lokal tid (via Sherine Tadros).

Idag väntas massiva protester över hela Egypten – de första sedan Mubaraks fall som stöds av i stort sett hela det politiska spektrat, från den radikala vänstern till ultrakonservativa salafister.

Som vanligt råder ingen fullständig enighet om demonstrationernas krav, vilket avspeglas i de olika namn som dagen getts: "maktöverlämnandets fredag", "det enda kravets fredag" eller "fredagen för att försvara demokratin". Socialistiska och liberala grupper (som var de första att mana till demonstrationer idag) kräver en deadline för överlämnandet av makten till en vald civil president i april 2012, istället för maj 2013 som militären föreslagit. Islamisterna riktar istället främst in sig på de "suprakonstitutionella principer" som skulle ge militärledningen ett mycket stort inflytande över skrivandet av en ny grundlag och i praktiken ett permanent skydd mot civil kontroll t.ex. genom kravet att militärens budget ska förbli hemlig. (Den egyptiska vänstern motsätter sig naturligtvis också de här principerna, men till skillnad från islamisterna avfärdar de hela idén att militären skulle ha något med skrivandet av en ny konstitution att göra).

Misstänksamheten mot Muslimska Brödraskapets och salafisternas agenda är som vanligt stor i det sekulära lägret. En del grupper har valt att bojkotta protesten som de menar har "kapats" av islamister, och en allt viktigare skiljelinje i egyptisk politik går just mellan de som ser islamisterna som huvudfienden och de som ser militären som det allvarligaste hotet mot revolutionen. Men om de förra var fler i våras är det tydligt att de senare har blivit fler för varje dag som gått, efter att militären ställt tusentals egyptier inför summariska militärdomstolar, använt allt brutalare våld för att slå ner protester och deklarerat sin beslutsamhet att behålla makten åtminstone till början av 2013 och i praktiken krävt vetorätt över den nya konstitutionen.

Att de senaste dagarnas intensiva förhandlingar mellan övergångsregeringen och representanter för det islamistiska lägret misslyckats beror antagligen lika mycket på militärrådets vägran att vika sig som på det faktum att Brödraskapets ledning länge stått under växande press från den yngre generationen inom rörelsen att ta ställning mot militärens maktanspråk och övergrepp, och därför tvingats inta en ovanligt hård attityd. Trots den fortsatta splittringen mellan Egyptens politiska krafter markerar dagens protest därför en viktigt vändpunkt, och det övergripandet budskapet är tydligt: nej till fortsatt militärstyre, öppet eller förtäckt.

Uppdatering: Tahrir före fredagsbönen:



I media: "Tusentals demonstrerar mot militärstyret i Egypten" - Cecilia Uddén intervjuar ledaren för de egyptiska socialdemokraterna (i själva verket en samling liberala intellektuella). SvD rapporterar också om protesterna men underdriver kraftigt dess storlek, medan DN.se väljer att istället skriva om nakenbloggaren Aliaa Magda el-Madi.

Solidaritet med Egyptens revolution - Stockholm 12 november

Den 12 november har egyptiska aktivister från kampanjen mot militärdomstolar för civila manat till en internationell protestdag i solidaritet med den åtalade aktivisten Alaa abd el Fattah och de tusentals egyptier som fängslats efter summariska rättegångar efter Mubaraks fall (läs hela uppropet här). Solidaritetsaktioner planeras i fler än 20 städer i Europa och USA. I Stockholm blir det en manifestation på Medborgarplatsen kl 15, med tal av bland annat Jonas Sjöstedt och Shora Esmailian. Kom gärna dit och visa ditt stöd och sprid eventet på facebook.

För mer bakgrund läs intervjun med Shahira Abouellail från No to military trials for civilians och se filmen nedan:



Mer läsning:

Svd: Militärrådets makt upprör. Egyptens armé anhöll bloggare.

DN: Svenska företag sålde hjälpmedel för elektronisk övervakning och censur till bl.a. Egypten.

Folket vill (fortfarande) att regimen ska falla!

Tusentals egyptier marscherade igår genom centrala Kairo och skanderade det numera legendariska slagordet as-sha'ab yourid isqaat al-nizaam - "folket vill att regimen ska falla!" (klippet via Hossam el-Hamalawy). Protesten var ett svar på att militärjuntan har låtit arrestera aktivisten och bloggaren Alaa abd el-Fattah, som tillsammans med flera andra aktivister för att ha "uppviglat till våld" under Egyptens "blodiga söndag" den 9 oktober. I söndags beordrades han häktad i 15 dagar efter att modigt ha vägrat svara på militäråklagarens frågor med hänvisning till att militären inte har rätt att döma civila.

Om Alaa döms blir han en av över 12000 egyptier som fängslats av militärdomstolar sedan Mubaraks fall. Fallet är alltså långtifrån unikt, men det är första gången regimen gett sig på en så känd aktivist. Det kan ses som en medveten styrkedemonstration - ett försök att visa att ingen går säker. Men det kan också visa sig vara en grov missbedömning, eftersom protesterna mot gripandet av Alaa nu ökar pressen på regimen att upphöra med militärdomstolar för civila.

Kortfilmen nedan är ett fint portträtt av Alaa och hans familj, som består av idel kända aktivister. Jag har själv aldrig träffat Alaa men däremot hans far Ahmed Seif el-Islam som är en av Egyptens mest kända människorättsadvokater och själv satt fängslad i fem år på 80-talet. Hösten 2008 var han en av advokaterna i rättegången mot 49 egyptier som åtalades efter revolten i Mahalla el-Kubra den 6 april samma år.

Smolk i bägaren efter Tunisiens val

Efter två veckor i Tunisien lämnar jag landets samtidigt som våldsamma protester blossat upp i Sidi Bouzid, den stad där Mohammed Bouazizi satte de arabiska revolterna revolterna i rullning den 17 december förra året. Såväl lokala regeringsbyggnader som det islamistiska Ennahdas kontor har satts i brand och soldater skjutit i luften för att skringra demonstranter.

Det är lätt att avfärda det som händer i Sidi Bouzid som en bagatell. Antingen som en reaktion från "dåliga förlorare som inte accepterar valresultatet", som en man på gatan i Tunis idag uttryckte det idag, eller som en konspiration iscensatt av anhängare till den störtade presidenten Ben Ali. Men jag tror snarare att händelserna bör tas på största allvar, som en viktig påminnelse om de djupa motsättningar som fortfarande existerar i Tunisien och som ingalunda försvunnit på grund av valet (kanske snarare tvärtom).

Bakgrunden till protesterna var de oväntade framgångarna för partiet Aridha Chaabiya. Före valet figurerade partiet överhuvudtaget inte i de politiska diskussionerna, men enligt de första prognoserna efter valdagen var på god väg att bli tredje eller andra största parti med över 10 procent av platserna i den konstituerande församlingen. Aridha Chaabiya är egentligen en koalition av oberoende kandidater, vars ledande figur är Hachimi  al-Hamidi, en före detta medlem av Ennahda med rötter i Sidi Bouzid, men som levt större delen av sitt liv utomlands. Hamidi tycks främst ha bedrivit sin valkampanj via sin egen London-baserade TV-kanal al-Mustaqillah. Där har han fört ut ett budskap där religiös retorik blandats med storstilade löften om gratis sjukvård, bidrag till arbetslösa och gratis kollektivtrafik för äldre – men också tagit emot samtal från potentiella väljare i direktsändning.

För det politiska etablissemanget i Tunis kom Aridha Chaabiyas framgång som en chock. Före valet avfärdade de Hachimi el-Hamidi som en excentrisk clown i bästa fall – en vän berättar att han skämtsamt brukade kallas för "Tunisiens Gaddafi" – eller ett redskap för den gamla regimen i värsta fall. Den första reaktionen från både journalister och politiker i Tunis var därför att kräva att Aridha Chaabiyas mandat skulle ogiltigförklaras med hänvisning till förbudet mot politisk TV-reklam och utländsk finansiering i valkampanjen.

Det var lätt att känna sympati med sådana krav. Demokrati förutsätter ju att samma spelregler gäller för alla parter, även om det i praktiken ofta ser annorlunda ut. Men samtidigt var det förbluffande att se hur lättvindigt en del tunisier var beredda att diskvalificera hundratusentals röster, och hur få som ägnade en tanke åt vilka konsekvenser detta skulle kunna få – i synnerhet som att Aridha Chaabiyas största framgångar kommit i den symboliskt viktiga staden Sidi Bouzid, där man blev största parti med god marginal.

De första protesterna började redan på torsdagen, när hundratals personer samlades utanför Ennahdas kontor i Sidi Bouzid i protest mot nedlåtande kommentarer från partiets generalsekreterare Hamadi el-Jebali (som kan bli Tunisiens nästa premiärminister). I ett TV-framträdande ska Jebali ha antytt att de som röstade på Aridha Chaabiya var ignoranta hungriga människor som inte visste sitt eget intresse. (Ironiskt nog samma retorik som många inom den sekulära eliten i Tunisien använder om Ennhadas väljare). Demonstrationerna tog dock fart på allvar först på kvällen efter att valkommissionen förklarat 6 av Ardiha Chaabiyas mandat ogiltiga – varav 3 från just Sidi Bouzid.

Jag kan inte uttala mig om huruvida protesterna i Sidi Bouzid började med en iscensatt provokation av anhängare av Ben Ali (många vittnen talar om att kände figurer från det forna partiet RCD deltog i den första protesten), och jag påstår inte heller att de är representativa för hela stadens befolkning. Däremot kan hela episoden ses som en kraftfull illustration av den djupa avgrund som skiljer den tunisiska "eliten" från befolkningen i de marginaliserade inlandsregionerna – och det faktum att även Ennahdas blivit en måltavla för ilskan visar dessutom att denna motsättning kan vara minst lika viktig som motsättningen mellan sekularister och islamister. Tunisiska twittrare på plats i Sidi Bouzid rapporterade att det som retade upp folk mest inte var själva beslutet att ogiltigförklara deras röster, utan det faktum att journalisterna på presskonferensen mötte beskedet med stående ovationer och att brista ut i nationalsången!

Det politiska etablissemangets oförmåga att förutse Aridha Chaabiyas framgångar är i sig inte särskilt förvånande. Tunisien är trots allt ett land utan erfarenhet av demokratiska val och utan tillförlitliga opinionsundersökningar. Det som verkligen oroar är det utbredda ointresset för vad som ligger bakom dessa framgångar, och hur man bäst bör hantera dem. Jag har själv tillbringat en stor del av min tid i Tunisien i den sociala och kulturella bubbla som huvudstaden utgör, men det räckte med ett kort besök i Sidi Bouzid förra veckan för att inse att många invånare i staden upplever en enorm bitterhet över sitt öde efter revolutionen. Några av de jag talade med ironiserade över att man sedan Ben Alis fall fått mer uppmärksamhet från utländska journalister än från sin egen regering eller de politiska partierna, trots de stora offer som stadens befolkning gjorde under revolutionen.

I en valrörelse som handlat mer om det islamistiska hotet än om de stora ekonomiska problem och enorma klyftor som landet brottas med är det inte förvånande att en populist som Hachimi el-Hamidi kan vinna röster genom att spela på känslor av av marginalisering och utanförskap. Kanske kan det - när förvirringen efter valet väl lagt sig – utgöra en väckarklocka för Tunisiens progressiva partier.

Triumf och förskräckelse i Tunisien

Igår kväll samlades ett tusentals anhängare av el-Nahda utanför partiets högkvarter i Montplezir nära centrala Tunis för att fira den förkrossande segern i söndagens val med politisk pop och religiösa sånger. När storbildsskärmen för ett ögonblick fångade en skymt av partiledaren Rached el-Ghannouchi som betraktade festligheterna från ett fönster på fjärde våningen bröt folkmassan ut i jubel. Men något segertal levererades aldrig, till mångas besvikelse.

Sedan i måndags har el-Nahdas företrädare varit upptagna med att försäkra oroliga tunisier om att man kommer att samarbeta med andra partier, och man man står fast vid sina löften om att upprätthålla den sekulära staten. Det har dock inte övertygat rörelsens hårdaste kritiker. Igår samlades ett par hundra demonstranter utanför valkommissionens högkvarter för att protestera mot vad de beskriver som omfattande valfusk och el-Nahdas finansiering från Saudiarabien och andra gulfstater: 

Till skillnad från de här demonstranterna har de större sekulära partierna erkänt sitt nederlag, och de allra flesta tunisier jag talat med – även de som är motståndare till el-Nahda – menar att folkets vilja måste respekteras. Samtidigt är besvikelsen påtaglig hos många aktivister som kämpat hårt i veckor och månader för sekulära partier och oberoende listor som nått ett uruselt resultat. En del aktivister jag träffade igår hade inte långt till tårarna när resultaten från distrikt efter distrikt tickade in, plågsamt långsamt som för att dra ut på tortyren. Men det är en del av demokratin, det också.

Ibland kan känslorna stå i vägen för en klar analys. Den allra viktigaste slutsatsen som kan dras från gårdagens val är att de partier – sekulära eller ej – som representerat det tydligaste brottet med Ben Alis regim varit de verkliga vinnarna. Det gäller såväl el-Nahda som vänsterliberala CPR, Republikanska kongressen, som gick kraftigt framåt jämfört med tidigare opinonsmätningar – igår kväll träffade jag faktiskt några unga tunisier som röstat på CPR och var på väg till el-Nahdas segerfest för att fira. Men det gäller också socialdemokratiska el-Takattul och det vänsterradikala POCT, som trots minimala resurser nu säger sig ha fått minst tre mandat – efter att inledande prognoser talat för att partiet skulle hamna helt utanför den konstituerande församlingen.

För Progressiva demokratiska partiet, PDP, har valet däremot varit en fullständig katastrof. Enligt såväl oberoende bedömare som några av partiets egna medlemmar kan det bero på att partiet gjort motstånd mot el-Nahda till huvudfråga i valrörelsen istället för att fokusera på att föra ut sin egen politik. Att hela valrörelsen har dominerats av frågan om Tunisiens nationella identitet snarare än de sociala problem som stod i fokus för revolutionen kan ha bidragit till att mellan en tredjedel och hälften av de röstberättigade inte gick och röstade.

Men den största belastningen för PDP är nog att man tidigare varit beredda att samarbete med Ben Alis numera upplösta parti RCD. Såväl PDP som vänsterpartiet al-Tajdeed (som nu ingår i den ultrasekularistiska alliansen Pôle Démocratique Moderniste) valde att delta i övergångsregeringen efter Ben Alis fall, tillsammans med ministrar från den gamla regimen – samtidigt som gatuprotesterna  fortsatte. I söndags kom väljarnas hårda dom.

Valet i Tunisien - några kommentarer

Efter den första glädjeyran över det framgångsrika valet i Tunisien stiger nu spänningen inför offentliggörandet av det officiella valresultatet, som troligen kommer att äga rum först sent i kväll. Jag hoppas hinna skriver mer framöver om mina intryck från valrörelsen och valet, men redan nu kan några korta anmärkningar vara på sin plats:

Angående det höga valdeltagandet som rapporterats så är det beräknat utifrån antalat väljare som registrerat sig på förhand, det vill säga ca 4 miljoner av totalt 7 miljoner röstberättigade. Talet om 90 procents deltagande ska med andra ord tas med nypa salt – vi vet ännu inte hur många av de oregistrerade väljarna som gick till valurnorna (en möjlighet som valkommissionen öppnade för när det visade sig att bara drygt hälften hade registrerat sig på förhand).

Alla preliminära uppgifter pekar på storseger för islamistiska al-Nahda. De räknar själva med 30-40 procent, men enligt Al Jazeera Arabic har de snarare fått 45 procent, vilket skulle ge dem en majoritet av platserna i den konstituerande församlingen. Det är i så fall en ganska knepig situation. I ett rent majoritetsvalsystem skulle al-Nahda visserligen ha fått närmare 80-90 procent av mandaten, så att det blir så här är egentligen inte så konstigt. Men jag förutspår ändå ett ramaskri från den frankofila eliten om Al Jazeeras prognos visar sig stämma.

Flera av de större sekulära partierna har redan erkänt sitt nederlag, men ett 80-talet tunisier protesterade igår utanför valkommissionen mot vad de beskriver som fusk från al-Nahda. De rapporter som kommit fram har främst handlat om relativt lindriga överträdelser som valpropaganda utanför och i valstationerna, men inga anklagelser om manipulering av rösträkningen har (hittills) kommit fram. Tilldelade mandat kan dock överklagas i domstol om partierna brutit mot reglerna för hur mycket de får spendera på valkampanjen, vilket öppnar för utdragna rättsprocesser och en hel del osäkerhet framöver.

Den stora skrällen i valet är den oberoende listan 'Aridha Chaabiya ("Folkliga initiativet"), som kan få hela 10 procent nationellt. Listan företräder inte något parti utan har bildats av Hachi Hamdi, ägare till den Londonbaserade TV-kanalen al-Mustaqil. 'Arida Chaabiya anklagas nu för att i stort sett bara bedrivit sin valkampanj via kanalens TV-sändningar, vilket är egentligen ska vara förbjudet. En del röster har redan höjts för att listans röster ska ogiltigförklaras, vilket kan bli en stor stridsfråga framöver.

Det radikala vänsterpartiet POCT har enligt vissa prognoser fått 5 procent, men säger nu själva att de inte kommer att få något mandat i den konstituerande församlingen. Det är en stor besvikelse för dem, särskilt med tanke på att man räknat med ett betydande stöd i en del av de fattiga inlandsregionerna som Ghafsa och Sidi Bouzid. Samtidigt måste 5 procent (om prognosen håller) ses som ett imponerande resultat med tanke på att partiet aldrig tidigare ställt upp i val och i stort sett inte haft några resurser till sin valkampanj. (Uppdatering: POCT uppger nu att de vunnit ett mandat Sfax).

Tunisien - inte bara islamister

Idag avslutades den tunisiska valrörelsen. Nu väntar ett andrum på drygt ett dygn innan det är dags för folket att gå till valurnorna i det som - oavsett vad som händer - kommer att bli en historisk dag. Efter att i månader ha följt hur militärjuntan stärkt sitt grepp i Egypten, folkliga revolter bekämpats med brutalt våld i Bahrain, Syrien och Jemen och libyska städer förvandlats till ruiner i jakten på Gaddafi är det en stor lättnad att det i alla fall finns ett land i arabvärlden där utvecklingen tycks gå åt rätt håll.

Det är alltid intressant att jämföra sina egna intryck med medierapporteringen hemma i Sverige. Såväl Sveriges Radio som Svenska Dagbladet har haft en omfattande rapportering härifrån den här veckan, men DN är som vanligt en besvikelse. I alla fall hittar jag bara en artikel om det tunisiska valet på DN.se, med den ganska nedslående rubriken "På söndag kan Tunisiens frihet försvinna". Efter att ha intervjuat en person från den frankofona sekulära eliten drar skribenten slutsatsen att "oron är större än entusiasmen" inför söndagens val – en journalistisk metod som naturligtvis gör det möjligt att dra precis vilken slutsats som helst om stämningarna i Tunisien inför valet.

Sedan jag kom hit har jag talat med säkert ett hundratal personer (några av dem kommer till tals i det här reportaget i Fria Tidningen), och mött nästan lika många olika sätt att se på utvecklingen. De jag talat med har uttryckt hopp, förväntan, stolthet, förvirring, likgiltighet, misstro mot alla politiker, frustration över den förvärrade ekonomiska situationen, rädsla för hur kriget i Libyen ska påverka landet (rykten florerar om att tunga vapen smugglas in över gränsen - förhoppningsvis handlar det bara om just rykten), och mycket annat. Men jag har hittills inte lyckats träffa någon som oroar sig för att Tunisiens nyvunna frihet ska försvinna i ett slag på söndag, eller som tänker emigrera om fel parti (det vill säga islamistiska Al Nahda) vinner valet. Kanske har jag helt enkelt rört mig i fel kretsar?

Utan tvekan finns det många tunisier som är oroliga för hur deras samhälle skulle förändras om Al Nahda får en majoritet i den konstituerande församlingen - och erfarenheterna från andra länder där islamistiska rörelser kommit till makten visar att en sådan oro måste tas på allvar. Men det tunisiska valet handlar också om mycket mer än en kamp mellan "modernister" och "bakåtsträvare".

Ett av de mest hoppingivande inslagen i den tunisiska valrörelsen är att det (till skillnad från så gott som alla andra arabländer) faktiskt finns en ganska stark vänsteropposition, som gör sitt bästa för att föra upp frågor om social rättvisa på en dagordning som annars har dominerats av kontroverser kring religionens roll i samhället. Förutom de stora socialliberala eller socialdemokratiska partierna FDTL och PDP (som tillsammans har nästan lika många väljare som Al Nahda i de opinionsmätningar som gjorts) till vänsteralliansen PDM och det marxistiska POCT.

PDM (Pôle Démocratique Moderniste) har ganska omfattande och konkreta sociala reformer i sin valplattform men har i valrörelsen främst positionerat sig som hårdnackade motståndare till Al Nahda, och beskrivs av somliga som "ultrasekularister." PDM är det enda parti som placerat en kvinna överst på hälften av sina listor (lagen föreskriver att varannan person på listorna ska vara en kvinna, men eftersom få listor toppas av kvinnor kommer den konstituerande församlingen ändå att domineras av män). Det var också ett av få etablerade partier som med kraft försvarade den omstridda visningen av den animerade filmen Persepolis, som möttes av våldsamma protester häromveckan. Denna hållning har utan tvekan vunnit partiet mycket stöd bland de som oroar sig för islamisternas växande inflytande, men det har också medfört att man – trots ett ganska progressivt ekonomiskt program – främst tilltalar den välutbildade eliten och samlar mest folk på sina valmöten i den övre medelklassens områden. Så här såg det ut när PDM avslutade sin valkampanj i Tunis idag (bilden är från partiets facebooksida):

POCT (Parti des Ouvriers Communistes de Tunisie) är å andra sidan ett mer traditionellt kommunistparti, med många militanta aktivister och ett betydande stöd i delar av landet, där partiet verkat underjordiskt i mer än tjugo år. I marginaliserade inlandsprovinser som Gafsa och Sidi Bouzid har partiet ett kontor i nästan varje stad, och till och med i en del av de minsta byarna. Partiledaren Hamma Hammami verkar också vara populär långt utanför de egna leden – säkert delvis för att han fängslades och torterades av Ben Alis regim på 90-talet, och för att han till skillnad från många av de andra etablerade sekulära politikerna konsekvent vägrade ställa upp i de skenval som regimen arrangerade. (På partiets kongress i somras hörde Hammami för övrigt till de som ville att ordet "kommunistiska" skulle tas bort ur namnet, men trots det röstades förslaget ned). I onsdags fyllde partiets anhängare kommunhuset i Ben Arous, strax utanför Tunis, under ett valmöte där stämningen var på topp:

Till skillnad från PDM försöker POCT positionera sig som ett alternativ till både sekularister och islamister, genom att försvara "individens frihet" mot såväl de som vill förbjuda slöjor som de som vill tvinga kvinnor att bära en viss klädsel i religionens namn. Där PDM deklarerat att man inte kommer att medverka i en enhetsregering ledd av Al Nahda är POCT öppet för samarbete med den islamistiska rörelsen i de frågor där man är överens – i synnerhet i kampen mot resterna av Ben Alis regim, som fortfarande kontrollerar stora delar av statsapparaten, rättsväsendet och medierna.

I de komplicerade koalitionsförhandlingar som lär följa på söndagens val är det alltså långtifrån säkert att den huvudsakliga skiljelinjen kommer att gå mellan sekularister och islamister. Förutsatt att Al Nahda inte vinner egen majoritet lär förhandlingarna därmed dra ut på tiden. Om någon part däremot skulle uppleva valet varit orättvist eller vägrar acceptera resultatet kan å andra sidan vad som helst hända.

Mer läsning:

En kort introduktion till de viktigaste partierna i Tunisiens val av libanesiska Al Akhbar.

En mycket läsvärd artikel av Nouri Gana för Jadaliyya om det politiska landskapet efter revolutionen som innehåller en ganska skarp kritik av de partier som gjort motstånd mot Al Nahda till sin huvudfråga.

Valfeber i Tunis?

Sedan i måndags är jag i Tunisien för att rapportera om det historiska valet på söndag, när tunisierna ska välja en konstituerande församling. Att vara på plats i den arabiska revolutionens födelseland, nio månader efter Ben Alis fall, känns mäktigt och spännande - samtidigt som en god portion ödmjukhet är nödvändig när man ska skriva om ett land som man aldrig tidigare besökt.

Redan efter en dags känns det som att hjärnan svämmar över av intryck. Igår hann jag bland annat med att träffa ett par aktivister i Tunis, besöka radiostationen Kalima och ett valmöte med vänsteralliansen Pôle Démocratique Moderniste i förorten Hay al-Zhuur. Och det är en minst sagt kluven bild som framträder. Å ena sidan ett brinnande engagemang bland valarbetare, journalister och politiska aktivister, och en stolhet bland vanliga tunisier över det man uppnått (många har jämfört situationen i Tunisien med Egypten där revolutionens framtid ser betydligt dystrare ut). Å andra sidan har jag redan träffat åtskilliga vanliga tunisier som säger att de inte kommer att gå och rösta. Antingen för att de inte har något som helst förtroende för något av de politiska partierna, eller för att de upplever skrivandet av en ny konstitution som något väldigt abstrakt och avlägset från de krav på social rättvisa och värdighet som revolutionen kretsade kring. (I själva verket kommer den nya församlingens uppgift inte bara vara att skriva en ny konstitution - troligtvis kommer man också ganska snart att utse en ny regering och ny president, om bara tillräckligt många partier kan enas bakom en kandidat.)

De flesta bedömare räknar med ett valdeltagande på runt 50 procent på sin höjd. Bland de som tänker gå att rösta säger nästan hälften av de jag hittills talat med att de tänker rösta på islamistiska Al-Nahda, men av lite olika skäl. "För att jag är muslim", svarade en man kort och gott. "De är ärliga och är de enda som alltid har kämpat mot regimen och fängslats och torterats för det", sa en annan. En taxichaufför som hade de flesta av de större partiernas politiska program i handskfacket ansåg att alla partier är korrupta och bara ute efter makt för att sko sig själva, men att islamisterna i alla fall har några hederliga medlemmar - och Tunisiens islamister är inga fanatiska extremister som i Iran eller Afghanistan, påpekade han.

De opinionsundersökningar som gjorts ger Al-Nahda 20-25 procent, medan de två huvudsakliga socialdemokratiska eller vänsterliberala partierna PDP och FDTL får runt 10 procent var. Valsystemet är dock utformat på ett sätt som kan ge större partier fler platser i den konstituerande församlingen än deras andel av rösterna (en analys jag såg pekade på att An-Nahda kan få 40 procent av mandaten, men få tror att de har chans att få en egen majoritet). Samtidigt har även små partier som det vänsterradikala POCT, som fått knappt en procent av väljarnas sympatier i opinionsmätningarna, chans att få ett eller två mandat (av 217 totalt).

Överallt sitter affischer med uppmaningar att gå och rösta, tidningarna är fyllda av annonser från valmyndigheten och företrädare för Al-Nahda menar att röstskolk är liktydigt med att rösta på Ben Ali. Det är nästan så att man undrar om inte det politiska etablissemangets intensiva kampanj för att få upp valdeltagandet i sig kan verka avskräckande på en del; vill ett folk som nyss gjort sig av med en diktator verkligen bli kommenderade till valurnorna som om röstandet i sig vore en helig plikt, oavsett om man tilltalas av något av de existerande politiska partierna?

Klippet nedan är från en provocerande reklamkampanj där chockade invånare i La Goulette upptäcker att någon satt upp ett enormt porträtt av Ben Ali på en husvägg - men bakom den störtade diktatorn döljer sig en uppmaning att gå och rösta:

Bakslag för Brödraskapet och studentrevolt i Mansoura

I skuggan av efterspelet till Maspero-massakern har två viktiga politiska händelser ägt rum i Egypten under helgen.
 
Den första är fredagens val inom läkarfacket - som är det första på två årtionden. Valet ses av många som en viktig fingervisning om vart de politiska vindarna blåser i Egypten inför parlamentsvalet i november. Läkarfacket har sedan början av 90-talet dominerats av Muslimska brödraskapet, som mer eller mindre förvandlat organisationen till ett propagandaorgan för den islamistiska rörelsen. Tillsammans med fackets tidigare ordförande, som kom från det styrande partiet NDP, har ledningen konsekvent motarbetat de senaste årens försök av oberoende och socialistiska läkare att organisera kampanjer och strejker för att förbättra de underbetalda egyptiska läkarnas villkor och kvaliteten på den offentliga sjukvården.

I fredagens val utmanades Brödraskapet av en gruppering som kallar sig "den oberoende listan", ledd av bland andra den socialistiske (och kristna) aktivisten Mona Mina - och led ett förkrossande nederlag. Brödraskapets kandidater lyckades visserligen vinna flera viktiga positioner, inklusive ordförandeposten i det nationella läkarfacket samt 18 av 24 styrelseposter (tidigare hade man alla 24). Men ett viktigare mått på det verkliga stöd som Brödraskapet har bland landets läkare är resultaten i fackets lokala grenar, där den oberoende listan segrade i 14 av 27 provinser, inklusive viktiga städer som Kairo, Alexandria och Suez - där Brödraskapet inte lyckades få en enda plats i den lokala styrelsen.  

Den oberoende listan fick i själva verket en stor majoritet av rösterna i provinser som representerar 70 procent av Egyptens läkare. För läkarfacket bäddar det något motsägelsefulla resultatet för hårda interna strider mellan de lokala fackklubbarna och den nationella styrelsen, men för det politiska landskapet i stort betyder valet mer än så. Inte minst kommer det att gjuta nytt mod i Egyptens sekulära och progressiva krafter.

Den andra stora politiska händelsen i Egypten var den stora studentrevolt som skakat universitetet i Mansoura i Nildeltat. Bakgrunden är att Essam Sharafs övergångsregering i somras - efter en våg av protester från studenter och lärare efter Mubaraks fall - beslutat att utse nya rektorer och dekaner på alla landets universitet genom interna val. Syftet var att ersätta de som utsågs under Mubarak-regimen och som anklagas för korruption, omfattande samarbete med säkerhetspolisen och nära band till det forna styrande partiet NDP. Regeringens beslut har dock inte fått stöd från militärrådet, och i praktiken har de utlovade valen därför bara kunnat hållas i de fall rektorer "frivilligt" lämnat sina poster.

Protesterna i Mansoura eskalerade efter att hundratals studenter belägrade en universitetsbyggnad i protest mot att dekaner på flera fakulteter vägrat att lämna sina poster inför valet. Det hela slutade med att en regeringsbil innehållande två av de avskydda dekanerna försökte ta sig förbi de protesterande studenterna, vilket ledde till att flera av dem kördes över:

I protest mot händelsen demonstrerade tiotusentals studenter på universitetet igår, söndag, vilket resulterade i att fem dekaner och medlemmar av universitetsledningen till sist lämnade sina poster:



"Det enda vi vill är att leva i demokrati", säger en av studenterna i klippet. Och de egyptiska studenternas kamp handlar inte heller enbart om korruption utan först och främst om den grundläggande demokratiska rättigheten att bilda fria studentkårer som verkligen representerar studenternas vilja och inte bara är "papperskonstruktioner" - som samma student uttryker det - vars interna angelägenheter kontrolleras av universitetsledningen i samarbete med säkerhetspolisen.  I botten ligger också ett utbrett missnöje med utbildningens kvalitet och den växande klyftan mellan offentliga universitet och de extremt dyra privata elituniversiteten.  Gårdagens massiva demonstration i Mansoura och den seger som studenterna vunnit kommer med största sannolikhet ge ny energi till studentrörelsen i hela landet.

15/10: Fyra röster om de arabiska revolutionerna

Viktigt möte på Inspiration världen 2011 imorgon lördag:

Fyra röster om de arabiska revolutionerna


Tio månader efter revolutionen i Tunisien fortsätter kampen för demokrati och rättvisa i arabvärlden - trots brutalt våld och förtryck på många håll. Kom och lyssna på fyra unga aktivister från Egypten, Bahrain, Jemen och Libanon som berättar om de folkliga revolter som skakat om en hel värld.

Medverkande:

* Abubakr Morsy, Popular Socialist Alliance, Egypten.

* Mona Awali, Union of Democratic Youth, Libanon.

* Yehia Almukharraq, Al-Shabeeba Youth Society, Bahrain.

* Hana al-Khamri, journalist och aktivist från Jemen och masterstudent på Centrum för Mellanösternstudier på Lunds Universitet.

Plats: Z-salen, kl 10.45-12.15.
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm


Arrangör: Vänsterns internationella forum

Tantawi's massaker

Det är svårt att skriva om det som inträffade under den "blodiga söndagen" i Egypten. Det är så mycket mer än det brutala och skoningslösa våldet som gör det här till den svartaste och farligaste episoden i Egypten sedan Mubaraks fall: de egyptiska makthavarnas skamlösa propaganda och cyniska manipulation av religiösa motsättningar, men också omvärldens tystnad inför den USA-stödda militärregimens massaker. Jag kan helt enkelt inte hitta de rätta orden - därför har jag samlat några klipp från händelserna och efterspelet som mer eller mindre talar för sig själva.

1. Ett långt klipp som visar när den massiva men fredliga demonstrationen närmar sig Maspero där den statliga televisionens huvudkontor ligger (den runda byggnaden som syns i bakgrunden i vissa sekvenser) och möts av skottlossning följt av att militärens APC:s kör rakt igenom folkmassan.



2. Ett klipp som visar början på attacken från en annan vinkel. Bilderna är otydliga, men det verkar som att attacken kommer helt oprovocerat, nästan genast när den större marschen ansluter sig till en mindre grupp demonstranter som redan står framför TV-huset.



3. Ett mycket otäckt klipp som visar hur pansarfordonen kör över demonstranter och till och med kör på bilar som står parkerade för att krossa de som tagit skydd bakom dem.



4. Ett obehagligt men extremt viktigt klipp som visar hur en mobb av män beväpnade med påkar och andra tillhygen letar efter kristna på en sidogata till Tahrirtorget. Det viktigaste avsnittet börjar sex minuter in i filmen. Vid 6:37 hörs en man som bär en mobiltelfon i ena handen beordra männen att gå in i byggnaden för att "hämta de kristna där inne". Strax därefter släppas två män ut och misshandlas brutalt av civilklädda män - med hjälp av soldater och poliser! (Åtskilliga vittnen har berättat om hur officerare dirigerade de lynchmobbar som drog runt i centrala Kairo på söndagskvällen).



5. Nyhetsuppläsaren Rasha Magdy på statstelevisionen hetsar mot kristna under söndagskvällens sändning. Det mest upprörande med det här klippet är inte de falska uppgifterna om att tre soldater skjutits ihjäl av demonstranterna (militären har ännu inte offentligjort namnen på de påstått döda soldaterna eller ens hur många som dödats, och bland de hundratals filmklipp som cirkulerar på nätet finns inget som bekräftar att demonstranterna använt vapen mot armén) utan det sätt som Rasha Magdy pekar ut de kristna demonstranterna och indirekt hela den kristna minoriteten som helhet för det inträffade. En minut in i klippet säger hon ungefär: "För vilken hand har de dödats? Inte av Israel eller fienden, utan av en viss grupp av nationens söner."

r

6. Som om den blodiga massakern inte var nog har militärrådet försvarat statstelevisionens bevakning av händelserna och vägrat ta något ansvar för det inträffade. Klippet nedan är från en presskonferens där general Ismail Ethman viftar undan journalisternas upprörda frågor med det häpnadsväckande uttalandet "snälla, det här är inte en presskonferens!"



7. En rapport från Al Masry Al Youm (med engelsk text) från begravningen av några av massakerns offer på måndagen som präglades av djup sorg - men framförallt av ilska mot militärregimen och dess högste chef Mohammed Hussein Tantawi personligen:

Ung vänsteraktivist bland offren för militärens vettlösa våld

Den unge vänsteraktivisten Mina Daniel, ett av offren för militärens brutala attack på fredliga demonstranter i Kairo igår kväll. Mina var medlem i ungdomsrörelsen "Ungdomar för Frihet och rättvisa", som var med och drog igång den egyptiska revolutionen i januari, och i det nybildade vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen.

Minst ett tjugotal demonstranter dödades när en våldsam mob och säkerhetsstyrkor gick till attack mot en fredlig protestmarsch mot övergrepp på den kristna minoriteten i Egypten. (Läs den här ögonvittnesskildringen av Sarah Carr och den här från Hani Bushra!) Det kan inte förnekas att spänningar mellan den muslimska majoriteten och Egyptiens kopter existerar på många håll i Egypten, men ansvaret för det som inträffade igår vilar helt och fullt på den egyptiska militärjuntan. De allra flesta av gårdagens offer föll för militärens kulor eller när pansarfordon körde rakt igenom folkmassan (se videoklippen nedan). Militärpolis stormade privata TV-kanaler medan statstelevisionen spydde ut lögner om att kristna demonstranter öppnat eld och dödat 19 soldater (uppgifter som sedan togs tillbaka av regeringen) och hetsade "hederliga egyptier" att gå ut på gatorna och försvara armén! Det är med andra ord svårt att se det inträffade som något annat än ännu ett resultat av den USA-stödda regimens cyniska försök att "söndra och härska" och luta sig mot samhällets mörkaste krafter för att försvara sin makt.

Varning för väldigt otäcka bilder!

The Real News: "Egyptian workers denounce military regime"

Generalerna och politikerna

Efter den senaste veckans händelser framstår den här teckningen av Carlos Latuff, där politiska partier i fårskepnad hjälper Egyptens militärjunta att trampa på revolutionen, som mer träffande än någonsin.

Det började i lördags när representanter för 13 politiska partier träffade militärrådet och undertecknade ett dokument om den politiska övergångsperioden. I dokumentet gjorde militärrådet vissa eftergifter - bland annat genom avlägsnandet av en kontroversiell artikel i den föreslagna vallagen som reserverade en tredjedel av platserna i parlamentet för oberoende kandidater. Men dokumentet ignorerade samtidigt flera av de revolutionära rörelsernas krav, inte minst ett omedelbart hävande av undantagslagarna. Allra mest provocerande i mångas ögon var dock den mening som avslutade dokumentet, där de närvarande partierna ger sitt "fulla stöd till militärrådet och dess försök att skydda revolutionen och överföra makten till det egyptiska folket."

Så fort överenskommelsen blev känd sköljde en flodvåg av kritik över de politiska partiernas representanter - även från de egna leden. Hundratals medlemmar av liberala el-Adl (Rättvisepartiet) kritiserade i ett uttalande partiets representant Mustafa al-Naggar för att ha undertecknat avtalet, vilket ledde till att han genast tog tillbaka sin underskrift (i ett twitterinlägg). Även presidentkandidaten Hamdeen al-Sabaahy från arabnationalistiska Karamapartiet fördömde genast sitt eget partis undertecknande av avtalet, och för det nybildade Egyptiska socialdemokratiska partiet ledde överenskommelsen till en rad avhopp, bland annat av den kände debattören Hani Shukrallah. Kontroversen kring "1 oktober-partierna" (som undertecknarna av avtalet kallas av sina kritiker) har därmed knappast stärkt militärens legitimitet för sitt sätt att sköta övergången till demokrati - men om syftet var att så splittring mellan de politiska krafterna i landet så har man uppenbarligen lyckats.

Bland de som ställt sig helt avvisande till avtalet med militärrådet finns bland annat Nationella förbundet för förändring som bildades förra året för att stödja den förre IAEA-chefen Mohammed Elbaradeis kandidatur till presidentposten, flertalet av de revolutionära ungdomsrörelserna och den samlade egyptiska vänstern (hit räknar jag inte det "socialdemokratiska" partiet). Såväl Folkliga socialistiska alliansen som Revolutionära socialisterna har kraftigt fördömt uppgörelsen, som av de senare beskrivs som "politiskt självmord" av de undertecknande partierna.

Nu på fredag förbereds nya protester på Tahrir under slagordet "tillbaka till barackerna". Samtidigt fortsätter regimens angrepp på de fria medierna: de privata tv-kanalerna Dream TV och ONTV, som båda sänder populära politiska talkshows, har fått skriftliga varningar från myndigheterna för att deras programinnehåll bryter mot "pressetiska regler" och villkoren för deras sändningstillstånd. Så mycket för militären som "revolutionens beskyddare".

Ps. Läs också min artikel i Arbetaren för ett par veckor sedan om de senaste strejkvågen i Egypten.

Ps2. Två aktuella videoklipp som visar hur militären "skyddar revolutionen":

1. Soldater misshandlar en demonstrant i samband med en protest utanför statstelevisionens högkvarter i Kairo igår kväll (4 oktober) mot regimens ovilja/oförmåga att skydda kyrkor från attacker:



2. Militärofficerare och poliser försöka pressa fram en bekännelse ur två misstänkta brottslingar med slag och elchocker: