Från chock till enighet

Det är svårt för att inte säga omöjligt att skriva om lördagens tragiska händelser i Kairo på avstånd. Men tack vare journalister och aktivister som gjort ett enormt arbete med att söka efter sanningen har bilden av händelserna klarnat, i alla fall något.

Människorättsorganisationen EIPR, Egyptiska initiativet för individens rättigheter, har publicerat två korta rapporter baserat på undersökande arbete på marken av Sarah Carr (läs dem här, och här). En del ögonvittnen hävdar att våldsamheterna bröt ut efter att en kristen kaféägare öppnade eld från ett hustak mot den mobb som samlats utanför kyrkan där en flicka påstods hållas fängslad, andra att det var mobben som attackerade först. Oavsett vad som är sant handlade det inte om några "spontana" oroligheter, och huvudansvaret på den handfull fanatiker som hetsade människor att bege sig till platsen till att börja med. Bloggaren Zeinobia tror sig ha spårat de ursprungliga uppmaningarna att bege sig till kyrkan i Imbaba till en chatsida på nätet och ett par twitteranvändare, och det här videoklippet från lördagskvällen visar en salafistsheikh, Ashraf Abu Anas, som beskriver kristna som "terrorister", den koptiska kyrkan som en "maffia" och avslutar med att säga att "vi vore inte män om vi inte brände ned kyrkan."

Egyptiska politiker och mediefigurer avfärdar gärna det inträffade som ett resultat av en kontrarevolutionär konspiration, men verkligheten är mer komplex. Den här typen av provokationer skulle inte få så allvarliga följder om det inte fanns ett klimat av intolerans och en grogrund av fattigdom och desperation där extrema religiösa grupper kan rekrytera anhängare. I ett större perspektiv bär såväl den koptiska kyrkans som muslimska religiösa ledare och det Muslimska Brödrakapet ett ansvar för den här situationen genom sin stockkonservativa syn på konvertiter och blandäktenskap mellan kristna och muslimer. Även om de inte förespråkar våld bidrar de till att upprätthålla normer och traditioner som står i motsats till allt vad religionsfrihet och individens rättigheter heter.

Den socialistiska bloggaren och aktivisten Hossam al-Hamalawy ger också ett annat perspektiv på Salafisternas mobilisering kring Camilia Shehata och andra liknande fall i en serie twitterinlägg, där han beskriver hela affären som ett uttryck för en kris för salafiströrelsens ledarskap efter revolutionen. Kända TV-predikanter och andra konservativa religiösa ledare som stödde Mubarak in i det sista försöker helt enkelt skyla över detta och rädda sin bas genom att hetsa sina fattiga anhängare mot landets kristna, som i det tillstånd av (selektiv) laglöshet som råder utgör en lätt måltavla.

Men även om salafisternas offensiv inte är ett resultat av en kontrarevolutionär konspiration så finns det fog för att säga att regimens svar på sekteristisk våld lämnar mycket att önska. Samtidigt som ett stort antal fredliga demonstranter och demokratiaktivister har dömts till fängelse i militärdomstolar har hittills (fram till i lördags) ingen av de som deltagit i eller hetsat till attacker mot den kristna minoriteten ställts till svars, vilket orsakat växande kritik mot militären från såväl kristna grupper som människorättsorganisationer. Samtidigt rapporteras nu att de som gripits i samband med händelserna i Imbaba kommer att ställas inför en särskild säkerhetsdomstol som inrättats med stöd av Mubarak-regimens undantagslagar, som fortfarande inte hävts. Därmed utnyttjas hotet om ett "sekteristiskt inbördeskrig" för att återupprätta en av de mest avskydda symbolerna för Mubaraks 30 år långa styre.

Det saknas inte ljusglimtar i mörkret. En sådan är de stora protester för enighet som arrangerats som svar på helgens våld. I går tågade tusentals kristna och muslimer sida vid sida genom Imbaba i solidaritet med områdets invånare. Sådan handfast solidaritet på marken betyder troligen tusen gånger mer än de fördömanden av våldet som utfärdas av politiker och kulturpersonligheter som i många fall aldrig satt sin fot i området... En annan ljusglimt är att tusentals läkare över hela Egypten - kristna och muslimer - idag går ut i strejk för höjda löner och en allmän upprustning av den offentliga sjukvården, som varit i ett tillstånd av sönderfall i årtionden på grund av korruption och bristande finansiering. (Runt 70 procent av läkarna i Kairo deltar i strejken, enligt organisatörerna, och på flera håll rapporteras andra grupper av sjukvårdspersonal spontant ha anslutit sig. Akutmottagningar och andra kritiska enheter är undantagna från strejken.) Att föra upp konkreta krav på ekonomiska och sociala reformer på dagordningen är det bästa sättet att övervinna de religiösa extremisternas agenda och kontrarevolutionära krafters försök att skapa kaos.

Anarki eller kontrarevolution?

Efter tisdagens våldsamma sammandrabbningar i Manshiet Nasr i östra Kairo, där 13 personer dödades, anklagar många aktivister säkerhetspolisen för att ha legat bakom våldet. Flera vittnen beskriver attacken mot de kristna demonstranterna som organiserad och anklagar armén för att ha beskyddat angriparna, snarare än deras måltavlor. I en artikel för Ahram Online driver Hala Shukrallah tesen att såväl angreppen mot demonstranter på Befrielsetorget på internationella kvinnodagen som det sekteristiska våldet är en del av kontrarevolutionens försök att sprida förvirring och rädsla: "The past few weeks have revealed just how deeply entrenched the security services are in the conspiracy to oppress and terrorise Christians in order to foster their support for the former dictator. We have heard in the past few days some groups of fundamentalists stating that they are against this revolution because there were women participating and that they are against democracy which is haram (forbidden). We now know that these groups have been working hand in hand with the security services; indeed, what would make them break that alliance now? What we are up against is a clearly mapped out plan of the counter-revolution which has taken as its main target the country’s Coptic Christians and any socially vulnerable group. The objective: create confusion, chaos and terrorise as many groups as possible in order to facilitate the return of the old regime in the coming elections."

Stabilitet?

Ett störande klipp från Wadi Natrun mellan Kairo och Alexandria där armén i onsdags med brutala metoder gick in för att riva en mur som påstås ha byggts "olagligt på statens mark" kring ett kloster – enligt företrädare för den koptiska kyrkan av säkerhetskäl efter en massflykt från ett fängelse i närheten under revolutionen. Oavsett om muren var olaglig eller ej är det fullständigt befängt att det skulle vara militärens uppgift att riva den – i synnerhet i det "känsliga läge" som nu råder där minsta strejk eller arbetarprotest beskrivs som ett hot mot den nationella säkerheten. Miljoner egyptier bor i hus som byggts olagligt på statlig eller privat mark, i strid mot alla stadsplaner och förbudet mot att bygga på odlingsbar jord. I det här fallet handlar det dessutom om öken... Jag kan inte tolka agerandet som annat än ett uppenbart försök från juntans sida att så splittring mellan Egyptens religiösa grupper och utpressa landets kristna till att stödja den nya regimen – samma strategi som Mubarak utvecklade till fulländning under sina trettio år vid makten. Någon som har en annan tolkning?