"En som inte är förvånad att proteströrelsen tagit fart på nytt i Jordanien är Ahmed Awwad på Phenix Center i Amman, en organisation som bevakar den jordanska arbetarrörelsen.
– Våra makthavare har inte lärt sig någonting av den arabiska våren, säger han efter att ha slagit sig ner i centrets nya kontor, där flyttkartonger ännu står staplade längs väggarna.
– När man hade krossat den nya ungdomsrörelsens första protest den 24 mars förra året trodde man att man motat revolutionsvågen i grind. Därför fortsatte man som om ingenting hade hänt. Men de hade inte läst situationen korrekt, säger Ahmed Awwad.
I själva verket har en historisk protestvåg svept över Jordanien det senaste åren, säger Ahmed och börjar rabbla statistik: år 2010 registrerades 140 olika strejker eller sociala protester, vilket redan då beskrevs som en dramatisk ökning. Året därpå, efter revolutionerna i Tunisien och Egypten, var antalet 829. Och bara fram till slutet av september i år har 669 strejker och protester rapporterats, betydligt fler än under samma period förra året.
– Den här ökningen kan bara förklaras på ett sätt: folk är inte längre rädda för att stå upp för sina rättigheter. De historiska förändringarna i regionen har gett människor både självförtroende och ökad medvetenhet, säger han." (Läs hela)
Igår tillkännagav Saudiarabien och flera av gulfstaterna en ny omgång bistånd till den jordanska regeringen efter en tids torka på den fronten. Det är rimligt att anta att det delvis beror på rädsla för fortsatt politisk oro, i synnerhet med tanke på att beslutet kommer dagar innan fredagens nationella protestmarsch mot prishöjningar och för politiska reformer...
Efter de stora protesterna i Kairo, Alexandria ett antal andra städer idag har egyptiska aktivister utnämnt tisdagen till "dag 19 av revolutionen." Med det vill de säga att massprotesterna nu tar vid där de slutade den 11 februari 2011, när demonstranterna lämnade Tahrirtorget trots att regimen i sin helhet ännu inte störtats – bara dess galjonsfigur Hosni Mubarak.
Utan tvekan har många av revolutionärerna som nu är ute på gatorna gett sig ut för att kämpa för samma krav som de reste den 25 januari förra året: frihet, värdighet och social rättvisa. (Ps: Mediakollektivet Mosireen har gjort en rad videointervjuer med aktivister och demonstranter om varför de protesterar idag, med engelsk text.) Många av dem har protesterat sedan 19 november mot att inrikesministeriet ännu inte reformerats och att poliser anklagade för mord på demonstranter inte fällts - eller till och med befordrats. De protesterar för att Muslimska brödraskapet istället för att genomföra social reformer har slutit avtal med Internationella valutafonden och utfärdat anti-facklig lagstiftning. Och de protesterar mot att den nya konstitutionen innehåller allvarliga hot mot yttrandefriheten, kvinnors rättigheter, och demokratiska principer.
Nu har revolutionärerna fått sällskap av tiotusentals eller hundratusentals egyptier som fruktar att president Morsis dekret förra torsdagen (läs gärna Islam Habibs utmärkta analys av innehållet här) ska bli den sista spiken i kistan för den demokratiska processen. Många av dem deltog säkert i protesterna som störtade Hosni Mubarak, men åtskilliga har utan tvekan gett sig ut på gatorna för första gången, av rädsla för att revolutionen håller på att ge Egypten en islamistisk diktatur. Några är kanske Mubarak-anhängare eller på något sätt kopplade till hans regim, även om de knappast är representativa för demonstranterna på Tahrir (vilket Brödraskapet hävdar i sin propaganda).
Islamisterna brukade säga att liberalerna och vänstern inte kunde fylla Tahrirtorget utan dem – idag har motsatsen bevisats med råge. Samtidigt är situationen betydligt mer komplicerad och farlig än någon gång hittills under revolutionen. Polariseringen i det egyptiska samhället, som tog sig våldsamt uttryck redan förra månaden, tilltar minut för minut. De blodiga gatustriderna mellan Morsi-anhängare och oppositionella i industristaden Mahalla al-Kubra ikväll (se bild nedan via Loai Nagati), där över 200 personer uppges ha skadats, ger en mörk föraning om vart Egypten kan vara på väg om värsta tänkbara scenario inträffar.
På sätt och vis är den här urladdningen den oundvikliga kulmen på en politisk övergång som från första början slagit in på fel spår. Såväl militären och domarkåren som liberaler och islamister har gjort sitt för att Egypten ska hamna där landet är idag, men huvudansvaret för att nå en utväg ur den här krisen vilar naturligtvis på Morsi och Brödraskapet. I grunden handlar det om att de måste inse att de representerar en minoritet av befolkningen (Morsi fick 25 procent i första omgången i presidentvalet, och vann den andra omgången med minsta möjliga marginal), och att viktiga framtidsfrågor som den nya konstitutionen kräver breda överenskommelser.
Tyvärr har signalerna hittills gått i motsatt riktning. Trots dagens massiva protester och en växande strejk inom landets domstolar har Morsi visat några tecken på att vilja backa från sitt dekret. Istället beskriver såväl officiella MB-representanter som vanliga anhängare på twitter och facebook nedsättande demonstranterna som "feloul", det vill säga rester av den gamla regimen, och varnar för att det "verkliga" Egypten snart kommer att låta höra av sig. Alla farligast är naturligtvis utnyttjandet av religiösa argument – som när den inflytelserika tv-predikanden Youssef al-Qaradawi i söndags beskrev protester mot Morsi som ett brott mot islam och en form av fitna.
Scenerna i Mahalla ikväll, det allt hätskare tonläget mellan de politiska lägren och hoten om ännu större motdemonstrationer för att visa vem gatorna egentligen tillhör bådar onekligen inte gott. Samtidigt följer utvecklingen ett mönster som etablerades redan under militärrådet SCAFs styre, med återkommande "testballonger" och ett konstant balanserande på avgrunden, åtföljt av reträtter i sista stund när situationen var på väg utom kontroll. Förhoppningsvis leder dagens styrkeuppvisning av oppositionen till att Brödraskapet tänker om, snarare än att riskera att landet sjunker ner i kaos.
Ps. Läs också den här balanserade kommentaren av journalisten Issandr el-Amrani, som inte kan anklagas för att vara någon vän av Brödraskapet. Han påpekar mycket riktigt att även oppositionen har ett ansvar för att föreslå konkreta utvägar ur det juridiska och politiska moras som Egypten befinner sig i.
Det Muslimska brödraskapet brukar framställas som en välorganiserad massrörelse som överlevt 80 års förtryck tack vare sina djupa rötter i den egyptiska samhällskroppen och skickligt machiavelliskt manövrerande. Revolutionen som inleddes den 25 januari förra året har långsamt slagit hål på myten och avslöjat Brödraskapet som en rigid, toppstyrd och ultrabyråkratisk organisation, vars kontakt med verkligheten blivit allt sämre i takt med att självständigt tänkande medlemmar rensats ut eller frivilligt övergett rörelsen och ersatts av opportunister och ja-sägare. (Läs gärna min intervju med ex-medlemmen Abdelrahman Ayyash i Flamman).
Gårdagens politiska bomb kan bara beskrivas som en enorm missräkning och ett utslag av hybris. Troligen uppmuntrad av den goodwill som han vunnit både i landet och hos utländska uppbackare efter att ha bidragit till vapenvilan mellan Hamas och Israel, utfärdade Morsi igår kväll en konstitutionell deklaration som ger honom själv i princip obegränsad makt fram tills en ny konstitution skrivits. Han gjorde också den omstridda grundlagskommittén immun mot ett väntat domstolsutslag om att den är konstitutionsvidrig. Samtidigt utlovade han bland annat nya rättegångar mot medlemmar av den förra regimen som tidigare frikänts för delaktighet i mord på demonstranter.
Att Brödraskapets anhängare gav sig ut på gator och torg igår kväll för att försvara beslutet innan de ens kände till dess innehåll är en lysande illustration av vilken slags organisation Brödraskapet är. Förmodligen räknade dess ledarskap med att löften om nya rättegångar för Mubraks hantlangare skulle vara nog för att mobilisera rörelsens bas och splittra oppositionen, men istället har Morsis dekret enat de bittraste fiender i en allians mot vad som nu beskrivs som en öppen maktkupp, och det slutliga steget mot en ny diktatur. Idag pågår de största demonstrationerna mot Morsi hittills i många städer i Egypten, och en högt uppsatt rådgivare till presidenten har redan hoppat av i protest mot presidentens dekret.
Delvis är den här utvecklingen ett utslag av en grundläggande motsättning mellan den formella legitimitet som segern i presidentvalet gav Morsi, och det faktum att verklig legitimitet i den revolutionära övergångsperiod som Egypten nu genomgår inte bara kan härledas ur valurnorna. Brödraskapet tycks ha glömt bort att Morsi bara valdes av ca en fjärdedel av väljarna (i sin tur hälften av de röstberättigade), och tycks inte heller ha tagit notis om att rörelsens väljarstöd minskade påtagligt mellan parlamentsvalet i december och presidentvalet i maj/juni. Till följd av sitt klumpiga agerande och envisa vägran att bygga en bred politisk allians med revolutionära krafter tvingas Brödraskapet nu konfrontera Högsta domstolen och andra instanser, som med tvivelaktiga argument kastat den politiska processen i Egypten ner i kaos, helt på egen hand. Till och med beslut som skulle ha vunnit brett stöd om de genomförts i samråd med övriga politiska krafter (som avskedandet av den avskydde riksåklagaren Abdel Meguid Mahmoud) möter våldsamt motstånd i det nuvarande klimatet av (befogad) misstänksamhet mot Brödraskapets maktambitioner.
Samtidigt borde det vid det här laget vara uppenbart för Morsis motståndare att massprotester på Tahrir i sig inte kommer att räcka för att få revolutionen in på en annan kurs, och att våldsamma brandattacker mot Frihets- och rättvisepartiets kontor runt om i landet riskerar att spela Brödraskapet i händerna. Om kampen mot Brödraskapet utmålas som en kamp mot "islamister" i största allmänhet (trots att även moderata islamister är kritiska mot Morsis dekret) riskerar den också att legitimera och stärka öppet kontrarevolutionära krafter som nu mobiliserar under "sekuralismens" fana. En sådan kamp kommer inte heller att mobilisera breda lager av befolkningen som är missnöjda med Brödraskapets sociala och ekonomiska politik.
Om oppositionen ska kunna erbjuda ett realistiskt alternativ till Brödraskapets styre (som inte bara innebär en återgång till den gamla regimen) måste den inte bara erbjuda en alternativ social reformagenda utan också staka ut en väg bort från det akuta politiska och rättsliga dödläge som hotar. Det är svårt att komma ifrån att någon form av extraordinära åtgärder kommer att krävas för att komma till rätta med ett korrupt och politiserat rättsväsende och ett ännu oreformerat inrikesministerium – samtidigt som det behövs garantier för att "revolutionär rättvisa" inte bara blir en täckmantel för återupprättat förtryck.
(Tusentals skanderade slagord mot Jordaniens kung Abdallah utanför al-Husseinmoskén i gamla staden i Amman i fredags).
I skuggan av Israels bombkrig mot Gaza har protesterna mot regimen i Jordanien trappats upp rejält de senaste dagarna. Jag hade turen att vara där och kunde följa händelserna i Amman på plats fram till igår och vill passa på att som hastigast dela med mig av några intryck och försiktiga kommentarer om vart utvecklingen kan vara på väg.
"Novemberupproret" som proteströrelsen snabbt kommit att kallas (som parallell till "aprilupproret" 1989 som många jämför med protesterna med) kommer inte som en blixt från en klar himmel. Under en skenbart lugn yta har stora förändringar ägt rum i det jordanska samhället de senaste åren – och i synnerhet sedan sedan "den arabiska våren" inleddes med Ben Alis fall i Tunisien för snart två år sedan. Nya ungdomsrörelser har tagit form som vågar konfrontera regimen allt mer öppet, i synnerhet den löst sammansatta rörelsen al-Herak som samlar ungdomar från alla möjliga politiska läger bakom krav på politiska reformer. Samtidigt har antalet strejker och andra sociala protester mångdubblats sedan 2010 (som redan det betraktades som ett ovanligt protestfyllt år av de som följer den jordanska arbetarrörelsen). Växande klyftor (något som i synnerhet drabbar medelklassen väldigt hårt) och utbredd korruption har utan tvekan bidragit till ett utbrett missnöje med den styrande eliten och undergrävt regimens legitimitet. Att kung Abdallah själv ses som en av huvudkällorna till korruption har varit tydligt i slagorden som hörts på gatorna i Amman den senaste veckan.
De senaste dagarnas protester bör inte ses som en "fördröjd arabisk vår" som till slut nått Jordanien, utan snarare som den senaste och hittills kraftigaste mobiliseringsfasen i en proteströrelse som föddes redan våren 2011. Vissa likheter med upproren i Tunisien och Egypten (inte minst vad gäller typen av slagord och mobilisering via sociala medier o.s.v.) bör inte heller förledda oss att tro att en liknande explosionsartad utveckling automatiskt kommer att ske i Jordanien, även om det naturligtvis inte kan uteslutas. För tillfället tyder dock mycket på att brutal repression i kombination med en utbredd oro för kaos (regimen hänvisar gärna till situationen i Syrien som ett varnande exempel) gjort att proteströrelsen tappat momentum de senaste dagarna – trots den historiska demonstrationen i centrala Amman i fredags då tusentals för första gången ropade slagord mot kung Abdallah personligen (se filmklippet ovan). Förutsättningarna för någon slags uppgörelse mellan kungen och den största oppositionsrörelsen (Muslimska brödraskapet) som desarmerar upproret är också betydligt större än i de flesta andra länder i regionen.
En av proteströrelsens största svagheter är att det inte råder någon enighet om vad dess mål egentligen är. Den tändande gnistan var visserligen regeringens beslut att höja elpriset och häva bränslesubventionerna, med höjda priser på bensin och hushållsgas som följd (vilket i sin tur kommer att leda till höjda kostnader för transporter, bröd och de flesta basvaror). Men när tusentals demonstranter samlades i centrala Amman redan samma kväll (efter ett upprop på facebook) blev slagorden snart politiska – inklusive krav på regimens fall. Alla ställer dock inte inte upp då de mest radikala slagorden och de upprop till nya protester som spridits sedan dess har fortsatt att fokusera på prishöjningar och korruption snarare än att störta regimen.
Det är inte heller så enkelt som att mer radikala delar av rörelsen kräver regimens fall medan reformister vill fokusera på mer begränsade krav. Tvärtom är det oftast aktivister på vänsterkanten som anklagar det konservativa islamistiska Muslimska brödraskapet för att försöka kapa ett folkligt uppror mot hunger och ekonomiska klyftor för politiska syften, genom att föra in krav om reformer av vallagen och andra politiska reformer. Såväl liberaler som intellektuella från Brödraskapet argumenterar rentav för att politiska reformer är en förutsättning för att kunna genomföra den nödvändiga ekonomiska åtstramningen; man hänvisar gärna till Egyptens president Morsi som kunnat genomföra liknande åtgärder utan protester eftersom han är demokratiskt vald. Vänsteraktivister jämför därför gärna med aprilupproret 1989 som också hade sitt ursprung i impopulära ekonomiska åtgärder, och slutade med en uppgörelse om politiska reformer som stärkte Brödraskapets inflytande (utan att leda till verklig demokrati).
Trots intensiteten i den senaste veckans protester är det väldigt påtagligt att rädslan ännu inte släppt greppet om folket på samma sätt som den gjorde under upproren i Tunisien eller Egypten. De flesta jordanier har ingen vana av demonstrationer och till och med de mest härdade aktivister har en enorm respekt för säkerhetstyrkorna, som är välutrustade, disciplinerade och oerhört effektiva i sin brutalitet. Jordanska demonstranter ställs inte inför unga rekryter från den fattigaste landsbygden som i Egypten utan inför en elitstyrka (fristående från den reguljära poliskåren sedan 2008) bestående totalt 15000 man – med stor sannolikhet rekryterade ur grupper som kan förväntas vara lojala med kungen. Ett par dussin poliser och ett par bepansrade fordon räckte i onsdags för att skingra ett par tusen demonstranter i Jebel Hussein i Amman (se video), delvis eftersom de flesta av demonstranterna inte var villiga att själva ta till våld.
Just viljan att till varje pris hålla protesterna fredliga har varit ett av mina starkaste intryck från de senaste dagarna. Demonstranter som fösökt bryta upp gatsten eller beväpna sig med andra tillhyggen har genast stoppats av andra – även när det varit uppenbart att en attack från säkerhetsstyrkorna varit nära förestående. Klippet nedan är talande: Några hundra demonstranter från Mukhayyam Hussein försökte ansluta sig till en sit-in utanför det kungliga palatset Raghadan (symboliskt viktigt trots att kungen inte bor det längre) i torsdags kväll. När tre av säkerhetsstyrkornas fordon anlände skingrades de flesta av demonstranterna och tog skydd vid sidan av vägen medan en handfull stod kvar och ropade slagord. Inte en sten hade kastats när polisen började skjuta tårgas omkring sig. Resten av kvällen försökte demonstranterna återsamla sig bara för att attackeras på nytt av säkerhetsstyrkorna – gång på gång. När vi lämnade platsen stod polisen och sköt tårgasgranater på måfå in i de omgivande bostadsområdena.
Trots att säkerhetsstyrkorna hittills inte haft något problem att kontrollera protesterna (eller i alla fall förhindra en ockupation av något centralt beläget torg) har det sedan i fredags förekommit både baltagiyya – inhyrda huliganer – och bilkonvojer av "anhängare av kungen" på gatorna. I synnerhet de förra gör många aktivister skräckslagna då de gärna beväpnar sig med knivar och andra tillhyggen och tillåts attackera demonstranter utan att polisen ingriper. Organisatörerna har hittills också hellre avbrutit demonstrationer än riskerat potentiellt blodiga sammandrabbningar, även när de varit i klart numerärt överläge.
Användandet av baltagiyya och dagens beslut att åtala 80 av flera hundra gripna demonstranter i särskilda säkerhetsdomstolar är en tydlig upptrappning av regimens repression, och följer på den högsta polischefens hot i torsdags att "slå med en järnnäve" mot "lagbrytare". Trots det lär protesterna och strejkerna fortsätta - och samtidigt som ungdomsrörelsen fortsätter anordna demonstranter dagligen manar en front av oppositionspartier och fackförbund till en nationell demonstration i centrala Amman på fredag nästa vecka (30/11) under sloganen "folklig intifada för reformer."
Stämningen vid gårdagens och nattens demonstrationen i Amman är svår att beskriva. Alla väntade sig att regeringens prishöjningar (som mer eller mindre påtvingats landet av IMF) skulle mötas av protester. Men ingen kunde föreställa sig att de skulle bli så omfattande eller att tusentals utan rädsla skulle ropa slagord mot kung Abdullah personligen eller kräva att "regimen ska falla". Under kvällen kom rapporter om protester i de flesta större städer i landet och det ryktades om kravaller och nedbrända regeringsbyggnader på flera håll.
En del aktivister jag träffade talade rentav om början till en revolution, samtidigt som många (i synnerhet inom vänstern) fruktar att det hela snarare kommer att sluta med någon slags uppgörelse mellan kungen och islamisterna. Logiken tycks vara att regimen behöver islamisternas legitimitet för att kunna driva igenom smärtsamma och djupt impopulära ekonomiska reformer. Islamisterna utnyttjar därför regeringens utsatta situation till att flytta fram sina positioner och kräva större inflytande.
Oavsett om den analysen stämmer eller ej är det uppenbart att Muslimska brödraskapet just nu är den enda organisation som har förmågan att leda den här proteströrelsen. När jag kom till demonstrationen ikväll hade ett par hundra demonstranter hunnit samlats och slagorden leddes av vänsteraktivister. Men ganska snart tog Brödraskapets anhängare över tillställningen med följden att protesten delvis fick en annan karaktär – med fler religiöst färgade slagord, slagord om Palestina och Syrien, och så vidare.
Vart det här ska ta vägen får de närmaste dagarna utvisa. Advokatfacket har sedan tidigare beslutat att genomföra en punktstrejk mot prishöjningarna och under onsdagen har det nybildade lärarefacket och andra yrkesförbund (där Muslimska brödraskapet ofta har ett stort inflytande) snabbinkallade möten för att besluta om eventuella aktioner. Samtidigt kommer landets växande ungdomsrörelser utan tvekan göra sitt bästa för hålla lågan vid liv, och det återstår att hur mycket av det här slaget som regimen kommer att tolerera.
I skrivande stund rapporteras att kravallpolis gått till attack mot de demonstranter som beslutat sig för att övernatta på torget. Fortsättning följer...
