Friday, October 28, 2011

Smolk i bägaren efter Tunisiens val


Efter två veckor i Tunisien lämnar jag landets samtidigt som våldsamma protester blossat upp i Sidi Bouzid, den stad där Mohammed Bouazizi satte de arabiska revolterna revolterna i rullning den 17 december förra året. Såväl lokala regeringsbyggnader som det islamistiska Ennahdas kontor har satts i brand och soldater skjutit i luften för att skringra demonstranter.

Det är lätt att avfärda det som händer i Sidi Bouzid som en bagatell. Antingen som en reaktion från "dåliga förlorare som inte accepterar valresultatet", som en man på gatan i Tunis idag uttryckte det idag, eller som en konspiration iscensatt av anhängare till den störtade presidenten Ben Ali. Men jag tror snarare att händelserna bör tas på största allvar, som en viktig påminnelse om de djupa motsättningar som fortfarande existerar i Tunisien och som ingalunda försvunnit på grund av valet (kanske snarare tvärtom).

Bakgrunden till protesterna var de oväntade framgångarna för partiet Aridha Chaabiya. Före valet figurerade partiet överhuvudtaget inte i de politiska diskussionerna, men enligt de första prognoserna efter valdagen var på god väg att bli tredje eller andra största parti med över 10 procent av platserna i den konstituerande församlingen. Aridha Chaabiya är egentligen en koalition av oberoende kandidater, vars ledande figur är Hachimi  al-Hamidi, en före detta medlem av Ennahda med rötter i Sidi Bouzid, men som levt större delen av sitt liv utomlands. Hamidi tycks främst ha bedrivit sin valkampanj via sin egen London-baserade TV-kanal al-Mustaqillah. Där har han fört ut ett budskap där religiös retorik blandats med storstilade löften om gratis sjukvård, bidrag till arbetslösa och gratis kollektivtrafik för äldre – men också tagit emot samtal från potentiella väljare i direktsändning.

För det politiska etablissemanget i Tunis kom Aridha Chaabiyas framgång som en chock. Före valet avfärdade de Hachimi el-Hamidi som en excentrisk clown i bästa fall – en vän berättar att han skämtsamt brukade kallas för "Tunisiens Gaddafi" – eller ett redskap för den gamla regimen i värsta fall. Den första reaktionen från både journalister och politiker i Tunis var därför att kräva att Aridha Chaabiyas mandat skulle ogiltigförklaras med hänvisning till förbudet mot politisk TV-reklam och utländsk finansiering i valkampanjen.

Det var lätt att känna sympati med sådana krav. Demokrati förutsätter ju att samma spelregler gäller för alla parter, även om det i praktiken ofta ser annorlunda ut. Men samtidigt var det förbluffande att se hur lättvindigt en del tunisier var beredda att diskvalificera hundratusentals röster, och hur få som ägnade en tanke åt vilka konsekvenser detta skulle kunna få – i synnerhet som att Aridha Chaabiyas största framgångar kommit i den symboliskt viktiga staden Sidi Bouzid, där man blev största parti med god marginal.

De första protesterna började redan på torsdagen, när hundratals personer samlades utanför Ennahdas kontor i Sidi Bouzid i protest mot nedlåtande kommentarer från partiets generalsekreterare Hamadi el-Jebali (som kan bli Tunisiens nästa premiärminister). I ett TV-framträdande ska Jebali ha antytt att de som röstade på Aridha Chaabiya var ignoranta hungriga människor som inte visste sitt eget intresse. (Ironiskt nog samma retorik som många inom den sekulära eliten i Tunisien använder om Ennhadas väljare). Demonstrationerna tog dock fart på allvar först på kvällen efter att valkommissionen förklarat 6 av Ardiha Chaabiyas mandat ogiltiga – varav 3 från just Sidi Bouzid.

Jag kan inte uttala mig om huruvida protesterna i Sidi Bouzid började med en iscensatt provokation av anhängare av Ben Ali (många vittnen talar om att kände figurer från det forna partiet RCD deltog i den första protesten), och jag påstår inte heller att de är representativa för hela stadens befolkning. Däremot kan hela episoden ses som en kraftfull illustration av den djupa avgrund som skiljer den tunisiska "eliten" från befolkningen i de marginaliserade inlandsregionerna – och det faktum att även Ennahdas blivit en måltavla för ilskan visar dessutom att denna motsättning kan vara minst lika viktig som motsättningen mellan sekularister och islamister. Tunisiska twittrare på plats i Sidi Bouzid rapporterade att det som retade upp folk mest inte var själva beslutet att ogiltigförklara deras röster, utan det faktum att journalisterna på presskonferensen mötte beskedet med stående ovationer och att brista ut i nationalsången!

Det politiska etablissemangets oförmåga att förutse Aridha Chaabiyas framgångar är i sig inte särskilt förvånande. Tunisien är trots allt ett land utan erfarenhet av demokratiska val och utan tillförlitliga opinionsundersökningar. Det som verkligen oroar är det utbredda ointresset för vad som ligger bakom dessa framgångar, och hur man bäst bör hantera dem. Jag har själv tillbringat en stor del av min tid i Tunisien i den sociala och kulturella bubbla som huvudstaden utgör, men det räckte med ett kort besök i Sidi Bouzid förra veckan för att inse att många invånare i staden upplever en enorm bitterhet över sitt öde efter revolutionen. Några av de jag talade med ironiserade över att man sedan Ben Alis fall fått mer uppmärksamhet från utländska journalister än från sin egen regering eller de politiska partierna, trots de stora offer som stadens befolkning gjorde under revolutionen.

I en valrörelse som handlat mer om det islamistiska hotet än om de stora ekonomiska problem och enorma klyftor som landet brottas med är det inte förvånande att en populist som Hachimi el-Hamidi kan vinna röster genom att spela på känslor av av marginalisering och utanförskap. Kanske kan det - när förvirringen efter valet väl lagt sig – utgöra en väckarklocka för Tunisiens progressiva partier.

Wednesday, October 26, 2011

Triumf och förskräckelse i Tunisien




Igår kväll samlades ett tusentals anhängare av el-Nahda utanför partiets högkvarter i Montplezir nära centrala Tunis för att fira den förkrossande segern i söndagens val med politisk pop och religiösa sånger. När storbildsskärmen för ett ögonblick fångade en skymt av partiledaren Rached el-Ghannouchi som betraktade festligheterna från ett fönster på fjärde våningen bröt folkmassan ut i jubel. Men något segertal levererades aldrig, till mångas besvikelse.

Sedan i måndags har el-Nahdas företrädare varit upptagna med att försäkra oroliga tunisier om att man kommer att samarbeta med andra partier, och man man står fast vid sina löften om att upprätthålla den sekulära staten. Det har dock inte övertygat rörelsens hårdaste kritiker. Igår samlades ett par hundra demonstranter utanför valkommissionens högkvarter för att protestera mot vad de beskriver som omfattande valfusk och el-Nahdas finansiering från Saudiarabien och andra gulfstater


Till skillnad från de här demonstranterna har de större sekulära partierna erkänt sitt nederlag, och de allra flesta tunisier jag talat med – även de som är motståndare till el-Nahda – menar att folkets vilja måste respekteras. Samtidigt är besvikelsen påtaglig hos många aktivister som kämpat hårt i veckor och månader för sekulära partier och oberoende listor som nått ett uruselt resultat. En del aktivister jag träffade igår hade inte långt till tårarna när resultaten från distrikt efter distrikt tickade in, plågsamt långsamt som för att dra ut på tortyren. Men det är en del av demokratin, det också.

Ibland kan känslorna stå i vägen för en klar analys. Den allra viktigaste slutsatsen som kan dras från gårdagens val är att de partier – sekulära eller ej – som representerat det tydligaste brottet med Ben Alis regim varit de verkliga vinnarna. Det gäller såväl el-Nahda som vänsterliberala CPR, Republikanska kongressen, som gick kraftigt framåt jämfört med tidigare opinonsmätningar – igår kväll träffade jag faktiskt några unga tunisier som röstat på CPR och var på väg till el-Nahdas segerfest för att fira. Men det gäller också socialdemokratiska el-Takattul och det vänsterradikala POCT, som trots minimala resurser nu säger sig ha fått minst tre mandat – efter att inledande prognoser talat för att partiet skulle hamna helt utanför den konstituerande församlingen.

För Progressiva demokratiska partiet, PDP, har valet däremot varit en fullständig katastrof. Enligt såväl oberoende bedömare som några av partiets egna medlemmar kan det bero på att partiet gjort motstånd mot el-Nahda till huvudfråga i valrörelsen istället för att fokusera på att föra ut sin egen politik. Att hela valrörelsen har dominerats av frågan om Tunisiens nationella identitet snarare än de sociala problem som stod i fokus för revolutionen kan ha bidragit till att mellan en tredjedel och hälften av de röstberättigade inte gick och röstade.

Men den största belastningen för PDP är nog att man tidigare varit beredda att samarbete med Ben Alis numera upplösta parti RCD. Såväl PDP som vänsterpartiet al-Tajdeed (som nu ingår i den ultrasekularistiska alliansen Pôle Démocratique Moderniste) valde att delta i övergångsregeringen efter Ben Alis fall, tillsammans med ministrar från den gamla regimen – samtidigt som gatuprotesterna  fortsatte. I söndags kom väljarnas hårda dom.


Tuesday, October 25, 2011

Valet i Tunisien - några kommentarer


Efter den första glädjeyran över det framgångsrika valet i Tunisien stiger nu spänningen inför offentliggörandet av det officiella valresultatet, som troligen kommer att äga rum först sent i kväll. Jag hoppas hinna skriver mer framöver om mina intryck från valrörelsen och valet, men redan nu kan några korta anmärkningar vara på sin plats:

Angående det höga valdeltagandet som rapporterats så är det beräknat utifrån antalat väljare som registrerat sig på förhand, det vill säga ca 4 miljoner av totalt 7 miljoner röstberättigade. Talet om 90 procents deltagande ska med andra ord tas med nypa salt – vi vet ännu inte hur många av de oregistrerade väljarna som gick till valurnorna (en möjlighet som valkommissionen öppnade för när det visade sig att bara drygt hälften hade registrerat sig på förhand).

Alla preliminära uppgifter pekar på storseger för islamistiska al-Nahda. De räknar själva med 30-40 procent, men enligt Al Jazeera Arabic har de snarare fått 45 procent, vilket skulle ge dem en majoritet av platserna i den konstituerande församlingen. Det är i så fall en ganska knepig situation. I ett rent majoritetsvalsystem skulle al-Nahda visserligen ha fått närmare 80-90 procent av mandaten, så att det blir så här är egentligen inte så konstigt. Men jag förutspår ändå ett ramaskri från den frankofila eliten om Al Jazeeras prognos visar sig stämma.

Flera av de större sekulära partierna har redan erkänt sitt nederlag, men ett 80-talet tunisier protesterade igår utanför valkommissionen mot vad de beskriver som fusk från al-Nahda. De rapporter som kommit fram har främst handlat om relativt lindriga överträdelser som valpropaganda utanför och i valstationerna, men inga anklagelser om manipulering av rösträkningen har (hittills) kommit fram. Tilldelade mandat kan dock överklagas i domstol om partierna brutit mot reglerna för hur mycket de får spendera på valkampanjen, vilket öppnar för utdragna rättsprocesser och en hel del osäkerhet framöver.

Den stora skrällen i valet är den oberoende listan 'Aridha Chaabiya ("Folkliga initiativet"), som kan få hela 10 procent nationellt. Listan företräder inte något parti utan har bildats av Hachi Hamdi, ägare till den Londonbaserade TV-kanalen al-Mustaqil. 'Arida Chaabiya anklagas nu för att i stort sett bara bedrivit sin valkampanj via kanalens TV-sändningar, vilket är egentligen ska vara förbjudet. En del röster har redan höjts för att listans röster ska ogiltigförklaras, vilket kan bli en stor stridsfråga framöver.

Det radikala vänsterpartiet POCT har enligt vissa prognoser fått 5 procent, men säger nu själva att de inte kommer att få något mandat i den konstituerande församlingen. Det är en stor besvikelse för dem, särskilt med tanke på att man räknat med ett betydande stöd i en del av de fattiga inlandsregionerna som Ghafsa och Sidi Bouzid. Samtidigt måste 5 procent (om prognosen håller) ses som ett imponerande resultat med tanke på att partiet aldrig tidigare ställt upp i val och i stort sett inte haft några resurser till sin valkampanj. (Uppdatering: POCT uppger nu att de vunnit ett mandat Sfax).

Friday, October 21, 2011

Tunisien - inte bara islamister


Idag avslutades den tunisiska valrörelsen. Nu väntar ett andrum på drygt ett dygn innan det är dags för folket att gå till valurnorna i det som - oavsett vad som händer - kommer att bli en historisk dag. Efter att i månader ha följt hur militärjuntan stärkt sitt grepp i Egypten, folkliga revolter bekämpats med brutalt våld i Bahrain, Syrien och Jemen och libyska städer förvandlats till ruiner i jakten på Gaddafi är det en stor lättnad att det i alla fall finns ett land i arabvärlden där utvecklingen tycks gå åt rätt håll.

Det är alltid intressant att jämföra sina egna intryck med medierapporteringen hemma i Sverige. Såväl Sveriges Radio som Svenska Dagbladet har haft en omfattande rapportering härifrån den här veckan, men DN är som vanligt en besvikelse. I alla fall hittar jag bara en artikel om det tunisiska valet på DN.se, med den ganska nedslående rubriken "På söndag kan Tunisiens frihet försvinna". Efter att ha intervjuat en person från den frankofona sekulära eliten drar skribenten slutsatsen att "oron är större än entusiasmen" inför söndagens val – en journalistisk metod som naturligtvis gör det möjligt att dra precis vilken slutsats som helst om stämningarna i Tunisien inför valet.

Sedan jag kom hit har jag talat med säkert ett hundratal personer (några av dem kommer till tals i det här reportaget i Fria Tidningen), och mött nästan lika många olika sätt att se på utvecklingen. De jag talat med har uttryckt hopp, förväntan, stolthet, förvirring, likgiltighet, misstro mot alla politiker, frustration över den förvärrade ekonomiska situationen, rädsla för hur kriget i Libyen ska påverka landet (rykten florerar om att tunga vapen smugglas in över gränsen - förhoppningsvis handlar det bara om just rykten), och mycket annat. Men jag har hittills inte lyckats träffa någon som oroar sig för att Tunisiens nyvunna frihet ska försvinna i ett slag på söndag, eller som tänker emigrera om fel parti (det vill säga islamistiska Al Nahda) vinner valet. Kanske har jag helt enkelt rört mig i fel kretsar?

Utan tvekan finns det många tunisier som är oroliga för hur deras samhälle skulle förändras om Al Nahda får en majoritet i den konstituerande församlingen - och erfarenheterna från andra länder där islamistiska rörelser kommit till makten visar att en sådan oro måste tas på allvar. Men det tunisiska valet handlar också om mycket mer än en kamp mellan "modernister" och "bakåtsträvare".

Ett av de mest hoppingivande inslagen i den tunisiska valrörelsen är att det (till skillnad från så gott som alla andra arabländer) faktiskt finns en ganska stark vänsteropposition, som gör sitt bästa för att föra upp frågor om social rättvisa på en dagordning som annars har dominerats av kontroverser kring religionens roll i samhället. Förutom de stora socialliberala eller socialdemokratiska partierna FDTL och PDP (som tillsammans har nästan lika många väljare som Al Nahda i de opinionsmätningar som gjorts) till vänsteralliansen PDM och det marxistiska POCT.

PDM (Pôle Démocratique Moderniste) har ganska omfattande och konkreta sociala reformer i sin valplattform men har i valrörelsen främst positionerat sig som hårdnackade motståndare till Al Nahda, och beskrivs av somliga som "ultrasekularister." PDM är det enda parti som placerat en kvinna överst på hälften av sina listor (lagen föreskriver att varannan person på listorna ska vara en kvinna, men eftersom få listor toppas av kvinnor kommer den konstituerande församlingen ändå att domineras av män). Det var också ett av få etablerade partier som med kraft försvarade den omstridda visningen av den animerade filmen Persepolis, som möttes av våldsamma protester häromveckan. Denna hållning har utan tvekan vunnit partiet mycket stöd bland de som oroar sig för islamisternas växande inflytande, men det har också medfört att man – trots ett ganska progressivt ekonomiskt program – främst tilltalar den välutbildade eliten och samlar mest folk på sina valmöten i den övre medelklassens områden. Så här såg det ut när PDM avslutade sin valkampanj i Tunis idag (bilden är från partiets facebooksida):


POCT (Parti des Ouvriers Communistes de Tunisie) är å andra sidan ett mer traditionellt kommunistparti, med många militanta aktivister och ett betydande stöd i delar av landet, där partiet verkat underjordiskt i mer än tjugo år. I marginaliserade inlandsprovinser som Gafsa och Sidi Bouzid har partiet ett kontor i nästan varje stad, och till och med i en del av de minsta byarna. Partiledaren Hamma Hammami verkar också vara populär långt utanför de egna leden – säkert delvis för att han fängslades och torterades av Ben Alis regim på 90-talet, och för att han till skillnad från många av de andra etablerade sekulära politikerna konsekvent vägrade ställa upp i de skenval som regimen arrangerade. (På partiets kongress i somras hörde Hammami för övrigt till de som ville att ordet "kommunistiska" skulle tas bort ur namnet, men trots det röstades förslaget ned). I onsdags fyllde partiets anhängare kommunhuset i Ben Arous, strax utanför Tunis, under ett valmöte där stämningen var på topp:

video

Till skillnad från PDM försöker POCT positionera sig som ett alternativ till både sekularister och islamister, genom att försvara "individens frihet" mot såväl de som vill förbjuda slöjor som de som vill tvinga kvinnor att bära en viss klädsel i religionens namn. Där PDM deklarerat att man inte kommer att medverka i en enhetsregering ledd av Al Nahda är POCT öppet för samarbete med den islamistiska rörelsen i de frågor där man är överens – i synnerhet i kampen mot resterna av Ben Alis regim, som fortfarande kontrollerar stora delar av statsapparaten, rättsväsendet och medierna.

I de komplicerade koalitionsförhandlingar som lär följa på söndagens val är det alltså långtifrån säkert att den huvudsakliga skiljelinjen kommer att gå mellan sekularister och islamister. Förutsatt att Al Nahda inte vinner egen majoritet lär förhandlingarna därmed dra ut på tiden. Om någon part däremot skulle uppleva valet varit orättvist eller vägrar acceptera resultatet kan å andra sidan vad som helst hända.

Mer läsning:

En kort introduktion till de viktigaste partierna i Tunisiens val av libanesiska Al Akhbar.

En mycket läsvärd artikel av Nouri Gana för Jadaliyya om det politiska landskapet efter revolutionen som innehåller en ganska skarp kritik av de partier som gjort motstånd mot Al Nahda till sin huvudfråga.





Wednesday, October 19, 2011

Valfeber i Tunis?




Sedan i måndags är jag i Tunisien för att rapportera om det historiska valet på söndag, när tunisierna ska välja en konstituerande församling. Att vara på plats i den arabiska revolutionens födelseland, nio månader efter Ben Alis fall, känns mäktigt och spännande - samtidigt som en god portion ödmjukhet är nödvändig när man ska skriva om ett land som man aldrig tidigare besökt.

Redan efter en dags känns det som att hjärnan svämmar över av intryck. Igår hann jag bland annat med att träffa ett par aktivister i Tunis, besöka radiostationen Kalima och ett valmöte med vänsteralliansen Pôle Démocratique Moderniste i förorten Hay al-Zhuur. Och det är en minst sagt kluven bild som framträder. Å ena sidan ett brinnande engagemang bland valarbetare, journalister och politiska aktivister, och en stolhet bland vanliga tunisier över det man uppnått (många har jämfört situationen i Tunisien med Egypten där revolutionens framtid ser betydligt dystrare ut). Å andra sidan har jag redan träffat åtskilliga vanliga tunisier som säger att de inte kommer att gå och rösta. Antingen för att de inte har något som helst förtroende för något av de politiska partierna, eller för att de upplever skrivandet av en ny konstitution som något väldigt abstrakt och avlägset från de krav på social rättvisa och värdighet som revolutionen kretsade kring. (I själva verket kommer den nya församlingens uppgift inte bara vara att skriva en ny konstitution - troligtvis kommer man också ganska snart att utse en ny regering och ny president, om bara tillräckligt många partier kan enas bakom en kandidat.)

De flesta bedömare räknar med ett valdeltagande på runt 50 procent på sin höjd. Bland de som tänker gå att rösta säger nästan hälften av de jag hittills talat med att de tänker rösta på islamistiska Al-Nahda, men av lite olika skäl. "För att jag är muslim", svarade en man kort och gott. "De är ärliga och är de enda som alltid har kämpat mot regimen och fängslats och torterats för det", sa en annan. En taxichaufför som hade de flesta av de större partiernas politiska program i handskfacket ansåg att alla partier är korrupta och bara ute efter makt för att sko sig själva, men att islamisterna i alla fall har några hederliga medlemmar - och Tunisiens islamister är inga fanatiska extremister som i Iran eller Afghanistan, påpekade han.

De opinionsundersökningar som gjorts ger Al-Nahda 20-25 procent, medan de två huvudsakliga socialdemokratiska eller vänsterliberala partierna PDP och FDTL får runt 10 procent var. Valsystemet är dock utformat på ett sätt som kan ge större partier fler platser i den konstituerande församlingen än deras andel av rösterna (en analys jag såg pekade på att An-Nahda kan få 40 procent av mandaten, men få tror att de har chans att få en egen majoritet). Samtidigt har även små partier som det vänsterradikala POCT, som fått knappt en procent av väljarnas sympatier i opinionsmätningarna, chans att få ett eller två mandat (av 217 totalt).

Överallt sitter affischer med uppmaningar att gå och rösta, tidningarna är fyllda av annonser från valmyndigheten och företrädare för Al-Nahda menar att röstskolk är liktydigt med att rösta på Ben Ali. Det är nästan så att man undrar om inte det politiska etablissemangets intensiva kampanj för att få upp valdeltagandet i sig kan verka avskräckande på en del; vill ett folk som nyss gjort sig av med en diktator verkligen bli kommenderade till valurnorna som om röstandet i sig vore en helig plikt, oavsett om man tilltalas av något av de existerande politiska partierna?

Klippet nedan är från en provocerande reklamkampanj där chockade invånare i La Goulette upptäcker att någon satt upp ett enormt porträtt av Ben Ali på en husvägg - men bakom den störtade diktatorn döljer sig en uppmaning att gå och rösta:



Sunday, October 16, 2011

Bakslag för Brödraskapet och studentrevolt i Mansoura


I skuggan av efterspelet till Maspero-massakern har två viktiga politiska händelser ägt rum i Egypten under helgen.
 
Den första är fredagens val inom läkarfacket - som är det första på två årtionden. Valet ses av många som en viktig fingervisning om vart de politiska vindarna blåser i Egypten inför parlamentsvalet i november. Läkarfacket har sedan början av 90-talet dominerats av Muslimska brödraskapet, som mer eller mindre förvandlat organisationen till ett propagandaorgan för den islamistiska rörelsen. Tillsammans med fackets tidigare ordförande, som kom från det styrande partiet NDP, har ledningen konsekvent motarbetat de senaste årens försök av oberoende och socialistiska läkare att organisera kampanjer och strejker för att förbättra de underbetalda egyptiska läkarnas villkor och kvaliteten på den offentliga sjukvården.

I fredagens val utmanades Brödraskapet av en gruppering som kallar sig "den oberoende listan", ledd av bland andra den socialistiske (och kristna) aktivisten Mona Mina - och led ett förkrossande nederlag. Brödraskapets kandidater lyckades visserligen vinna flera viktiga positioner, inklusive ordförandeposten i det nationella läkarfacket samt 18 av 24 styrelseposter (tidigare hade man alla 24). Men ett viktigare mått på det verkliga stöd som Brödraskapet har bland landets läkare är resultaten i fackets lokala grenar, där den oberoende listan segrade i 14 av 27 provinser, inklusive viktiga städer som Kairo, Alexandria och Suez - där Brödraskapet inte lyckades få en enda plats i den lokala styrelsen.  

Den oberoende listan fick i själva verket en stor majoritet av rösterna i provinser som representerar 70 procent av Egyptens läkare. För läkarfacket bäddar det något motsägelsefulla resultatet för hårda interna strider mellan de lokala fackklubbarna och den nationella styrelsen, men för det politiska landskapet i stort betyder valet mer än så. Inte minst kommer det att gjuta nytt mod i Egyptens sekulära och progressiva krafter.

Den andra stora politiska händelsen i Egypten var den stora studentrevolt som skakat universitetet i Mansoura i Nildeltat. Bakgrunden är att Essam Sharafs övergångsregering i somras - efter en våg av protester från studenter och lärare efter Mubaraks fall - beslutat att utse nya rektorer och dekaner på alla landets universitet genom interna val. Syftet var att ersätta de som utsågs under Mubarak-regimen och som anklagas för korruption, omfattande samarbete med säkerhetspolisen och nära band till det forna styrande partiet NDP. Regeringens beslut har dock inte fått stöd från militärrådet, och i praktiken har de utlovade valen därför bara kunnat hållas i de fall rektorer "frivilligt" lämnat sina poster.

Protesterna i Mansoura eskalerade efter att hundratals studenter belägrade en universitetsbyggnad i protest mot att dekaner på flera fakulteter vägrat att lämna sina poster inför valet. Det hela slutade med att en regeringsbil innehållande två av de avskydda dekanerna försökte ta sig förbi de protesterande studenterna, vilket ledde till att flera av dem kördes över:


I protest mot händelsen demonstrerade tiotusentals studenter på universitetet igår, söndag, vilket resulterade i att fem dekaner och medlemmar av universitetsledningen till sist lämnade sina poster:



"Det enda vi vill är att leva i demokrati", säger en av studenterna i klippet. Och de egyptiska studenternas kamp handlar inte heller enbart om korruption utan först och främst om den grundläggande demokratiska rättigheten att bilda fria studentkårer som verkligen representerar studenternas vilja och inte bara är "papperskonstruktioner" - som samma student uttryker det - vars interna angelägenheter kontrolleras av universitetsledningen i samarbete med säkerhetspolisen.  I botten ligger också ett utbrett missnöje med utbildningens kvalitet och den växande klyftan mellan offentliga universitet och de extremt dyra privata elituniversiteten.  Gårdagens massiva demonstration i Mansoura och den seger som studenterna vunnit kommer med största sannolikhet ge ny energi till studentrörelsen i hela landet.

Friday, October 14, 2011

15/10: Fyra röster om de arabiska revolutionerna

Viktigt möte på Inspiration världen 2011 imorgon lördag:

Fyra röster om de arabiska revolutionerna


Tio månader efter revolutionen i Tunisien fortsätter kampen för demokrati och rättvisa i arabvärlden - trots brutalt våld och förtryck på många håll. Kom och lyssna på fyra unga aktivister från Egypten, Bahrain, Jemen och Libanon som berättar om de folkliga revolter som skakat om en hel värld.

Medverkande:

* Abubakr Morsy, Popular Socialist Alliance, Egypten.

* Mona Awali, Union of Democratic Youth, Libanon.

* Yehia Almukharraq, Al-Shabeeba Youth Society, Bahrain.

* Hana al-Khamri, journalist och aktivist från Jemen och masterstudent på Centrum för Mellanösternstudier på Lunds Universitet.

Plats: Z-salen, kl 10.45-12.15.

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm


Arrangör: Vänsterns internationella forum

Thursday, October 13, 2011

Tantawi's massaker

Det är svårt att skriva om det som inträffade under den "blodiga söndagen" i Egypten. Det är så mycket mer än det brutala och skoningslösa våldet som gör det här till den svartaste och farligaste episoden i Egypten sedan Mubaraks fall: de egyptiska makthavarnas skamlösa propaganda och cyniska manipulation av religiösa motsättningar, men också omvärldens tystnad inför den USA-stödda militärregimens massaker. Jag kan helt enkelt inte hitta de rätta orden - därför har jag samlat några klipp från händelserna och efterspelet som mer eller mindre talar för sig själva.

1. Ett långt klipp som visar när den massiva men fredliga demonstrationen närmar sig Maspero där den statliga televisionens huvudkontor ligger (den runda byggnaden som syns i bakgrunden i vissa sekvenser) och möts av skottlossning följt av att militärens APC:s kör rakt igenom folkmassan.



2. Ett klipp som visar början på attacken från en annan vinkel. Bilderna är otydliga, men det verkar som att attacken kommer helt oprovocerat, nästan genast när den större marschen ansluter sig till en mindre grupp demonstranter som redan står framför TV-huset.



3. Ett mycket otäckt klipp som visar hur pansarfordonen kör över demonstranter och till och med kör på bilar som står parkerade för att krossa de som tagit skydd bakom dem.



4. Ett obehagligt men extremt viktigt klipp som visar hur en mobb av män beväpnade med påkar och andra tillhygen letar efter kristna på en sidogata till Tahrirtorget. Det viktigaste avsnittet börjar sex minuter in i filmen. Vid 6:37 hörs en man som bär en mobiltelfon i ena handen beordra männen att gå in i byggnaden för att "hämta de kristna där inne". Strax därefter släppas två män ut och misshandlas brutalt av civilklädda män - med hjälp av soldater och poliser! (Åtskilliga vittnen har berättat om hur officerare dirigerade de lynchmobbar som drog runt i centrala Kairo på söndagskvällen).



5. Nyhetsuppläsaren Rasha Magdy på statstelevisionen hetsar mot kristna under söndagskvällens sändning. Det mest upprörande med det här klippet är inte de falska uppgifterna om att tre soldater skjutits ihjäl av demonstranterna (militären har ännu inte offentligjort namnen på de påstått döda soldaterna eller ens hur många som dödats, och bland de hundratals filmklipp som cirkulerar på nätet finns inget som bekräftar att demonstranterna använt vapen mot armén) utan det sätt som Rasha Magdy pekar ut de kristna demonstranterna och indirekt hela den kristna minoriteten som helhet för det inträffade. En minut in i klippet säger hon ungefär: "För vilken hand har de dödats? Inte av Israel eller fienden, utan av en viss grupp av nationens söner."

r

6. Som om den blodiga massakern inte var nog har militärrådet försvarat statstelevisionens bevakning av händelserna och vägrat ta något ansvar för det inträffade. Klippet nedan är från en presskonferens där general Ismail Ethman viftar undan journalisternas upprörda frågor med det häpnadsväckande uttalandet "snälla, det här är inte en presskonferens!"



7. En rapport från Al Masry Al Youm (med engelsk text) från begravningen av några av massakerns offer på måndagen som präglades av djup sorg - men framförallt av ilska mot militärregimen och dess högste chef Mohammed Hussein Tantawi personligen:

Monday, October 10, 2011

Ung vänsteraktivist bland offren för militärens vettlösa våld



Den unge vänsteraktivisten Mina Daniel, ett av offren för militärens brutala attack på fredliga demonstranter i Kairo igår kväll. Mina var medlem i ungdomsrörelsen "Ungdomar för Frihet och rättvisa", som var med och drog igång den egyptiska revolutionen i januari, och i det nybildade vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen.

Minst ett tjugotal demonstranter dödades när en våldsam mob och säkerhetsstyrkor gick till attack mot en fredlig protestmarsch mot övergrepp på den kristna minoriteten i Egypten. (Läs den här ögonvittnesskildringen av Sarah Carr och den här från Hani Bushra!) Det kan inte förnekas att spänningar mellan den muslimska majoriteten och Egyptiens kopter existerar på många håll i Egypten, men ansvaret för det som inträffade igår vilar helt och fullt på den egyptiska militärjuntan. De allra flesta av gårdagens offer föll för militärens kulor eller när pansarfordon körde rakt igenom folkmassan (se videoklippen nedan). Militärpolis stormade privata TV-kanaler medan statstelevisionen spydde ut lögner om att kristna demonstranter öppnat eld och dödat 19 soldater (uppgifter som sedan togs tillbaka av regeringen) och hetsade "hederliga egyptier" att gå ut på gatorna och försvara armén! Det är med andra ord svårt att se det inträffade som något annat än ännu ett resultat av den USA-stödda regimens cyniska försök att "söndra och härska" och luta sig mot samhällets mörkaste krafter för att försvara sin makt.

Varning för väldigt otäcka bilder!

Wednesday, October 5, 2011

The Real News: "Egyptian workers denounce military regime"


More at The Real News

Generalerna och politikerna




Efter den senaste veckans händelser framstår den här teckningen av Carlos Latuff, där politiska partier i fårskepnad hjälper Egyptens militärjunta att trampa på revolutionen, som mer träffande än någonsin.

Det började i lördags när representanter för 13 politiska partier träffade militärrådet och undertecknade ett dokument om den politiska övergångsperioden. I dokumentet gjorde militärrådet vissa eftergifter - bland annat genom avlägsnandet av en kontroversiell artikel i den föreslagna vallagen som reserverade en tredjedel av platserna i parlamentet för oberoende kandidater. Men dokumentet ignorerade samtidigt flera av de revolutionära rörelsernas krav, inte minst ett omedelbart hävande av undantagslagarna. Allra mest provocerande i mångas ögon var dock den mening som avslutade dokumentet, där de närvarande partierna ger sitt "fulla stöd till militärrådet och dess försök att skydda revolutionen och överföra makten till det egyptiska folket."

Så fort överenskommelsen blev känd sköljde en flodvåg av kritik över de politiska partiernas representanter - även från de egna leden. Hundratals medlemmar av liberala el-Adl (Rättvisepartiet) kritiserade i ett uttalande partiets representant Mustafa al-Naggar för att ha undertecknat avtalet, vilket ledde till att han genast tog tillbaka sin underskrift (i ett twitterinlägg). Även presidentkandidaten Hamdeen al-Sabaahy från arabnationalistiska Karamapartiet fördömde genast sitt eget partis undertecknande av avtalet, och för det nybildade Egyptiska socialdemokratiska partiet ledde överenskommelsen till en rad avhopp, bland annat av den kände debattören Hani Shukrallah. Kontroversen kring "1 oktober-partierna" (som undertecknarna av avtalet kallas av sina kritiker) har därmed knappast stärkt militärens legitimitet för sitt sätt att sköta övergången till demokrati - men om syftet var att så splittring mellan de politiska krafterna i landet så har man uppenbarligen lyckats.

Bland de som ställt sig helt avvisande till avtalet med militärrådet finns bland annat Nationella förbundet för förändring som bildades förra året för att stödja den förre IAEA-chefen Mohammed Elbaradeis kandidatur till presidentposten, flertalet av de revolutionära ungdomsrörelserna och den samlade egyptiska vänstern (hit räknar jag inte det "socialdemokratiska" partiet). Såväl Folkliga socialistiska alliansen som Revolutionära socialisterna har kraftigt fördömt uppgörelsen, som av de senare beskrivs som "politiskt självmord" av de undertecknande partierna.

Nu på fredag förbereds nya protester på Tahrir under slagordet "tillbaka till barackerna". Samtidigt fortsätter regimens angrepp på de fria medierna: de privata tv-kanalerna Dream TV och ONTV, som båda sänder populära politiska talkshows, har fått skriftliga varningar från myndigheterna för att deras programinnehåll bryter mot "pressetiska regler" och villkoren för deras sändningstillstånd. Så mycket för militären som "revolutionens beskyddare".

Ps. Läs också min artikel i Arbetaren för ett par veckor sedan om de senaste strejkvågen i Egypten.

Ps2. Två aktuella videoklipp som visar hur militären "skyddar revolutionen":

1. Soldater misshandlar en demonstrant i samband med en protest utanför statstelevisionens högkvarter i Kairo igår kväll (4 oktober) mot regimens ovilja/oförmåga att skydda kyrkor från attacker:



2. Militärofficerare och poliser försöka pressa fram en bekännelse ur två misstänkta brottslingar med slag och elchocker: